Mangodessert – recept

Jag såg ett videoklipp med en mangoefterrätt en dag, så vi testade att göra den några gånger. Den blev supergod. Tyvärr framgick inte måttenheterna så vi fick göra en egen version. Det som var bra var att det inte krävdes något tillsatt socker. Det är bra!

3-5 dl grädde (det blir mer mangosmak med mindre grädde, men drygare med mer grädde)
1 dl kondenserad mjölk
2 mogna mango eller en påse fryst mango som du tinar

Ta allt kött från dessa 2 mango eller en tinad påse med fryst mango (vi har testat båda och det var ingen större skillnad). Lägg i en mixer. Mixa tills det blir en slät mangopure. Koka mangopuren på låg värme tills den tjocknat något. Låt den svalna.

Vispa vispgrädden tills den tjocknat. Häll i den svalnade mangon och den kondenserade mjölken och rör om. Häll upp i en form och ställ in i frysen. Det tar ett tag om man vill ha den genomfrusen, men den var väldigt god som halvfrusen också.

Vi testade samma sak med jordgubbar och det funkade, men var inte alls lika gott. Den blev mer osöt i smaken också, men passar kanske den som vill ha lite syrligare desserter eller så får man helt enkelt sätta i lite socker om man vill det. Gissningsvis kan man göra på samma sätt med alla frukter, men rekommenderar verkligen mango.

fatouspassion.com

Du är oersättlig

Du är värdefull. Du är viktig. Hur ensam du än känner dig, så finns det minst en person, troligen flera där du är en viktig del och där du har ett eget värde.

För minst en person, troligen för flera, är du faktiskt helt unik och helt oersättlig!

Vi är alla en viktig pusselbit i det här stora som är livet. Jag har mött människor som känner sig värdelösa. Hur är man om man är värdelös? En person som inte har något värde. Hur är en sådan person?

Jag tvivlar på att den personen finns. En person utan värde. Jag är säker på att vi alla människor har samma värde, även om det låter som en klyscha. Vi har ett värde för att vi alla är värdefulla. Värdefulla för någon. Kanske ens barn, kanske ens föräldrar, kanske för ett syskon, ett syskonbarn, för en vän eller partner, en kollega, granne eller någon annan. Men självklart är vi inte bara värdefulla för någon annan, utan mest värdefull är vi för oss själva.

Jag har ett egenvärde. Du har ett egenvärde. Vi är unika och värdefulla för att vi är de vi är.


För någon människa är just du värdefull. Till och med människor som kan ha begått ohyggliga brott har någon som bryr sig om dem, någon som oroar sig för dem och någon som de är oersättliga för.

Vi behöver känna oss älskade och värdefulla för någon annan. Vi har behov av att bli bekräftade som personer med ett värde, men allra viktigast är det trots allt att vi inser vårt egenvärde, att vi lär oss trivas med vår egen personlighet. Om vi inte trivs med vår personlighet så är det bara vi själva, individen som kan förändra den, förbättra den. Att jobba med sig själv och vår egen utveckling är viktigt. Inlärda beteenden går att förändra när vi har viljan.

När du lär dig trivas med dig själv och ditt eget sällskap kommer du sällan känna dig ensam igen.

Du kommer inse att du är din egen bästa vän och där kommer du även inse hur värdefull du är.

Ge aldrig upp

Vi gör alla vårt bästa, med de förutsättningar vi för tillfället har.

Jag vill tro det. Att vi alla gör vårt allra bästa. Det vi för tillfället förmår och klarar av. Ibland kan det innebära att vi i princip kan flytta berg. Ibland kan det innebära att vi i stort sett inte klarar av att ta oss från sängen till duschen.

Jag ser på mig själv som en person som har väldigt hög kapacitet och ett starkt driv. Ibland förmår jag mig själv att genomföra saker jag själv inte trodde jag skulle klara. Jag vet att jag är väldigt envis när jag väl bestämt mig för att genomföra något.

Samtidigt har jag, precis som de flesta av oss, mina svaga stunder när jag inte förmår mer än en liten del av vad jag förmår i mina starkare stunder. Ibland av skäl vi inte kan rå på eller förändra. Det som ofta helt enkelt kallas för ”livet”, andra gånger för att motgångarna varit så många att jag behöver hämta kraft och mod för att kunna borsta av mig på armbågar och knän och sedan ta tag i mitt liv igen.

Det är trista stunder för den som trivs med att få mycket gjort, men jag tror de är otroligt nyttiga för oss också. Det är då vi kan testa oss själva och dessa prövningar gör att vi lär känna oss själva mer, lär oss hantera svårigheter bättre i framtiden och gör oss själva starkare inför framtida motgångar. Ibland tvingas vi också be om hjälp och det tror jag är något som är väldigt svårt för oss som normalt har hög kapacitet och starkt driv. Att be om hjälp är bra träning och nyttigt för oss som har svårt för det.

Det viktiga är att aldrig, aldrig ge upp. Att alltid resa oss igen, att alltid borsta av oss och kliva in i rond två. Att aldrig, aldrig ge upp om våra liv. Det kan alltid bli bättre. Det går alltid att nå nya mål och drömmar. Livet är upp och nedgångar. Livet är föränderligt. Men vi får aldrig ge upp, utan vi måste hitta nya vägar när en väg visar sig vara en återvändsgränd.

Vi måste finna den inre styrka vi ibland inte är medvetna om att vi besitter. Vi måste nyttja den när vi tror att vi inte orkar. För vi orkar. Ibland bara liiite till, men vi måste orka för det handlar om våra liv.

Ibland handlar orken om att låtsas för oss själva att vi är starka och orkar mer än vi tror. Fake it till you make it, kind of…

Var ödmjuk inför livet och Finn din inre styrka. Ge aldrig upp! Vi har bara ett liv och det är vårt ansvar att göra vårt allra bästa för att det ska bli så bra som möjligt. För oss själva och för andra. Lev väl!

Dessa märkliga tider…

Det är märkliga tider vi befinner oss i. Alla våra liv har påverkats på olika sätt. För vissa mer och andra mer marginellt, men det har förändrats för oss alla.

Aldrig hade vi kunnat ana för några månader sedan att vi skulle bli tvungna att begränsa våra liv så här drastiskt på grund av ett virus.

Det jag tycker är mest obehagligt med detta virus är att det tycks slå så olika på människor som får det. Vissa märker inte ens av det, andra blir lite småkrasslig, andra blir otroligt allvarligt sjuka och behöver intensivvård för att klara livhanken och andra klarar inte livhanken alls.

En av de första 110 personerna som avled av Covid19 i Sverige var min morbror. Det skakade om och påverkade mig mycket starkt. Eftersom vi bodde så långt ifrån varandra, då han bodde i Norrbotten där min mamma har sitt ursprung men jag själv aldrig bott, så kan jag inte påstå att vi stod varandra nära. Tvärt om. I vuxen ålder har jag inte träffat honom särskilt många gånger. Barndomsminnen har jag desto fler, men vi har som sagt aldrig bott nära varandra.

Men han var min mammas bror, min morbror och det kom verkligen så nära mig. Må han vila i frid och hans närmsta familj får styrka och kraft att hantera sin enorma förlust.

Jag själv är i riskgrupp och det innebär att jag försöker undvika så gott jag kan att utsättas för smitta. Jag vet helt enkelt inte hur min kropp skulle klara smitta från Covid19.

Som sagt, den här okunskapen om viruset är nog det som skrämmer mig mest.

Just nu får vi bara finna oss i att ha tålamod, följa de instruktioner vi får från myndigheter och experter och försöka tänka själva hur vi ska hantera situationen på bästa sätt.

Vi har kunnat se hur denna världskris tagit fram både det sämsta och bästa i människor.

Men OJ vad jag saknar min helt normala vardag, mitt alldeles vanliga liv med sina upp och nedgångar på vägen. Det här är svårt och tufft på många sätt, men vi kan inte göra så mycket mer än att stötta de som behöver stöd, så gott vi kan och på andra sätt göra det bästa vi kan i situationen och utifrån de förutsättningar vi har. Sen får vi hoppas på bättre tider så snart det bara är möjligt!

Bilder i detta inlägg: Pixabay

Det finns två sorters människor

Det finns ett talesätt som säger att det finns två sorters människor. De som får saker gjorda och sedan de som går bakom och kritiserar.

Det är något jag försöker tänka på ibland när just det händer. Alltså att någon skapar något och sen kommer en del och kritiserar detta. Nu menar jag inte konstruktiv kritik, utan den där kritiken där det känns som personen letat efter något att kritisera.

Det känns ofta som det är lite samma personer som söker denna kritik och ofta kritiserar andra. Sällan ser jag dessa personer själva skapa något eller faktiskt göra något bättre själv.

Vi behöver självklart alla sorters människor på jorden, men den skulle nog stanna i utvecklingen om vi hade färre personer som är handlingskraftiga, idérika och som faktiskt får saker gjorda!

Idéskapare och entreprenörer är personer som jag ofta inspireras av och jag ser mig själv som både entreprenör och idéskapare också. Ibland i smått, ibland i större sammanhang.

Det kan vara allt från att byta duschdraperier, till att starta en blogg och engagera sig så mycket att den blir mångfaldigt prisbelönad, en webbtidning eller ett företag där jag skapar min egen hår- och hudvård. Och allt däremellan.

Nu är det verkligen inte alla ideér jag förverkligar. Tvärt om. De allra flesta ideér dör lika snabbt som de föds i mitt huvud. Många ideér skulle jag vilja genomföra, men inser att det är helt omöjligt av praktiska, ekonomiska eller tidsmässiga skäl.

Är det något som kostar extremt mycket vid nya ideér så är det tiden. Det tar enormt mycket tid att starta upp intressanta ideér, oavsett vad det gäller! Det som du tror kommer vara lite tidskrävande i uppstarten blir ofta något som kräver allt mer tid allt eftersom. Särskilt om det är ett större projekt som kanske innefattar fler personer eller om det är ett projekt som utökar med tiden.

Det jag ofta tänker på är att det ofta är de personer som vågar testa gränser som vågar ”kasta sig ut”, trots att de inte vet hur de ska landa, de personer som vågar tänka utanför boxen, som faktiskt skapar det nya och kommer på helt nya uppfinningar och ideér.

Vad skulle världen vara utan Martin Luther King, Nelson Mandela och personer som uppfunnit glödlampan, hjälpmedel och elektriciteten?

Vad skulle världen vara om vi inte hade Greta Thunberg och andra pådrivande, inspirerande och idérika människor som gav oss energi och inspiration att göra vår värld lite bättre?

Kreativitet och skapande är inspirerande och energigivande

Jag känner mig alltid inspirerad och får alltid ny energi av personer som är villiga till personliga uppoffringar för något de tror på eller något de brinner för.

Stötta gärna personer i din omgivning som faktiskt försöker göra skillnad. Litet som stort. Ett uppmuntrande ord, en stöttande kommentar, en delning i sociala medier, eller en positiv feed back kan göra större skillnad än du tror.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Året som gått…

Det är snart ett helt nytt år. Bara några timmar återstår av 2019. Jag brukar försöka sammanfatta det gångna året för mig själv. Fundera på vad som var bra och vad som var mindre bra.

Göra en sammanfattning om det totalt sett blev ett bra eller dåligt år?

Sammanfattningsvis tycker jag att 2019 har varit ett väldigt tufft år. Det har varit kämpigt på många plan och det har krävts lite extra viljestyra för att orka och för att motivera mig själv.

På ett rent personligt plan har det varit mycket av ”slicka mina sår” och läka. I alla fall i början av året. Rannsaka mig själv och mina val. Att stärka mig själv och att hitta förlåtelse för mina tidigare val. Det är verkligen inte det lättaste, men jag tycker att det har funkat rätt bra. Jag har sörjt och byggt upp, tagit farväl och försökt hitta vägar att gå vidare. Det har handlat väldigt mycket om förlåtelse. Att förlåta mig själv och andra. Det är tunga bitar. Det kräver tid, ödmjukhet och att vilja förlåta. I och med ett dödsfall i familjen blev det mycket gammalt, både glädje och sorg som kom upp till ytan.

Det blev dock ett fint avslut. Vi hade egentligen inga ouppklarade delar, men vi hann prata igenom sånt som behövdes sättas ord på. Barnen hann ta farväl och få sagt det de behövde säga och de hann få höra det de behövde få höra.

Han var mitt livs största kärlek och även om vi hade levt många år åtskilda så fanns där en stark, genuin och ömsesidig kärlek ända in i slutet. Tack för att du funnits, Alieu. 30 års vänskap tog slut i årets början och mycket av det som hände har fortsatt prägla mitt liv under hela året. Du kommer att fortsätta prägla mitt liv hela livet.

När det gäller familjen i stort, så har det funnits andra tuffa bitar även där, men sammantaget så känns det som det positiva ändå har övervägt. Det är ju så med stora/vuxna barn att hur stora de än blir, så känner en mamma alltid oro när barnen inte har det helt bra. När det är rörigt i deras relationer, eller de har problem med vänner, skador, arbete eller med sina partner. Har man många barn som mig, så är man med andra ord aldrig riktigt avslappnad eller känner avsaknad av oro…

Jag har också upplevt det senaste året att mina barn blivit allt mer självständiga. Det har de i och för sig alltid varit, men alla har tagit ett större liv in i vuxenvärlden det gångna året. Som mamma har jag blivit allt mindre viktig i deras liv, vilket är fullständigt naturligt! Samtidigt som man ju alltid har en särskild plats hos sina barn, hur gamla de än blir.

Mitt yngsta barn har hunnit flytta till Spanien och påbörjat en proffskarriär inom basketen som är i princip hela hans liv. Det är förstås en dröm för en ung kille som honom att ges en så stor möjlighet att utvecklas både som person och som basketspelare, men han har själv kämpat sig dit han är i dag och det har han gjort i både med- och motgångar. Han hade dock en rätt tuff period innan han kom iväg, så det kändes särskilt bra att han fick möjlighet att åka när han väl gjorde det. Jag är glad att få rå om honom lite extra nu under jul och nyår när han är hemma på en snabbvisit.

Det högt älskade barnbarnet hoppas jag kunna spendera mer tid med under 2020, än som varit möjligt under 2019.

Mitt äldsta barn fyllde 30 under 2019, det yngsta fyller 18 om bara två månader. Det är hissnande att tänka på att mina små fina barn blivit så stora och ”självgående”.

Det känns som bara några veckor sen jag kämpade på att få på dem deras overaller, skar upp maten i bitar till dem, hade hårfixarkvällar varje vecka, satt i utvecklingssamtal och bråkade om ostädade rum och hur länge de fick vara ute på kvällarna… Men tiden har gått och om bara ett år fyller jag 50. Det känns verkligen helt ofattbart, men märkligt nog även lite skönt!!

Om knappt ett år blir jag 50. Det känns stort.

Jag har under det gångna året haft möjlighet att vidareutveckla mitt företag och ombilda det till Aktiebolag, med allt vad det innebär. I övergångsperioden innebar det framför allt ofantligt mycket arbete. Det i kombination med att jag i stort sett i samma veva fick ett nytt arbete har varit otroligt utvecklande, arbetssamt och roligt, men det har också satt hög press på mig på många sätt. Nu har det mesta satt sig, så jag hoppas på lite lägre tempo det kommande året, även om ett heltidsjobb i kombination med att driva företag självklart kommer fortsätta vara krävande och arbetssamt. Men det är inget jag är rädd för, bara det är strukturerat, vilket jag känner att det är just nu. Att ha fått massa nya kollegor och mycket nya arbetsuppgifter har varit roligt och gett ny energi, då jag haft mycket ensamarbete under flera år.

fatouspassion.com

Sen fortsätter jag att på halvtid vara sambo med min mamma, som också är en av mina allra närmsta vänner. Jag har aldrig varit sambo med någon där ett samarbete funkat så bra och som gett mig sån känsla av harmoni. Det kallar jag högsta vinst!!

Nu ska jag fortsätta förbereda nyårsmiddagen vi ska ha ikväll, med allt vad det innebär. Jag älskar nyårsmiddagar så det här ser jag verkligen fram emot!

Ett riktigt gott nytt år önskar jag mig själv och er alla!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Swedish-Gambian Youths Charity-event

Det händer fantastiska saker i den yngre generationen och jag myser när jag ser engagemanget!!

Jag har ju alltid brunnit för människors starka engagemang och än mer för unga människors engagemang. Det ger mig hopp om livet och framtiden. Det ger mig energi att vara en del av, att stödja och göra det jag kan för positiva engagemang.

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera veckor sedan, men på grund av tidsbrist skrivs det alltså först nu.

För några år sedan ringde min sons farbror och namne, Mabou till mig och sa att han tyckte vi skulle dra igång ungdomar med gambiskt ursprung för att dra igång en ungdomsorganisation. Vi skulle dra igång något vi kan lämna över till våra ungdomar, då vi ser hur mycket kraft och styrka det finns i den yngre generationen och samtidigt ge en plattform för gemenskap. Vi skulle även ta med en gemensam vän, brother Go för att starta upp det hela. Så fort vi såg att det fanns ett intresse och att organisationen fått yngre medlemmar som ville registrera organisationen och dra igång den på riktigt, skulle vi ta ett steg tillbaka.

Jag tyckte det lät dom en fantastisk idé och vi började genast dra i lite olika trådar och kontakta ungdomar vi trodde kunde vara intresserade och så bokade vi lokal för ett första möte.

Det kom en hel del folk till de första mötena och vi var med vid de första 2-4 mötena och därefter kände vi att vi kunde lämna över och själva ta ett steg tillbaka. Vi namngav temporärt organisationen Swedish – Gambia Youths. Ett namn de valt att behålla.

Genom åren har jag följt organisationen på lite håll och i perioder har de arrangerat flera intressanta event.

För drygt en månad sedan arrangerade de en charity-middag på Changers Hub på Östermalm i Stockholm, där det bjöds på musik och fantastiskt god, gambisk mat. De pengar som samlades in på eventet går till fängslade kvinnor på fängelset Mile 2 utanför Banjul i Gambia. Bland annat till mensskydd och andra hygienartiklar. Behovet är enormt för dessa kvinnor. HÄR kan du se en video när fängelset besöktes.

Eventet blev ett otroligt välorganiserat och lyckat event. Jag är så glad att dessa unga människor är så drivna och duktiga i att skapa en plattform för unga med gambiska rötter, samtidigt som man gör så vettiga saker!

Jag vet att biljetterna sålde slut väldigt snabbt till eventet och även om jag vet att det krävs en hel del att arrangera, så hoppas jag det skapas fler liknande event. Dessutom hade jag galet trevligt sällskap under kvällen!

En stor eloge till dessa organisatörer!!

Jag vet att det ofta är ett fåtal som drar de tyngsta lassen i ideella organisationer, men kanske du känner någon driven person i målgruppen som skulle vara intresserad av att bli medlem? Du finner gruppen HÄR på Facebook och HÄR på Instagram!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Gambia behöver mer hjälp för att stödja offer för den tidigare diktaturen

Jag skrev nyligen om organisationen Victims Center som är det hjälpcenter som upprättats i Banjul för de som fallit offer för den tidigare diktatorn Yahya Jammeh.

Jag skrev nyligen om den porträttbok som skapats för att sprida de historier som offren bär på och där pengarna går till stöd för offren. Jag skrev även om Ida Ek och Benny:

”Kontakta Ida Ek om du vill veta mer, beställa porträttboken eller bidra. Du kan även gå in på www.victimscentergm.org

Ida Ek har bott många år i Gambia och drivit optik i landet. Hennes son Benny växte upp i Gambia och i slutet av diktaturen spreds hans karikatyrer av diktatorn mycket i sociala medier. Nu kämpar de båda, tillsammans med många andra, för upprättelsen för Jammehs offer.”

Strax därefter kom det till min kännedom att man även gett ut Bennys bok med samlade satirteckningar, där även i det fallet, intäkterna för boken går till ovan nämnda organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i Gambia.

Här kan du se ett axplock ur Bennys satirbok. Jag hoppas att även du vill bidra till folket i ett land som varit utsatt för långvarig diktatur.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ett nytt liv utan hemmaboende barn…

Det har varit så mycket som har hänt den senaste tiden, som jag velat skriva om, men eftersom det hänt så mycket har det funnits så lite tid över att skriva.

Tidsbrist är nog det jag har mest gott om. Vi har ju bara 24 timmar om dygnet som är rättvist fördelade för oss alla, men som jag nämnt förut är jag lite girig när det gäller tiden och skulle gärna vilja tilldelas mer tid. Nu funkar det inte så.

På det privata planet har mycket förändrats i mitt liv. Sonen har flyttat till Spanien för att spela basket på högre nivå. Så fantastiskt roligt!! Det har ju också förändrat familjesituationen helt.

Det är dubbelt. Å ena sidan saknar jag sönder mig efter honom och samtidigt är det ju första gången i mitt vuxna liv som jag inte bor med mina barn. Det är också en enorm känsla av frihet. Jag behöver inte skynda hem från jobbet för att någon väntar på mig eller behöver mig. Jag kan strosa runt en stund på stan om jag vill. Jag kommer hem till ett välstädat hem. Inga skohögar på hallgolvet, inga blöta handdukar på soffan, ingen överfylld diskho, ingen överfylld tvättkorg eller obäddade sängar.

Vi har också passat på att göra om i alla rum och just nu trivs jag väldigt bra i hemmet, även om jag inte hinner spendera så mycket tid hemma, förutom sovtiden.

Jag har valt vitt, med mycket små belysningar i mitt sovrum då jag upplever att det ger ro och vila i mitt inre.

Jag förstår att det här är en ny era av mitt liv. Och även om jag ofta saknar mina barn och den närhet jag haft till dem, så är det i sanning också en befrielse att inte ha så stort ansvar. Självklart försvinner inte kärleken, saknaden och oron för sina barn när de är så stora. Oron kan nästan bli större när man inte längre har samma koll på svårigheter i livet som ens barn möter, som när de bor hemma och man träffas varje dag. Och saknaden blir förstås mycket större.

Att jag har ett otroligt aktivt liv och dessutom bor med min mamma, gör ju att jag aldrig känner ensamhet. Snarare tvärt om. De gånger jag är hemma ensam är det rätt skönt att njuta av mitt eget sällskap.

Det enda jag brukar sakna i mitt liv just nu är tid och att få skriva mer. Det är något att sträva efter…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Offren för Gambias förra diktator Jammeh behöver stöd

När han tog makten 1994 i landet och kritiserade då sittande president Jawara, var vi många som instämde i kritiken. Vi var många som tyckte det behövdes en förändring i Gambia och många av oss kunde se det positiva i ett mer radikalt ledarskap.

Orden följdes nämligen av handling. Nybyggen för folket tog plats och i all media såg vi den nya presidenten omringad på gatorna av just folket. Infrastruktur och nya, asfalterade vägar tog form…

Men med åren skedde en förändring. Mannen för folket var inte längre med folket. I media omringades han nu av skyddande polis och säkerhetsfolk väl beväpnade. Det gambiska folket blev rädda att kritisera, prata politik. När man var i Gambia och nämnde något som kunde uppfattas politiskt hyschades man till tystnad: ”we dont talk about that, Fatou”, sa folk och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen utomstående lyssnat..

Många historier började i tysthet spridas om Jammeh och riktigt galna saker började ske.

Människor som försvann oförklarligt, historier om unga flickor som utnyttjades… en dag spreds det att Jammeh hävdade att han kunde bota AIDS, HIV och diabetes. Han lät tv-program spela in hur han botade människor och skrattsalvorna spreds över världen när den galna presidenten botade svårt sjuka människor inför tv-kamerorna. Men det fanns några som inte skrattade. De människor som var svårt sjuka och på olika sätt tvingades ställa upp på detta jippo.

Med åren förvärrades situationen i Gambia. Människor av annan politisk övertygelse fängslades under fruktansvärda former, människor torterades, försvann, dödades.

Det var inte längre en president som satt vid makten i Gambia. Det var en diktator, en galen tyrann som plågade sitt folk, i stället för att leda folket till en ljusare framtid, så var han den som för många släckte ljuset om en framtid.

För oss som inte bodde i landet på heltid, men besökte Gambia regelbundet var förändringen enorm och mycket sorglig. Det land jag började besöka som barn, 1986, blev allt mer ett land i sorg och rädslor.

Men sen började en ny generation växa upp. En generation med drömmar och mål. En generation som vägrade skrämmas till tystnad. Något som skrämde livet av deras föräldrar. En ny generation som inte bara ville lämna sitt land genom att fly på farofyllda, livsfarliga resor över havet, det s.k. ”back way”, där de bokstavligen riskerade sina liv i förhoppning om att ta sig till andra sidan havet och kunna skapa sig ett bättre liv och framtid i Europa, långt bort från diktatorn Jammeh.

Nej, den nya generationen ville ta tillbaka sitt land. De ville ha frihet i Gambia. De som lyckades fly över haven och som överlevde insåg också att de aldrig skulle känna sig helt fria när deras folk, moderlandet fortfarande utsattes för hot, våld, tortyr, mord och skräck.

Rörelsen föddes i exil, tillsammans med de allra modigaste i Gambia. De som vägrade låta sig skrämmas till tystnad.

Med hjälp av sociala medier kunde man kampanja för att skapa opinion och ifrågasätta, kritisera det som pågick i hemlandet. Dessa personer kunde inte besöka familj och släkt under många år. Protesterna höll dem fångna i andra länder runt om i världen. Samtidigt hotades familjerna som var kvar i hemlandet många gånger när protesterna utanför landet blev för stora.

Till slut, efter sammanlagt 22 år efter statskuppen, 1994 avsattes presidenten av det gambiska folket och övriga världen. I synnerhet av gambier i exil. Det man inte vågat drömma om skedde så slutligen!

Landet har nu sakta påbörjat en återuppbyggnad. En återuppbyggnad mot ett demokratiskt system. Det finns mycket stark kritik mot det nya styret av många skäl, ett av dem är avsaknaden av hjälp för Jammehs offer.

Bland dessa offer möter vi personer vars familjeförsörjare är oförmögna att bidra till försörjning för att de utsatts för tortyr, försvunnit eller rent av är döda.

Det finns många ohyggliga berättelser om folk som har traumatiserats svårt av långa tiders fängslande under ohyggliga former, människor som drabbats av funktionsnedsättningar i både kropp och själ under långa tider.

För att stötta dessa personer och deras familjer har bland annat startats ett center: Victims of Jammeh, Jammehs offer. De är många som är i nöd på både fysiska och psykiska plan. Dessa personer är beroende av din och min hjälp för sin egen och sina familjers överlevnad.

Nu har det skapats en porträttbok. För att några av de som utsatts ska få möjlighet att dela med sig sin historia. För att du och jag ska kunna ta in en liten glimt av det människor har utsatts för. Porträttbokens första porträtt är journalisten Sainey M.K. Marenah som vi många följde från hans exil i grannlandet Senegal under den tid övergången skedde när diktatorn avsattes. När jag skrev en artikel i Afrope, använde jag vid nåt tillfälle Sainey som referent

Därpå får vi följa flera personer och deras berättelser, som är viktiga för oss alla att bära med oss. Kvinnor, män, åldringar, ungdomar. Alla har sitt eget trauma.

Boken kostar 200 kr och pengarna går oavkortat till Victims of Jammeh. Nu vet du vad du kan stötta om du vill göra en god insats. Du vet också vad du kan ge bort i julklapp till någon som bryr sig om mänskliga rättigheter och stöd för människor som fått lida svårt.

Men insamlingar som görs för Victims of Jammeh har man precis fått in medel för att betala skolgången för 28 barn till offren för Jammeh. De har också samlat in pengar så viss sjukvård kan tillhandahållas i Gambia, samt fått sponsorer för en workshop för PTSD. Men mycket mer behöver göras för att skapa värdiga liv till många människor som varit utsatta och deras familjer.

Kontakta Ida Ek om du vill veta mer, beställa porträttboken eller bidra. Du kan även gå in på www.victimscentergm.org

Ida Ek har bott många år i Gambia och drivit optik i landet. Hennes son Benny växte upp i Gambia och i slutet av diktaturen spreds hans karikatyrer av diktatorn mycket i sociala medier. Nu kämpar de båda, tillsammans med många andra, för upprättelsen för Jammehs offer.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter