Ska vi bo i ett diskotek nu

Jag har ju aldrig stuckit under stolen med att jag är rätt förtjust i julen. Mina släktingar tycker det är jättekonstigt, eftersom jag samtidigt är min ursprungssläkts enda muslim (om jag inte räknar mina egna barn då, förstås). 

Vår vackra, blå belysning…

Ja, men jag gillar det här med att lysa upp det annars så mörka och trista december med lite ljus, familjetid och god mat. Det har för mig personligen ingen religiös koppling, även om jag självklart vet att julen ursprungligen är en kristen tradition. Jag tycker helt enkelt om den här långa ledigheten och att få pyssla lite och att få äta god mat.

Till första advent satte jag upp lite små adventsgrejer. Min äldsta och yngsta dotter (Binta och Isatou) hävdar att jag är helt ”galen i julen och julpynt”. Mellandottern Jai däremot, satte upp sin gran den första november. N-O-V-E-M-B-E-R. Jag tror det säger en del om oss alla… 😉 Nåja, lite grejer åkte i alla fall upp. Sist av allt hängde jag upp min fina, blå belysning över vardagsrumsfönstret. Det blir ett så vackert sken av den. Jag fullkomligt älskar den. I fjol köpte jag en ännu längre, så den liksom ska lysa upp vardagsrummet ÄNNU mer!!

Jag tänkte att nu blir min man glad över den fina belysningen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion? När han kom in i vardagsrummet stannade han upp, tittade på belysningen och utbrast med ett stort leende: ”Oj! Ska vi bo på ett diskotek nu?!”

Ja, är det så han ser på det, så är det nog bäst han vänjer sig! 😉

Handen på hjärtat nu, så vande han sig väldigt snabbt, för han gillar den verkligen på riktigt!! *Hoppar jämfota, klappar händerna och jublar samtidigt* 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Jag är i alla fall ingen Drama-Queen…

Jag tänkte jag skulle dela med mig på bloggen av min senaste statusuppdatering på Facebook. Den är skriven på engelska och det brukar jag ju inte ha på bloggen, men här kommer den: 

Skulle jag vara en Drama-Queen?

Since we got married, my husband Lamin have started to call me ”my little Drama-Queen” every now and then. He says it in a loving way, so I don´t get angry, but the first time I herd it I said:

Me: Oh, no! I´m not a drama-queen. Maybe you misunderstood me?

He: Okay.

The next day he repeated it.

Me: No, I am not! I think you misunderstood me. Maybe I was little of a drama-queen like 20 years ago. Why would you call me a drama-queen?

He: That´s my secret, I will not tell you. (And he smiled.)

A few days later, after he had called me drama-queen at least once a day, I talked to my best friend Kiqi. And she said something like:

She: Yes, you know, drama-queens like us…

Me: Wait, wait, wait!! My husband have called me a drama-queen for a while now and I have told him that I am not. And he will not tell me why he think so. Now my best friend calls me drama-queen. Why?

She: Well, we are not involved in or creating drama, but we surely enjoy to watch drama…

Okay, I can give her that!

After that call my husband said:

He: You see, even Kiqi knows that you are a drama-queen.

Me: Well, she don´t mean it the way you do. She explained what she ment…

He: Okay, or maybe she just made it little bit smooth, not to upset you…

A few days later I talked with my mum and told her what my husband told me and I expected her sympaty or at least her laugh and say: ”No, he´s just joking with you…” In sted she said:

Mom: Yes, you are! A REAL drama-queen!! You should know that, Fatou!

Me: But NO! You people are so wrong. Maybe 20 years ago, but not now… I´m so cool and easy…

Mom: But you are funny most of the time with your dramas, but sometimes I get tired of it too, but mostly it is a funny part of your personality.

Me: But I dont spread rumours, or lies about people and create drama… (Feeling little bit chocked now…)

Mom: No! That is true, because you are not mean or evil as a person, so you don´t create drama, but whan things happens you use to call and talk like a BIG thing have been happening and then when you are explaining, eighter you explain in a dramatic and funny way about what happened and that makes people laugh, or sometimes you are explaining such a boring thing, so you are exiting people like you have something BIG to tell, to make people curious, but when the story is out, it was like nothing special at all… I think it´s your personality. Mostly it is funny and interesting and loveble, but sometimes you really make a drama of something very useless… But you should really know this about your self, Fatou!

Me: I promise, I did´nt know this at all… At all… I can agree that like 20 years ago I might have been a bit (little, little bit) of a drama-queen, but at this age of 45…

Drama-Queen känner jag mig tveksam till, men andra delen av orden köper jag rakt av. Lite Queen, sådär… Det funkar för mig!

Okay, if my mom says so, I should probably listen, but still I really can´t accept this, so when my youngest daughter Isatou came by for a visit I had to ask for the last time about this issue:

Me: Isa! Who is this familys drama-queen?

Without hesitating for a second she said: You and Mabou!

I surrender! My husband, mom, best friend and daughter might read me in a way that I don´t. Maybe I just have to accept? Or maybe they are just aaaaall wrong about me?

Drama? Jag? Den här lilla oskyldiga, grå musen?!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

2016 har bjudit på helt fantastiskt fina händelser så långt

Vilket sjukt galet år detta varit. Nej, jag vet, det är inte slut än, men det som varit hittills har varit helt galet på så många sätt!!

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Först blev jag, som jag redan skrivit om, mormor för första gången. Inte nog med det: jag fick vara med på förlossningen när min dotter födde det här fantastiska underverket! Vilken gåva, vilken ynnest, vilken fantastisk upplevelse.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Sedan blev det bröllop här på höstkanten. Den åttonde september, det vill säga en månad sedan idag, gifte jag mig med världens finaste man. Ja, det tycker nog alla som gifter sig med en man att de har och det är ju bra. De är troligen världens bästa man för sin partner. Precis som min man är den bästa mannen för mig.

Nygifta

Nygifta

Sanningen är ju att jag hade givit upp tanken på kärleken, äktenskapet eller partner. Jag hade tappat tron på det. Trodde inte jag skulle träffa någon som skulle kunna bli viktig för mig, som jag skulle kunna bli viktig för och framför allt så trodde jag inte jag skulle träffa någon som passar så bra in i mitt liv, mina framtidsplaner och mina drömmar och förhoppningar. Någon som var på så ”samma nivå” som mig. Samma nivå i livet. Någon att känna sådan respekt, kärlek, förtroende och tillit till. Någon som blir lika glad att ha mig i sitt liv, som jag är glad att ha honom i mitt liv. Någon som jag lämnat ut mig till och som lämnat ut sig till mig. Någon jag känner jag kan och vill dela både de lätta och tunga delarna av mitt liv med och någon vars lätta och tunga delar av hans liv, jag vill dela. Någon jag kan vara mig själv med och som älskar mig och respekterar mig för den jag är.

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Jag trodde det var en skröna, ett romantiskt påhitt, men ja, det finns nog en så kallad ”drömprins” / ”drömprinsessa” för varje person. Jag är rätt säker på att jag hittat min. Jag vet i alla fall att den åttonde september 2016 var en av mitt livs lyckligaste dagar. Bara att ha fått mina fyra barn och mitt hittills enda barnbarn slog den känslan, att min man Lamin och jag blev ett gift par. Den godhet han har inom sig och allt det goda jag önskar honom är så fullständigt.

Ibland förändras saker i livet och jag har full acceptans för att saker inte alltid varar för evigt, men jag vet att både jag och min man kommer att kämpa hårt för vårt äktenskap i motgång och vi kommer glädjas och njuta av kärleken och lyckan i medgång. Resten får framtiden avgöra. In sha Allah.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag kramar ur det allra sista av sommaren… (våga vägra hösten)

Efter en helt fantastisk sommar börjar nu hösten tränga sig på. Även om jag gärna inte vill erkänna att sommaren börjar lida mot sitt slut, så försöker hösten bevisa sitt intågande genom färgskiftningar på löven, den svalare vädret, skolstarten och att det snabbt blir mörkt om kvällarna. 

När det är dags att kasta in handduken...

När det är dags att kasta in handduken…

Jag vägrar ge med mig än, jag tänker dra ut på sommaren någon vecka till innan jag kastar in handduken. Det blir allt svårare för varje morgon jag vaknar, att intala mig att sommaren inte är slut ännu, men jag är ihärdig och envis.

Även om jag inte kommit till en acceptans ännu om att sommaren är slut, så har jag ändå börjat förbereda mig på hösten… Jag har börjat förbereda mig genom att tända ljus på kvällarna, börjat lite höstrensning i hemmet. Helt enkelt börjar jag ge lite plats åt mörkret som hösten brukar bjuda på.

Min sommar har i alla fall varit fylld av glädje, drömmar, tillförsikt och framtidshopp!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Orkar inte med mig själv ibland…

Jag har min fina självvalda syster och redaktörskollega Kiqi med sina två barn på besök. Helt underbart!! Är så glad. Men det blir alltid lite galet när vi ses. Det är ett rent kaos, med barn, unga vuxna, trångt om plats och hysteriskt roligt. Sen har man ju oftast inte roligare än man gör sig. Det gjorde vi igår. 

Jag och Kiqi i vintras

Jag och Kiqi i vintras

Min mobil ringde. Den låg framför mig på bordet. Jag svarade förstås. Stoppade i mina lurar först, som också låg framför mig på bordet, men som inte var kopplade till mobilen. Det var en säljare från Fortum som skulle sälja elavtal. Men det där har jag redan ordnat. Han lät bara så roligt ”säljig” när han ringde, så jag kopplade om till högtalare (hade ju lurarna på mig) för att Kiqi och Isa skulle höra hans roliga ”säljsnack”. Han sa nåt i stil: ”Är det du som står på elavtalet på…” Här läser han upp adressen, men den hör jag inte, för det är precis då jag kopplar på högtalaren. Jag svarade lite avmätt att jag hade allt det där klart och inte var intresserad.

När jag lägger på luren så hoppar det upp massa internetsidor jag inte känner igen. Konstigt. Jag stänger ned dem. En efter en. Säger högt: ”men gud så märkligt att alla dessa konstiga sidor jag inte känner igen har poppat upp helt plötsligt…” När jag lyckats stänga ned de 10-12 sidorna så… kommer en bakgrundsbild på Kiqis barn upp. Märkligt. Mycket märkligt! Jag har inte dem som bakgrundsbild på min mobil… Men jaaaaa… det är då det slår mig!! Det är inte min mobil (och ja, som så många andra gemensamma nämnare så har jag och Kiqi exakt likadana mobiler). Alltså VAAAA? Jag börjar ”skrik-skratta” och förklarar att jag ju svarat i Kiqis telefon. Att jag avstyrt ett säljsamtal till Kiqi. Hahahahaha… Min egen mobil låg ju och laddades vid min säng.

Tur att Kiqi nyligen bundit sitt elavtal på fem år och ändå inte var intresserad… Hahahahhahaha… Ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

DEN känslan…

Ni ska umgås i flera dagar. Du och din mamma. Ni ska åka runt i en bil tillsammans. Hitta på saker. Sjunga högt och illa till musik från mobilen. 

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Du hittar hennes musiklista. Du spelar den. I fem timmar. Ni sjunger och skrattar. Har tyst korta stunder, men när du återupptar musiken så fortsätter ni lyssna på mammas musiklista. Till hennes enorma glädje.

Nästa dag och nästa så åker ni kortare sträckor men ändå en hel del. Mamma hittar en egen musiklista på en annan musikkanal. Du kopplar i högtalare och ni lyssnar och sjunger, lyssnar och nynnar. I tre dagar.

Den fjärde dagen ska ni också åka en del, men mest kortare sträckor. Nu tycker du mamma fått lyssna mycket på sin musik. Du känner dig glad och generös men vill gärna lyssna lite på din egen musik också. Det är din egen musiklista. Ni lyssnar på en-två-tre-fyra-fem låtar. Sjunger med. Du skrattar. Sen säger din mamma: ”Alltså det är så dåligt ljud i bilen på det där, så det blir bara skrän. Det vore skönt att slippa höra musik.”

Den känslan. DEN KÄNSLAN.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När man inte vet vad sina egna barn heter…

Varför blir vi ofta som de vi inte vill bli? Våra föräldrar… 

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn... Foto: Fatou Touray©

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn… Foto: Fatou Touray©

Jag har alltid stört mig på att min mamma aldrig kallar oss vid våra rätta namn. Inte nog med att hon alltid blandat ihop mig och brorsan, men hon blandar ofta in sina syskonbarn också, alltså våra kusiner. Till saken hör att vi växt upp minst 40-50 mil från dem, den största delen av vår uppväxt och nu bor ännu länge ifrån dem. Hon kunde ofta rabbla 4-5 namn innan hon kom till personen det gällde. När vi sedan fick barn rabblar hon en himla massa namn oavsett om det är mig, brorsan eller några av våra barn hon ska ropa på, eller säga något till…

Nu har jag blivit likadan. Nästan. Det är inte riktigt lika illa än, men mina egna fyra barn rabblas några gånger fram och tillbaka innan jag kommer på vilket av barnen jag tilltalar… Det kan låta så här: ”Kan du diska idag, Binta, Jai, Isa, Mabou, nej, Jai, nej, jag menar Isa…” När jag gör det där så skakar Mabou oftast bara på huvudet, Isa får jättestora ögon och säger: ”Men vaaaaa…?”

Det enda jag kan roa mig med är att fundera på om det inte kommer bli samma sak för dem själva, när de en dag får barn…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter