books

När jag inte hade nåt…

Ibland har jag perioder när jag har svårt att läsa böcker. Jag kan inte ta mig igenom en enda bok. Det är ju lite märkligt eftersom jag för det mesta läser massor av böcker och verkligen, verkligen älskar det!! Jag […]

feminist

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste […]

family comes first

Mabous kritik mot Laila Bagge

Mabou: Mamma! Såg du Idol? De sa till en tjej som rappade att hon inte kunde rappa och det tyckte jag var jättetaskigt. Hon blev jätteledsen. Jag: Ja, jag såg det och jag håller med, det var taskigt sagt! Mabou: […]

feminist

Pride 2014 (Massor av bilder)

Jag låter dagens Pride-upplevelse idag få tala för sig själv:   Sprakande politiker, dansare, sångerskor/sångare, supporters, MC-förare, fackföreningar, organisationer, läkare, vikingar, djurvänner, skådespelare, ja listan på de som gick med i Pride-tåget i år är oändlig och de som stod bredvid […]

header

När samarbete blir rivalitet

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till […]

 

När jag inte hade nåt…

books
Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Ibland har jag perioder när jag har svårt att läsa böcker. Jag kan inte ta mig igenom en enda bok. Det är ju lite märkligt eftersom jag för det mesta läser massor av böcker och verkligen, verkligen älskar det!!

Jag har haft en sån period nu i över ett år och jag brukar till och med skämmas när jag har dessa perioder. Det är så inte jag. Samtidigt så är det ju just så jag är. Jag köper/lånar helt fantastiska böcker som jag velat läsa jättemycket och jättelänge och sen håller jag på med samma kapitel i flera månader. Då vet jag att det här kommer inte att funka.

Dessa perioder brukar hålla i sig rätt länge. Det hann samlas en massa böcker jag velat läsa jättelänge, men jag klarade liksom inte av att fokusera på dem. Nu, sedan några månader tillbaka tycks det ha släppt. Jag har trevat mig fram lite. Inte riktigt vågat tro att det verkligen har släppt. Att jag kan läsa igen. Att jag vill läsa igen. Att jag förmår läsa igen.

Nu har jag plöjt kanske åtta, nio böcker sedan dess.

Igår läste jag ut boken Analfabeten som kunde räkna och den tyckte jag jättemycket om. Ibland när jag läser ut en bra bok, eller en bok som gjort starkt intryck på mig (vilket den här boken gjorde) så kan jag känna mig jätteledsen när jag läst ut den. Det känns som att förlora en gammal kär vän. Ibland när jag ser att någon annan köper en bok som jag läst och tycker väldigt mycket om, då kan jag nästan känna mig lite avundsjuk för att personen i fråga har en så fin upplevelse framför sig.

Samtidigt som jag nu läst den boken, har jag också läst Ison Glasgows bok: När jag inte hade nåt, (damn, här var den bra mycket billigare än den jag köpte i en bokhandel ;-) ) tillsammans med 12-åriga sonen. Den annars inte så lässugna 21-åriga dottern har inte ens kunnat vänta på att vi ska läsa ut den, så hon fotar sidorna och sitter och läser den på väg till och från jobbet.

Boken berör mig så mycket att jag blir helt matt varje gång jag lägger den ifrån mig. Det är så hjärtskärande att det finns barn som lever på gatan i Sverige. Som kämpar för dagen för mat och uppehälle, på ett sätt som man nog inte kan föreställa sig när man inte själv har varit där. Det gör så ont i hjärtat att jag blir helt utpumpad när jag läser boken.

Jag önskar man kunde säga att Ison var ett undantag, men jag vet att det inte är sant. Ison berättar i boken om hur han ibland ser barn i samma eller liknande situationer. Jag minns hur Ken Ring berättat i ett nyhetsprogram som 13-åring (har jag för mig) hur han satt och åkte tunnelbana fram och tillbaka för att ha tak över huvudet. Jag är säker på att det idag finns en massa barn, som borde sova mätta och belåtna i sina sängar, som i stället sover på parkbänkar, på tunnelbanan, i trappuppgångar, för att vila sin kropp under kalla och mörka nätter.

Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där våra barn ligger hungriga i trappuppgångar. Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där barn lever i misär.

Och apropå Ken Ring. Han har också släppt en bok i dagarna. Livet. Den vill jag också läsa. Jag kommer köpa den när jag läst ut den här boken. Sen har jag också hört ryktas om att Dogge Doggelito är på väg att släppa en bok och den kommer jag också förhoppningsvis läsa framöver.

En annan lite rolig sak är att sonen var med i Ison & Filles senaste video: Langa fram. Man ser honom bakom en bandana precis i början av videon:

Jag just nu har jag bara tre saker i mitt huvud, känns det som: Böcker, Böcker och Böcker.

Och trasighet. Det finns så många trasiga människor runt omkring oss. Det finns så många människor omkring oss som vi inte ser. Som vi borde se. Som vi borde sträcka ut handen åt. Torka bort en tår. Le mot. Bjuda på en middag. Visa lite medmänsklighet mot. Varje människa som lever i misär, ser jag som ett misslyckande från samhället. Ett svek från vuxenvärlden. Svek av föräldrar, lärare, grannar, kompisars föräldrar, alla vuxna som står bredvid och tittat på. Ibland förmår inte föräldrarna att tillgodose ett barns behov. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker. Hur mycket man än älskar sitt barn. Det är då andra vuxna måste kliva in och ge barn det stöd de behöver för att känna mättnad, trygghet, kärlek och omsorg. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

feminist
Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Tack för inbjudan. Eller nåt…

feminist
Fin Dopinbjudan

Fin Dopinbjudan

Idag fick jag ett sånt handskrivet fyrkantigt kuvert. Ett sånt utan plastfönster eller trycka bokstäver. Detta var alltså handskrivet. Rosa. Ja, kuvertet var rosa som om någon tänkt till en gång extra. Alltså inte någon som bara ryckt det första vita kuvert hen såg. Adressaten var både jag och min mamma.

Problemet är bara att när jag väl öppnat det fina kuvertet och kunde konstatera att det var ett mycket fint kort, med rosa krona och texten ”Dopinbjudan”, så skulle jag vända på kortet för att se vem som ska hålla dop, datum, tid, plats och allt det där…

Dopinbjudan utan text

Dopinbjudan utan text

…upptäckte jag att inbjudaren eller inbjuderskan glömt bort att skriva. Något alls. Det fanns förtryckta texter om plats, dag, tid och allt det där… men inte minsta lilla hint om vem som bjudit in… och inte något datum, tid eller plats angivet.

Dopinbjudan utan text eller avsändare

Dopinbjudan utan text eller avsändare

Jag kan säga att jag känner några stycken som fått barn rätt nyligt och den jag mest tänkte att det kunde vara har fått en kille och kortet är ju rosa. Ja, det är gamla föreställningar, jag vet. Det är 2014 nu och självklart kan man skicka in en rosa dopinbjudan till ett pojkdop, inget tvivel där.

Så nu blir det till att leka lite detektiv här framöver och hoppas det är ett datum jag har möjlighet att komma…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Höga tankar…

family comes first
Isa, 21

Isa, 21

Förra veckan var min mellandotter Jai (23) i stan. Hon skulle fixa sitt hår här i Stockholm, så vi passade på att ses för att luncha ihop. Det var jag, Isa (21) och Mabou (12) som skulle träffa henne och luncha ihop.

Jai, 23

Jai, 23

Vi pratar om en präst vi nyligen träffat allihop. Vid något tillfälle för flera år sedan har tydligen Isa och min mamma träffat samma präst i Uppsala och mamma har då tydligen sagt något på skoj, i stil med att han kanske vore nåt för henne. Det här minns inte ens min mamma att hon sagt, hon minns bara att hon träffat honom lite kort och tyckt att han var rätt häftig. Men Isa menar att mormor sagt det.

Jag: Han är verkligen häftig med sin Harley Davidson.

Jai: Ja och han är jättesnäll också!!

Isa: Jai, visste du att mormor vill ha honom?

Jai: Ha honom? Till vaddå?

Snacka om att inte se sin mormor som en ”sexuell” person… :-D

Behöver jag säga att jag hade svårt att sluta skratta…

Mabous kritik mot Laila Bagge

family comes first

DSC_3092Mabou: Mamma! Såg du Idol? De sa till en tjej som rappade att hon inte kunde rappa och det tyckte jag var jättetaskigt. Hon blev jätteledsen.

Jag: Ja, jag såg det och jag håller med, det var taskigt sagt!

Mabou: Ja, alltså hon kunde inte rappa så bra, men man behöver ju inte säga så där!

Jag: Mmmm… Det finns ju olika sätt att säga saker på och det där var kanske inte det snällaste. Programmet brukar ju kallas för ”mobbing-tv”.

Mabou: Ja, men sen sa Laila att tjejen försökte vara svart. Jag tycker det var ganska rasistiskt sagt.

Jag: Mmm… Hur tänker du då?

Mabou: Ja, alltså för det första hade hon inte sagt det, att hon ville vara svart, så det kunde de ju inte veta, men sen tycker jag det kändes lite rasistiskt, för vaddå, tror de alla svarta är likadana? Att alla svarta skulle vara på ett visst sätt?

Sedan gick han in på Eniro och skulle ta fram jurymedlemmarna i Idols nummer för att ringa upp Laila och ”kritisera henne” som han sa, men numret han ringde var avstängt…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Pride 2014 (Massor av bilder)

feminist

Jag låter dagens Pride-upplevelse idag få tala för sig själv:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Sprakande politiker, dansare, sångerskor/sångare, supporters, MC-förare, fackföreningar, organisationer, läkare, vikingar, djurvänner, skådespelare, ja listan på de som gick med i Pride-tåget i år är oändlig och de som stod bredvid och tittade på var ännu fler.

Pride-paraden 2014

Pride-paraden 2014

Samtliga bilder tillhör: Fatou Touray och får inte användas utan lov 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När samarbete blir rivalitet

header
Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag är ingen tävlingsmänniska

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till mig att jag borde ha ”pushat” henne mer när hon var mindre så skulle hon kanske bli ännu bättre i den dans hon utövar. Hon kanske har rätt, men det är verkligen inte min grej. Tvärt om kan jag känna mig lite irriterad på föräldrar som driver på sina barn väldigt mycket.

Jag har snarare uppmuntrat dem med att ”det spelar ingen roll om du vinner, bara du själv är nöjd med din insats”. Jag har också låtit dem byta fritidsintressen när de själv önskat. Jag har aldrig drivit på dem att fortsätta bara för att de redan påbörjat ett intresse.

Jag vet inte var min anti-tävlingsanda kommer ifrån men jag skulle nästan våga påstå att när tävlingsmoment kommer in i det hela, så tappar jag ofta sugen. Det är så lätt när man driver på sina barn att glömma bort vad barnet vill och i stället följa sina egna intressen. För mig är det jätteviktigt att mina barn gör det som de är intresserade av, oavsett om det gäller yrke, fritidsintresse, religion, val av partner, vänner eller boende. Det är deras liv och jag vill inte att jag ska leva mitt liv genom mina barn.

Om de tappar intresset för något, så kommer de säkert hitta något nytt de är intresserade av. Plus att jag tror att det är väldigt ovanligt att man får ett brinnande intresse för något som man själv inte brinner för till hundra procent. Men så kommer vi åter tillbaka till det där med att man inte måste vara bäst på saker. Det räcker utmärkt att känna att man har saker man är duktig på och vilja vidareutveckla dem.

Ibland träffar man i och för sig vuxna eller äldre barn som säger att de har lyckats bra för att deras föräldrar pushade dem. Å andra sidan träffar man ibland också vuxna eller äldre barn som menar att deras föräldrar drev dem så hårt att allt det roliga försvann. Det blev bara en enda tävling och att de känt sig otillräckliga när de inte lyckats så bra med det de lagt ned sin själ i.

Det finns förstås människor som behöver pushas för att komma framåt och utvecklas och det är ju jättesvårt att veta var gränsen går. Borde jag ha pushat mina barn mer? Ja, det kanske jag borde. Världen är ju inte svart eller vit, den har en massa grå nyanser och det kanske är så att jag skulle ha pushat mer, men på en mer ”lagom” nivå. Det behöver ju inte vara antingen eller.

Men jag har verkligen svårt att förstå det här med själva tävlingsmomentet. Det är ju mycket roligare och trevligare att kämpa sida vid sida, att hjälpas åt, att vara där för varandra, än att kämpa livet ur sig själv och konkurrera med sin omgivning. Men dessa tävlingsinriktade personer, de finns ju överallt. I bekantskapskretsen, bland ens egna barn, på arbetsplatser, i organisationer man är engagerade i. I partnerskap finns det också ofta någon i omgivningen, någon man känner eller någon man inte känner som vill tävla om ens eget intresse, eller ens partners intresse. Det kan vara vänner eller rivaler. När sånt händer, tappar jag som sagt oftast intresset. Det blir inte roligt längre. Det blir liksom en slags ”kämpa-glöd” mellan människor i stället och med ”kämpa-glöd” i detta fall så menar jag inget positivt, utan i detta fall menar jag att det blir en negativ kamp mellan människor.

Och precis när jag sitter och skriver detta så hittar jag ett videoklipp som passar in här, så jag avslutar helt enkelt med att länka till det HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Sommargäster

family comes first

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har känt till varandra under väldigt många år, kanske 7-8 år? Vi träffades för kanske 7 år sedan, gissar jag (?) i Uppsala. De senaste åren har vi haft mycket kontakt och det allra sista året i stort sett daglig kontakt. Ibland flera gånger om dagen. Ibland genom timslånga telefonsamtal, ibland genom chattar, men det senaste året tror jag man kan räkna på ena handens fingrar de dagar vi inte haft någon kontakt alls. Jag har varit på väg att åka och hälsa på i Göteborg, men något har alltid kommit i vägen. Men nu kom hon på besök med sina två små i nästan en vecka och jag har haft det galet härligt!

Vi har gått på sightseeing i Stockholm, vi har suttit uppe och pratat nästan hela nätterna, tills ögonen nästan ramlat igen av sig själva, vi har ätit glass och svettats, plockat ur blomjord från yngsta dotterns mun, målat naglar på den äldre dottern, vi har varit i slottet, åkt Djurgårdsfärja och vi har varit på Aquaria. Vi har vattnat planteringarna på balkongen och den äldre flickan har fått provsmaka salladen, persiljan och gräslöken som finns planterade där av min kära mamma som i motsats till mig har gröna fingrar. Kiqi har varit iväg med barnen på egna besök hos vänner också, vilket gett mig lite egentid mitt i allt, men sanningen att säga så saknade jag dem genast. Det är märkligt det där hur snabbt man vänjer sig och det är märkligt det där hur man bara möts några dagar och sedan nästan glömt hur det var innan… Det är väl ett säkert tecken på att man har trivts bra ihop i alla fall!

Ja, jag hoppas inte det dröjer lika länge innan de kommer tillbaka och jag hoppas jag får möjlighet att åka och hälsa på dem framöver också. Såna här gäster vill man gärna ha på återbesök!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När man kommer till fothimlen vill man inte gärna komma tillbaka till jorden igen…

fatou 2014

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det började med att min mamma gav mig ett par skor förra sommaren. Jag tror jag hade klagat på ont i fötterna eller nåt… Hon hade länge tjata på mig om att köpa ”fotriktiga skor” då de ska vara så mycket bättre för fötterna och jag hade envist protesterat och sagt att så dyra sandaler och skor köper inte jag, då köper jag hellre tre par skor för samma pris… Men så gav hon då bort de här vit sandalerna och så här i efterhand tror jag inte alls att hon tyckte ”de satt så illa på henne”. Jag tror helt enkelt att hon gjorde så för att jag skulle FÖRSTÅ hur viktigt och SKÖNT det är med skor som är bra för fötterna.

Ja, sen använde jag de där sandalerna förra sommaren… typ bara de… de var ju så GRYMT sköna och jag var helt övertygad om att NU, nu har jag äntligen kommit till fothimlen!! Jo, jag har ju varit i fothimlen tidigare, men skillnaden nu är att dessa inte är grymt fula i alla fall. Eller jo, först tyckte jag nog de såg väldigt ”tantiga” ut, men nu när jag börjar vänja mig så kan jag tycka att det finns riktigt snygga. Om det handlar om att jag bytt stil, blivit tant eller att jag vant mig vid stilen, låter jag vara osagt…

Hur som helst, så i våras sprang jag på de här röda skorna som syns i bildspelet ovan och ja, jag blev kär direkt och när jag stack in fötterna i dem så… aaaaah… sååå ljuvligt att jag blev helt salig. Så strax därpå sprang jag och köpte dem. Jag tyckte de var lite dyra, men är man kär så är man. Upptäckte då att det var samma märke som de sandaler jag fått av min mamma förra sommaren…

Nu på Gotland så sprang vi förbi en butik med just detta märke på skorna. Som av en tillfällighet älskar även min chef dessa RIEKER och de som stod utanför hade REA, så vi började förstås att prova. Nåja, de som stod utanför hade tyvärr fel storlekar så vi råkade gå in i butiken och DÄR, precis DÄR stod två kärlekar till. Efter mycket om och men valde jag ett par beiga (se bild i bildspelet ovan) och ja, jag har inte ångrat mig en sekund, trots att de alltså inte var på rean.

Men nu har jag ett dilemma. Jag kan för mitt liv inte glömma de där andra jag kollade på. De var svarta. Och de var vackra. Och de passade PERFEKT på min fot. Utan att behöva skära bort tårna eller förlänga mina fötter. Jag kände direkt att min kärlek är besvarad, så nu måste jag fundera ut hur jag ska finna tillräckliga argument för att köpa dem, förutom att jag inte har några bekväma skor i just den färgen. Och att de skulle passa väldigt bra till många av mina kläder. Och att det är viktigt att byta skor ofta, för att inte få problem med fötterna. Och att… ja, jag känner här att jag börjar närma mig ett beslut… Sakta med säkert!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

De glömda – en bok om fångars anhöriga

books
Bild: Boken De Glömda - en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet. 

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

10 visitors online now
10 guests, 0 members
Max visitors today: 17 at 04:57 am UTC
This month: 30 at 10-01-2014 10:01 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC