Igår på väg till jobbet så var jag sååå nära att göra en riktig praktvurpa. Det är verkligen glashalt ute nu. Hela dagen gick jag och småskröt om hur jag lyckats återfå balansen när jag precis var på väg att sätta mig på isen. På kvällen gick jag och hälsade på en vän och även till henne berättade jag stolt om hur nära det varit på morgonen att jag föll omkull, men hur jag upprättade balans i sista sekund och klarade mig med blotta förskräckelsen.
I morse på väg till bussen, hade jag inte riktigt samma tur. Eller skicklighet. Eller vad det nu var. För att komma upp på gatan där bussen går, så måste man gå uppför en liten slänt. Jag såg att det var fullt med is i slänten. Men jag såg också att det fanns en liten grästuva, lite stenar som låg i en hög och barmark på ett litet ställe. Jag tänkte att om jag hoppar mellan tuvan, barmarken och stenarna, så borde jag klara mig upp för slänten. Min färd började. Jag hoppade som en liten skogshare mellan de säkra plättarna. Tills det tog stopp. Jag hade kanske bara två steg kvar så skulle jag vara uppe. Men var skulle jag sätta foten? Jag satte den hårt, mitt i isfältet och tänkte att det säkert skulle gå. Det gjorde det inte. Jag stöp framåt och tog emot mig med vänster knä och höger hand. Det gjorde jätteont i knät när jag slog i. Sedan kanade jag hela vägen ner längs slänten. Den kändes ungefär som en kilometer, eller nåt.
När jag kanat klart och stannat så tittade jag upp. Där. Högst uppe på slänten hade bussen stannat. Jag såg en massa näsor tryckta mot rutan och några förvånade ögon och några ögon som såg lite oroliga ut. Jag motstod lusten att resa mig upp och vinka glatt till alla trevliga passagerare som satt i bussen och precis fått sig något att berätta om på jobbet idag! Den bjuder jag på! Var så god!
Nu gällde det att komma upp. Det värkte fortfarande ganska rejält i mitt knä, så det tog en stund att komma upp. För den som inte vet så kan jag ju meddela att det där med att tjocka faller mjukare inte är sant! Vi faller hårdare! Det säger inte *duns” när vi drattar i backen. Det säger *kabooom* och så vibrerar marken runt oss en stund. Typ.
När jag till slut, omskakad, öm och förvånad lyckades hasa mig upp kände jag att jag även sträckt höger ljumske och lite senare när jag funderade på varför jag fick blod på handen, såg jag att jag även skrapat upp högra handen något. Men hej och hå, varje ben i min kropp kändes trots allt intakt.
När jag sedan kom på hur jag måste ha sett ut när jag drattade omkull, för att inte tala om när jag kanade ner längs hela slänten, kunde jag inte hålla mig för skratt!
Well, det kan ju inte gå som på räls varje dag. Vad jag lärt mig av detta? Det kunde ha gått värre! Det kunde ha varit lårbenshalsen!
Igår åkte jag och Mabou hem från Stockholm. Efter en mysig helg med födelsedagsfirande och mys var det dags att bege sig hemåt. Mabou har ju Sportlov, så det gav oss möjlighet att stanna en dag extra i Stockholm och det kändes jättebra att inte behöva stressa hem på söndagen! Brorsan klippte håret på Mabou så det var som att få med sig en helt ny kille hem!
Väl i Uppsala igen, så gick vi till Storken och fikade och bestämde träff med både en av mina kompisar och Binta, Isa och två av Binta´s elever och familjens vänner. Varmchoklad, smörgås och semla, ibland är det lika bra att dra hela batteriet när man ändå är igång!
Mabou satsade på glass i stora lass
Så fick jag äntligen träffa Binta!! Hon kom hem i Lördags efter att hon spenderat de två senaste månaderna på Jamaica. Det är så härligt att få krama henne, se henne, lyssna på henne, varje gång hon varit borta så här länge. Blondin hade hon blivit också!
Kan inte se…
Kan inte höra…
Kan inte tala…
Vi blev kvar på Storken i flera timmar, så vi hann prata ordentligt och jag fick en jättefin present av Binta också! Hon hann också med att berätta en massa om deras resa och jag fick möjlighet att uppdatera henne lite om det som hänt här i Sverige, medan de varit borta.
Jag med tre av mina fyra älsklingar! Jag fattar inte varför jag känner mig så… vinterblek och… typ… blek ibland…?
Kommunalrådet Lennart Holmlund (S) i Umeå skriver i sin blogg och förfasar sig över att:
”Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes doter följer i hennes fotspår”
Jag har inte någonstans, på något vis sett någon glorifiering av Whitney för hennes modersroll eller för hennes missbruk, snarare tvärt om, så har man poängterat tydligt att hennes liv varit allt annat än någon Askungesaga på många år. Lennart skriver även att:
”Visst var hon en bra sångerska men jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne till att knarka, inte en enda utan det är hennes eget beslut.”
Av alla de artiklar jag har läst om Whitney den senaste veckan har jag inte någonstans sett att något annat än hennes förmåga att sjunga och skådespeleri har hyllats. Ingenstans har jag läst att hon var en fantastisk mamma, inte har jag heller läst att hon var ett föredöme inom arbetet mot missbruk eller heller för det faktum att hon missbrukade själv!
Det är minst sagt beklämmande att en kommunalpolitiker uttrycker sig så föraktfullt om en medmänniska i en så utbredd och tragisk sjukdom som missbruk är, som Lennart gör i sitt blogginlägg och som även nämns i Aftonbladet!
Det har spekulerats i media om Whitney´s dotters (Bobbi Kristina) missbruk och där kan man ju säga att det är klarlagt sedan länge att beroende är en familjesjukdom där det finns både en biologisk ärftlighet, men även en social. Med tanke på att både Bobbi Kristina´s pappa Bobby Brown varit missbrukare och att Whitney var det så var hennes arv naturligtvis extra riskabelt när det gäller missbruket.
Det har även nämnts i media att Whitney´s ”kran” (langare) har berättat öppet om att Whitney och hennes dotter beställde droger av honom tillsammans. Om detta vet vi egentligen ingenting. Man måste ändå säga att det inte hör till vanligheterna att langare går ut och berättar i media om att de langat knark i en massa år. Vad hans skäl till detta är kan vi bara spekulera. Men även om det skulle stämma att det är så, så är det förstås mycket mycket illa ur ett moderskap sett. Det förtar ändå inte Whitney´s begåvning för sin sång och skådespeleri!
När jag läser Lennart Holmlund´s blogginlägg så blir jag lite orolig och hoppas med hela mitt hjärta att han i alla fall inte sitter med i något socialt utskott, med den människosynen!! Det ser tack och lov i alla fall inte ut så med det är ändå föga betryggande, med tanke på den uppenbart dåliga kunskapen Lennart tycks besitta inom detta område som han ändå väljer att uttala sig om!
Jag tycker det är fantastiskt att media väljer att hylla en så stor världsartist som Whitney Houston för hennes sång- och skådespelarinsatser genom åren. Allt annat hade varit i det närmaste tjänstefel, då det ligger i allmänhetens intresse att få veta mer om vad som skedde Whitney och runt hennes tragiska död! Jag tycker också att det är fint att alla vi som någon gång blivit berörda av Whitney´s röst eller de filmer hon har deltagit i, får möjlighet att hylla henne för det hon givit av sig själv och för att ha delat med sig av sin fantastiska begåvning! Jag tycker det är tragiskt att gamla gubbar som Lennart både tycker sig ha rätten att tala om vem vi ska sörja eller hylla, eller ej och det är minst lika tragiskt att en person med ett politiskt uppdrag har en så fruktansvärd människosyn som han tycks ha!
Jag tror att de allra flesta av oss har en anhörig, släkting, familjemedlem, vän eller kollega med ett missbruk av något slag och jag tror inte någon av oss anser att Lennart har ett högre människovärde än vår anhöriga med missbruksproblem! Kanske är det så att människor med så människofientliga åsikter som Lennart är mer skadliga för vårt samhälle än våra anhöriga?
Inte nog med att Lennart uppenbarligen har en rätt taskig människosyn, han gillar envägskommunikation också. Han har ingen kommentar på det aktuella inlägget om Whitney, trots att i alla fall jag har sänt en kommentar där jag förklarar varför jag inte håller med honom och även en trackbacklänk till mitt inlägg. Lennart har uppdaterat sin blogg efter att jag lämnat trackback och länkat. Vi får hoppas att han inte fungerar på samma sätt i politiken och tycker att det räcker med att säga sin åsikt och sedan struntar i vad någon annan har att säga…
Uppdatering 2: Det finns visst fler än jag som har reagerat på Lennart´s människosyn: En skrämmande människosyn
Jag är i Stockholm i helgen för att fira min mammas födelsedag! Vi har hittills haft en fin helg och igår kväll hade vi ett jättetrevligt firande av min lilla mamma.
I centrum för vår kväll stod en massa god mat, härligt umgänge och en kanonrolig lek om en ring. Den var så enkelt och så oerhört rolig! Den funkade tillsammans med barnen och i omgångar stod vi upp och skrek!! Nåja, maten gick inte av för hackor, vilket den ju aldrig gör när mamma är i farten. Vi bestämde gemensamt att vi skulle göra det enkelt med olika ”plockmat”… Det här är det ”enkla” resultatet:
Sallad, wokade räkor, wokade rotfrukter, sesampanerad lax, kalvstek, pepparrotsfyllda oxrullader, köttfärsspett, kycklingspett (syns ej i bild), fetaost, grytbitar och baugetter med hemlagat vitlökssmör
Tallrik med blandning av lite av varje
Brorsan hade beställt en fantastisk tårta som verkligen smakade kanon!!
Födelsedagsbarnet verkade nöjd med sin födelsedag och hon fick jättefina presenter också!
Resten av kvällen ägnade vi åt den roliga familjeleken jag nämnde. Och med vår ”vanliga” familjetradition så spelade vi vändtia om disken. Vem som förlorade? Brorsan! Hehe… Men det gör nog inte så mycket. Han är så van från vår barndom! (Det är inte alla som får disken 13 gånger på rad!)
ÄNTLIGEN har min äldsta bäbis Binta (snart 23) och Vendela landat i Sverige igen! *Pustar ut för den här gången!* Det har blivit på tok för mycket Jamaica för att en orolig mamma ska känna sig helt bekväm med det! Det säger jag inte som manager, utan bara som mamma!!
Emma som i media länge kallades ”Arbogamamman” har varit med om något av det mest fruktansvärda en mamma kan vara med om. Hennes två barn mördades brutalt samtidigt som hon själv nästan blev ihjälslagen.
Händelsen är så ond att de flesta aldrig ens har det som sin värsta mardröm. Det är helt enkelt för grymt för att man ska tänka att det skulle kunna hända. Men för Emma hände det verkligen och det är det som boken handlar om. Före dåden, själva dåden och livet efteråt. Både det rättsliga efterspelet, men även det känslomässiga, praktiska och fysiska livet efter dessa vansinnesdåd!
Eftersom det är en hel del Emma själv inte minns, då hon var medvetslös efter den fruktansvärda händelsen så utgår man från både Emma´s pappa och Emma själv när man delger berättelsen. Det gör berättelsen både levande och att man får den ur ett större perspektiv.
Man förstår av boken att Emma och familjen har fått en del kritik för att de varit så öppna med media och jag blir så trött, så trött på just den typen av kritik. Vi alla människor är olika och har ett väldigt olika förhållande till media. En del vill absolut inte synas alls, utan alltid vara så ”anonyma” som de kan i sin egen vardag, medan andra har ett enormt behov av att synas och kanske tycker att de har något att komma med och därför vill göra sin röst hörd. Sedan har vi de som egentligen aldrig haft en medialt sug, men så händer det något som gör att den personen är aktivt medveten och har kunskaper som ingen eller få andra har och då känner att de ”måste” säga det, för att det inte finns någon annan eller väldigt få med likvärdig erfarenhet.
Där faller nog Emma in under den sista kategorin. Om hon innan denna händelse tillhört den första eller andra kategorin, har vi ingen aning om och jag tycker det är helt ointressant.
Eftersom väldigt många berördes av det här specifika fallet där så grova och råa brott begicks, så tror jag det varit till stor tröst för många människor att Emma och hennes familj varit så öppna, men som Emma skriver i boken innebär det att även hon känt stöd, tröst och viss trygghet i de många människornas engagemang och hur kan det då vara fel? Det blir ju en win-win-situation. Om någon stör sig på det, så handlar det nog mer om dem än om media och Emma med familj.
På samma vis är det inte alla som gråter öppet när de känner sorg. Man kan sörja och gråta inom sig, utan att tårarna syns. Om det skriver Emma också för att försöka förklara i boken.
Den här boken väcker många känslor; rädsla, ilska, frustration, sorg och djup bedrövelse, men den väcker också många känslor av kärlek, tålamod och empati.
Boken får högsta betyg: Fem Afrika av fem möjliga! Läs den!
Det har knappast undgått någon av mina läsare att jag är löjligt förtjust i gruppen Labyrint. Jag har skrivit om dem många gånger, men nu blev jag alldeles extra glad! De vann nämligen hela TRE kategorier i går på KingSizegalan, nämligen:
Igår var en speciell dag för mig. Det var en dag med allmänt flyt som skulle avslutas med något jag sett fram emot länge.
Jag och Tofflan hade bestämt oss för att käka ihop på kvällen tillsammans med Pingolina och sedan gå och se Annika Östberg som var i Uppsala för att föreläsa om sitt liv och sin nyutgivna bok: Ögonblick som förändrar livet. Boken har jag skrivit om tidigare och den rekommenderar jag verkligen varmt till er som inte läst den! Middagen var jättegod från kvarterskrogen Trädgården och vi hann prata en bra stund innan det var dags att bege sig dit Annika skulle hålla sitt anförande.
Pappa slöt upp med oss då han också läst boken och ville se Annika. Så var det dags. 600 hade förbokat biljetter och 100 av dessa blev avvisade, då de ändå inte fått plats, förbokningar till trots. Mycket från föreläsningen kommer förstås från boken, men det var en hel del ”nyheter” också och en del små detaljer som inte fanns med i boken. En del saker som hon berättade fanns förstås mycket mer utförligt beskrivet i boken, än man kan berätta på en föreläsning på drygt en timme, men det var klart värdefullt att höra henne berätta om dessa saker ”live”.
En av de saker som visserligen nämns även i boken, men som kom fram på ett mer konkret sätt när jag hörde Annika tala, var hennes arbetarklassbakgrund och hur svårt det var att relatera till de barn och ungdomar hon delade sin skola och vardag med när hon flyttade till USA och hamnade i en privatskola i ett område där klassamhället var djupare indelat och dessutom låg rätt långt bort från den svenska arbetarklassen!
Nåja, att få möjligheten att lyssna på Annika Östberg var en ynnest och jag är tacksam för att jag gick dit! Det var ett starkt föredrag som innehöll både skratt, tårar och djup ödmjukhet inför livet.
Efter föredraget signerade Annika böcker och jag fick min bok signerad, samtidigt som vi hann växla några ord.
Jag vill återigen tipsa om Annikas bok: Ögonblick som förändrar livet och rekommendera att du går och lyssnar på Annika om hon kommer till din stad eller i närheten där du bor!
Tofflan har också bloggat om gårdagen och Annika HÄR!
En fin alla hjärtans dag önskar jag mina läsare och framför allt till er som inte har någon att fira alla hjärtans dag med, eller er som inte har möjlighet att fira med den ni tycker om. Själv har jag firat med några av de jag älskar allra mest: nämligen mina två yngsta barn!
Välkommen till min blogg! Jag heter Fatou och är 41 år. Jag har fyra barn mellan 9-22 år. Jag hoppas du ska trivas på min blogg, som går tillbaka till Juni 2005. Jag skriver om det mesta som rör sig i mitt huvud och är intresserad av olika kulturer, debatter, vardagsliv och ungdomar. Jag är särskilt intresserad av ungdomar, ungdomskulturer och deras utveckling! Kom gärna med tips på ämnen du vill läsa om i min blogg. Om du vill leta gamla inlägg så använd gärna sökrutan ovan, den är oslagbar. Mer om mig, min familj och mina intressen och hjärtefrågor, kan du finna i flikarna ovan! Varmt Välkommen!
14 visitors online now 14 guests, 0 members Max visitors today: 20 at 12:00 am UTC This month: 64 at 02-12-2012 09:28 pm UTC This year: 64 at 02-12-2012 09:28 pm UTC All time: 80 at 12-10-2011 02:38 pm UTC
