header

När samarbete blir rivalitet

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till […]

family comes first

Sommargäster

Vi har känt till varandra under väldigt många år, kanske 7-8 år? Vi träffades för kanske 7 år sedan, gissar jag (?) i Uppsala. De senaste åren har vi haft mycket kontakt och det allra sista året i stort sett […]

books

De glömda – en bok om fångars anhöriga

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, […]

feminist

Almedalsveckan

Min fjärde dag på Almedalsveckan i Visby har passerat. Det har varit härliga dagar med väldigt mycket arbete, väldigt mycket gå och väldigt mycket trevligt. Dag 1 regnade det och var kallt. Dag 2 var det strålande sol och värme och […]

family comes first

Fånga dagen och släpp stressen

Jag känner mig väl till mods igen, efter en väldigt turbulent period. Mina vårar och försomrar är alltid extremt hektiska, liksom för många andra föräldrar. Det är avslutningar i skolor, med fritidsintressen, det är mycket med jobb och saker ska […]

 

När samarbete blir rivalitet

header
Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag är ingen tävlingsmänniska

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till mig att jag borde ha ”pushat” henne mer när hon var mindre så skulle hon kanske bli ännu bättre i den dans hon utövar. Hon kanske har rätt, men det är verkligen inte min grej. Tvärt om kan jag känna mig lite irriterad på föräldrar som driver på sina barn väldigt mycket.

Jag har snarare uppmuntrat dem med att ”det spelar ingen roll om du vinner, bara du själv är nöjd med din insats”. Jag har också låtit dem byta fritidsintressen när de själv önskat. Jag har aldrig drivit på dem att fortsätta bara för att de redan påbörjat ett intresse.

Jag vet inte var min anti-tävlingsanda kommer ifrån men jag skulle nästan våga påstå att när tävlingsmoment kommer in i det hela, så tappar jag ofta sugen. Det är så lätt när man driver på sina barn att glömma bort vad barnet vill och i stället följa sina egna intressen. För mig är det jätteviktigt att mina barn gör det som de är intresserade av, oavsett om det gäller yrke, fritidsintresse, religion, val av partner, vänner eller boende. Det är deras liv och jag vill inte att jag ska leva mitt liv genom mina barn.

Om de tappar intresset för något, så kommer de säkert hitta något nytt de är intresserade av. Plus att jag tror att det är väldigt ovanligt att man får ett brinnande intresse för något som man själv inte brinner för till hundra procent. Men så kommer vi åter tillbaka till det där med att man inte måste vara bäst på saker. Det räcker utmärkt att känna att man har saker man är duktig på och vilja vidareutveckla dem.

Ibland träffar man i och för sig vuxna eller äldre barn som säger att de har lyckats bra för att deras föräldrar pushade dem. Å andra sidan träffar man ibland också vuxna eller äldre barn som menar att deras föräldrar drev dem så hårt att allt det roliga försvann. Det blev bara en enda tävling och att de känt sig otillräckliga när de inte lyckats så bra med det de lagt ned sin själ i.

Det finns förstås människor som behöver pushas för att komma framåt och utvecklas och det är ju jättesvårt att veta var gränsen går. Borde jag ha pushat mina barn mer? Ja, det kanske jag borde. Världen är ju inte svart eller vit, den har en massa grå nyanser och det kanske är så att jag skulle ha pushat mer, men på en mer ”lagom” nivå. Det behöver ju inte vara antingen eller.

Men jag har verkligen svårt att förstå det här med själva tävlingsmomentet. Det är ju mycket roligare och trevligare att kämpa sida vid sida, att hjälpas åt, att vara där för varandra, än att kämpa livet ur sig själv och konkurrera med sin omgivning. Men dessa tävlingsinriktade personer, de finns ju överallt. I bekantskapskretsen, bland ens egna barn, på arbetsplatser, i organisationer man är engagerade i. I partnerskap finns det också ofta någon i omgivningen, någon man känner eller någon man inte känner som vill tävla om ens eget intresse, eller ens partners intresse. Det kan vara vänner eller rivaler. När sånt händer, tappar jag som sagt oftast intresset. Det blir inte roligt längre. Det blir liksom en slags ”kämpa-glöd” mellan människor i stället och med ”kämpa-glöd” i detta fall så menar jag inget positivt, utan i detta fall menar jag att det blir en negativ kamp mellan människor.

Och precis när jag sitter och skriver detta så hittar jag ett videoklipp som passar in här, så jag avslutar helt enkelt med att länka till det HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Sommargäster

family comes first

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har känt till varandra under väldigt många år, kanske 7-8 år? Vi träffades för kanske 7 år sedan, gissar jag (?) i Uppsala. De senaste åren har vi haft mycket kontakt och det allra sista året i stort sett daglig kontakt. Ibland flera gånger om dagen. Ibland genom timslånga telefonsamtal, ibland genom chattar, men det senaste året tror jag man kan räkna på ena handens fingrar de dagar vi inte haft någon kontakt alls. Jag har varit på väg att åka och hälsa på i Göteborg, men något har alltid kommit i vägen. Men nu kom hon på besök med sina två små i nästan en vecka och jag har haft det galet härligt!

Vi har gått på sightseeing i Stockholm, vi har suttit uppe och pratat nästan hela nätterna, tills ögonen nästan ramlat igen av sig själva, vi har ätit glass och svettats, plockat ur blomjord från yngsta dotterns mun, målat naglar på den äldre dottern, vi har varit i slottet, åkt Djurgårdsfärja och vi har varit på Aquaria. Vi har vattnat planteringarna på balkongen och den äldre flickan har fått provsmaka salladen, persiljan och gräslöken som finns planterade där av min kära mamma som i motsats till mig har gröna fingrar. Kiqi har varit iväg med barnen på egna besök hos vänner också, vilket gett mig lite egentid mitt i allt, men sanningen att säga så saknade jag dem genast. Det är märkligt det där hur snabbt man vänjer sig och det är märkligt det där hur man bara möts några dagar och sedan nästan glömt hur det var innan… Det är väl ett säkert tecken på att man har trivts bra ihop i alla fall!

Ja, jag hoppas inte det dröjer lika länge innan de kommer tillbaka och jag hoppas jag får möjlighet att åka och hälsa på dem framöver också. Såna här gäster vill man gärna ha på återbesök!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När man kommer till fothimlen vill man inte gärna komma tillbaka till jorden igen…

fatou 2014

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det började med att min mamma gav mig ett par skor förra sommaren. Jag tror jag hade klagat på ont i fötterna eller nåt… Hon hade länge tjata på mig om att köpa ”fotriktiga skor” då de ska vara så mycket bättre för fötterna och jag hade envist protesterat och sagt att så dyra sandaler och skor köper inte jag, då köper jag hellre tre par skor för samma pris… Men så gav hon då bort de här vit sandalerna och så här i efterhand tror jag inte alls att hon tyckte ”de satt så illa på henne”. Jag tror helt enkelt att hon gjorde så för att jag skulle FÖRSTÅ hur viktigt och SKÖNT det är med skor som är bra för fötterna.

Ja, sen använde jag de där sandalerna förra sommaren… typ bara de… de var ju så GRYMT sköna och jag var helt övertygad om att NU, nu har jag äntligen kommit till fothimlen!! Jo, jag har ju varit i fothimlen tidigare, men skillnaden nu är att dessa inte är grymt fula i alla fall. Eller jo, först tyckte jag nog de såg väldigt ”tantiga” ut, men nu när jag börjar vänja mig så kan jag tycka att det finns riktigt snygga. Om det handlar om att jag bytt stil, blivit tant eller att jag vant mig vid stilen, låter jag vara osagt…

Hur som helst, så i våras sprang jag på de här röda skorna som syns i bildspelet ovan och ja, jag blev kär direkt och när jag stack in fötterna i dem så… aaaaah… sååå ljuvligt att jag blev helt salig. Så strax därpå sprang jag och köpte dem. Jag tyckte de var lite dyra, men är man kär så är man. Upptäckte då att det var samma märke som de sandaler jag fått av min mamma förra sommaren…

Nu på Gotland så sprang vi förbi en butik med just detta märke på skorna. Som av en tillfällighet älskar även min chef dessa RIEKER och de som stod utanför hade REA, så vi började förstås att prova. Nåja, de som stod utanför hade tyvärr fel storlekar så vi råkade gå in i butiken och DÄR, precis DÄR stod två kärlekar till. Efter mycket om och men valde jag ett par beiga (se bild i bildspelet ovan) och ja, jag har inte ångrat mig en sekund, trots att de alltså inte var på rean.

Men nu har jag ett dilemma. Jag kan för mitt liv inte glömma de där andra jag kollade på. De var svarta. Och de var vackra. Och de passade PERFEKT på min fot. Utan att behöva skära bort tårna eller förlänga mina fötter. Jag kände direkt att min kärlek är besvarad, så nu måste jag fundera ut hur jag ska finna tillräckliga argument för att köpa dem, förutom att jag inte har några bekväma skor i just den färgen. Och att de skulle passa väldigt bra till många av mina kläder. Och att det är viktigt att byta skor ofta, för att inte få problem med fötterna. Och att… ja, jag känner här att jag börjar närma mig ett beslut… Sakta med säkert!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

De glömda – en bok om fångars anhöriga

books
Bild: Boken De Glömda - en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet. 

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Almedalsveckan

feminist

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min fjärde dag på Almedalsveckan i Visby har passerat. Det har varit härliga dagar med väldigt mycket arbete, väldigt mycket gå och väldigt mycket trevligt.

Dag 1 regnade det och var kallt. Dag 2 var det strålande sol och värme och jag brände mina axlar och överarmarna. Dag 3 var det växlande mulet och ibland har solen glimtat fram, dock inte så särskilt varmt även om jag gick med T-shirt den större delen av dagen. Dag 4 har varit lite regn 5-10 minuter på morgonen och resten av dagen växlande molningt och härlig sol med värme. Det återstår att se hur morgondagen blir (ingen av väderprognoserna har stämt sedan jag kom till Visby), fast då ska jag ju ändå åka hem…

Maten har varit god alla dagar utom måndagens middag och den var en historia för sig…

Vi bor bra med ett litet längre gångavstånd från Almedalen.

Debatterna har varit enormt många och intressanta, tyvärr har jag inte hunnit gå på särskilt många. Politiker jag mött har varit enormt många, ALLA är verkligen här på Almedalsveckan!! Andra kända ansikten är det också gott om. Dessutom har jag träffat på en hel del personer som jag själv känner och jag  har hunnit med både en och annan trevlig pratstund.

Igår var det SDs dag i Almedalen och jag gick förbi en kort sväng vid Åkessons anförande, mest för att kunna ta bilder. Det var verkligen en stram stämning, även om alla blev jublande glada när Åkesson dök upp på scenen. Jag vet inte om SDare är så strama i grupp, eller om de helt enkelt var det för att jag var omkring och på något sätt skilde mig från mängden? Ja, jag hade ju inte vit skjorta och kostym som de flesta som var i de främre leden tycktes ha.

Kent Ekeroth stod där med sina livvakter och strax därpå fick jag syn på… Kent Ekeroth igen? Nej, sen kom jag ju på att han har en tvillingbror, men han stod i alla fall utan livvakter. Nåja, det fanns i alla fall ett gäng som ville protestera mot SD som dök upp, även de i de främre leden, men sedan blev de förda bakåt i massan av säkerhetsvakter (poliser? SÄPO?) och sen gick jag därifrån…

Özz Nûjen bjöd samtidigt som Jimmie Åkesson höll sitt anförande, en motkampanj med fritt inträde på en stor arena i Visby. Jag skyndade dit och hoppades att det skulle vara mycket folk, men jag kan upplysa om att det var ENORMT mycket folk!! Det var ju en jättestor arena och jag gissar att det nog var minst det dubbla än den skara som Åkesson drog. Enligt media idag sägs det ha varit cirka 6000 och det förvånar mig inte, samtidigt ska Åkesson ha dragit cirka 2600…

Veckans mest pinsamma: jag var tvungen att fråga efter namnet på den partiledare, vars parti jag själv röstar på… hahahah… Pinsamt är bara förnamnet.

Idag var det Miljöpartiets dag och jag lyssnade på språkröret Åsa Romsons tal och även om jag inte är någon Miljöpartist så måste jag säga att jag blev djupt imponerad av hennes anförande. Det var självklart väldigt mycket folk som lyssnade på Miljöpartiet också, men det gissar jag att det varit på alla partiledarnas tal på ”deras” dagar. I morgon är det Moderaternas dag och Reinfeldt ska stå där, men jag måste säga att det ska bli rätt skönt att slippa höra och se eländet…

Mer uppdateringar om den gångna veckan kan komma…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Till Almedalsveckan

fatou 2014

DSC_6541När du läser det här, så ligger jag på en strand i Visby. Eller nej, det gör jag säkerligen inte! :-) Men i Visby är jag förhoppningsvis när detta inlägg publiceras! Jag ska dit på Almedalsveckan för första gången och det ser jag verkligen fram emot! Jag har inte varit på Gotland sedan jag var barn. 

Jag ska dit med jobbet, så det blir förstås mest fokus på arbete, men någon liten stund kommer jag nog att få för att kika runt där på annat. Jag har velat åka dit i flera år nu, så det ska bli jätteroligt! Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, så därför låter jag bli att förvänta mig så mycket och ser bara fram emot att komma dit.

Jag kommer inte ta någon semester i sommar. Jag håller tummar och tår för en resa till värmen i vinter i stället och så jobbar jag på. Ja, sommar och sommar, förresten, det vet jag inte om man kan kalla det med tanke på vädret. Det tycker jag är lite trist, men det är bara att bita ihop! :-)

Jag får rapportera lite när jag kommer hem. Eller vem vet, kanske till och med innan dess? Stay strong!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Fånga dagen och släpp stressen

family comes first

Fatou1sept09Jag känner mig väl till mods igen, efter en väldigt turbulent period. Mina vårar och försomrar är alltid extremt hektiska, liksom för många andra föräldrar. Det är avslutningar i skolor, med fritidsintressen, det är mycket med jobb och saker ska avslutas innan semestrar och ja, det är helt enkelt en väldigt hektisk period.

Nu när jag är medveten om att jag har en förhöjd känslighet så blir det så mycket lättare att tackla de här perioderna av hets. I år gjorde jag helt enkelt så att jag slog av på takten. Jag lät mig inte ryckas in i den här hetsen och stressen fullt ut.

Jag avbokade helt enkelt allt, även viktiga saker, under en veckas tid, förutom sonens skolavslutning, men ALLT annat. Jorden gick inte under för det och det var ju väldigt skönt att komma till insikt om. I stället landade jag i ett lugn igen och de där symptomen på att det gick för fort för att det skulle vara hälsosamt, trappade av snabbt och nu känns det fint igen! Jag är så glad att jag läste den där boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade”. Den har fått mig att komma till många insikter och det är många saker som verkligen hjälper mig i min vardag.

Jag vet mer hur jag ska hantera mitt inre kaos när det uppstår och jag känner att det faktiskt har gjort mig till en förbättrad människa. Jag har en acceptans jag inte hade tidigare (vilket ju inte är så konstigt, det är ju svårt att acceptera att man har andra förutsättningar, om man inte känner till varför man har det). Jag känner också att det gett mig ett större lugn, jag är tryggare i mig själv och ja, jag har faktiskt blivit en förändrad och förbättrad person. Det handlar ju inte om någon diagnos, utan ett personlighetsdrag som det är bra att man själv har lite kunskap om.

Jag tar ju in väldigt mycket intryck när jag gör något, vilket innebär att jag behöver mer tid på mig för att smälta alla intryck. Det är skönt att förstå det, för det gör att jag kan hantera något jag inte tidigare kände till att jag behövde hantera på ett särskilt sätt. 

Den senaste veckan har det hänt en massa andra roliga saker också som gör att jag verkligen känner ett lugn inom mig. Ett lugn och en glädje! Tänk vad livet kan vara fantastiskt! Precis framför våra ögon! Det gäller bara att öppna dem och ta emot glädjen och låta den fånga oss och njuta av det. Jag tror det gör att vi kan samla kraft, styrka och kärlek till att hjälpa oss genom våra olika kriser i livet. NJUT! Fånga dagen kan låta så klyschigt och det kanske det är. Men strunt i det. Fånga dagen och håll den där mätta känslan kvar så länge du kan.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ett knytnävsslag i magen och så tog luften slut…

fatou 2014

Bild 204Det finns många skäl att uppröras i vårt samhälle. Det är rasismen som suger musten ur vårt samhälle. Dränerar oss som människor. Det är orättvisor, det är våld och det är politiken. Det är den ekonomiska strukturen och det är homofobi. Det är mobbning och diskriminering av människor omkring oss. Det finns som sagt många skäl att uppröras. Att bli arga, ledsna och ibland också kraftfulla och energiska.

Men det finns något som gör mig mer illa berörd än det mesta just nu. Det handlar om den unga killen (21 år, enligt uppgift) som har utnyttjat ett flertal barn på ett dagis i Högsby sexuellt. Jag har så svårt att förstå att killen själv har gått så himla långt i sitt utövande och att det handlar om så många barn, när han har praktiserat på dagiset under så kort tid och framför allt med tanke på hans unga ålder. Jo, jag vet att det där med ”gamla, fula gubbar” är en myt som jag skrivit om många gånger att den skadar mer än hjälper, men det är ändå svårt att inse att det är en kille på bara 21 år som genomfört dessa sexuella övergrepp. Jag har svårt att tro att den här killen är helt frisk, alltså att han är helt normalt fungerande, för det här är ett extremt fall, även om det inte på något sätt är extremt att en man utsätter barn för sexuella övergrepp (även om varje övergrepp mot ett barn eller någon person över huvud taget är extremt bara för att de sker).

När jag har lyssnat på dessa nyheter har jag blivit mycket illa berörd. Igår när jag lyssnade på de senaste nyheterna i fallet blev jag så illa berörd att det kändes som om luften tog slut. Den drogs liksom ur mig och det var som att få ett knytnävsslag rakt in i magen.

Jag tänker på de här små barnen och det som de har utsatts för. Det här ska de leva med i hela sina liv. I all framtid. Det kommer att påverka dem på olika sätt, i olika grader och i olika perioder av livet. Förhoppningsvis kommer de få så mycket stöd och hjälp att de alla kan leva liv där de i det stora hela mår bra och inser att de inte har någon skuld i det som har skett. Jag tänker på föräldrarna till barnen. Jag tänker på den skuld och skam de måste känna sig fyllda av, samtidigt som de troligen även är fyllda av en ilska och ett raseri mot gärningsmannen som är svårt att föreställa sig. Jag tänker också på personalen på dagiset. Hur de måste ha chockats av att få reda på detta och att det i princip har skett mitt framför deras ögon. Och de har ändå inte sett… Det om något borde vara en allvarlig väckarklocka för oss alla vuxna. Det här med att en så här stor och omfattande utredning i princip har skett framför ögonen på de vuxna. Om vi ska kunna förhindra liknande händelser i framtiden, så räcker det inte bara med att våga se vad som pågår. Vi måste också våga söka svar på obehagliga frågor eller även när känslorna är behagliga, men det pågår övergrepp på barn precis bakom våra ryggar. Vi måste våga se och vi måste våga ta reda på sanningen, även när vi minst anar, eller kanske framför allt då.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Gå om INTET

books
Boken Gå om INTET av Sandra Gustafsson

Boken Gå om INTET av Sandra Gustafsson

Jag skrev nyligen om att jag varit på Sandra Gustafssons bokrelease av hennes nya bok Gå om INTET. I goodiebagen från releasefesten fick vi med oss inte bara den nya boken, utan faktiskt alla tre böcker som Sandra Gustafsson skrivit. Jag har recenserat de båda tidigare:

Maskrosungen

Svedd


goodiebagNu fick vi alltså alla tre böcker och jag är så bakvänd ibland att jag nu när jag haft en lite ”off-book-period” så började jag med att läsa om hennes första bok. Och ja, den var lika förbannat bra som första gången jag läste den!! Men nu har jag äntligen läst igenom även hennes nya bok Gå om INTET och den var också riktigt bra!! Jag skulle kategorisera den som en relationsdeckare. Den innehåller det där spännande suget som uppkommer i magen när man läser en riktigt spännande bok. Samtidigt som den också handlar om relationer. Vad som händer med oss när vi följer åtrå och passion, blandar det med tabu, otrohet, mord och beräknande, iskalla kalkyler. Det är där vi hamnar om vi läser Sandra Gustafssons senaste bok. Med alla dessa snaskiga och läskiga ingredienser.

Absolut något för hängmattan, resan eller solstolen i sommar. Läs den!!

Boken får fyra av fem i betyg av mig:

africasmallafricasmallafricasmallafricasmallafricasmallblack (2)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

9 år som bloggare

family comes first

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nio år som bloggare. Ja, nio år är verkligen en låååång tid. Inte minst för att jag har bloggat väldigt intensivt under väldigt, väldigt många år. Nu är det ju mer sporadiskt, även om jag verkligen inte vill påstå att jag tröttnat eller ”gett upp” på något sätt!! Tiden och intensiteten är dock inte lika stor och jag bloggar inte heller längre på ”samma sätt” som jag gjort tidigare. Den 8/6 hade jag alltså bloggat i hela nio år. 

Men jag tycker det är ruggigt häftigt att ha bloggat i hela nio år!! Under dessa nio år har jag publicerat drygt 5000 inlägg. Det är i genomsnitt drygt 1,5 blogginlägg per dag, så det är ju en hel del. Alla inlägg är självklart inte av någon högre rang, men ibland när jag ska söka upp ett gammalt inlägg i min egen blogg om ett ämne jag skrivit om, så brukar jag pendla med att bli generad över det jag skrivit och imponerad. Det är liksom väldigt mycket antingen eller och det tycker jag är rätt roande.

Igår hände en lite rolig grej. Min äldsta dotter Binta som just nu bor i New York kom hem, utan att jag visste det. Hon är bara hemma några dagar i Sverige, för att dansa några shower med en artist, sedan åker hon tillbaka till New York igen… Hon, Isa och Mabou överraskade mig verkligen rejält. Jag satt i vardagsrummet och så måste de ha smugglat in henne i köket på något vis, för helt plötsligt kom hon in i vardagsrummet från köket, bärandes på en oboy-burk och sa upprört: ”Är Oboyen slut? Vem har tagit sista oboyen? Varför finns det ingen oboy?” Jag tittade på henne. Blundade. Tittade igen. Blundade. Tappade hakan. Och tittade igen. Jag blev verkligen minst sagt förvånad. Men så snart förvåningen släppte så kunde jag glädjas åt min fina present. :-) Så mycket kan jag säga att den doftade grymt gott!!

Väldoftande present från Binta

Väldoftande present från Binta

För övrigt ska den här veckan bli en lugn vecka. Eller lugn och lugn. Det är en vecka med skolavslutning, vi har planerat en familjegrill och så är som sagt Binta tillfälligt hemma. En lugn vecka är sällan en lugn vecka, men den ska definitivt bli lugnare än de senaste veckorna i alla fall.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall grymt glad att sommaren verkar ha kommit igång och att jag får chans att tina upp i försommarvärmen. Jag har verkligen svårt för kyla och nu ska det bli skönt med sol, sommar och värme och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir en fin och bra sommar. För både dig och mig.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

7 visitors online now
7 guests, 0 members
Max visitors today: 8 at 12:00 am UTC
This month: 37 at 07-09-2014 09:59 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC