Fatou

Har haft en hysteriskt hektisk vecka, både med jobb och privatliv. I morse kom jag hem från jobbet klockan 9 och skulle vara ledig och ”bara” ägna mig åt tvättstugan och njuta med sonen och fira hans sommarlov. Somnade direkt på sängen och vaknade efter klockan 13… Äh, vad gör väl det, när det enda man ska göra på en hel dag är att ta hand om tvätten?

Men så kom jag på att det var rätt tomt i kylskåpet, så jag skulle ”bara” gå ned och handla och där kom jag på att jag ju måste handla till både mat och en tårta, då vi brukar fira skolavslutningar med jordgubbstårta. Så kom jag hem med allt jag skulle handla. Överlycklig att ingen bokat tvättstugan före mig, så jag även kunde tvätta ett par timmar på tiden innan mig och därmed skulle kunna bli klar jättetidigt!

Kom hem och packade upp mat och tårta, bara för att inse att den mat jag handlat inte var så lättlagad, som jag hade planerat. Nåja, det var bara att ta tag i det, men när jag skulle börja med maten, upptäckte jag att jag glömt att diska plåten och gallret, som jag använde till att grilla kyckling härom dagen. Det blev en låååång stund vid diskbänken. Efter det satte jag igång med maten. När allt var klart och vi satte oss för att äta, jag och sonen, kom jag på att jag glömt koka potatis. Men ungefär där tog min ork slut. Helt plötsligt… Så vi struntade helt enkelt i potatisen, åt den goda fisken med räk- och kräftsås, upptäckte att eftersom det inte fanns någon potatis till, så hade vi ätit mer ut formen än jag trodde och därmed finns det inte så mycket mat kvar till de stora tjejerna, som inte kommit hem än…

Ena dottern ringde och bad oss vänta med tårtan till i morgon, för då skulle hon göra den. Sonen vägrade! Skulle vi fira sommarlov idag, så skulle vi. Han erbjöd sig däremot att fixa tårtan. Sagt och gjort. Jag stod kvar i köket, instruerade hur han skulle göra jordgubbstårtan, hjälpte till att vispa vaniljsås och grädde, samt torka eftersom han kladdade en del. Sedan var det bara dekorationerna kvar, så jag förklarade att det var bara att slänga på grädden och så jordgubbarna. När jag återvände till köket ungefär två minuter senare, så hade vaniljsåsen pyst över hela tårtan, så det rann längs sidorna, grädde rann över köksskåpen, bänken var full med kladd, mosade jordgubbar prydde köksgolvet och sonens tröja var full av tårtkladd…

När jag tittar på resultatet så ser jag en kladdig skapelse, skapad med massor av kärlek och en rejäl skidbacke (hela tårta lutar), men vem i hela världen har sagt att en tårta måste vara bildskön?

Köket är kaos igen, maten kanske inte räcker till de större barnen, tvätten står kvar i tvättstugan, köksbordet är inte avdukat och just nu känns det som om all min energi är helt slut och jag tänker på alla föräldrabloggar jag brukar halka in på ibland, där bilder på vackra, välstädade hem brukar synas och bakverk som ser ut att ha skapats av självaste bagarkungen och ungar som är vältvättade, välklädda och glada och jag tänker att what the fuck, så där ser inte min vardag ut i alla fall! Så kommer jag på att det finns människor som känner sig gladare och mer lyckade av att se andra människor när de ”misslyckas” och tänker att den här kaotiska dagen ska jag nog ändå föreviga genom ett blogginlägg. Alltid glädjer det någon.

Kanske ”borde” jag känna mig ofullkomlig, misslyckad och ledsen över den här dagen, men det gör jag trots allt inte. Jag känner mig i stället som en helt vanlig, lagom slutkörd, ensamstående flerbarnsmorsa, med sorger och bedrövelser, men glädje och kärlek i livet, som helt enkelt fick slut på energi lite tidigare än jag hoppats på idag…