vintertid

Fila fötterna lena och mjuka

Idag kom den batteridrivna fotfil jag hade beställt genom Buzzador ! Jag har gått och sneglat på de där fotfilarna sedan de kom ut, men nu hade jag alltså slagit till! Självklart var jag tvungen att testa direkt!! Jag har […]

vardag

När saker förändras…

Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man […]

header

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt […]

books

Bokrecension: Hon som ser

Redan som liten flicka upplever hon utomkroppsliga upplevelser. Hur hon lyfter från sängen och svävar fritt. Med tiden upptäcker hon att hon kan visualisera sig till andra platser. Det som först känns skrämmande, blir vardag för henne. Det är så […]

header

Mest irakisk och spansk mat och lite annat…

Har haft några rofyllda och inspirerande dagar. I förrgår var jag på arabisk födelsedagsmiddag. Min svägerska kan verkligen det här med matlagning!! WOOW, säger jag bara och det säger läckergommen i mig också!! Efter middagen ”roade” vi oss med något […]

 

Fila fötterna lena och mjuka

vintertid

DSC_0022 DSC_0025

Idag kom den batteridrivna fotfil jag hade beställt genom Buzzador ! Jag har gått och sneglat på de där fotfilarna sedan de kom ut, men nu hade jag alltså slagit till!

Självklart var jag tvungen att testa direkt!! Jag har inte alltid världens bästa tålamod, särskilt när det handlar om att pyssla med mig själv.

Den största delen av dagen har gått till att städa och tvätta och umgås med två av barnen. Vi har skrattat och haft trevligt, men sen när den äldsta och den yngsta dottern gav sig iväg, så kastade jag av mig kläderna, påbörjade min egen lilla spa-session och började pyssla. Fram med nya fotfilen och ja sen skötte det hela sig själv! Helt sjukt skönt att använda den och fotbalsam efteråt. Fast däremellan badade jag också. Det var ett sånt där varmt, skönt bad som man nästan inte vill kliva upp ur. Jag hade lite ansiktsmask och passade efter badet på att smörja in mig med en lyxig hudkräm och verkligen ta hand om mig själv!

Så vad tyckte jag om fotfilen? Ja, det är ju helt klart något man kan leva utan, MEN nu när jag har den, låter jag helst bli att leva utan den! ;-) Den var snabb, smidig och det var grymt skönt att fötterna blev lena och mjuka på så kort tid, i stället för att sitta och fila och slipa själv. Däremot så går det åt en del batterier. Hela 4 stycken (AA), men jag vet ännu inte hur länge de håller, eftersom jag precis börjat använda min. De batterier som jag använde nu, ingick dock. Jag ångrar inte att jag köpt den och jag är redan lite småkär i den. Det kommer bli många fler fotfilningar med den här apparaten, det kan jag garantera! :-)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När saker förändras…

vardag

Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man kunna säga. Det är också anledningen till att jag var så väldigt stolt över min blogg i så många år.

DSC_7809Det har ändrats lite, särskilt under det senaste året, då jag lagt ner min själ i webbtidningen thegambia/Afropé i stället och dragit ned rejält på mitt bloggande. Från att ibland ha bloggat flera gånger om dagen, till att nu blogga när andan faller på och tiden räcker till. Fortfarande är jag dock mycket stolt över allt arbete jag har lagt ned på min blogg. Den är en del av mitt liv och det jag har uträttat, helt enkelt. Ord. Att få skriva. Det har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. I juni 2015 kommer jag att ha bloggat i 10 år. 10 år är en låååång tid och precis som jag har förändrats, samhället har förändrats och hela livet förändras på 10 år, så har också min blogg förändrats. Det känns bra. Allt ska inte bestå. Jag tror vi mår bra av att utvecklas och förändras. 

De flesta blogginlägg minns jag inte att jag skrivit, förrän jag läser dem igen. Jag googlar ibland saker och så kommer mina egna blogginlägg upp om ämnen jag HELT glömt bort att jag skrivit. Men för det mesta är det jättekul att läsa dem så här flera år i efterhand. Jag har aldrig hittat ett blogginlägg jag inte känner att jag kan stå för, däremot har jag genom åren ändrat åsikter om vissa saker, men jag står ju ändå för att jag har tyckt på ett annat sätt en gång.

Vissa blogginlägg bränner dock kvar inom mig. Inlägg jag har svårt att ”släppa taget om” och glömma. De känns nästan inpräntade på mig, likt en tatuering.

Ett av de blogginlägg jag ofta tänkt på de senaste dagarna, skrev jag för bara knappt ett år sedan. Jag har återkommit till inlägget i tankarna gång på gång den senaste tiden och idag bestämde jag mig för att läsa om det. Jag minns att det tog mycket kraft och många tårar att skriva det. Jag minns också att när jag skrivit det klart och publicerat det, så tog det över två månader innan jag orkade läsa igenom det igen. Jag vill därför slå ett extra slag för det inlägget nu. HÄR kan du läsa det.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

header

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt allt mer när jag ser och hör om människor som har det svårt.

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor... Foto: Fatou Touray, afrope.se

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor… Foto: Fatou Touray, afrope.se

De EU-medborgare som sitter längs våra gator och utanför våra affärer är de som blir tydligast framför mina ögon just nu när det börjar bli kallt här i landet. De som sitter på marken, på en liten tunn pappkartong, jacka eller filt, timme ut och timme in och hoppas att någon ska skänka en slant. Jag försöker ge när jag kan. En slant här och där, eller en lite större slant till vissa, någon gång ibland. Ibland på måfå ibland har jag valt ut någon. Det är verkligen inte mycket jag gör, men jag tänker att om vi är många som försöker ge något, så är det ändå en tillfällig hjälp för stunden för någon annan. Allt enligt det gamla talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något… 

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan... Foto: Fatou Touray

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan… Foto: Fatou Touray

Det är nu inte bara hitresta EU-medborgare som har det svårt. Andra hemlösa upplever samma kyla, samma hunger, samma behov av att sköta sin hygien och annat som hör till våra absoluta behov.

Liksom de flesta ”vanliga arbetare” är jag varken rik eller har något överflöd. Samtidigt kan jag känna att just nu i mitt liv, går det ingen nöd på mig eller mina närmsta. Ingen av oss lever liv i lyx, men till skillnad från många andra har vi tak över huvudet, sängar att sova i, duschar i våra bostäder där vi kan sköta hygienen. Vi har kök där vi kan tillaga mat och annat att få i oss. Vi har kläder på kroppen och garderober med kläder. Nej, det går sannerligen ingen nöd på oss och även om det inte är mycket över när lönen kommit och räkningarna är betalda, så har vi i alla fall kunnat skaffa oss det mest nödvändiga. Jag ser det som min plikt att göra något för de som inget har. Det må vara en droppe i havet, men det är det jag kan bidra med. 

Farsta Centrum

Farsta Centrum

Jag läste i vår lokaltidning härom dagen att väldigt många barn i Sverige lever i fattigdom. Det är något jag kan relatera till än mer. Jag har varit där i perioder. Nu har jag det inte så tight och då känns det självklart att vilja stötta några av de som har det tufft. I min lokaltidning stod det att man kan köpa en julklapp för mellan 50-100 kronor i Farsta Centrum och så kan man gå och lämna in det hos några som hjälper en att slå in och så man kan meddela att man vill skänka julklappen till barn som är i behov av just en julklapp. Vad jag förstod så var samarbetet mellan affärsägarna och organisationen Giving People. Farsta Centrum och ett antal butiker skänker också upp till 100 julklappar själva.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ som jag hoppas fler affärsägare nappar på och jag hoppas också att ni som inte bor nära just Farsta Centrum eller annan affär som hjälper till såhär, kanske kan kolla in Giving Peoples hemsida eller annan organisation som kan hjälpa till på ett liknande sätt.

ejtiggare.se letar man mer långsiktiga lösningar för de utsatta genom att ge dem arbete. Det finns alltså många engagerade människor som försöker hitta olika vägar för att hjälpa de som befinner sig i hopplöshet, utsatthet och utanförskap. Från de flesta som lever så utsatta, kan man inte förvänta sig att de ska kliva in i gemenskapen/värmen/ett anständigt liv igen. Det är vår sak. Vi som är här inne i värmen, att sträcka ut en hand till en medmänniska och bjuda in dem. Vi måste hjälpa människor som upplever total hopplöshet att finna en väg ut ur sin hopplöshet och ekonomiska utsatthet. Det är ditt och mitt ansvar. Som medmänniskor. För om du stod där utanför och tittade in, så skulle inte heller du förmå dig att kliva över den där tröskeln och stiga in.

Allt enligt talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! 

Intressanta artiklar:

Vart tredje barn med utlandsfödda föräldrar lever i fattigdom

Fyrabarnsfamiljen trängs på åtta kvadrat – så är livet som tiggare i Sverige

Så hjälper Gnosjö romer ut tiggeriet

Här kan du hjälpa till:

Ejtiggare.se

Stadsmissionens Hemsida

Giving Peoples Hemsida

Giving People på Facebook

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Hon som ser

books

Redan som liten flicka upplever hon utomkroppsliga upplevelser. Hur hon lyfter från sängen och svävar fritt. Med tiden upptäcker hon att hon kan visualisera sig till andra platser. Det som först känns skrämmande, blir vardag för henne. Det är så naturligt att hon inte reflekterar över att det inte skulle vara möjligt att det kunde ske.

Hon som ser

Hon som ser

I fjällbyn Hacksjö där Anna-Lena Vikström växer upp är det inget konstigt. Redan i tidiga tonåren ringer folk i trakten och ber henne se efter var de förlagt sina saker, var deras husdjur sprungit bort och var deras familjemedlemmar försvunnit eller varför. 

Som vuxen försöker Anna-Lena förneka sina förmågor, då omgivningens dom är hård, särskilt i den kyrkliga världen där hon arbetar. Hon vill inte själv ha dessa förmågor då det gör henne annorlunda och ”konstig” i andra människors ögon. 

Med tiden måste dock Anna-Lena acceptera att det här är den hon är. I stället för att trycka tillbaka och förneka vem hon är, väljer hon att vidareutveckla sina förmågor och lära sig av andra med olika förmågor, det hon själv inte upptäckt hos sig själv. 

Boken är Anna-Lenas berättelse. Skriven av författaren Eva Wiklund om och med sierskan Anna-Lena Vikström. Om man har lite aningar om övernaturlighet så kommer den här boken att göra dig väldigt nyfiken. Om du inte alls tror på det du inte upplevt, så kommer du ändå att dras med av att boken skrivits på ett så naturligt och odramatiskt sätt, den är skriven på ett så jordnära plan och med en sådan inlevelse att det är lätt att uppleva att man är en del av berättelsen. Jag har tidigare skrivit om denna författares bok: ”Jag kommer sen…”, om diskoteksbranden i Göteborg.

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken!! Inte bara för att den är givande och intressant att läsa, men också för att den väcker mycket nyfikenhet och många tankar och funderingar!

Om du inte själv vill läsa boken, så kanske någon skulle vilja ha den i julklapp?

Anna-Lenas blogg

Här kan du beställa boken

Här är en Facebookgrupp för boken

Här är Anna-Lenas officiella Facebook

Här kan du se ett TV-program på SVT med Anna-Lena

Facebook för författarens alla böcker

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mest irakisk och spansk mat och lite annat…

header
Irakisk mat tackar jag inte nej till!!

Irakisk mat tackar jag inte nej till!!

Har haft några rofyllda och inspirerande dagar. I förrgår var jag på arabisk födelsedagsmiddag. Min svägerska kan verkligen det här med matlagning!! WOOW, säger jag bara och det säger läckergommen i mig också!!

Mindre trevlig "underhållning"...

Mindre trevlig ”underhållning”…

Efter middagen ”roade” vi oss med något annat. Med hjälp av bilden ovan, kan du gissa vad? :-)

Igår avslutade jag ett grupparbete jag hållit på med nästan ett helt år. Vi har träffats i gruppen varje eller varannan vecka och eftersom vi i gruppen har arbetat med oss själva, både individuellt och i grupp har sammanfattningen av året varit både tungt och krävande, men samtidigt enormt givande och utvecklande. Nu är vi klara med grupparbetet, men det innebär självklart inte att jag är ”klar”. Man blir väl aldrig klar med utvecklingen av sig själv som människa. Ingen människa är så perfekt att man inte behöver arbeta med sig själv och sitt förflutna, med sina gamla dåliga vanor och att jobba på att bli en bättre människa. Däremot känns det oändligt skönt att vara klar med den här delen och ja, jag känner mig faktiskt  som en både bättre och mer utvecklad människa.

För att fira vår avslutning gick vi och käkade på en Tapas-restaurang vid Mariatorget och ja, ni vet att jag är rätt svag för god mat, så jag kan lova att det inte blir mitt sista besök på den restaurangen!

Igår (måndag den 8/12-2014) hade vi officiell premiär på vår nya webbtidning Afropé. Vi har helt enkelt breddat den tidigare webbtidningen thegambia.nu och även bytt namn, för att anpassa namnet till det faktiska innehållet vi har idag. Planen är att fortsätta vidareutveckla den och bredda innehållet de närmsta månaderna. Välkommen på ett besök! :-) Om du är sugen på att börja skriva, så läs gärna DETTA!!

För övrigt förbereder jag mig på en viss resa, jag har redan börjat räkna ned… och det här blir faktiskt första gången i mitt 43-åriga liv som jag inte kommer att vara i Sverige på julafton. Vi får se hur det kommer att kännas… ;-)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vårt chokladhus

family comes first

 

 

 

 

Så här var Marabous grundidé med chokladhus:

Marabous chokladhus

Marabous chokladhus

Så här såg arbetet ut när 12-åriga sonen (som totalt saknar tålamod) och hans två kompisar byggde ihop vårat hus:

DSC_0001 (2) DSC_0002 (2) DSC_0003 (2) DSC_0008 (2) DSC_0009 DSC_0010

Och så här blev slutresultatet av vårat fina chokladhus:

Slutresultatet av vårt chokladhus

Slutresultatet av vårt chokladhus

Undrar hur stor chansen är att vi vinner…? :-P

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag kan inte förstå…

header

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ibland förundras jag av hur världen ser ut. Jag förundras över människors ondska, elakhet och grymhet.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Jag tänker på tiggarna. På all den ondska dessa personer möter. Alla lögner, all okunskap, men framför allt oförstånd. Jag kan inte se annat än illvilja. Jag kan inte se annat än trångsynthet, avund och elakhet när man utsätter de mest utsatta, de mest försvarslösa, de mest lidande människorna i vårt samhälle, för spridning av lögner, attacker, såväl fysiska som verbala. 

Är det så svårt att se människan? Är det så svårt att sätta sig in i någon annans svårigheter i livet? 

Jag tror de flesta av oss någon gång upplevt en period av utsatthet, dålig självkänsla, fattigdom eller hunger. Jag tror de flesta av oss blivit sittande utomhus, skakande av köld och energilöshet.

Hur kan det då vara så svårt? Hur kan det vara så himla svårt att sätta sig in i en annan människas liv, när trasigheten slår som en smocka rakt i ansiktet? När våra ögon inte kan undgå att se de trasiga sommarskorna, de trötta ögonen, den tunna sommarjackan i december. När våra ögon inte kan förneka bristen på hygien, att ha möjligheten att hålla sig ren. När våra ögon inte kan blunda för bilder på barn i fattigdom som hålls upp framför våra ögon.

Hur kan det vara så svårt att förstå att även om ingen kan göra allt, så kan alla göra något? Hur kan det vara så svårt att förstå att med en liten utsträckt hand och kanske ett par tjugolappar, blir världen lite lite bättre, för någon eller några medmänniskor. I alla fall för en liten stund… Jag kan inte förstå…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tack, december

header

039Jag kan inte låta bli. Jag vet att det är många som inte håller med. Men hur jag än försöker låtsas som att jag inte bryr mig, så tycker jag om julen. Jag tycker om stämningen i december, alla fantastiska och vackra ljus. Levande eller ej, spelar ingen roll. Jag vill ha både ock.

Det är vackert och det lyser upp, stämningen är fridfull. Mjuk. Jag är inlindad i bomull. Eller moln. Kanske till och med rosa små moln? Men de flesta säger att de blir stressade. Att det är sån hysteri. Jag förstår inte det. När jag vill dras med i det, kan jag dras med i stressen. Alla ”måsten”. Men när jag inte vill, så dras jag inte heller med. Då tittar jag på när alla andra köar, när de pratar om att tvätta fönster, damma av gamla platser i hemmet, som inte sett dagsljus på länge. Och så går jag hem. Sveper in benen i den mjuka, sköna filten. Tänker en massa ljus. Och tänker på det där som vi så ofta glömmer bort. 

Tacksamhet. 

Jag är så tacksam för att jag har en inkomst som täcker mina räkningar. Jag är så tacksam för att jag har fyra barn som jag älskar. Jag är så tacksam över att ha mina föräldrar. Att jag har en skön säng att sova i. Att jag har vänner att ringa. En plats att känna mig trygg på. Jag känner tacksamhet över så mycket här i livet, både stort och smått.

Jag är tacksam över att ha en arbetsplats jag trivs på, ett schema som jag bara älskar, en webbtidning som jag lägger mycket tid på. Jag är tacksam över ett glas julmust ibland, ett badkar att sjunka ned i och att jag har drömmar. Drömmar och planer, önskningar och förhoppningar. Allt det där som är en del av livet. Att jag fortfarande kan hitta saker att överraska sonen med, att jag kan lyfta min telefon och prata med någon av döttrarna och förklara min kärlek till dem.

Det finns så många skäl att vara tacksam och jag är särskilt tacksam i december. Att jag har det jag har och att jag vill det jag vill och att livet är föränderligt, samtidigt som vissa saker alltid kommer att vara sig lika.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Oansvariga föräldrar med sig själva i fokus

family comes first
Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Jag känner en massa fler pappor som ägnar sig allt för lite åt sina barn, jämfört med mammor. Jo, självklart finns det en massa mammor som inte engagerar sig i sina barn heller, men som sagt, jag känner många fler pappor än mammor. Pappor som ringer sina barn för sällan eller inte alls. Pappor som inte träffar sina barn regelbundet. Pappor som aldrig någonsin uppoffrar sig på något sätt för sina barn. Jag känner pappor som inte skickar presenter, inte gungar sina barn, hjälper dem med läxan eller åker på semester med sina barn. Pappor som inte känner sina barns lärare, klasskamrater, dagiskompisar eller ibland inte ens vet vilken skola deras barn går på. Pappor som inte följer med och tittat på matcher, uppvisningar och tävlingar i sina barn fritidsintressen. 

Ibland beror det på egoism, ibland på missbruk, ibland på en ny relation, ibland på ovänskap med mamman, ibland på omognad eller avsaknad för känslan av ett faderskap. Inget av dessa skäl är någon ursäkt. Barnet blir lika skadat oavsett anledning och det kan aldrig vara en ursäkt. Ansvaret ligger alltid på föräldern och inte på någon annan. Barnet har aldrig någonsin någon skuld i att ett barn och en förälder saknar kontakt.

Sedan finns det mammor som hindrar sina barn från att träffa sina fäder. Det är då fortfarande pappans ansvar att gå vidare lagligt för att få träffa sitt/sina barn, men dessa mammor som hindrar sina barn från att möta sina fäder, för att de själva är besvikna, svartsjuka, arga på sitt/sina barns far har inte barnens bästa för sina ögon. Dessa mödrar är blinda av hat. När man är så blind för hat att man låter hatet gå ut över sina barn är man ingen bra förälder. De skadar också sina barn. 

Självklart finns det undantag. Ett barn kan behövas skyddas från sin förälder om det finns ett missbruk eller våld eller något annat som direkt kan skada ett barn. Men i dessa fall bör man också försöka lösa det rättsligt så långt det är möjligt.

Vilken skada kan då ett barn ta av att inte få träffa båda sina föräldrar? Det vet man förstås inte. Det finns många olika teorier på detta, men att ett barn inte mår bra av att inte ha kontakt med båda sina föräldrar är skadligt för barnet både direkt och indirekt. Att bli övergiven och sviken av en eller båda sina föräldrar kommer alltid att få negativa konsekvenser.

Jag är ju inte alls övertygad att ett barn måste fara illa av en skilsmässa, även om jag tror att de flesta får någon form av negativ påverkan, men den behöver alltså inte vara av ondo för ett barn, utan jag tror det handlar helt och hållet om hur de vuxna hanterar skilsmässan.

FNs BARNKONVENTION behandlar flera punkter med dessa omständigheter. Det finns en anledning till att de finns och det finns en anledning att de är viktiga för våra barns utveckling.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När jag inte hade nåt…

books
Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Ibland har jag perioder när jag har svårt att läsa böcker. Jag kan inte ta mig igenom en enda bok. Det är ju lite märkligt eftersom jag för det mesta läser massor av böcker och verkligen, verkligen älskar det!!

Jag har haft en sån period nu i över ett år och jag brukar till och med skämmas när jag har dessa perioder. Det är så inte jag. Samtidigt så är det ju just så jag är. Jag köper/lånar helt fantastiska böcker som jag velat läsa jättemycket och jättelänge och sen håller jag på med samma kapitel i flera månader. Då vet jag att det här kommer inte att funka.

Dessa perioder brukar hålla i sig rätt länge. Det hann samlas en massa böcker jag velat läsa jättelänge, men jag klarade liksom inte av att fokusera på dem. Nu, sedan några månader tillbaka tycks det ha släppt. Jag har trevat mig fram lite. Inte riktigt vågat tro att det verkligen har släppt. Att jag kan läsa igen. Att jag vill läsa igen. Att jag förmår läsa igen.

Nu har jag plöjt kanske åtta, nio böcker sedan dess.

Igår läste jag ut boken Analfabeten som kunde räkna och den tyckte jag jättemycket om. Ibland när jag läser ut en bra bok, eller en bok som gjort starkt intryck på mig (vilket den här boken gjorde) så kan jag känna mig jätteledsen när jag läst ut den. Det känns som att förlora en gammal kär vän. Ibland när jag ser att någon annan köper en bok som jag läst och tycker väldigt mycket om, då kan jag nästan känna mig lite avundsjuk för att personen i fråga har en så fin upplevelse framför sig.

Samtidigt som jag nu läst den boken, har jag också läst Ison Glasgows bok: När jag inte hade nåt, (damn, här var den bra mycket billigare än den jag köpte i en bokhandel ;-) ) tillsammans med 12-åriga sonen. Den annars inte så lässugna 21-åriga dottern har inte ens kunnat vänta på att vi ska läsa ut den, så hon fotar sidorna och sitter och läser den på väg till och från jobbet.

Boken berör mig så mycket att jag blir helt matt varje gång jag lägger den ifrån mig. Det är så hjärtskärande att det finns barn som lever på gatan i Sverige. Som kämpar för dagen för mat och uppehälle, på ett sätt som man nog inte kan föreställa sig när man inte själv har varit där. Det gör så ont i hjärtat att jag blir helt utpumpad när jag läser boken.

Jag önskar man kunde säga att Ison var ett undantag, men jag vet att det inte är sant. Ison berättar i boken om hur han ibland ser barn i samma eller liknande situationer. Jag minns hur Ken Ring berättat i ett nyhetsprogram som 13-åring (har jag för mig) hur han satt och åkte tunnelbana fram och tillbaka för att ha tak över huvudet. Jag är säker på att det idag finns en massa barn, som borde sova mätta och belåtna i sina sängar, som i stället sover på parkbänkar, på tunnelbanan, i trappuppgångar, för att vila sin kropp under kalla och mörka nätter.

Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där våra barn ligger hungriga i trappuppgångar. Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där barn lever i misär.

Och apropå Ken Ring. Han har också släppt en bok i dagarna. Livet. Den vill jag också läsa. Jag kommer köpa den när jag läst ut den här boken. Sen har jag också hört ryktas om att Dogge Doggelito är på väg att släppa en bok och den kommer jag också förhoppningsvis läsa framöver.

En annan lite rolig sak är att sonen var med i Ison & Filles senaste video: Langa fram. Man ser honom bakom en bandana precis i början av videon:

Jag just nu har jag bara tre saker i mitt huvud, känns det som: Böcker, Böcker och Böcker.

Och trasighet. Det finns så många trasiga människor runt omkring oss. Det finns så många människor omkring oss som vi inte ser. Som vi borde se. Som vi borde sträcka ut handen åt. Torka bort en tår. Le mot. Bjuda på en middag. Visa lite medmänsklighet mot. Varje människa som lever i misär, ser jag som ett misslyckande från samhället. Ett svek från vuxenvärlden. Svek av föräldrar, lärare, grannar, kompisars föräldrar, alla vuxna som står bredvid och tittat på. Ibland förmår inte föräldrarna att tillgodose ett barns behov. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker. Hur mycket man än älskar sitt barn. Det är då andra vuxna måste kliva in och ge barn det stöd de behöver för att känna mättnad, trygghet, kärlek och omsorg. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

7 visitors online now
7 guests, 0 members
Max visitors today: 15 at 09:35 am UTC
This month: 37 at 12-04-2014 05:44 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC