Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Medberoende och HSP i en salig blandning

För snart två år sedan upptäckte jag att jag var HSP – (Highly Sensitive Person). En person med högkänslighet. Det blev en enorm lättnad för mig, att kunna sätta ett ord på det jag kände och för att slippa funderingar […]

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

En sådan mäktig dag

Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt! Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss […]

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Bakning, Djungelboken, Sushi, Uppsala och väntan

Tre veckors semester. Tre veckor. Att bara sova, chilla, gå på bio och ha det trevligt. Nåja, kanske inte bara det. Åkte till Uppsala för att vänta på första barnbarnet. Ja, det är ju förstås den verkliga anledningen till min […]

DSC_0014 (2)

Vi har testat Cheerios

Det brukar vara populärt hemma när jag får grejer att testa från Buzzador. Vi är en stor familj, både den närsta och den utökade, så det är många som vill prova och ge sina utlåtanden.  Jag, barnen och några andra […]

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet.  När jag tänker på det parti […]

 

Medberoende och HSP i en salig blandning

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

För snart två år sedan upptäckte jag att jag var HSP – (Highly Sensitive Person). En person med högkänslighet. Det blev en enorm lättnad för mig, att kunna sätta ett ord på det jag kände och för att slippa funderingar på varför andra människor visade så mycket mindre reaktioner, än det jag själv upplevde att jag kände. 

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Några saker jag inte kunde hantera som ung var de starka känslor som väcktes i mig vid olika tillfällen. När jag blev förälskad så upplevde jag att mina känslor var så mycket starkare än för mina jämnåriga vänner. De blev förstås också fnittriga, hade svårt att fokusera på annat och upprymda, men jag upplevde att jag reagerade starkare än dem. Samma sak när första förälskelsen tog slut. Allt blev så enormt nattsvart för mig. Jag kunde verkligen inte se att det var något tillfälligt. Att jag gjorde flera självmordsförsök som ung, ser jag idag som en direkt följd av min HSP. Som jag ser den kan den vara dödlig om man inte är medveten om att man har den och inte får vägledning i sina känslor. Det kan man kanske inte få om ens känslor är extra starka på grund av HSP, om man inte känner till att HSP finns.

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Det finns annat här i livet också som påverkat mig starkt känslomässigt och som det blev väldigt skönt att kunna bekräfta detta med HSP för. Det finns många andra personlighetstyper och diagnoser som påminner om HSP. Bland annat medberoende.

Det kan förstås vara lätt att blanda ihop dem. Jag har ju själv en medberoendeproblematik som jag arbetat mycket med. Det finns många gemensamma nämnare i medberoende och för en HSP.  Att vara både och gör säkert inte livet enklare, särskilt när man vill bena ut vad som är vad.

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Men sedan jag fick kunskap om HSP har jag lättare kunnat göra skillnad och se vad som är vad. Och det är viktigt!! För det som är ett medberoende måste man försöka arbeta bort och det som är HSP bör man försöka komma till en acceptans inför och vända det som man ser som ”konstigt” eller ”ovanligt” till en styrka. Acceptans för att lyssna på sig själv och sina egna behov. Högkänslighet (HSP) är ett medfödd personlighetsdrag.  Medberoende är däremot inlärda beteenden som är dysfunktionella och osunda.

Något jag funderat mycket på den senaste tiden är att jag hört mycket om att HSP oftast är introverta. Jag kan känna igen mig i det, men samtidigt måste jag säga att jag känner igen mig mer i att vara extrovert. Så jag googlade lite på det idag och fick då veta att cirka 30 procent av HSP-personer är extroverta och att cirka 70 procent är introverta MEN att just HSP-personer ofta kan vara både och. Så ja, då ramlar ju polletten ned för mig där också.

Jag tycker mycket om att ha människor omkring mig. Jag har ett stort utbyte av sociala kontakter och dras ofta till andra sociala personer. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara ensam och få vara ifred däremellan. Middagar passar mig därför perfekt! Jag får ett socialt utbyte. Har intressanta samtal (plus att jag också älskar god mat 😀 ), men sen kan jag gå hem och få vara ifred.

Nattklubbar har aldrig varit "min grej". Foto: Fatou Touray ©

Nattklubbar har aldrig varit ”min grej”. Foto: Fatou Touray ©

Fester och klubbliv har aldrig tilltalat mig. Inte ens när jag var ung. Klart jag gick ut ibland, men det gav mig sällan något. Dessutom är man ofta igång ganska länge på en nattklubb… Om jag väl gick på nattklubb ville jag oftast gå själv. Att gå med massa kompisar som ville stanna hela natten var inte alls kul. Jag gick hellre dit själv, träffade mina kompisar och andra jag kände och så kunde jag gå hem när det passade mig. Det vill säga troligen inom ett par timmar. Under dessa timmar kände jag en överstimulans, även om jag då inte kunde sätta ord på det. Hög musik, i kombination med många människor, i kombination med att jag behövde läsa av inredning, detaljer, människors agerande och i synnerhet människor som var påverkade och deras agerande, vilket ju ofta inte är så lätt. Det var ingen bra kombination för mig. Jag blev stressad, kände mig utanför och ville egentligen bara hem.

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Det är idag MYCKET SÄLLAN jag går på privata fester eller nattklubbar. Det händer nästan inte. Jag kan ibland göra undantag för privata fester om jag vet att det är en middag festen inleds med och så droppar jag av lite snabbt. På riktigt så är jag nog världens tråkigaste människa att bjuda på fest och med tanke på alla fester jag tackat nej till genom åren, så är det inte så ofta jag blir bjuden på fest heller. När jag blir det känner jag mest stress. Upptäcker jag att det är på en dag jag arbetar, så känner jag viss lättnad över att kunna tacka nej så enkelt. Om inte, så tackar jag ofta nej, eller försöker förtränga att jag är bjuden på en fest och missar oftast OSA-dagen eller så går jag på festen och skyndar hem så fort jag ser chansen. Men då har jag väldigt mycket ångest innan jag går. Jag försöker komma på 1000 godtagbara ursäkter, men så slutar det oftast med att jag går ändå för att jag känner att jag ”måste” och inte tycker om att ljuga.

Ibland när jag går hem tidigt från en fest får jag dåligt samvete. Jag oroar mig för att den som ordnat festen ska tro att jag inte tyckte det var roligt. Mitt behov av att få lämna en fest tidigt har nämligen INGET SOM HELST att göra med hur ”rolig” en fest är. Jag tycker om att vara där under en begränsad tid, sedan måste jag hem och sortera alla intryck, alla detaljer, hela upplevelsen.

Fest på ”annan ort” tackar jag oftast nej till, för då kan jag inte avlägsna mig så snabbt och då kan jag inte vara ensam efteråt.

När vi höll namngivningsfest för mitt första barnbarn i lördags så var jag väldigt orolig för att den skulle fortsätta till långt in på natten. Jag arrangerade ju det hela själv, så jag hade liksom inga ursäkter för att inte vara där. Tvärt om var det mitt ansvar att vara där.

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Gambiska namngivningsceremonier brukar vara på dagtid och sedan har man fest sent samma kväll eller möjligen en helt annan kväll. Jag hade ”tur” att imamen som skulle namnge och välsigna mitt barnbarn hade tre andra namngivningsceremonier samma dag, så han kunde inte komma så tidigt. Lokalen jag hyrt för festen var inte heller ledig förrän klockan 16, så då bestämde jag mig för att slå ihop det hela. Vi hade namngivningen klockan 17 och därefter började festen. Eftersom då festen började så tidigt så tog den också slut ”tidigt”. Sammanlagt höll vi på i över 5 timmar, så nej, det blev ju inte en kort stund, men det avslutades i alla fall tidigt. Vad gästerna tyckte om det vet jag inte, men alla verkade nöjda och jag har inte hört några klagomål, så jag utgår från att alla tyckte det var okej. På så sätt så fick jag ut maximalt av tillställningen och även om jag var väldigt trött och slut efteråt så var det ändå en fantastiskt dag och kväll.

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Mitt liv har faktiskt blivit väldigt mycket enklare och lugnare sedan jag insåg att jag var HSP och fick kännedom om det. Jag planerar mitt liv på ett annat vis och känner mig inte otillräcklig om jag inte orkar med att ta mig iväg på flera saker under en dag. Förut tänkte jag mer: ”Hinner jag träffa kompis X på lunch OCH sedan gå på bio med kompis XX?” Nu tänker jag: ”Om jag träffar kompis X på lunch på onsdag, så behöver jag smälta det och kanske kan gå på bio med kompis XX på lördag i stället.” Och så vis får jag två väldigt trevliga dagar där jag kan njuta, sortera, luta mig lite tillbaka och så ladda om för nästa möte.

I det här sammanhanget tror jag också det hjälper att jag blir äldre. När man blir äldre så kan man se saker på ett annat vis och jag har ju släppt stressen som man har under småbarnsåren och tack vara mer kunskap, ny kunskap och en egen acceptans om vem JAG är och vilka MINA behov är, så kan jag också få ett mycket bättre liv. För mig är det detta som personlig utveckling, ödmjukhet inför mig själv och min omgivning handlar om och den är jag så oerhört tacksam för!!

fatou.se

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En sådan mäktig dag

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt!

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss alla, så fick jag ynnesten att delta på förlossningen. Det är min sjätte förlossning totalt och den andra jag är med på där jag inte själv blir förlöst. Var och en av dessa förlossningar är mina största och starkaste händelser i livet. Att se liv födas är en så mäktig känsla att inte mycket annat slår den!

Att vara med när en människa föds. Jag kan inte komma på något som slår det! All längtan och väntan, all smärta och all oro… allt blir liksom värt det i den stunden.

Att delta i en kvinnas kamp att föda ett barn till världen, är en så stor händelse att den är helt omöjlig att beskriva för den som inte själv varit med. Den där kvinnliga urkraften som stiger ur kroppen och får en sådan styrka att man inte själv trodde man besatt en sådan styrka. Jag har blivit lika förvånad vid varje förlossning, oavsett om det varit min egen eller någon av de andra två jag varit med på. Var gömmer sig dessa krafter som bara tar sig uttryck när vi föder fram liv? Varför ser vi sällan eller aldrig dessa krafter annars? Kanske för att de så sällan eller aldrig behövs?

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Det djuriska inom oss som väcks till liv. Helt obegripligt! Att ha fött barn till världen är att ge våra liv en helt annan dimension. Så mycket som blir obetydligt efter det. Så mycket ödmjukhet det skänker oss. Den där styrkan som väcks i oss mödrar och finns där latent i våra vardagliga liv. När vi en gång gått igenom den så vet vi att den finns där inom oss, även om vi aldrig mer kommer att väcka liv i den, eller få användning av den. Men den finns där och den sätter oss i en annan dimension. Samtidigt finns det ingenting som kan göra oss så sköra och sårbara. När vi fött ett barn vet vi att vi aldrig mer kommer att vara osårbara, för vår svagaste punkt kommer alltid att vara våra barn. Vi kommer alltid att vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt barn, om det krävs. Vi kommer alltid att vara beredda att offra våra liv för våra barn om det krävs. Det kommer aldrig, aldrig någonsin finnas en person eller en sak eller en dröm som blir viktigare än våra barn.

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Vi kommer att göra fel och vi kommer att göra misstag i uppfostran av våra barn, men vi kommer alltid försöka göra vårt bästa efter vårt förstånd och efter våra förmågor. Vi kommer brista som föräldrar, som människor, som felbara, men vi kommer alltid att älska våra barn.

Våra barn kommer aldrig att möta någon som älskar dem mer än de som satt dem till världen, som är beredda att göra mer för dem än vi som satt dem till världen. Vår kärlek kommer alltid vara villkorslös, oändlig och vi kommer alltid, alltid älska våra barn!

Idag såg jag mitt barn föda barn och det var bland det mäktigaste, mest respektingivande jag någonsin varit med om!! WOOOW!! 

Min son Mabou - basketspelaren

Min son Mabou – basketspelaren

Som om detta inte var nog! Min egen lilla prins, Mabou vann en stor seger i en avgörande finalmatch med sitt basketlag. Han blev dessutom utsedd till Matchens Spelare. En viss förlossning förhindrade mig att se den live, men jag vill så gärna se spelet att jag kommer se matchen nu i efterhand. Här kan du se matchen om du är intresserad:

 

Fotnot 1: Jag vet förstås att det finns föräldrar som faktiskt skadar sina barn, medvetet eller omedvetet och som kanske faktiskt inte älskar dem förbehållslöst, eller ser till deras bästa, men jag anser att det är skadade, trasiga relationer i dysfunktionella familjer, men i det här blogginlägget utgår jag från mig själv och andra mammor som jag möter som vill göra det som är allra bäst för sina barn, trots att vi ibland misslyckas. Eftersom jag inte heller är en pappa så skriver jag utifrån ett kvinnligt perspektiv. Jag menar alltså inte de familjer jag tror är undantagen, utan jag menar de familjer som jag tror är i majoritet, de som älskar sina barn villkorslöst och som gör sitt yttersta för att sätta sina barns behov först. 

 

Fotnot 2: Jag lägger inte in bilder än på mitt fina barnbarn, då jag inte frågat föräldrarna om lov för att göra det på min blogg. Om de sedan går med på det, så kommer du garanterat se en och annan bild på honom i framtiden. Om inte så får du bara föreställa dig det vackraste lilla nyfödda barn du bara kan föreställa dig!! <3 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

fatou.se

 

Bakning, Djungelboken, Sushi, Uppsala och väntan

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Tre veckors semester. Tre veckor. Att bara sova, chilla, gå på bio och ha det trevligt. Nåja, kanske inte bara det. Åkte till Uppsala för att vänta på första barnbarnet. Ja, det är ju förstås den verkliga anledningen till min semester så här mitt i ingenting. Men som vi alla vet så kommer ju bäbisar inte när vi vill, utan när de själva vill. 🙂 

Pressbild

Pressbild

Här i Uppsala har vi det skönt. Vi väntar på bäbis och går på biopremiär. Djungelboken. Den var GRYM! Djungelboken med Mowgli i spetsen och sedan med de andra välkända figurerna. Att rösterna kom från följande personer gjorde ju inte filmen sämre, direkt:

Neel Sethi – Mowgli

Ritesh Rajan – Mowglis far

Bill Murray – Baloo 

Ben Kingsley – Bagheera

Idris Elba – Shere Khan

Lupita Nyong’o – Raksha

Scarlett Johansson – Kaa

Giancarlo Esposito – Akela

Christopher Walken – King Louie

Garry Shandling – Ikki

Brighton Rose – Grey Brother

Jon Favreau – Pygmy Hog

Sam Raimi – Giant Squirrel

Russell Peters – Rocky the Rhino

Madeleine Favreau – Raquel the Rhino

Pressbild

Pressbild

Vi såg filmen med 3D och tyckte att det gav en extra inlevelse och en annan dimension.

Jag tyckte som sagt att filmen var grym, men två saker störde mig lite. Jag tyckte att både Baghera och Sheri Khan var allt för stora i proportion till både Mowgli och de andra djuren. För övrigt tyckte jag som sagt att filmen var dunder och ja, den har ju fått höga betyg från många recensenter också.

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Nåja, vi har inte bara sett på bio. Vi har även gått promenader och så har vi bakat. Bakat och bakat. Man måste ju träna på att bli mormor…

Jag är ju inte längre någon bakmänniska, som jag kanske var lite mer när mina flickor var små, i alla fall i perioder, men till min stora glädje och förvåning blev alla bakverken lyckade. 🙂 Ja, lite medgång ska man väl ha ibland också!

Sen har vi handlat lite mellan varven. Ätit på kinarestaurang härom kvällen, innan bion. Det blev sushi, anka, kyckling och lite av varje. Måste säga att det stärkte min tes om att man INTE ska äta sushi på kinarestauranger. Just den restaurang vi åt på, har jag ett väldigt gott öga till och det beror inte bara på att jag jobbade där som tonåring, utan mest på att de har väldigt god och vällagad kinamat där för det allra mesta. Men nej, sushin var ingen höjdare, även om jag önskat det.

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Jag har ju en tes om att man ska äta sushi på just Japanska sushirestauranger. Där kan de sin sak. De allra flesta i alla fall. Varje sushirestaurang jag provat har haft bra, toppen eller helt okej sushi. Klart ätbar. Varje kinarestaurang jag provat på har jag varit mindre nöjd med sushin, även om jag har älskat deras mat för övrigt.

Så ja, nu kommer jag nog att akta mig än mer från att äta sushi på kinarestauranger i framtiden.

Härom dagen var blivande moster Isatou här också. Hon bjöd på Plankstek (utan plankor, för de glömde hon i Stockholm), men det funkade det med. Riktigt gott blev det till och med, avsaknaden av plankorna till trots.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Nu kan man ju få för sig att vi bara äter här i Uppsala och så är det ju inte. Eller inte bara i alla fall. Vi ser också film, pratar om livet. En person går upp och ned i trappor här också, men jag säger inte vem… 😉

Vi har haft den blivande farmorn på besök och tänk vad livet är märkligt! Vi visste förstås redan att våra barn växt upp i samma bostadsområde (Nyby Gård, där jag bodde i cirka 15 år innan jag flyttade till Stockholm) och gick på samma dagis när de var yngre och så vidare, men vad vi inte hade en aning om är att vi faktiskt, när barnen var riktigt små, bodde på samma gata, i ett helt annat bostadsområde (Kvarngärdet). Ja, vi bodde så nära varandra att våra portar låg tvärs över gatan. Max 10-15 meter från varandra. Och nu har de, min mellandotter och hennes son varit ett par i över 10 år och ska få barn tillsammans. Visst är väl livet märkligt?!!

Idag står kycklingfilé i gräddsås och hasselbackspotatis på menyn. Jag ska anstränga mig på bästa mormorsvis att göra den godare än någonsin! 🙂

Vi har det med andra ord rätt bra. Lyfter upp och tittar på små babykläder och försöker föreställa oss hur det kommer att se ut när babykläderna är utfyllda. Kikar ned i barnvagnen och försöker föreställa oss hur det kommer se ut med en liten bäbis där i. Känner lite på stora, fina magen och känner en liten fot som sparkar till eller som bara rör sig lite där inne där det troligen börjar bli lite trångt just nu! Lite profylaxövningar och hälsar våren välkommen har vi också hunnit med mellan varven. Igår var jag och den blivande mamman på promenad och hittade massor av tussilago. Idag skiner solen in och försöker muntra upp oss i vår väntan.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi har testat Cheerios

DSC_0014 (2)

Det brukar vara populärt hemma när jag får grejer att testa från Buzzador. Vi är en stor familj, både den närsta och den utökade, så det är många som vill prova och ge sina utlåtanden. 

Cheerios

Cheerios

Jag, barnen och några andra släktingar har testat Cheerios Havre. Jag tyckte de var spröda och goda. Alla tre tjejerna, Binta (27), Jai (25) och Isatou (23) tyckte de var rätt smaklösa. Brorsdottern på 10 tyckte de var goda och Mabou (14) fick jag inget utlåtande ifrån.

Som sagt tyckte jag de hade god konsistens och okej smak, däremot måste jag säga att de nästan var lite godare att äta som de är, än att lägga dem med yoghurt som jag också testade dem med!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vem du vill vara

DSC_8702

Vi har alla våra perioder av upp- och nedgångar. Vi har alla våra årstider. Jag har haft en väldigt tung, dyster och mörk vinter inom mig. 

DSC_8702Vid 45 års ålder är jag förstås fullt medveten om att vi även måste ha dessa tunga, dystra perioder. Perioder när saker och ting inträffar omkring oss som vi ibland kan påverka och ibland inte alls kan påverka, men som i allra högsta grad påverkar oss. Det är verkligen tufft.

Jag ser mig själv som en oerhört stark och driven kvinna. Jag har tagit mig igenom alla de där bergen av tunga saker som inträffar i mångas liv. Med livet i behåll. Med livsglädjen sprudlande. Jag tror också att de flesta som känner mig bra också uppfattar mig som en väldigt stark person, då jag ofta får höra det av min omgivning. Så det är en bild jag tror jag delar med många av mina närstående.

Samtidigt som jag vet att även de allra starkaste människorna också faller i gropar ibland. Faller och faller och att det tar tid, kraft och ork att kämpa sig upp igen. Vi behöver ibland påminna oss själva om vem vi är. Vilka förmågor vi har, vilka svagheter och styrkor vi har. Men framför allt tror jag att vi är många som måste bli påminda, av oss själv eller andra vilka förmågor vi besitter och hur vi kan använda oss av dem för att må bra.

Det händer ibland att vi stöter på människor som är blinda för våra styrkor. Människor som inte förmår att se dem, eller som helt enkelt inte vill se dem. Människor som reducerar dina styrkor och förmågor, i stället för att ta tillvara på dem och använda dem på ett positivt sätt. Då måste vi bestämma hur vi ska förhålla oss till dem och vi måste bestämma oss för vem vi själva är och vilka vi vill vara. Låt inte någon annan definiera dig och din personlighet och dina kunskaper. Det kan bara du göra.

Och nu kommer våren och solen, se till att ta tillvara på det.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Banjul uppifrån 2015

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Glömd gömma

Öppet Arkiv SVT

Det är sällan jag ser på TV. Att se TV i realtid händer mycket, mycket sällan. Men ibland ser jag på webben, när det passar mig. Jag älskar det här med att se det lilla utvalda jag vill se, på tider som passar mig. 

Öppet Arkiv SVT

Öppet Arkiv SVT

Något som ofta glöms bort är alla gamla program. De flesta har vi redan glömt, men en hel del gamla godingar finns faktiskt kvar i arkiven. Jag skrev om SVTs arkiv när de upprättade det och redan då fanns en massa gamla härliga program. Nån gång ibland, kanske en gång vartannat år eller så, alltså inte allt för ofta, så går jag in där igen och söker på något gammalt program och eftersom det fylls på allt eftersom så dyker det upp ny-gamla små guldkorn.

HÄR kan du se SVTs arkiv och söka dig fram till det du nästan glömt bort, men som du nu ges chansen att se igen…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Man vet…

books

…att man lyssnar på en riktigt bra ljudbok när man går och längtar hela dagen att få gå och lägga sig igen, så man kan lyssna på sin ljudbok i lugn och ro… 

booksDen här Storytel… Jag har prenumererat på dem ett tag nu. Särskilt då jag fått svårt att hitta fokus på att koncentrera mig på att läsa under en period (märkligt, då jag alltid älskat att läsa). Men med det här Storytell så måste jag säga att det blir lite julafton varje gång jag ska påbörja en ny bok. (Även om jag betalar för min lilla ”julafton” själv! 😉 )

Det jag kan tycka är lite trist, är att det inte verkar finnas så många äldre ljudböcker, utan att det mest är nya titlar. Det är visserligen bra också, men hade gärna sett lite fler av äldre ljudböcker också.

HÄR är boken jag lyssnar på just nu och som är GRYMT spännande att lyssna på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varför ska vi ha förståelse för rasister och vem ”får” benämnas rasist

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Jag har så oerhört svårt att förstå varför vi är så måna om att försvara rasism? Om någon har rasistiska åsikter, alltså att man menar att människor med olika ursprung, utseende etc. skulle vara sämre som människor. FNs definition av rasdiskriminering är följande: ”…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” 

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler... Jag tror bilden talar för sig själv...

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler… Jag tror bilden talar för sig själv…

Om en person då uttrycker rasistiska idéer, föreställningar eller åsikter, så måste ju följaktligen personen kunna kallas rasist?

Det som blir så obegripligt för mig är att jag anser att så många uttrycker rasistiska åsikter, samtidigt som i princip ingen vill kalla sig rasist. Väldigt många uttrycker dessutom en rädsla för att bli kallade för rasister, baserat på sina åsikter.

Om jag var övertygad om att jag anser att alla människor har samma värde. Samtidigt som jag bär kritiska funderingar på att det skulle finnas människor som på grund av att de kommer från ett annat land eller what ever, skulle vara ”mer kriminella”, ”mer våldsbenägna” eller någon annan negativ egenskap, då skulle jag fundera på om jag verkligen inte var rasist? Tror jag. Om jag dessutom blir kallad för rasist ibland, baserat på mina åsikter och sedan blev rädd att yttra mina åsikter för att jag inte vill bli kallad rasist, då skulle jag nog sätta mig ner och ta en allvarlig funderare på var min oro kommer ifrån. Varför vill folk kalla mig rasist om jag inte har rasistiska åsikter som jag uttrycker?

Det är liksom här någonstans jag går bet. Att bli kallad för rasist är ett sånt där uttryck som många upplever väldigt obehagligt, för att använda milda uttryck, men samtidigt, om jag nu har rasistiska åsikter, varför inte bara stå för dem?

Jag vet att jag bloggat om detta sedan mååånga år tillbaka, men då och då återkommer jag till de här funderingarna. ”Ingen vill kallas för rasist, men det är helt okej att tycka att vissa människor inte är lika mycket värda för att de har en annan bakgrund än man själv.” Det går liksom inte ihop i mitt huvud, hur än jag försöker.

Något annat jag funderat mycket på genom åren är också varför vi är så måna om att FÖRSTÅ rasister? Det tycks ju ändå inte bidra till några konkreta förslag till hur vi ska kunna komma åt rasismens ondska. Varför är vi inte mer måna om att förstå de som blir utsatta av rasismen i olika grad och sedan i stället försöka komma med lösningar? Hur får vi rasister att fatta att deras ideologier, tankar och märkliga, felaktiga slutsatser inte fungerar? Att de är osanna och att de saknar verklighetsförankring och fakta? Hur får man en person med rasistiska idéer och föreställningar att ta del sånt med högre sanningshalt än Avpixlat och liknande sajter?

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Varför är det viktigt att ”förstå” hur en rasist tänker? Om vi ändå inte använder oss av den kunskapen för att få ned rasismen i samhället? Av de intervjuer och liknande som görs med rasister så upplever jag oftast att det inte finns något ”facit” heller, det är liksom ingen fast grundideologi som går att bemöta, utan det tycks mer handla om ett hopkok av idéer och tolkningar, hörsägen och rykten som sällan stämmer och som sällan har någon sanningshalt. Så vad ska vi med det till? Bemöta varje rykte? Men hur? Många tycks ju även uppge att de inte läser forskningsrapporter, nyhetstidningar och program som inte stöttar dessa rasistiska idéer.

Jag såg Uppdrag Granskning förra veckan och en lärare som arbetat på en skola i ett så kallat ”invandrartätt område” i 30 år, har flyttat in i skogen och har en massa hemska föreställningar om hur ”dom” är. Hur går det till?

Uppdrag Granskning – Förra året brann det på många asylboenden. Varför brinner det och vilka är det som hyllar bränderna?

Programmet har också fått kritik. Den kan du läsa här: Josefsson kör vilse i Skåne

Aftonbladet håller just nu på med en granskning inom vården på sjukvårdspersonal som är rasister och jag förstår genast varför vissa i bekantskapskretsen upplevt sig illa bemötta inom vården trots att de varit illa däran och hjälpsökande.

Psykolog – och sprider hat mot araber på nätet (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Sjuksköterska kallade irakier för getknullare (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Även i dessa fall vill personen inte kalla sig rasist. Så vem är då rasist?

Om så många personer kan rösta på SD i vårt land, så måste vi ju ha någon form av folkbildningskampanj. Om det är så många i Sverige som inte inser skadan med rasism så måste ju kunskapsnivån höjas enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

4 visitors online now
4 guests, 0 members
Max visitors today: 8 at 12:04 am UTC
This month: 91 at 05-05-2016 07:29 pm UTC
This year: 91 at 05-05-2016 07:29 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC