Det blir nog inget modelejon av mig

Det finns några väldigt viktiga anledningar till att jag aldrig varit och aldrig kommer att bli så kallat ”modemedveten”. Dels tycker jag det är grymt tråkigt med mode, eftersom det i mina ögon är mest att ta efter det andra gillar och därmed går man runt och ser ut som de allra flesta.

Inte modernast i stan, men nöjd ändå!

Inte modernast i stan, men nöjd ändå!

Jag ska förstås inte påstå att jag inte blir påverkad av mode och influenser, det tror jag vi alla blir. Men jag har faktiskt aldrig, inte ens när jag var väldigt ung, försökt följa modetrender.

Det finns det förstås flera skäl till, men ett av dem är att jag inte vill se ut som ”alla andra”. Jag tycker om att känna mig lite unik. Det är en del av min personlighet. En annan anledning är att när modet helt plötsligt svänger, till exempel från tighta byxor, till vida, så tar det tid för mig att komma in i det och liksom ”byta smak”.

Ett lysande exempel på det är att den så kallade ”harembyxan” blev modern för några år sedan. När jag såg den så tyckte jag att det var i särklass den fulaste byxan jag någonsin hade sett. Visserligen hade jag burit liknande byxor under afrikanska kläder ibland, men då var det alltså UNDER någon stor klänning, kaftan eller liknande. Men jag tyckte det var riktigt fult och funderade på vem som ens kom på att köpa plagget.

Förra sommaren började jag dock att tycka det var snyggt. Ja, det är troligen i samma veva som plagget börjar bli allt mindre modernt. Det är så det ibland blir för mig. När saker är på väg UR mode, då hänger jag på! 😉 Nåja, jag började kolla på dessa ”harembyxor” förra sommaren, men då tyckte jag de var väldigt dyra, de jag hittade. Så förra veckan sprang jag på ett par svarta i en lågprisaffär i Skanstull och för 149 spänn blev byxorna mina.

Nu är det kanske inte ett ”festplagg” direkt. I mina ögon är de verkligen ett vardagsplagg, men jag vet inte hur det gått till, men jag har nästan flyttat in i mina nya byxor. Jag älskar dem!! I mina ögon är de grymt snygga OCH otroligt sköna och jag känner mig faktiskt lite fin när jag har dem på mig också, vilket kanske inte är så vanligt när man har på sig lite mer ”baggy” eller bekväma kläder.

Igår hittade jag ett par till, på REA och jag klickade hem dem också. DESSA byxor har jag beställt. Det roliga är att hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle bli överlycklig ägare till två par ”harembyxor” så hade jag skrattat gott och sagt att det skulle aldrig falla mig in att ens prova ett par…

Så det här är alltså en huvudanledning av flera anledningen, till att jag aldrig kommer bli och heller inte har någon önskan om att bli ett modeorakel. Så det får andra stå för!

Jag är lite sen och jag blir inte alltid förtjust i kläder som är på modet, men det går det också! :-)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att kunna ta emot kritik

Ibland är det svårt att ta kritik. Men jag tror det är jättebra att kunna ge och få kritik. Däremot måste man själv hålla isär vad andra tycker och vad man själv tycker. Det är inte alltid lätt. För som människor är vi oftast benägna att göra människor omkring oss nöjda.

När man får kritik kan man agera på två sätt, i princip:

  • Slå kritiken ifrån sig
  • Rannsaka sig själv och fundera på om det ligger något i kritiken

Att rannsaka sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man håller med. Det är snarare så att man bör gå in på djupet av sig själv och fundera. Ligger det något i kritiken? Varför ges jag denna kritik? När man rannsakat sig själv och funderat klart kan man komma fram till två slutsatser:

  • Kritiken stämmer
  • Kritiken stämmer inte

Därefter finns det också två vägar att gå om man tycker kritiken stämmer:

  • Man tycker själv att det är något man vill ändra på. Man har kanske inte tänkt på sitt beteende, men kommer fram till att det inte är en särskilt trevlig egenskap man haft och att man vill välja bort den.
  • Man tycker det stämmer in på en själv, men man tycker inte det är felaktigt att bete sig på det sättet.

1044425_10151974217661844_262424453_nJag tror att det här med rannsakan är viktigt. Det är så lätt att fastna i ett mönster och att vi själva lätt blir blinda för det. Då är det bra att bli uppmärksammad. I alla fall om kritiken framförs på ett vettigt sätt. Alltså inte mitt uppe i en konflikt med någon, eller på ett elakt sätt, eller ens av en person som vi vet inte gillar oss, eller som bryr sig mer om att fördöma än att faktiskt hjälpa oss. Men i annat fall tror jag det är bra med kritik.

Jag tänker att vi människor hela tiden utvecklas och att det är viktigt att kunna fortsätta utvecklas och bli bättre människor. Inte bättre än någon annan, utan lite bättre än vad vi själva har varit.

Ibland ändrar vi åsikter över tid och det är ju inte så konstigt. Vi utvecklas ju. Att byta åsikt tycker jag är ett tydligt tecken på ett öppet sinne. Att våga ta till sig ny information och att skapa sig nya insikter, vilket kan leda till helt nya åsikter. Som talesättet: När vi vet bättre, så gör vi bättre.

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att "förlora ansiktet" för ett dåligt beslut är något helt annat...

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att ”förlora ansiktet” för ett dåligt beslut är något helt annat…

Sen tror jag att det är olika svårt för olika människor att ta kritik. Jag tror det finns de som ganska lätt kan ta till sig kritik och så finns det de som tycker det är jättesvårt och till och med har svårt att se sig själv utifrån och med andra ögon, även när de får något konkret påtalat.

Jag tror att jag har både lätt och svårt att ta till mig kritik. Lätt på det sätt att jag gärna lyssnar, rannsakar mig själv på djupet, funderar och blir lätt självkritisk. Lätt också för att jag är benägen att förändra mig för att bli en bättre människa. Svårt just för att jag tror att jag lätt blir för självkritisk. Jag tror att jag ofta tar det väldigt personligt också. När jag får kritik så påbörjar jag en rätt djup process och den kan ta ett bra tag. När kritiken är helt obefogad så har jag ändå svårt att släppa den. Det tar ett bra tag innan jag lyckas. Jag tror själv att det har med min HSP att göra. Den där känsligheten när jag får kritik och att jag helt tiden känner att jag måste göra något åt mig själv. När jag tycker att kritiken är relevant så jobbar jag kanske lite för hårt med att förändra mig och förbättra mina brister. Det kan ju vara bra på ett sätt också, förstås, men lite mer ”lagom” hade jag nog föredragit.

Däremot, när jag inte tycker att kritiken är relevant eller alls befogad, så tar det lite för lång tid för mig att släppa även det, men när jag väl gör det, så känns det ofta som jag lyckas vända det till en styrka. Jag tror det beror på att jag verkligen klivit ned på djupet av mig själv i min självrannsakan och jag tror det är något som ger oss styrka och får oss att växa i slutänden. Helt enkelt något som bygger upp mig.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Den hårdaste domaren är dock ofta vi själva. Att slå på sig själv och förbanna våra brister eller dåliga beslut, där känns det inte som det finns någon ände. Jag tror ofta att de flesta av oss kvinnor är snabbare att slå på oss själva än män generellt är. Jag tror också att vi generellt slår mer på oss själva och har svårt att förlåta oss för misstag vi gör, som får negativa konsekvenser. Särskilt i förhållande till våra barn och vårat agerande i uppfostran av våra barn. Jag tror tyvärr också att vi kvinnor i större utsträckning än män gärna slår ned på andra kvinnor och dömer deras handlanden.

Hur gör vi då för att bli bättre människor? Att faktiskt bli bättre personer i morgon än vi var igår? Jag tror vi får backa bandet lite. Börja med att försöka rannsaka oss själva när vi får kritik och när vi sedan fått den, acceptera att ingen är perfekt, att vi alla har våra fel och brister. Att acceptera oss själv för den otillräckliga människa vi är. Att inse att ibland är det faktiskt tillräckligt att vara otillräcklig. Jag tror också att vi alla kan jobba mer på att lyfta andra kvinnor i vår omgivning. Att säga att någon gjort ett bra jobb. Du kanske inte tyckte personen gjorde ett bra jobb igår, eller förra veckan, men om personen gjort ett bra jobb idag, säg det! Det kostar inget. Om någon har en snygg tröja på sig, säg det! Du blir inte en sämre människa för att du lyfter upp en annan människa. Tvärt om så tror jag på positiva effekter. Om du uppmuntrar och lyfter folk i din omgivning så faller det tillbaka på dig själv. Dels genom att någon annan kanske lättare lyfter upp och uppmuntrar dig nästa gång, men även genom att du själv blir gladare och upplyft av att uppmuntra andra människor omkring dig. Positivitet har en spridande effekt.

Vilken typ av uppmuntran skulle du själv uppskatta? Prova redan idag. Ge en person i din närhet den sortens uppmuntran du själv skulle vilja ha och fundera på hur det fick dig att känna. Det spelar ingen roll om det är en familjemedlem, en arbetskollega, en klasskompis eller helt enkelt kassörskan på ICA. Jag vågar nästan garantera att din dag kommer att bli lite, lite bättre!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När någon inte tycker om dig

Det händer ibland att man får veta att någon inte tycker om en. Att man har typ en ovän som man inte känner eller som man vet inte känner en. Det är en märklig känsla. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Självklart vet jag att alla inte kan tycka om dig, precis som du inte tycker om alla människor. Ibland klickar man och ibland gör man det inte. Det som blir märkligt är när du får veta att någon tycker illa om dig, trots att ni aldrig träffats eller pratat. Ni har aldrig ”gjort” varandra något. Varken gott eller ont. Ni har kanske helt enkelt bara gemensamma  vänner, eller av någon annan anledning har du fallit i denna persons blickfång och personen har känt sig tvungen att berätta för någon vad den egentligen tycker om dig.

Hur bemöter man det? Nej, det går förstås inte och egentligen är det förstås bäst att bara släppa det hela och strunta i det. Som sagt: alla kan inte tycka om alla, så är det bara.

DSC_2740Samtidigt är det något som jag inte riktigt brukar kunna släppa på en gång. Det är något jag brukar gå och fundera över. Inte att det finns människor som inte tycker om mig, för oftast så är ju det ganska ömsesidigt, utan jag menar just när någon du inte känner tycker en massa saker om dig, fast ni aldrig träffats. Ännu mer intressant blir det om du får veta att personen har förklarat varför personen inte tycker om dig. Och du vet att det som personen förklarar har ingenting med dig att göra, att det helt enkelt inte alls stämmer. Att du inte ens är i närheten av att vara den person som beskrivs.

Vad är det som gör att vi har så lätt att döma människor omkring oss, utan att känna dem? Vad är det som gör att vi skapar oss en bild av någon och som ofta visar sig inte stämma alls?

Jag har inga svar, jag tycker bara frågorna är intressanta att fundera på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lösningen får inte vara människoförakt

…och apropå de människor det faktiskt gäller i mitt förra inlägg, så var detta vad jag bevittnade igår.

tvättarJag var på ett jobbrelaterat uppdrag och tog igen mig en kort stund vid Brunkebergstorg. På det här lilla torget/parken fick jag syn på en romsk kvinna som hängde upp kjolar och andra klädesplagg över de vita bänkarna. Jag satt en bit ifrån, så det tog en stund innan jag såg vad hon höll på med. Hon tvättade sina kläder. Hon hämtade vatten från en av de två fontänerna i två olika plastpåsar. I den ena påsen handtvättade hon kläder och i den andra sköljde hon dem. Hon hämtade ibland nytt vatten och hällde i plastpåsarna. Hon fyllde dem inte så mycket, men stod vid bänken och tvättade i påsarna. Jag måste säga att det var ett uppfinningsrikt sätt att tvätta kläder på.

tvättar3När hon var klar med tvätten så hängde hon upp kläderna på bänkarna i solen och jag tänkte för mig själv att det var tur att det var sol just igår och jag funderade på hur tvättandet ser ut när det inte är sol, utan regnar så mycket som det gjort denna sommar…?

En av fontänerna på Brunkebergstorg

En av fontänerna på Brunkebergstorg

När hon var klar med sina procedurer, gick hon och hämtade nytt vatten igen och så la hon upp även den påsen på bänken och så satte hon ned en av sina fötter i påsen och så tvättade hon benen och fötterna på det här sättet. När hon var klar så bytte hon fot och upprepade samma procedur på det andra benet.

Jag har många gånger funderat över hur det ser ut med att just sköta sin hygien och praktiska saker såsom tvätt av kläder och liknande, för de som inte har en bostad. Jag tänker ofta på hur svårt det måste vara. Överlevnad handlar ju inte bara om mat för dagen. Överlevnad handlar om mer än att fylla och tömma magen och sömn.

Jag tänker på att det är alltså personer som denna kvinna som föder sånt hat och ilska hos människor. Det är personer som denna kvinna som SD tapetserar tunnelbanan för att protestera mot. Jag har aldrig tvivlat på att människor i den här kvinnans situation är utsatta och att de måste ha det oerhört svårt för att få ihop sin vardag. Jag förstår att många dagar måste vara en kamp på liv och död. Ändå. Det blev så oerhört påtagligt igår när jag såg denna kvinna tvätta sina ben och kläder i fontänvatten i en plastpåse.

Jag har tidigare skrivit om vad fattigdom i ett i övrigt välbärgat samhälle, kan innebära: Det här är fattigdom i Sverige 2013. Den här fattigdomen jag bevittnade, går dock ett steg längre. Jag förstår bara inte hur fattigdom kan väcka sådant hat, sådan avsky och sådant förakt. Jag kan inte förstå det. Varje del av min kropp skriker av smärta, av behov att sträcka ut en hand och hjälpa till. Att försöka göra något för att vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Hur litet det än må vara.

Jag önskar jag kunde hitta en lösning som på grunden kan hjälpa utsatta människor och inte bara på ytan. Lösningen måste vara ett gemensamt ansvar. Det kan aldrig vara människoförakt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

Efter flera dagars medieuppmärksamhet angående SDs reklam i tunnelbanan, så har nu slutligen JK beslutat sig för att inte inleda någon förundersökning mot reklamkampanjen. JK tog emot en mängd anmälningar mot SDs kampanj. Reklamen som blivit så kritiserad innefattade till exempel följande texter:

”SORRY ABOUT THE MESS HERE IN SWEDEN.” “WE HAVE A SERIOUS PROBLEM WITH FORCED BEGGING!” “INTERNATIONAL GANGS PROFIT FROM PEOPLE’S DESPERATION.” “OUR GOVERMENT WON’T DO WHAT’S NEEDED.” “BUT WE WILL! AND WE’RE GROWING AT RECORD SPEED.” “WE ARE THE OPPOSITION AND WE PROMISE REAL CHANGE!” “WE ARE THE SWEDEN DEMOCRATS!” “WELCOME BACK TO A BETTER SWEDEN IN 2018!”

JKs motivering var bland annat följande:

”Det är tveksamt om de uttalanden som finns på affischerna och banderollerna kan anses riktade mot en viss folkgrupp eller grupp av personer i den mening som straffstadgandet kräver. Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.

De aktuella affischerna och banderollerna innefattar således inte något straffbart hets mot folkgrupp. De kan inte heller, såvitt kan bedömas, innefatta något annat tryckfrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

Jag kan tycka beslutet är mycket märkligt ur flera aspekter. Dels för att vi alla vet att den grupp detta riktas mot i första hand och framför allt, är den folkgrupp som får motta mest ringaktning i både Sverige och resten av Europa. Vi vet detta. Alla i Sverige känner till det. Denna kampanj hade aldrig blivit aktuell innan våra romska medmänniskor började att komma till Sverige för att tigga och på andra sätt försöka tjäna sitt levebröd. Det hade aldrig varit aktuellt mot de svenska tiggarna, de som till exempel har missbruk, psykisk sjukdom, eller ett socialt eller ekonomiskt utanförskap. Inte då och inte nu.

Den andra delen jag tycker är märklig i beslutet är detta:

”Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.”

Att ett politiskt riksdagsparti för en hatkampanj mot en folkgrupp, jag kan inte förstå hur det inte kan vara ”en tillräcklig nivå av missaktning”. Är JK medvetna om allt våld som våra romska medmänniskor utsätts för? Är de medvetna om det våld, de kränkningar och det hat de utsätts för? Hur deras tillfälliga bostäder, upprättade av kartonger, gamla husvagnar, tält och det som finns tillgängligt, bränns ned.

På denna reklam som sattes upp på Östermalmstorgs tunnelbanestation, så följde en massiv demonstration mot reklamens budskap och dess skapare. Tusentals människor samlades och protesterade mot det hela. Det är den kraften, just den kraften att tillsammans med tusentals andra demonstrera och stå upp för det man tror på som skapar enighet och styrka, gemenskap och ett konkret mål att strida för. 

I efterdyningarna av reklamen och även de starka protester som reste sig gemensamt, har det kommit mycket kritik om att inte ”ge SD den uppmärksamheten”, att det är ”precis detta SD vill uppnå – uppmärksamhet”, dessa protester är ”bästa PR för SD”. Det är möjligt att det stämmer. Samtidigt har vi redan försökt ”ignorera SD” och inte ge dem uppmärksamhet och det funkade inte. Heller. Det gjorde i stället att SD kunde ta på sig en stor, varm offerkofta att svepa in sig med. En offerkofta som de fortfarande gärna sätter på sig, trots att de idag får mer uppmärksamhet än någonsin.

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det är så ”synd om” SD. De är utmobbade av andra politiker, de är utmobbade av media, eller ”politiskt korrekt media”, rättare sagt… Trots att det verkligen inte är så.

Jag är inte säker på att detta hjälper heller. Att protestera. Eller jag är övertygad om att det hjälper, men kanske inte genom att SD får mindre PR eller att SD får färre sympatisörer. Troligen inte. Men det hjälper i den mån att de som drabbas av SDs propaganda, får stöd. Det hjälper på det sätt att den som söker sanningen kan finna den på andra håll än genom SDs egen propaganda. Det hjälper för att vi som är emot SD och dess politik, får styrka och stöd av varandra. Det hjälper för att vi dämpar normaliseringsprocessen mot rasism, hat och förtryck. Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi. Det hjälper för att att det är viktigt att det finns en motkraft.

Så jo, jag tror att det hjälper att strida mot SDs politik och deras marknadsföring. Det hjälper i alla fall oss som inte vill låta dem stå oemotsagda, både för att vi kan argumentera om en annan väg, men också för att vi, oavsett vad som händer i framtiden, ska kunna stå framför våra barn, se dem i ögonen och säga: Vi kämpade emot. Vi stred för en bättre framtid. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ger upp på den här sommaren nu…

Färska mango - direkt från Gambia

Färska mango – direkt från Gambia

Min sommar kan sammanfattas i några enkla punkter:

  • Dåligt väder
  • Trevligt sällskap
  • Taskigt väder
  • Ingen semester (jo förresten, en semesterdag har jag tagit ut)
  • En kortare Sverigeresa upp till norr
  • Regn
  • Härliga gäster från Göteborg
  • Kallt och molnigt
  • Har följt många debatter, men har själv deltagit i få
  • Genomgått nån slags självrannsakan
  • Kasst väder
  • Några få, trevliga grilltillfällen
  • Många tankar och funderingar
  • Kyligt och kallt väder

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om jag säger så här: Sommaren 2015 kommer inte gå till världshistorien som en av mina mest minnesvärda somrar. Nej, jag vet. Den är inte slut än. Men jag har gett upp. Men vad är väl en bal på slottet…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Eldsjälar som gör Sverige och världen lite, lite bättre

Härom dagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Malmökillen Siavosh Derakhti. Hittills är jag inte allt för imponerad, varken av namnen på de som kommer vara sommarvärdar i P1 2015, eller av de jag hittills lyssnat på, vilket är cirka 9-10 stycken, so far…

Men just detta avsnitt av Siavosh Deakhti vill jag verkligen rekommendera. För er som missat vem han är så beskrivs han på följande sätt på SR:

Om Siavosh Derakhti

Social entreprenör, föreläsare. Född i Umeå, uppväxt och bosatt i Malmö/Stockholm.

Grundare av nätverket Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Mottagare av det allra första Raoul Wallenbergpriset 2013. Fick efter ett personligt önskemål från Barack Obama ett enskilt möte med den amerikanske presidenten under Sverigebesöket 2014. Har föreläst både i Riksdagen och EU-parlamentet men gör det framför allt i svenska skolor och i näringslivet. Mottagare av Elsa-priset 2012 från Svenska kommittén mot antisemitism. Har tidigare tränat fotboll och thaiboxning. Siktar på att bli skådespelare eller svensk statsminister, men saknar partifärg.”

Dels blev jag mycket starkt berörd av hela hans program av olika skäl, som jag inte vill avslöja då jag hoppas fler kommer lyssna på programmet, men så blev jag också starkt berörd av hans engagemang för samarbeten. Att lyfta fram frågor tillsammans med andra människor som lever som minoriteter där man riskerar bli utsatta för olika typer av diskriminering. Bildade och utbildade människor i all sin ära, med all den kunskap de besitter, men min fascination över drivna människor som för olika kamper för ett bättre samhälle, landar nästan uteslutande på eldsjälar. Med eldsjälar menar jag människor som uppoffrar mycket i sitt liv och av sin fritid för en kamp för något som kan påverka många människor att förbättra sina liv på olika sätt. Att en muslimsk ung kille arbetar för att stoppa antisemitism (och annan typ av diskriminering och utsatthet) tror jag kan göra en stark påverkan i vårt samhälle.

Jag vet att debatten går rätt het på många platser just nu om att minoriteter bör föra sin egen kamp. Jag håller inte riktigt med där. Självklart ska de minoriteter som kämpar i sin kamp föra den, men jag tror att för att få verkliga förändringar i vårt samhälle och i synnerhet strukturella förändringar, så måste vi alla stå upp och driva dessa kamper gemensamt. Självklart med lyhördhet och med att lämna tolkningsföreträde, men jag tror sanningen att säga att vi alla måste hjälpas åt att sätta stopp för all form av diskriminering och i stället driva dessa kamper gemensamt.

Jag tror (tyvärr) inte den svarta, Sydafrikanska befolkningen kunnat nå den frigörelse de gjorde, genom att stå själva i sin kamp, jag tror inte att HBTQ-rörelsen hade kunnat finna ett så pass stort ”erkännande” genom att ensamma stå upp i sin kamp. Nej, det betyder INTE att jag inte inser att det är dessa personer som fått betala de höga priserna av frihet och ”erkännande”. Jag tror inte heller att någon annan kan ta över dessa kamper, eller att jag vill ge ”cred” till de som står utanför dessa grupper, men jag tror att vi måste arbeta tillsammans, gemensamt för att nå de högre målen. Vi måste stå enade mot förtryck för att finna styrka, kraft och medel att förbättra vår framtid, tillsammans.

Den samiska flaggan

Den samiska flaggan

Jag med samiskt ursprung stödjer den samiska kampen för urbefolkningens rättigheter på olika sätt. Jag lyfter gärna fram kampen, jag hyllar den. Men. Jag brinner inte för den i ett eget engagemang. Jag kan sörja det ibland. Jag kan också sörja att jag inte har mer kunskap än jag har om den, men jag försöker bilda mig mer. En av de kamper jag brinner starkast för är afrofobi. Min kamp mot afrofobi, kommer sig givetvis inte av att jag själv skulle vara utsatt, den beror inte heller på det faktum att jag indirekt är utsatt, utan helt enkelt för att de som står mig allra, allra närmast här på jorden, mina fyra barn är drabbade av den i olika former och i olika grader och i olika perioder av sina liv. Ibland diffust i vardagen, ibland på de mest brutala sätt, som jag flera gånger tidigare har skrivit om. Som deras mamma känner jag att det är min plikt att försöka göra mitt allra yttersta för att göra det lilla jag kan för att förbättra deras liv, deras släktingars liv och deras framtida barns liv. Även om det bara är en än så liten droppe i havet…

Att stå och se på och hoppas på bättre tider, utan att ens försöka dra mitt lilla, lilla strå till stacken, ligger inte för mig.

Som jag skrivit många gånger tidigare, så finns det så många viktiga kamper i världen och jag tycker det är bra att vi alla inte engagerar oss i precis samma kamp, utan att vi faktiskt har olika intressen, olika engagemang och olika kamper vi för. På så sätt så går det att göra världen lite, lite bättre på många olika fronter.

Den senaste tiden har många visat sitt stöd för den lagändring som skett i USA i HBTQ-frågor, genom att ändra sin profilbild i sociala medier till en regnbågsfärgad profilbild. Jag är en av de som gjort det och nej, jag tror inte att min bild kommer att göra att personer helt plötsligt slutar vara homofober. Men jag tror att de flesta i den berörda gruppen kan känna ett visst stöd över att inte stå ensamma i sin kamp. Jag tror också att när man visar sitt stöd för denna grupp av människor och att vi är väldigt, väldigt många som visar detta stöd, så kan kanske någon av alla dessa som har homofoba åsikter se att vi är många som tycker något annat. Kanske kan någon enstaka till och med börja tänka till och ändra sina åsikter när de ser den enorma uppslutning som Pride-paraden får av inte bara den berörda gruppen, utan även av tusentals människor som inte berörs direkt.

I den feministiska kampen, det vill säga kampen för jämställdhet mellan könen, tror jag också det krävs att männen blir en större del av kampen. Inte att de ska ta över den, ställa villkoren eller tala om vad vi behöver och vill ha, utan just att vi låter männen bli en del av kampen, så de kan stå upp för kvinnors rättigheter. Jag tror inte att vi på annat sätt kan nå ett jämställt samhälle.

Pride 2014

Pride 2014

Härom året anordnades ett separatistiskt möte under Pridefestivalen. Mötet skulle bli en fristad för rasifierade (icke vita i detta fall) HBTQ-personer, men det blev ett stort ståhej då två SD:are deltog i mötet (dessa var av allt att döma inte en del av den separatistiska agendan.) Jag tycker det är bra att det finns separatistiska forum för berörda grupperingar som är i minoritet. Att vara utsatt för diskriminering, rasism, förtryck, antifeminism och liknande kan orsaka stora problem för individer och många har svårt att känna sig delaktiga i samhället och uteslutna ur sociala sammanhang. Då tror jag det är mycket viktigt att kunna ha plattformar där man känner sig trygg med personer med liknade erfarenheter, det tror jag är bra av många olika skäl som jag inte tänker gå in på här.

Att jag är för stängda, separatistiska rum, innebär dock inte att jag inte tror på samarbeten, att ge stöd till varandra och gemensamt arbeta för ett bättre samhälle.

Jag, under hijabuppropet

Jag, under hijabuppropet

Under hijabupproret som drogs igång härom året av ett antal kvinnor: Bilan Osman, Fatima Doubakil, Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre, var jag en av många kvinnor som visade mitt stöd. Även om jag är muslim, så bär jag inte hijab, men i det här fallet var det en självklarhet för mig att visa mitt stöd för de kvinnor som har valt att bära hijab och blir attackerade på olika sätt för sitt beslut. Inte för att jag var direkt utsatt själv, men jag såg det som en solidarisk handling mot mina muslimska systrar. Jag läste den kritik som uppkom vid uppropet, men min uppfattning var ändå att det var denna typ av solidarisk handling som de utsatta önskade av oss kvinnor som inte bär hijab till vardags.

Ida Dzanovic är en annan person som jag betecknar som eldsjäl och som arbetar mot rasism på olika sätt. Ida är en av grundarna till 11 juli-priset ”för kampen mot muslimhat och annan rasism”.

Ytterligare en eldsjäl som jag tycker gör ett grymt arbete idag mot rasism och afrofobi är Malmös Vänsterpolitiker Momodou Jallow. Momodous engagemang stannar inte i politiken, utan även genom antirasistiska organisationer, såsom bland annat den organisation han startat: Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Att bryta rådande samhällsstrukturer, vithetsnormer och kämpa aktivt för ett bättre samhälle är några av de inriktningar som Momodou Jallow tycks brinna för i sitt arbete.

Sverige kryllar av eldsjälar och många som delat med sig av kunskaper, erfarenheter och hårt arbete, i många fall helt ideellt, det vill säga utan någon som helst ersättning och om jag skulle nämna alla skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag tror som sagt att dessa eldsjälar är en viktig grund för allt arbete i alla de kamper som bedrivs i Sverige idag av dessa olika människor, särskilt som jag tror att det skänker stor inspiration och drivkraft hos fler. Jag tror det lätt bildar ringar på vattnet, samtidigt som jag också är övertygad om att det inte räcker med en massa eldsjälar, vi behöver också en stor massa av stöd, kamp, meningsutbyten, erfarenheter, kunskap och att känna en styrka av att vi alla strävar mot samma mål.

Vad är då en eldsjäl? I wikipedia kan vi läsa följande beskrivning:

Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Det stämmer ganska väl överens med min syn på eldsjäl. Glöm bara inte lyssna på Siavosh Derakhti i Sommar nu!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Många frågor och inga svar…

Det finns så många frågor och ibland är det så svårt att finna svar. Frågor som…

  • Sommaren 2015

    Sommaren 2015

    När sonen frågar hur många barn Bob Marley hade EGENTLIGEN?

  • Varför droger finns och förstör så många liv?
  • Varför det finns människor som kör över andra människor, i stället för att visa hänsyn till andras svårigheter och problem?
  • Varför det har varit kanonväder hela helgen när jag jobbat i sammanlagt 48 timmar, medan det idag, när jag nu ska vara ledig i några dagar, ösregnar…
  • Var alla så kallade ”tiggare” finns när jag tömmer mina tomma pantburkar på jobbet en gång i månaden och åker hem med en kasse full av dessa, som jag vill ge bort till någon behövande? Annars tror jag aldrig jag lyckas med att åka kommunalt i över en timme utan att se dessa personer…
  • Varför ens barn inte lyssnar när man berättar viktiga saker eller ger goda råd, när de alltid lyssnar på sånt de gärna kunde ha hoppat över?
  • Varför barnen hör av sig när saker ”krisar”, men inte när kriserna är lösta?
  • Varför mitt hår vitnar så snabbt när jag egentligen är jätteung lite ung ganska ung inte är lastgammal?
  • Varför dygnet bara består av 24 timmar?
  • Varför tiden går sakta när man ser fram emot besök av en kär vän och hennes barn?
  • Varför tiden går så förbaskat snabbt när man har det roligt?
  • Varför man får skrivkramp när huvudet är fyllt av tankar och ord?
  • Varför är sommaren så kort?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter