Offren för Gambias förra diktator Jammeh behöver stöd

När han tog makten 1994 i landet och kritiserade då sittande president Jawara, var vi många som instämde i kritiken. Vi var många som tyckte det behövdes en förändring i Gambia och många av oss kunde se det positiva i ett mer radikalt ledarskap.

Orden följdes nämligen av handling. Nybyggen för folket tog plats och i all media såg vi den nya presidenten omringad på gatorna av just folket. Infrastruktur och nya, asfalterade vägar tog form…

Men med åren skedde en förändring. Mannen för folket var inte längre med folket. I media omringades han nu av skyddande polis och säkerhetsfolk väl beväpnade. Det gambiska folket blev rädda att kritisera, prata politik. När man var i Gambia och nämnde något som kunde uppfattas politiskt hyschades man till tystnad: ”we dont talk about that, Fatou”, sa folk och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen utomstående lyssnat..

Många historier började i tysthet spridas om Jammeh och riktigt galna saker började ske.

Människor som försvann oförklarligt, historier om unga flickor som utnyttjades… en dag spreds det att Jammeh hävdade att han kunde bota AIDS, HIV och diabetes. Han lät tv-program spela in hur han botade människor och skrattsalvorna spreds över världen när den galna presidenten botade svårt sjuka människor inför tv-kamerorna. Men det fanns några som inte skrattade. De människor som var svårt sjuka och på olika sätt tvingades ställa upp på detta jippo.

Med åren förvärrades situationen i Gambia. Människor av annan politisk övertygelse fängslades under fruktansvärda former, människor torterades, försvann, dödades.

Det var inte längre en president som satt vid makten i Gambia. Det var en diktator, en galen tyrann som plågade sitt folk, i stället för att leda folket till en ljusare framtid, så var han den som för många släckte ljuset om en framtid.

För oss som inte bodde i landet på heltid, men besökte Gambia regelbundet var förändringen enorm och mycket sorglig. Det land jag började besöka som barn, 1986, blev allt mer ett land i sorg och rädslor.

Men sen började en ny generation växa upp. En generation med drömmar och mål. En generation som vägrade skrämmas till tystnad. Något som skrämde livet av deras föräldrar. En ny generation som inte bara ville lämna sitt land genom att fly på farofyllda, livsfarliga resor över havet, det s.k. ”back way”, där de bokstavligen riskerade sina liv i förhoppning om att ta sig till andra sidan havet och kunna skapa sig ett bättre liv och framtid i Europa, långt bort från diktatorn Jammeh.

Nej, den nya generationen ville ta tillbaka sitt land. De ville ha frihet i Gambia. De som lyckades fly över haven och som överlevde insåg också att de aldrig skulle känna sig helt fria när deras folk, moderlandet fortfarande utsattes för hot, våld, tortyr, mord och skräck.

Rörelsen föddes i exil, tillsammans med de allra modigaste i Gambia. De som vägrade låta sig skrämmas till tystnad.

Med hjälp av sociala medier kunde man kampanja för att skapa opinion och ifrågasätta, kritisera det som pågick i hemlandet. Dessa personer kunde inte besöka familj och släkt under många år. Protesterna höll dem fångna i andra länder runt om i världen. Samtidigt hotades familjerna som var kvar i hemlandet många gånger när protesterna utanför landet blev för stora.

Till slut, efter sammanlagt 22 år efter statskuppen, 1994 avsattes presidenten av det gambiska folket och övriga världen. I synnerhet av gambier i exil. Det man inte vågat drömma om skedde så slutligen!

Landet har nu sakta påbörjat en återuppbyggnad. En återuppbyggnad mot ett demokratiskt system. Det finns mycket stark kritik mot det nya styret av många skäl, ett av dem är avsaknaden av hjälp för Jammehs offer.

Bland dessa offer möter vi personer vars familjeförsörjare är oförmögna att bidra till försörjning för att de utsatts för tortyr, försvunnit eller rent av är döda.

Det finns många ohyggliga berättelser om folk som har traumatiserats svårt av långa tiders fängslande under ohyggliga former, människor som drabbats av funktionsnedsättningar i både kropp och själ under långa tider.

För att stötta dessa personer och deras familjer har bland annat startats ett center: Victims of Jammeh, Jammehs offer. De är många som är i nöd på både fysiska och psykiska plan. Dessa personer är beroende av din och min hjälp för sin egen och sina familjers överlevnad.

Nu har det skapats en porträttbok. För att några av de som utsatts ska få möjlighet att dela med sig sin historia. För att du och jag ska kunna ta in en liten glimt av det människor har utsatts för. Porträttbokens första porträtt är journalisten Sainey M.K. Marenah som vi många följde från hans exil i grannlandet Senegal under den tid övergången skedde när diktatorn avsattes. När jag skrev en artikel i Afrope, använde jag vid nåt tillfälle Sainey som referent

Därpå får vi följa flera personer och deras berättelser, som är viktiga för oss alla att bära med oss. Kvinnor, män, åldringar, ungdomar. Alla har sitt eget trauma.

Boken kostar 200 kr och pengarna går oavkortat till Victims of Jammeh. Nu vet du vad du kan stötta om du vill göra en god insats. Du vet också vad du kan ge bort i julklapp till någon som bryr sig om mänskliga rättigheter och stöd för människor som fått lida svårt.

Men insamlingar som görs för Victims of Jammeh har man precis fått in medel för att betala skolgången för 28 barn till offren för Jammeh. De har också samlat in pengar så viss sjukvård kan tillhandahållas i Gambia, samt fått sponsorer för en workshop för PTSD. Men mycket mer behöver göras för att skapa värdiga liv till många människor som varit utsatta och deras familjer.

Kontakta Ida Ek om du vill veta mer, beställa porträttboken eller bidra. Du kan även gå in på www.victimscentergm.org

Ida Ek har bott många år i Gambia och drivit optik i landet. Hennes son Benny växte upp i Gambia och i slutet av diktaturen spreds hans karikatyrer av diktatorn mycket i sociala medier. Nu kämpar de båda, tillsammans med många andra, för upprättelsen för Jammehs offer.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Halvtidssambo och efter regn kommer alltid solsken…

Det har varit flera tuffa veckor för mig, samtidigt som jag jobbat extremt mycket och hårt med många saker och på många plan. Den gångna veckan har all möda börjat ge utdelning…

Både på ett privat plan och i företaget har det varit några slitsamma månader på flera plan, men nu har mycket av det tunga börjat ge utdelning den sista tiden och jag känner stor lättnad.

Inte minst har det tagit tid från mig att lägga slutfinishen på nya produkter som har getts ut och som ska ges ut.

Nu har jag gett ut fyra nya dofter på doftpinnar och tre på doftljus. En doft saknas på doftpinnar och två dofter på doftljusen, men jag tar en sak i taget och så får det komma så snart det är möjligt. Den doft jag själv är helt besatt av är den nya juldoften som jag gett namnet: Blackout Lady Santa. Den finns på både doftpinnar och doftljus. Den är gaaaalet god. Jag är som sagt helt besatt av den och vill verkligen rekommendera just den doften. Jag håller även på att ta fram lite nya dofter, men det sparar vi på lite… Jag måste ju ha något helt fantastiskt att dofta på när julen är slut också… 😉

GODA NYHETER

Jag har en riktigt GOD NYHET i alla fall och det är att jag INTE kommer behöva göra någon prishöjning inför det nya året på mina hudvårdsprodukter. Det känns jätteroligt. Gällande doftljusen och doftpinnarna är det inte helt klart ännu, men jag hoppas kunna hålla samma priser som nu. Eftersom de är så nya behöver jag dock göra en ny utvärdering av dem innan jag kan ge ett slutgiltigt besked, men som sagt, hudvården får behålla sina priser in i 2020 också… 🙂

Jag har haft en del positiva möten den senaste veckan också och några av dem hoppas jag ska leda till givande och bra samarbeten för båda parter. Det är positivt.

DEN TIDIGA JULHANDELN

  • Jag vet att många tycker att julhandeln kommer in allt för tidigt och jag har full förståelse för det, då jag själv många gånger reagerat på den också. Samtidigt finns det saker som gör att jag också har stor förståelse för att den startar så tidigt:
  • För många av oss handlare så drar vi in den större delen av hela årsförsäljningen just på julhandeln. Då är det lätt att förstå att vi inte kan sitta och vänta på att lägga upp våra julerbjudanden. För många av oss småföretagare kan hela vårt företags existens hänga på en lyckad eller misslyckad julhandel.
  • Många kunder tycker om att vara i tid och planerar sina julklappsinköp tidigt. Jag har redan fått väldigt många förfrågningar om planerade julklappserbjudanden.
  • Många av oss handlare vänder oss till exempel även till företag som ska köpa in julklappar till sina anställda och andra som av olika skäl måste vara ute i god tid med våra erbjudanden för att beställare ska hinna få hem sina beställningar i god tid.
  • En del ska åka utomlands och ta med julklappar och behöver då få hem sina beställningar i tid av det skälet.
  • Damned if you do-damned if you don´t! Ja, det går aldrig att göra alla till lags. Vissa blir väldigt störda på tidig julreklam, andra vill veta i tid för att bättre kunna planera. Jag bestämde mig tidigt för att i alla fall låta allhelgonahelgen passera, men sen har jag inte tålamod att vänta längre, även om jag håller tillbaka så pass att jag börjar med lite i taget. Jag började därför med att släppa min juldoft. Sen har jag fortsatt med att marknadsföra vår alternativa inomhusjulmarknad i Hökarängen som blev så bra förra året. Nästa steg är att börja lägga upp vissa särskilt förmånliga julerbjudanden jag kommer att ha. Jag blir förstås till viss del påverkad och lite stressad att vissa handlare har börjat marknadsföra och julpynta sedan ett bra tag tillbaka, men jag har försökt hålla tillbaka min iver något.

Ja, visst är det trist när julhandeln kommer redan på höstkanten, innan man ens hunnit fatta att sommaren är slut, men samtidigt så finns det flera begripliga skäl till varför den oftast upplevs komma igång fortare än man trott…

VÅRT HEM

Hemma håller en rejäl rensning på att göras. Vi möblerar om i alla rum och byter rum och snyggar till det på flera plan. Det känns SÅ roligt! Jag tycker om de flesta förändringar. I alla fall de jag själv är med och styr och där jag tydligt kan se att det kommer något gott ur det.

Jag och mamma Foto: Fatou Lusi©

Jag har ju världens bästa ”halvtidssambo” dessutom. Aldrig har jag levt så jämställt, så fridfullt och så trevligt med en partner som jag gör med min mor. Jag vet att många tycker det är konstigt att bo med sin mamma i min ålder, men eftersom min mamma också är min bästa vän så är det det perfekta samboskapet. Vi har stort utbyte av varandra och hjälps åt på alla sätt. Hon hjälper mig en hel del i företaget också, både på plats och i hemmet och det är en förutsättning för att det här ska funka, då dygnets timmar faktiskt inte räcker till för mig. Att hon sedan själv arbetar till 50% trots att hon är pensionär visar vilken kraftkvinna hon verkligen är.

Ja, det är klart det är roligt för mig att halvtidsbo med min mamma på alla sätt, å andra sidan tror jag inte det hade funkat lika bra om vi gjort det från ”start”. Det är alltså viktigt att vi har utvecklats som två vuxna, enskilda individer som levt separata och självständiga liv. Framför allt att jag har gjort det, förstås. Under dessa förutsättningar skulle jag säkert själv kunna leva med något av mina barn när de når min ålder. Å andra sidan hoppas jag förstås att de ska leva i lyckliga och sunda relationer med en partner då. Det är trots allt det mest ”naturliga”.

Men naturligt eller ej, det känns inte på något sätt onaturligt att idag leva tillsammans med min mamma på halvtid. Kanske spelar det också roll att det trots allt bara är 17 år mellan oss. Och att min mamma av övrig familj anses vara den ”mest ungdomliga” av oss två.

…och så levde vi lyckliga i alla våra dagar… hahaha…

Nej, kanske inte, men just nu är livet balanserat, trevligt, glädjande och otroligt fridfullt mitt i stormen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

I morgon smäller det…

Jag har jobbat länge på att få ut doftljus och doftpinnar. Jag började redan inför julen för två år sedan då mitt företag var nystartat, men det har varit så mycket annat som kommit i vägen.

Nu är allt klart och jag skulle ha lanserat allt i början av veckan, men en rejäl förkylning satte paus för det.

Nu är jag dock på benen igen, så i morgon smäller det! Jag börjar med doftpinnarna. Jag kan knappt vänta på att få släppa dem! Fyra dofter är helt klara. Tre av dem släpps i morgon, den fjärde väntar jag någon vecka till med… du kommer förstå varför när jag släpper den. Jag arbetar på minst ett par dofter till, men även där får ni vänta lite.

Jag har ”dippat” lite i ork den senaste tiden, i alla fall för att kunna ge det där lilla extra och min kreativitet har gått på lite lågvarv, men nu känner jag hur kreativiteten kommit tillbaka och jag önskar jag hade tid att skapa dygnet runt. Jag har så många idéer, planer och drömmar om utveckling att jag skulle behöva en förmögenhet i både tid och pengar för att kunna utveckla allt jag önskar.

Runt familjen händer det mycket som vanligt. Mest roliga saker, men alla kämpar på, på sina håll. Det är ju det som är livet. En del förändringar i mitt eget liv är på gång och det ska bli spännande att se var det leder.

Idag blev jag faster igen och det är alltid lika fantastiskt med ett nytt mirakel, som varje ny människa är! Jag längtar efter att få se det lilla underverket!! Stort grattis till min bror med familj, men ett litet grattis till mig, Faster Fatou också, förstås! 😉

Ännu ett brorsbarn väntas om bara några månader. Det föds mycket brorsbarn just nu, men väldigt få barnbarn… well, jag får glädja mig åt det barnbarn jag har och GISSA hur mycket jag längtar efter honom?

Just nu hoppas jag bara på att bli av med den här envisa hostan. För dig som är nyfiken på de nya produkterna, klicka dig bara in på fatouspassion.com. I morgon, fredag lanseras de första dofterna av flera.

En galet skön hösthelg önskar jag er alla!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Oskyldigt dömda

TV-tittande är något jag sällan hinner ägna mig åt. Jag har sällan den tiden eller den ro i kroppen som krävs. Men någon gång ibland händer det och nu har jag nyligen sett den omtalade mini-serien When they see us, på Netflix. Serien bygger på en sann händelse där fem mycket unga killar blir oskyldigt anklagade för ett brutalt överfall på en kvinna i Central Park 1989.

Den uppmärksammade händelsen kallades i media även Central Park five.

Händelsen visar att ett rättssystem lämnar utrymme för godtycklighet, fördomar, brist på bevis, rasism och hur fem barn kan bli dömda trots att där inte finns några bevis, utan tvärt om ett flertal bevis som tyder på motsatsen.

Även om jag har en delvis stor tilltro till rättssystem, så har jag också alltid haft en stor övertygelse om att det sitter fler oskyldigt dömda än vi tror, både i Sverige och den övriga världen!

Vi har haft några riktigt uppmärksammade fall i Sverige där oskyldigt dömda personer har bevisats vara oskyldiga, såsom Kaj Linna, Roy Rahman, Samir Sabri, för att bara nämna några. Det är förstås enormt mycket svårare för en dömd person att rentvå sig och få resning än det är att döma en person som är oskyldig.

I USA kommer det regelbundet upp fall där personer har dömts, suttit många, många år i fängelse, för att slutligen bli rentvådda, inte sällan med hjälp av DNA, ibland även för att den verkligt skyldiga erkänner.

Problemet med oskyldigt dömda personer är inte bara det uppenbara, att den oskyldigt dömda får sitt/sina liv förstörda. Det förstör även livet för dess anhöriga, men det betyder även att de verkligt skyldiga går fria och många fortsätter begå bestialiska, fruktansvärda brott, för att inte tala om samhällets merkostnader.

I serien When they see us blir det påtagligt hur små dessa små pojkar är, hur rättslösa de faktiskt är, trots sina låga åldrar. Det visar också på uppenbara svek från vuxenvärlden och den utsatthet de befinner sig i.

Det visar på kämpande familjer som inte blir lyssnade på, som luras och där pojkarna övertalas till falska erkännanden och angivelser. Den visar de totala splittringarna i pojkarnas familjer, hur det förändrar allas liv.

Oprah har även gjort en show där både de fem männen bjuds in, tillsammans med både filmskaparen och ett flertal av skådespelarna. När man får möta de verkliga huvudpersonerna blir det också uppenbart vilken oerhörd skada dessa nu vuxna män har tagit och hur det fortsatt påverka dem. Samtidigt nämns det också i Oprahs show att vissa delar från verkligheten var för smärtsamma att ta med i filmen…

Många bevisade oskyldigt dömda får höga skadestånd, men jag tror alla inser att hur stort skadestånden än kan bli, så kan pengar aldrig reparera de förlorade åren, den förlorade tiden. Pengar blir inte mer än ett tafatt försök att ge lite ”plåster på såren”.

Rättsfall har alltid intresserat mig och fall med oskyldigt dömda desto mer. Kanske beror det på en egen skräck att det kan ske? Att bli oskyldigt anklagad för något, även ”små” saker är något av det som gör mig oerhört arg, irriterad eller stressad. Att inte kunna ge konkreta bevis för att jag inte gjort något, upprör och provocerar mig enormt.

Att bli oskyldigt anklagad för ett grovt brott där jag inte kan bevisa min oskuld, skulle nog vara bland det värsta jag skulle kunna utsättas för.

Men för dig som vill ta del av en fruktansvärt hemsk, men sann berättelse, så rekommenderar jag verkligen When they see us och för dig som vill fördjupa dig i fallet och de verkliga personer serien handlar om, bör du även se Oprahs show på samma ämne.

En firad helg

Den här helgen har bestått av en massa firanden. Fredag blev det visserligen pappersarbete med företaget till sent inpå kvällen, efter mitt ordinarie heltidsjobb. Lördagen hade jag öppet i mitt showroom i Hökarängen på dagen, men sen firade vi en massa under resten av helgen.

På lördag kväll firade vi min yngsta dotters 26-årsdag och även hennes väns födelsedag! Det blev en god middag jag hann laga, vars recept jag fått av min vän Kiqi. Det är så galet gott! Färsk pasta, blev det, med blåmusslor och stora räkor i en härlig vitvinssås. Jag ska lägga upp receptet på den någon dag, för det är alltid bra att ha i min blogg och lätt att hitta, som jag brukar göra med mina favoritrecept och denna rätt är jag nästan besatt av just nu!

Sen hade min mamma köpt en god tårta som vi åt som efterrätt.

Igår, söndag firade jag Eid med en favorit som alltid tycks göra mig på gott humör.

Det blev helt enkelt en helg i firandets tecken och däremellan har folk kommit och gått i omgångar.

I dag är det måndag och jag laddar för en ny, spännande vecka. Jag börjar alltid måndagarna med ett nytt, förmånligt erbjudande i min webbutik. Den här veckan får man 50 kr rabatt på valfri, vispad olja 200 ml. Så in på fatouspassion.com och fyll på inför hösten så du är laddad med bra hudvård!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Sommaren springer förbi…

Jag har njutit av sommaren, av värmen och av ett par veckors ledighet. Det kunde ha varit varmare, men jag klagar inte. Sommaren har varit helt okej.

Sommaren pågår ju fortfarande och som vanligt vill jag dra ut på den så länge som möjligt, för egentligen vill jag inte alls att den ska ta slut. Men det gör den, förstås.

Hösten börjar rusta sig och förbereda sig på att ta över vårt land. Härom dagen var jag i Rålambshovsparken och där såg jag fler än ett tecken på att hösten börjar visa sitt rätta jag. Förutom regnet och de svarta molnen, så såg jag också alla de gula löven på marken…

Ett annat tydligt tecken är att vi börjar närma oss skolstart och att semestrarna nu börjar ebba ut.

Jag vet att vi inte kan förändra naturens gång, men jag sörjer ändå att vi har så korta somrar och så långa vintrar i vårt land…

Något positivt är i alla fall att jag hunnit göra väldigt mycket roliga saker de senaste veckorna, som inte handlat så mycket om arbete. Fritid är jag inte bortskämd med, men tycker jag haft en del av nu ett tag. Det ger mig energi och får mig att vilja planera fler roliga saker framöver. Vi lever ju trots allt bara en gång.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Våra tillkortakommanden som mödrar

I vårat moderskap finns det bara stjärnor i våra barn. När de har bekymmer, eller något går riktigt åt skogen, förbannar vi oss själva, vår otillräcklighet som mödrar. Vi förbannar våra egna brister och tillkortakommanden och undrar vad vi gjort för fel.

Vi ligger sömnlösa på nätterna och slår på oss själva för att vi tillät ”det” eller för att vi stoppade ”det”. Vi undrar om allt gått bättre för våra barn om vi förstått konsekvenserna bättre av våra handlingar och beslut. Vi önskar vi lärt dem mer när de var små och ännu hade chansen till inflytande. Det är helt enkelt mitt fel som mamma när något går tokigt för mina barn.

När det går bra för våra barn, däremot, så hyllar vi dem. När de får göra det de tycker om att göra, när de lyckas med det de strävar efter. Då är våra barn fantastiska, de har gjort allt gott på egen hand. Vi glömmer bort eller förbiser att vi har det minsta finger med i spelet. Våra barn är då duktiga, starka, de har tagit sig igenom svårigheterna själva, de har tagit sig fram för helt egen maskin, hur svårt det än varit.

Det är den totala osjälviskhet som kommer ur oss mödrar.

Självklart är det inte så. Våra vuxna barn får stå för sina egna missar och framgångar, samtidigt som vi mödrar har både en och två och troligen alla våra tio fingrar med i spelet.

Jag har inte gjort en framgång som inte min mamma har haft stor inverkan på, på ett eller annat sätt. Även om hon inte fattat besluten eller tryckt på, så har hon, säkert ofta omedvetet påverkat mig, både genom min uppfostran som barn, men också som min vän och mitt stöd genom livet.

Det är kanske snarare så att hon haft mindre att göra med mina misstag och mina dåliga val.

Varför är det så svårt att ta till sig när det gäller ens egna barn? Varför tar vi på oss det negativa som mödrar, men inte det positiva?

Hur är det med fäder? Jag vet inte säkert och det brukar vara dumt att generalisera, men många av de män jag haft omkring mig i mitt liv, tycks ha tendensen att göra precis tvärt om.

När något inte går som de önskar, så har de varit rätt snabba med att ta avstånd. I vissa fall har de till och med vräkt ur sig att det inte är deras barn, eller att det där är ”mammans fel/ansvar”.

Medan de många gånger när saker går bra varit rätt snabba på att ta åt sig äran och brösta upp sig och vara tydlig med att det minsann är hans son eller dotter!!

Jag säger förstås inte att fäder inte oroar sig för sina barn, men jag tycker mig se de ovan beskrivna tendenserna hos mödrar och fäder och jag tycker det är synd.

Jag tror vi mammor lätt förminskar oss själva och vår betydelse för hur våra barn blir som personer och hur de utvecklas till vuxna individer.

Det är inte lätt att vara människa.

”DET SKA KAOS TILL FÖR ATT SKAPA EN DANSANDE STJÄRNA”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Snart semester

Det spelar liksom ingen roll hur mycket man tycker om sitt jobb, men ledighet är alltid lika välkommet. Nu går vi mot semester.

De sista två veckorna innan semester brukar jag börja räkna ned och den sista veckan blir det ofta lite ”lättare” stämning på arbetsplatser. Har man olika semesterstarter så kan nästan hela sommaren bli lite lättsammare.

Det här är min sista vecka innan semester. Eftersom jag brukar föredra vintersemestrar, så kommer jag bara ha två veckors semester denna sommar. Det ska verkligen bli SÅ HÄRLIGT!!

Min första semestervecka kommer min fina vän från Göteborg med sina två barn och det ska bli så roligt att ses igen!!

Förutom under deras besök försöker jag att inte planera så mycket. Liiiite tid ska jag lägga ned på företaget, så jag kommer ”i kapp”, men mest av allt ska jag bara vara. Och vila. Återhämta mig och ladda batterierna.

Det är så lätt att bara trava på i vardagen och stänga av behovet av längre ledigheter, då man inte har så stort val.

Men när jag nu närmar mig semester, känner jag hur väl jag behöver den. Vila.

Det ska verkligen bli så skönt!! Bara det att slippa vakna till en väckarklocka varje morgon. Ljuvligt! Jag behöver verkligen vila min själ.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Arbetet, företaget, döden och livet däremellan…

Mitt liv handlar mest om arbete just nu. Jag har nyligen (ca 2 mån sen) börjat ett helt nytt jobb. Sen tar förstås företaget mycket tid och engagemang, men det är också där jag hämtar kraft och laddar batterierna.

Mitt nya arbete är ett stimulerande och roligt arbete som jag trivs väldigt bra på och det känns som jag kan utvecklas bra inom mitt arbetsliv med den här språngbrädan som ett nytt arbete, med helt nya arbetsuppgifter innebär.

Dessutom har mitt jobb de senaste åren varit ett ganska ensamt arbete där jag inte arbetat så mycket med kollegor, förutom de sista månaderna till viss del, vilket skiljer sig marknat åt från mitt nya arbete där jag har många kollegor och arbetar nära människor. Det faller sig dessutom så väl att det är människor som är väldigt roliga och stimulerande att arbeta med.

Ibland kan man uppleva att man ”fastnar” lite i sitt jobb och inte kommer vidare. Jag trivdes bra med mitt tidigare arbete också, men jag kände att jag var i behov av lite större utmaningar och det känner jag att jag får nu.

Jag har parallellt även arbetat hårt med att strukturera upp mitt företag, för att förenkla mitt arbete, samt passat på att utveckla det med flera, för mig stora steg!

Några av de saker jag har gjort:

  • Lanserat två nya hudvårdsprodukter sedan januari: Omies Facial Scrub with African Black Soap, samt Zawadis Body Scrub. Jag ÄLSKAR dessa produkter och kan inte ”se mig mätt” på dem. Jag älskar att göra dem, att se på dem och dofta på dem och inte minst älskar jag att använda dem varje dag! De är helt enkelt ljuvliga!!
  • Jag har (med hjälp av en fantastiskt snäll och hjälpsam vän) ombildat mitt företag till ett aktiebolag, med allt vad det innebär! Det är en rätt tuff process, men det kommer underlätta för mig i längden, på flera olika sätt!!
  • Jag har omstrukturerat min hemsida till att även innefatta en webbshop, vilket tagit sjukt mycket tid, men som också underlättat för mig enormt i slutänden!! Den är inte helt klar till 100% ännu, men så gott som. Det sista är bara lite ”småfix”.
  • Jag har fyllt ut min webbshop med lite nya produkter, alltså inte bara hudvård. Detta mest för att jag ska få lite mer ”liv” i min webbshop, så det förhoppningsvis ska bli lite roligare att besöka den!
  • Jag har även börjat göra örhängen av lera och det är ren meditation för mig.

Jag brukar säga att labbet/showroomet i Häkarängen är en oas för mig och precis så känns det när jag kliver in där, även om det också är där jag behöver jobba hårdast och under en hel del stress. Men det bekommer mig inte nämnvärt. Jag känner sånt lugn i själen när jag kommer dit och jag upplever platsen så rofylld och ”läkande”. Jag kan inte beskriva det bättre än så…

När jag gör mina örhängen däremot, då släpper jag ”allt” och som sagt, det är en enorm avslappning och meditation för mig. Jag älskar verkligen att få skapa fritt från mitt innersta.

Jobb, jobb och jobb, var är mitt privatliv? Jo, det finns också där. I min familj har vi haft en allvarlig sjukdom med ett dödsfall som blev utfallet av sjukdomen. Det var sjukhusvak, tårar och många samtal under 5-6 veckors tid. Sen var allt bara slut. Begravning och minnesstunder avlöste varandra och massor av svåra känslor för mig, för barnen. Sen kom den där tomheten och saknaden. Ett liv tog slut. En viktig person i våra liv. En händelse som ställde allt annat på sin spets.

Det var inte bara ett liv som tog slut, det var en era som tog slut. Ett stort och viktigt kapitel i våra liv. Han var en så självklar person som funnits där så länge, sen jag var bara 18 år och han var en del av det som format mig, som gjort mig till den vuxna kvinna jag är idag.

Vi kom fram till att vi funnits i varandras liv i 30 år det här året. Det skulle ha blivit 30 år i maj, men vi hann aldrig fram dit. Han somnade till slut in och slapp smärtor som sjukdomen och livet gav, men vi bär med oss honom och minnet av allt det vi delat och ger honom den vila i oändlig frid som han behöver.

Sen får vi försöka gå vidare med våra liv. Utan honom. Ta tillvara på det och de som finns kvar i livet, inte minst vi själva.

Att stanna upp den där sekunden, dra in doften av syrener, lyssna till vinden, regnets smatter, fågelkvittret eller minnet av hans röst när han förmanar oss, eller hans glada skratt…

Vi lever.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

24 timmar svart kvinna

Debatten har pågått i flera år nu. Fanna Ndow Norrby startade Instagramkontot Svart Kvinna för fem år sedan (2014). Det blev snabbt en succé. Många svarta kvinnor runt om i Sverige kände igen sig i det som många andra delade med sig av.

Fanna Ndow Norrby Fotograf: Maryam Barari

Nu har Fanna Ndow Norrby tagit Instagramkontot ”Svart kvinna” till en helt ny nivå och skrivit ett teatermanus på det. Och den helt fantastiska regissören Josette Bushell-Mingo har regisserat teateruppsättningen 24 timmar svart kvinna. I rollerna för teaterföreställningen ser vi skådespelarna Doreen Ndagire, Solí Myhrman, Amanda Quartey, Segal Mohamed.

Josette Bushell-Mingo Fotograf: Maryam Barari

Den korta versionen handlar om fyra unga tjejer som mitt i sina liv och i sina självklara platser att vara en del av unga tjejers liv, riv upp, gång på gång när de utsätts för ifrågasättanden, rasism och fördomar. Hur det skär djupa sår i deras liv och själar som gör att de tappar fattningen gång på gång i att helt enkelt kunna leva sina liv. Den här onda roten som kallas rasism inte bara skär upp deras liv och skadar på djupet, det påverkar även deras relationer till varandra.

Riksteatern 2019 24 timmar Svart Kvinna Av: Fanna Ndow Norrby Regi: Josette Bushell-Mingo Scenografi: Lotta Nilsson. I rollerna på bild: Amanda Quartey, Segal Mohamed, Solí Myhrman Fotograf: Sören Vilks

Jag ska inte skriva mer om handlingen, då jag tycker alla människor borde gå och se den. Den berör. Det jag möjligen saknade är att den skulle varit lite längre och kanske gå än djupare in i hur den här smärtan kan påverka människor på längre sikt och i fler sammanhang. Men det är väl så när man ser något riktigt bra, man vill liksom se mer, man vill inte det ska ta slut.

Som pjäs är det här en viktig del av vår samtid. Den säger så mycket om ett problem som är förödande för en hel generation på så många olika plan.

Jag såg föreställningen tillsammans med min 25-åriga dotter. Hennes omedelbara reaktion var ”igenkänning på hög nivå”. Hon var mycket nöjd med föreställningen!!

Som vit kvinna och mamma till fyra afrosvenska barn (varav tre är mina vuxna barn) så kan jag känna igen mycket på deras vägnar, men framför allt så har jag svårt att hålla igen tårarna, när jag tänker på den tid mina tre döttrar växte upp och den här typen av samhällsdebatter och den här typen av representation av svarta, unga kvinnor och den här typen av kultur inte fanns att ta del av i vårt land. Att vi har gått från total avsaknad för representation till detta, det är stort! På samma sätt och av liknande anledning som jag blev djupt berörd av Seinabo Seys historiska avslut på Grammisgalan för tre år sedan, blev jag starkt berörd av denna teaterföreställning!

Nu åker de ut på Sverigeturne med Riksteatern! Se till att skaffa din biljett, du borde inte missa detta!!

TACK Fanna, Josette och övriga medverkande som gjort detta möjligt!!

Mer om 24 timmar svart kvinna HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter