fatou t 2014

Min livsberättelse när jag var ung

Jag har under tre veckors tid nu skrivit tre delar om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp, om att må så dåligt att man inte längre orkar leva och hur man kan komma ur de negativa och mörka cirklarna. […]

family comes first

Jag pratade tonåringar i Radio P4 i morse

I morse åkte jag direkt från jobbet till Sveriges Radio och var med i ett program om tonåringar. Det var riktigt roligt. Mer om programmet och länk till att lyssna på programmet i efterhand, kan du finna HÄR! Det blev […]

fatou 2014

Radioprogrammet jag var med i förra söndagen

Jag var med i radio förra söndagen igen. Åter handlade det om anhörigperspektivet runt kriminalitet och missbruk. När jag fick denna förfrågan så tvekade jag ganska mycket innan jag tackade ja. Jag börjar känna lite som att jag ska personifiera […]

renar

Dagens starkaste beröring

Jag hamnade på ett videoklipp idag som Svava lagt upp på sin facebook. Klippet berörde mig starkt av flera skäl. Jag läste en del kommentarer till videoklippet och de fick mig att le och skatta, känna värme och att vilja läsa […]

books

Filmen 12 Years a Slave

Jag var nyligen på bio och såg den nya filmen 12 years a slave. Det var 2014 års första bio för mig, men den slog det mesta!! Filmen var helt underbar och jag älskade den verkligen!! Samtidigt är det en […]

 

Min livsberättelse när jag var ung

fatou t 2014

fatou t 2014Jag har under tre veckors tid nu skrivit tre delar om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp, om att må så dåligt att man inte längre orkar leva och hur man kan komma ur de negativa och mörka cirklarna. Jag har skrivit berättelsen på Briisa, den organisation som min mamma varit med och startat. Jag har fått ett väldigt starkt och varmt mottagande av min berättelse. Även om jag skrivit detta tidigare i min blogg, så är det nog första gången jag skriver så ingående om vad som faktiskt hände.

Om du också vill läsa, så kan du läsa serien här:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre

Från att vilja dö till att bejaka livet

Att komma ut i ljuset igen

I den första delen har jag också länkat till en dokumentär om sexuella övergrepp som gjordes om mig 2012, men som man först nu kan se i sin helhet gratis på nätet. Dokumentären kan du se HÄR!

Organisationen Suicide Zero verkar för att minska självmord!

Organisationen Briisa verkar för att hjälpa kvinnor som lever i kaos och deras barn.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här med att vara en HSP-person…

books

booksJag skrev nyligen om att Jag är en HSP-person i samband med att jag höll på att läsa boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin.

Drunkna inte i dina känslor

Drunkna inte i dina känslor

Jag läste ut boken och blev väldigt överraskad över hur mycket som stämde in på mig. Jag hade ju lånat den bok jag använde då, men nu har jag beställt en egen, för jag kände verkligen att den här boken hjälpte mig på många sätt. Jag vill kunna återvända till den och läsa vissa delar till och från. Ta till mig de råd jag känner behov av att ta till mig.

Något som jag känner har fångat mig mycket från boken redan är just detta med acceptans. Jag har en helt annan inställning till mig själv och att jag har lätt till tårar och berörs mycket av saker som händer omkring mig. Jag har också en mycket större acceptans till hur jag lägger upp planer för mitt liv.

Jag har inga problem att arbeta långa arbetspass och att ha perioder när jag arbetar mycket intensivt. I själva verket är det till och med så att jag trivs bäst så. Då kan jag, när jag arbetar lägga fullt fokus på mitt jobb. När jag ledig sedan, så behöver jag återhämtning. Jag behöver, beroende på hur mycket jag haft omkring mig, vila i huvudet. Jag vill INTE ha en massa nya intryck och upplevelser direkt, utan jag måste få återhämta mig först. SEN kan jag bli social och då vill jag träffa vänner, gå på bio, teater, fika, käka ute, eller vad som helst. Men mellan alla dessa ”göra” så behöver jag också lite återhämtning. Jag vill inte gå på bio idag, teater i morgon, gå och fika med vänner i övermorgon etc.

Jag har göra flera saker efter varann på samma dag MEN då måste jag få vila från intryck minst en dag efteråt. Vid allt för många intryck behöver jag få vila i flera dagar. Med det jobb och schema jag har just nu, passar det livet och dessa behov helt utmärkt för mig. Jag trivs verkligen bra med mitt liv när det är uppbyggt på det sättet. När jag i stället haft perioder och arbeten där jag arbetar vanliga ”9-17″ eller liknande schema, så har jag i stället en förmåga att glömma bort mig själv. Jag går till jobbet, gör det jag ska, träffar vänner och hittar på saker, men jag känner ”stress” inom mig. Det spelar ingen roll om det är ”roliga saker”, eller krav som jag ”måste göra” men kanske tycker är mindre roliga. Jag har inte förstått det här med mig själv, inte på ett så detaljerat och klarsynt vis i alla fall. Jag har inte riktigt förstått varför jag känslomässigt inte upplever att jag får till mitt liv spå ett bra sätt då jag ju ”gör som alla andra”. Dessa insikter har denna bok gett mig och det är jag glad och tacksam för!

Boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” säljs nu på bokrean i inbunden upplaga till reducerat pris HÄR!

Jag har också skrivit en recension på boken för Briisa, den kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Jag pratade tonåringar i Radio P4 i morse

family comes first
Fatou selfie i radiostudion

Fatou selfie i radiostudion

I morse åkte jag direkt från jobbet till Sveriges Radio och var med i ett program om tonåringar. Det var riktigt roligt. Mer om programmet och länk till att lyssna på programmet i efterhand, kan du finna HÄR! Det blev ett roligt samtal tycker jag!

För övrigt är det nu sju månader sedan jag slutade vara en ”Tonårsmorsa”, å andra sidan är det bara 11 månader kvar innan jag blir det igen… Så det här är mitt lilla ”brejk” från att ha tonårsbarn, kan man säga!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När blev jag så gammal?

family comes first

family comes first

Men så finns det tillfällen när jag kommer att tänka på vissa saker som känns som de skedde igår, fast det kanske är 20 år sedan och då känner jag mig inte ett dugg gammal. Det är märkligt det där. På ett sett har jag full acceptans för min ålder, jag har ju fyllt 43 vid det här laget och ibland undrar jag vad jag och den där siffran har gemensamt. Jag tittar på dessa två nummer som bildar ett så högt tal som 43 och undrar hur de på något sätt hör ihop med mig eller min ålder?

Fatou Touray 2014

Fatou Touray 2014

Jag försöker att förstå det här med ålder och år som försvinner bakom ryggen på en och jag kan känna att jag inte alls hunnit med. Folk sa att tiden går så fort, men det känns inte bara som den gick fort, utan att jag missade ett gäng år i något slags ”mellanläge”. Jag minns hur jag liksom var ung och jobbade på ett jobb och allt var som det skulle, men så hade jag precis börjat på ett nytt jobb och så sa en kollega till mig: ”Välkommen hit! Det är så bra att få hit några fler äldre också, för det behövs på den här arbetsplatsen” och så hade jag för första gången blivit sorterad in i ett ”äldre fack”. Men jag skrattade lite åt det där och kände att jaha, men så gammal är jag faktiskt inte. Och jag förstod nog inte att det kanske var där den där ”övergången” skedde. Från ung på väg att bli äldre liksom. Så jag skrattade bort det där och fortsatte inbilla mig själv att jag var ung och så helt plötsligt de senaste åren har jag nu i många sammanhang börjat uppfattas som ”äldre” och jag förstår på de där två siffrorna, 4 och 3 när de står tillsammans och bildar 43 att det faktiskt är en lite äldre ålder. Jag accepterar att de gråa hårstråna är mina och att jag inte är lika rask och snabb längre. Att jag behöver lugn och ro ibland när det varit mycket tjo och tjim omkring mig.

Ja, jag är nog gammal nu. Eller i alla fall lite äldre. Och jag kan acceptera det. Jag accepterar att det inte är lika självklart att jag ska vara en del av allt jag var när jag fortfarande var ”yngre”. Jag accepterar och i ärlighetens namn njuter jag mycket när jag märker att jag blir bemött med en helt annan respekt och att folk lyssnar på mig på ett helt annat sätt än de gjorde när jag var 30. Jag trivs med det. Jag kan till och med njuta av det. Men fortfarande kan jag verkligen stanna upp och fundera ibland och undra vad som hände där mellan 30 och 40? Varför förstod jag inte att det var den där övergångstiden från ”yngre” till ”äldre”? Den ålder där jag kunde vänja mig in i att jag var på väg att bli äldre?

Jag vill inte bli yngre. Faktum är att i hela mitt liv så har det blivit bättre och bättre ju äldre jag blivit. Till och med när jag haft tunga perioder och mycket motgångar har de känts lättare att hantera än liknande eller till och med värre motgångar jag gick igenom som yngre. Så nej, jag vill verkligen inte bli yngre. Jag är bara lite förvirrad över att det där steget mellan yngre och äldre uteblev och i stället nästan förändrades över en natt…

Men på vägen från 18 till idag, 25 år senare har jag fått fyra helt underbara barn, jag har mognat så mycket som människa att jag knappt vågar tänka på hur mina ideér och tankar svävade runt när jag var yngre. Hur kunde jag bara tänka så naivt? Jag har funnit en slags ro som jag absolut inte hade som ung. Nej, det här med att bli äldre, jag köper det, det gör jag faktiskt!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Radioprogrammet jag var med i förra söndagen

fatou 2014

fatou 2014Jag var med i radio förra söndagen igen. Åter handlade det om anhörigperspektivet runt kriminalitet och missbruk. När jag fick denna förfrågan så tvekade jag ganska mycket innan jag tackade ja. Jag börjar känna lite som att jag ska personifiera anhöriga i Sverige och det är jag kanske inte så jättesugen på. Det känns som mitt liv har kommit ganska långt efter min mammas straff tog slut och med hennes åtta år som nykter, så känns inte heller den delen som något jag går och ältar hela dagarna direkt. Samtidigt är det lite dubbelt det där.

Jag kan ju känna att det fortfarande är ett väldigt tabubelagt ämne just när det gäller oss anhöriga, samtidigt som gensvaret blir stort när man varit med i media. Många som tackar för att man lyfter ett viktigt och tabubelagt ämne. Många som känner igen sig. Många som upplever att de inte vågar tala om detta för risken att bli stigmatiserad, samtidigt som man har en vilja att ämnet uppmärksammas. Så jag tackade ja på förfrågan. Igen. Jag tycker det blev skapligt även om vårt ”för-samtal” om ämnet blev bättre än just då, vilket delvis berodde på att vi har mycket folk hemma, vi hade firat sonens födelsedag och min mellandotter var på besök i Stockholm och jag hade dessutom bytt ett arbetspass så i stället för att vara ledig följande dag, så skulle jag upp och jobba väldigt tidigt.

Det program jag var med i denna gång var Stina Wollter´s program i P4. Programmet kan du lyssna på HÄR! Först pratar Christer länge om sitt program, men det är många tänkvärda saker han berättar om, men om du bara vill lyssna på intervjun med mig så kan du dra fram musikspelaren till 1:16:20.

De organisationer jag nämner under intervjun är dels den organisation som min mamma har startat upp med en vän:

Briisa

och så den organisation som finns för barn och ungdomar till frihetsberövade anhöriga:

Bryggan 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Dagens starkaste beröring

renar

renarJag hamnade på ett videoklipp idag som Svava lagt upp på sin facebook. Klippet berörde mig starkt av flera skäl. Jag läste en del kommentarer till videoklippet och de fick mig att le och skatta, känna värme och att vilja läsa mer. Sedan läste jag betydelsen av texten i klippet och då måste jag säga att jag blev än starkare berörd.

Titta gärna på klippet här:

Eller läs lite kommentarer till klippet HÄR! Denna är en av mina favoriter:

”Här sitter man o tror att man är cool för att man är 16 och har trimmad moppe och tjuvröker och i skolans skog… Och så ser man det här… Då inser man verkligen att man inte är så tuff, vilken känsla, gråter varje gång jag ser det! Oerhört bra!”

HÄR har Jon Henrik lagt upp låten själv och i beskrivningen kan du läsa en översättning av texten till svenska.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Filmen 12 Years a Slave

books

books

Jag var nyligen på bio och såg den nya filmen 12 years a slave. Det var 2014 års första bio för mig, men den slog det mesta!! Filmen var helt underbar och jag älskade den verkligen!! Samtidigt är det en film som väcker så enormt mycket och framför allt starka känslor!! Den handlar om slaveriet och liksom en föregångare Rötter och senare även Amistad som var filmer av hög rang inom denna kategori så hade den mycket att leva upp till, men det tycker jag absolut att den gjorde! För mig höll den samma höga klass som Rötter, fast denna då är i modernare tappning, förstås, Rötter börjar ju få några år på nacken, men som historiskt dokument är de båda filmerna av mycket hög klass. Även Amistad väckte många känslor, men jag ska erkänna att den aldrig riktigt tog sig in under huden på mig, som dessa två andra filmer gjort!! Möjligen sitter Rötter djupare i mitt hjärta då den var så lång, detaljrik och hade många dimensioner genom flera generationer, än 12 years a slave, som utspelar sig under en kortare tidsperiod.

Den här filmen vill jag verkligen rekommendera och för er som vill läsa en fullständig recension är mitt tips att läsa Kiqi´s på thegambia.nu Den kan du läsa HÄR! Filmen är historisk, sanningsbaserad och oerhört smärtsam och gripande! Missa den inte!

Jag sätter med lätthet en femma i betyg, av fem möjliga!!

africasmallafricasmallafricasmallafricasmallafricasmall

bloglovin

Viktig och berörande föreläsning ikväll

suicide zero

Idag, tisdag kommer det att hållas en föreläsning av Ludmilla som jag skrivit om många gånger tidigare och Camilla Henemark, som jag inte tror behöver någon närmare presentation.

Föreläsningen kommer att handla om detta, enligt eventbeskrivningen på Facebook:

”Självmord – det kan man väl inte prata om!

Camilla Henemark och Ludmilla Rosengren kommer tillsammans att ge dig en varm och stark kväll. Du kommer att få med dig mycket kunskap och känna dig stärkt gällande kontakten med närstående som mår dåligt. Du kommer också att lockas till många skratt och samtidigt få dig en och annan tankeställare gällande ditt eget liv. En kväll du inte får missa!

Tid: 18.00-21.00 tisdagen den 11 februari
Plats: Hotel Elite Arcadia, Körsbärsv 1, Stockholm”

Jag önskar verkligen att jag hade möjlighet att gå, men min mamma planerar att ta sig iväg i alla fall. Jag har ju själv hållit en föreläsning tillsammans med Ludmilla för några år sedan och jag har även deltagit som åhörare på en annan av hennes föreläsningar och vet att hennes föreläsningar är mycket berörande, faktaspäckade och personliga. Jag är säker på att det blir en mycket bra upplevelse.

Ludmilla är även en av initiativtagarna till organisationen Suicide Zero som står bakom denna föreläsning. Jag är också en av volontärerna i organisationen som jag tycker är ett mycket viktigt initiativ.

Att må dåligt är något som är så tabubelagt i vårt samhälle i dag, trots att det har blivit mycket bättre, men jag upplever ändå inte att det finns tillräcklig acceptans. Det är så accepterat att säga att man brutit benet, ska operera blindtarmen eller har migrän, men att berätta att man inte mår bra inombords är inte alls accepterat i samhället. Att inte vilja leva eller att ha en anhörig som tagit sitt liv, är så tabubelagt att man inte pratar om det alls, eller i väldigt liten skala, till de som står en allra närmast. Jag tror inte det gagnar någon. Så kallade ”familjehemligheter” skadar alltid mer än att tala om dem öppet. Jag tror på den där öppenheten. Jag tror både att det i sig är läkande att tala om dem, men också att det kan hjälpa andra att vara öppen med tabun. På så vis ger man ett stöd till dem som är där just nu.

Det är väldigt, väldigt länge sedan jag själv mådde så dåligt att jag inte ville leva, det är nästan 30 år sedan nu, men det var en mycket viktig erfarenhet i mitt liv som gjorde mig till en mer ödmjuk och förstående människa, inför andra människors mående. Jag vet också att min egen öppenhet har gett hjälp och stöd till andra som mått väldigt dåligt och inte längre velat leva, både närstående, ytligt bekanta och för mig okända personer. Det gör att det för mig blir ganska oviktigt att jag ”lämnat ut mig”, för det har ändå burit frukt, som jag ser det. Det har spridit ringar på vattnet och andra som har kunnat identifiera sig med min berättelse, har förstått att det går att komma vidare, det går att få tillbaka ett liv som faktiskt är värt att leva. Ett liv där döden inte är en utväg när man möter de stora motgångarna i livet, utan där man finner andra vägar att reda ut sina problem. För så är det. Det finns ALLTID andra vägar och döden är faktiskt ingen bra utväg. Det gäller bara att komma till insikt med det och våga söka hjälp.

Förra veckan berättade Marianne om när hennes 16-åriga dotter Melina tog sitt liv efter en Aspberger-diagnos.

Om du har möjlighet att gå på föreläsningen ikväll så tycker jag att du ska ta den och om du inte har möjlighet så tycker jag du ska bli medlem i Suicide Zero. Bra initiativ behöver stöd.

bloglovin

Om Briisa, min mamma och lite annat hos Annika Jankell på P4 ikväll

briisa britta jankell p4

briisa britta jankell p4I kväll kommer min mamma att vara med i P4 och prata om sitt tidigare straff, missbruk och den nya organisationen som hon är en av initiativtagarna till: Briisa. Om jag inte är helt bortklippt så bör jag vara med på ett hörn i programmet också. TV-programmet kommer att sändas klockan 22:05 i P4. Det ska bli spännande att höra hur det är upplagt och hur programmet är. Det finns personer som är med i programmet som jag är intresserad av att lyssna på också. HÄR kan du läsa mer om programmet!

OBS! Uppdatering: Direktlänk till radioprogrammet har kommit upp och du kan finna det HÄR!

bloglovin

Ett mer omänskligt samhälle

IMG_6530

IMG_6530Jag förvånas-och förfäras många gånger över beslut som tas i vårt samhälle som är så människofientliga. Beslut som direkt berör människor som inte har det så lätt, av olika skäl. Det kan vara personer som nekas assistans, trots att de har funktionsnedsättningar. Det kan vara cancersjuka personer som nekas sjukersättning, det kan handla om kvinnor som utsätts för våld i nära relation som blir vräkta för att det våld de utsatts för har ”stört grannarna”.

Ibland handlar det om barn som ska utvisas till ett öde som känns helt omänskligt, trots att man känner till de svårigheter som väntar detta/dessa barn. Just nu handlar det om att jag reagerar väldigt starkt på en planerad avvisning av människor som redan lever i en omänsklig misär. Inte löser man problem med fattiga och hemlösa personer genom att avhysa dem från egenhändigt uppbyggda kåkstäder som saknar både el, vatten och alla andra bekvämligheter. Inte löser man problemet med människor som försöker hitta ett sätt att överleva genom att resa till andra länder och försöka finna pengar för att få mat för dagen och en något bättre tillvaro än de fått uppleva, genom att man slår ned dessa kåkstäder och ställer dessa människor i en än värre misär. Sociala problem måste man finna både kortvariga och långvariga lösningar på.

Människor som redan är utestängda från samhällets alla viktiga funktioner såsom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, barnomsorg, vård, skola och alla andra livsviktiga inrättningar.

Jag tror att vi alla, varje individ, måste stanna upp ibland och fundera över hur vårt samhälle är uppbyggt och vad vi själva, varje individ kan göra för att förbättra det. Kan vi påverka samhället genom att rösta i vårt kommande val? Kan vi påverka genom att arbeta ideellt i organisationer där vi tror på grundtanken? Kan vi hjälpa genom att bidra ekonomiskt till människor som har det sämre än oss och som vi önskar hade det lättare och bättre? Kan vi hjälpa till genom att sträcka ut en hand till människor vi möter i vår vardag? Kanske hjälpa en äldre person över gatan? Kanske bära hem matkassarna till vår granne som har svårt att ta sig hem med sina kassar? Erbjuda en plats i bussen/tunnelbanan till någon som är gravid/äldre /yngre eller av andra skäl behöver en sittplats bättre än du själv? I stället för att kasta den uttjänta vinterjackan kanske du kan lämna in den till en klädinsamling eller till en hemlös? Kanske laga en extra portion mat och lämna till kollegan som brutit benet/grannen som alltid tycks vara ensam/den hemlösa personen som alltid sitter vid din närmaste affär? Kanske erbjuda dig att bära ut soporna till den rullstolsburne grannen? Erbjuda grannen som inte kan så bra svenska än, att försöka förklara innehållet i post från myndigheter?

Det finns så mycket vi kan göra i vår vardag och visst är det så att vår samhälle blivit lite kallare, lite mer beräknande, lite mer egocentriskt. Och visst är det så att våra myndigheter inte alltid agerar som vi önskar, men vi får inte glömma att samhället inte är ”någon annan” utan att samhället är vi. Det är du och jag och alla andra människor och att vi alla kan göra något som faktiskt förändrar ett samhälle i stort och på sikt. Det som förändrar i vår vardag behöver inte bara vara de stora sakerna. De små, små vardagliga tingen är oftast det som faktiskt förändrar oss och gör oss till bättre människor. Både för den som ger och för den som får.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

bloglovin

7 visitors online now
7 guests, 0 members
Max visitors today: 26 at 11:50 am UTC
This month: 85 at 04-08-2014 08:00 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC