vardag

Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden

När jag var femton år började jag jobba heltid. Faktum var att jag hade tre jobb, var helt outbildad, saknade arbetslivserfarenhet och ja, jag var ung och helt ny på mina jobb, helt enkelt. Visserligen var det självklart inga ”höjdarjobb” […]

vintertid

Fila fötterna lena och mjuka

Idag kom den batteridrivna fotfil jag hade beställt genom Buzzador ! Jag har gått och sneglat på de där fotfilarna sedan de kom ut, men nu hade jag alltså slagit till! Självklart var jag tvungen att testa direkt!! Jag har […]

vardag

När saker förändras…

Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man […]

header

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt […]

books

Bokrecension: Hon som ser

Redan som liten flicka upplever hon utomkroppsliga upplevelser. Hur hon lyfter från sängen och svävar fritt. Med tiden upptäcker hon att hon kan visualisera sig till andra platser. Det som först känns skrämmande, blir vardag för henne. Det är så […]

 

Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden

vardag

När jag var femton år började jag jobba heltid. Faktum var att jag hade tre jobb, var helt outbildad, saknade arbetslivserfarenhet och ja, jag var ung och helt ny på mina jobb, helt enkelt. Visserligen var det självklart inga ”höjdarjobb” jag hade, men det var arbeten i alla fall. Jag jobbade bland annat på ett solarium där jag hade hand om salongen själv, inklusive öppnade och stängde. Jag städade på dåvarande posten en period och jag jobbade som servitris på ett par restauranger, var lärarassisten och elevassistent på lite olika skolor, samt lärarvikarie och telefonförsäljare, men också kassörska på hamburgerrestaurang och en ICA. Oftast fick man fast tjänst väldigt snabbt. 

Vissa arbetsplatser var självklart mer seriösa än andra och tog bättre hand om sin personal än andra, men framför allt så var det inga problem med att få jobb. Gjorde man sedan sitt bästa, så blev man kvar. Visst, ett av jobben blev jag av med för att jag inte ville ligga med ägarnas lillebror och det var ju kanske inte så seriöst, men att få ett nytt jobb var verkligen inga problem.

arbetslös 1Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Det är en stor tragedi för många av våra ungdomar. Det är arbetsgivarna som styr och det är svårt för många unga både att få jobb och att sedan lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Många av våra ungdomar erbjuds att ”provjobba”. Det innebär att de får en vecka, några dagar eller liknande på sig. Sedan är det 4 andra som också erbjuds ”provjobba”. Dessa personer blir självklart satta att ”provjobba” andra veckor. Det innebär att arbetsgivaren har gratis arbetskraft motsvarande en anställd, under en månad eller mer… Bara där är det så förbaskat fel!! Det är ju inte så att dessa arbetsgivare slutar ta betalt eller sänker priset på sina varor och tjänster för sina kunder under denna period, direkt.

Sedan är det detta med sjukskrivningar. Nyligen hade jag en ung närstående som provjobbade en vecka, eller om det var två, till och med? Hen blev lovad jobbet efter sina sina provveckor och inför första arbetspasset fick hen ryggskott. Hen ringde chefen, som inte svarade. Hen sms:ade att hen var på väg till akuten och inte kunde komma in, men skulle höra av sig så snart hen fick ett besked. För att göra en lång historia kort så hörde de aldrig av sig igen, trots att hen kontaktade dem upprepade gånger. Då hade hen redan blivit lovad jobbet, men inte hunnit skriva på några avtal, men förlorade uppenbarligen sitt jobb på grund av ryggskottet.

arbetslös 2Arbetet.se berättar en mycket lik historia. Fast i detta fall gäller det Burger King. Och tjejen fick i alla fall ett besked. Hon var avskedad. Fördelen med det är ju att det går att driva vidare. Om man är med i facket. Jag tjatar på ungdomar omkring mig hela tiden, se till att vara med i facket.

Det klagas väldigt mycket på att ungdomar är lata, dåliga på att ta ansvar och mycket annat. Ibland är jag benägen att hålla med, men samtidigt kan jag ställa mig frågan: hur kan vi ställa krav på unga människor som nyss kommit ut i arbetslivet att ta ansvar, när arbetsgivare vägrar ta ansvar för sina anställda? Visst, jag är fullt medveten om att många småföretagare har svårt att gå runt, särskilt när personal blir sjuka och annat, men samtidigt måste jag fråga: betyder det att man har rätt att utnyttja ungdomar utan att ta ansvar? Innebär det att man har rätt att bryta mot lagen och låta unga människor ”provjobba” utan lön. Det här kan självklart knäcka det bästa självförtroendet. Som jag ser det är det väldigt omoraliskt. Jag tänker också att det här kan få ödesdigra sidoeffekter. Om en ung person har haft två arbeten och blivit illa behandlar, eller att man underlåtit sig att skriva korrekta avtal och liknande för anställningen, hur ska den unga veta att den tredje arbetsplatsen, som kanske är väldigt seriös och ansvarstagande, är en arbetsplats som personen ska ta på allvar? Det är verkligen arbetsgivarnas tider 2015 och de unga kommer in på arbetsmarknaden på nåder, helt på arbetsgivarnas villkor. Lagligt eller ej.

När det gäller bostadsmarknaden så är den många gånger lika oseriös som arbetsmarknaden och det är inte ovanligt att många unga närmar sig 30 innan de lyckas få ett förstahandsboende, som de har råd att betala för. (Ett ytterligare problem här är ju lite moment 22 också, du får inget boende förrän du fått en fast tjänst med en skaplig inkomst och du får inget fast jobb förrän du tagit dig in rejält på arbetsmarknaden och lyckats etablera dig där, vilket är väldigt svårt att få så länge du är ung.)

Tack och lov finns det arbetsplatser som tar sitt ansvar och som ger unga människor en chans att få komma in i arbetslivet och som är seriösa på alla sätt. Tyvärr verkar de bli allt färre.

Inga schemalagda, fasta arbeten och inga bostäder. Hur ska vi kunna förvänta oss att dessa unga personer ska lära sig ta ansvar fullt ut och ta sina liv på allvar?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Resan, jobbet och livet och lite annat däremellan… (Massor av bilder)

vardag

Nu var det väldigt länge sen jag bloggade. Det känns ändå skönt att ha bloggen där, lite ”vid sidan av” mitt liv för övrigt. Som en liten ”säkerhetsventil” när jag behöver ”pysa ut” sånt som fyller mitt huvud.

Tanken jag hade när jag var på min resa i Gambia nyligen, var att jag nu skulle börja blogga lite oftare. Inte varje dag, men lite då och då, även om det bara var mindre, kortare saker. Men så har det inte blivit. Tvärt om så har jag bloggat mer sällan än någonsin…

Resan till Gambia

Fatou Touray

Fatou Touray

Jag har så mycket tankar just nu, både om stort och om smått. Jag är fortfarande rätt uppfylld av min senaste resa. Jag reste till Gambia med min mamma och min son i december och stannade i fem veckor. Vi hann med en hel del. Jag hade trott att den här gången, när jag stannade så pass länge så skulle jag bli lite ”mätt” på landet. Alltså hinna längta hem, hinna sakna en massa i Sverige och känna att det var skönt att komma hem igen, för att kunna fokusera på annat. Nu blev det inte så. Det blev nästan tvärt om. I och med att vi hann med att skapa en del ”vardagsrutiner” där på vår semester, som ju oftast är de jag längtar mest till i Gambia, så blev det nästan ännu svårare att åka hem. Det fanns liksom inget jag ville ”resa ifrån” när det var dags för hemresan. Sonen hade det också bra på semestern, men han längtade hem till sin basket och kompisar, så han sken i kapp med solen vår sista dag där, när han visste att vi skulle resa hem igen. Den här gången tillbringade hans pappa tid där också, samtidigt som oss, så sonen var med sin pappa hos släktingar vissa dagar och hann spendera en del tid med sin farmor som han tycker så mycket om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Hunting i Banjul Foto: Fatou Touray, Afropé

Hunting i Banjul Foto: Fatou Touray, Afropé

Den här resan fick jag mycket tid att fundera på vad det är jag tycker mycket om med Gambia, förutom att jag genom åren lärt känna landet och kulturen väl och har många vänner där. Jag har kommit fram att det inte alls handlar om ”festande” eller själva ”semestern”. Alltså inte det där med klubbliv (besökte för övrigt inte en enda klubb denna semester, och en pub endast vid ett tillfälle, det var på nyårsaftonen och då var jag hemma igen innan tolvslaget. Nej, fest är inte riktigt min grej. Att ha semester är förstås skönt. Att vara ledig och njuta av att slippa ställa väckarklocka. Men nej, det är inte det heller som gör min längtan till Gambia så stark när jag inte är där. En av grejerna är värmen, förstås. Jag älskar verkligen att slippa frysa!! Men sen handlar det om vardag. Jag älskar att bara finnas där i vardagen. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen, som bara iakttar, sedan är jag också väldigt förtjust i ”the movement”, alltså vardagslunken, jag tycker också mycket om den person jag blir där. Det lugn som fyller mitt inre och den närvaro jag känner när jag slipper sortera allt för många intryck samtidigt. Ja, jag känner att mitt bästa sätt att råda bot på all denna längtan är att försöka resa dit en längre sammanhängande period i framtiden. Det kanske tar ett tag att få till, men den som väntar på något gott…

Arbete

Jobbet är jag ju tillbaka i också. Jag var lite orolig för att vara lite ”lost” när jag kom tillbaka. Jag hade verkligen lyckats rensa huvudet från arbete under min resa, men det gick snabbt att komma in i igen, så min oro var helt obefogad. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetet igen, även om semestern var välbehövlig. Jag hade inte haft semester på 1 ½ år när jag reste, så jag kände verkligen att jag förtjänade den!! :-)

Afropé

Det nya namnet på tidningen och överflyttningen från thegambia.nu till afrope.se har funkat över förväntan. Våra läsarsiffror stiger konstant och det känns jätteroligt. Särskilt som vi ju är några stycken som lägger väldigt mycket tid på webbtidningen!! Det känns som vi är redo att ta den ett steg till och utveckla den än mer och nu känns det som vi har den kapaciteten också. Jag fortsätter hålla tummarna!!

Privatliv

Jag är grymt glad över min familj. Allt rullar på. Självklart önskar jag alltid att jag hade möjlighet att träffa mina två äldsta ännu oftare, men man får ta tillvara på de tillfällen man får i stället och inte grubbla så mycket på att man inte hinner ses så mycket.

Livet

Jag har väldigt mycket funderingar och tankar just nu!! Det är så mycket som snurrar när det gäller existentiella frågor, när det gäller tankar, känslor och allt som sker omkring oss. Men det återkommer jag till…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fila fötterna lena och mjuka

vintertid

DSC_0022 DSC_0025

Idag kom den batteridrivna fotfil jag hade beställt genom Buzzador ! Jag har gått och sneglat på de där fotfilarna sedan de kom ut, men nu hade jag alltså slagit till!

Självklart var jag tvungen att testa direkt!! Jag har inte alltid världens bästa tålamod, särskilt när det handlar om att pyssla med mig själv.

Den största delen av dagen har gått till att städa och tvätta och umgås med två av barnen. Vi har skrattat och haft trevligt, men sen när den äldsta och den yngsta dottern gav sig iväg, så kastade jag av mig kläderna, påbörjade min egen lilla spa-session och började pyssla. Fram med nya fotfilen och ja sen skötte det hela sig själv! Helt sjukt skönt att använda den och fotbalsam efteråt. Fast däremellan badade jag också. Det var ett sånt där varmt, skönt bad som man nästan inte vill kliva upp ur. Jag hade lite ansiktsmask och passade efter badet på att smörja in mig med en lyxig hudkräm och verkligen ta hand om mig själv!

Så vad tyckte jag om fotfilen? Ja, det är ju helt klart något man kan leva utan, MEN nu när jag har den, låter jag helst bli att leva utan den! ;-) Den var snabb, smidig och det var grymt skönt att fötterna blev lena och mjuka på så kort tid, i stället för att sitta och fila och slipa själv. Däremot så går det åt en del batterier. Hela 4 stycken (AA), men jag vet ännu inte hur länge de håller, eftersom jag precis börjat använda min. De batterier som jag använde nu, ingick dock. Jag ångrar inte att jag köpt den och jag är redan lite småkär i den. Det kommer bli många fler fotfilningar med den här apparaten, det kan jag garantera! :-)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När saker förändras…

vardag

Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man kunna säga. Det är också anledningen till att jag var så väldigt stolt över min blogg i så många år.

DSC_7809Det har ändrats lite, särskilt under det senaste året, då jag lagt ner min själ i webbtidningen thegambia/Afropé i stället och dragit ned rejält på mitt bloggande. Från att ibland ha bloggat flera gånger om dagen, till att nu blogga när andan faller på och tiden räcker till. Fortfarande är jag dock mycket stolt över allt arbete jag har lagt ned på min blogg. Den är en del av mitt liv och det jag har uträttat, helt enkelt. Ord. Att få skriva. Det har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. I juni 2015 kommer jag att ha bloggat i 10 år. 10 år är en låååång tid och precis som jag har förändrats, samhället har förändrats och hela livet förändras på 10 år, så har också min blogg förändrats. Det känns bra. Allt ska inte bestå. Jag tror vi mår bra av att utvecklas och förändras. 

De flesta blogginlägg minns jag inte att jag skrivit, förrän jag läser dem igen. Jag googlar ibland saker och så kommer mina egna blogginlägg upp om ämnen jag HELT glömt bort att jag skrivit. Men för det mesta är det jättekul att läsa dem så här flera år i efterhand. Jag har aldrig hittat ett blogginlägg jag inte känner att jag kan stå för, däremot har jag genom åren ändrat åsikter om vissa saker, men jag står ju ändå för att jag har tyckt på ett annat sätt en gång.

Vissa blogginlägg bränner dock kvar inom mig. Inlägg jag har svårt att ”släppa taget om” och glömma. De känns nästan inpräntade på mig, likt en tatuering.

Ett av de blogginlägg jag ofta tänkt på de senaste dagarna, skrev jag för bara knappt ett år sedan. Jag har återkommit till inlägget i tankarna gång på gång den senaste tiden och idag bestämde jag mig för att läsa om det. Jag minns att det tog mycket kraft och många tårar att skriva det. Jag minns också att när jag skrivit det klart och publicerat det, så tog det över två månader innan jag orkade läsa igenom det igen. Jag vill därför slå ett extra slag för det inlägget nu. HÄR kan du läsa det.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

header

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt allt mer när jag ser och hör om människor som har det svårt.

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor... Foto: Fatou Touray, afrope.se

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor… Foto: Fatou Touray, afrope.se

De EU-medborgare som sitter längs våra gator och utanför våra affärer är de som blir tydligast framför mina ögon just nu när det börjar bli kallt här i landet. De som sitter på marken, på en liten tunn pappkartong, jacka eller filt, timme ut och timme in och hoppas att någon ska skänka en slant. Jag försöker ge när jag kan. En slant här och där, eller en lite större slant till vissa, någon gång ibland. Ibland på måfå ibland har jag valt ut någon. Det är verkligen inte mycket jag gör, men jag tänker att om vi är många som försöker ge något, så är det ändå en tillfällig hjälp för stunden för någon annan. Allt enligt det gamla talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något… 

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan... Foto: Fatou Touray

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan… Foto: Fatou Touray

Det är nu inte bara hitresta EU-medborgare som har det svårt. Andra hemlösa upplever samma kyla, samma hunger, samma behov av att sköta sin hygien och annat som hör till våra absoluta behov.

Liksom de flesta ”vanliga arbetare” är jag varken rik eller har något överflöd. Samtidigt kan jag känna att just nu i mitt liv, går det ingen nöd på mig eller mina närmsta. Ingen av oss lever liv i lyx, men till skillnad från många andra har vi tak över huvudet, sängar att sova i, duschar i våra bostäder där vi kan sköta hygienen. Vi har kök där vi kan tillaga mat och annat att få i oss. Vi har kläder på kroppen och garderober med kläder. Nej, det går sannerligen ingen nöd på oss och även om det inte är mycket över när lönen kommit och räkningarna är betalda, så har vi i alla fall kunnat skaffa oss det mest nödvändiga. Jag ser det som min plikt att göra något för de som inget har. Det må vara en droppe i havet, men det är det jag kan bidra med. 

Farsta Centrum

Farsta Centrum

Jag läste i vår lokaltidning härom dagen att väldigt många barn i Sverige lever i fattigdom. Det är något jag kan relatera till än mer. Jag har varit där i perioder. Nu har jag det inte så tight och då känns det självklart att vilja stötta några av de som har det tufft. I min lokaltidning stod det att man kan köpa en julklapp för mellan 50-100 kronor i Farsta Centrum och så kan man gå och lämna in det hos några som hjälper en att slå in och så man kan meddela att man vill skänka julklappen till barn som är i behov av just en julklapp. Vad jag förstod så var samarbetet mellan affärsägarna och organisationen Giving People. Farsta Centrum och ett antal butiker skänker också upp till 100 julklappar själva.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ som jag hoppas fler affärsägare nappar på och jag hoppas också att ni som inte bor nära just Farsta Centrum eller annan affär som hjälper till såhär, kanske kan kolla in Giving Peoples hemsida eller annan organisation som kan hjälpa till på ett liknande sätt.

ejtiggare.se letar man mer långsiktiga lösningar för de utsatta genom att ge dem arbete. Det finns alltså många engagerade människor som försöker hitta olika vägar för att hjälpa de som befinner sig i hopplöshet, utsatthet och utanförskap. Från de flesta som lever så utsatta, kan man inte förvänta sig att de ska kliva in i gemenskapen/värmen/ett anständigt liv igen. Det är vår sak. Vi som är här inne i värmen, att sträcka ut en hand till en medmänniska och bjuda in dem. Vi måste hjälpa människor som upplever total hopplöshet att finna en väg ut ur sin hopplöshet och ekonomiska utsatthet. Det är ditt och mitt ansvar. Som medmänniskor. För om du stod där utanför och tittade in, så skulle inte heller du förmå dig att kliva över den där tröskeln och stiga in.

Allt enligt talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! 

Intressanta artiklar:

Vart tredje barn med utlandsfödda föräldrar lever i fattigdom

Fyrabarnsfamiljen trängs på åtta kvadrat – så är livet som tiggare i Sverige

Så hjälper Gnosjö romer ut tiggeriet

Här kan du hjälpa till:

Ejtiggare.se

Stadsmissionens Hemsida

Giving Peoples Hemsida

Giving People på Facebook

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Hon som ser

books

Redan som liten flicka upplever hon utomkroppsliga upplevelser. Hur hon lyfter från sängen och svävar fritt. Med tiden upptäcker hon att hon kan visualisera sig till andra platser. Det som först känns skrämmande, blir vardag för henne. Det är så naturligt att hon inte reflekterar över att det inte skulle vara möjligt att det kunde ske.

Hon som ser

Hon som ser

I fjällbyn Hacksjö där Anna-Lena Vikström växer upp är det inget konstigt. Redan i tidiga tonåren ringer folk i trakten och ber henne se efter var de förlagt sina saker, var deras husdjur sprungit bort och var deras familjemedlemmar försvunnit eller varför. 

Som vuxen försöker Anna-Lena förneka sina förmågor, då omgivningens dom är hård, särskilt i den kyrkliga världen där hon arbetar. Hon vill inte själv ha dessa förmågor då det gör henne annorlunda och ”konstig” i andra människors ögon. 

Med tiden måste dock Anna-Lena acceptera att det här är den hon är. I stället för att trycka tillbaka och förneka vem hon är, väljer hon att vidareutveckla sina förmågor och lära sig av andra med olika förmågor, det hon själv inte upptäckt hos sig själv. 

Boken är Anna-Lenas berättelse. Skriven av författaren Eva Wiklund om och med sierskan Anna-Lena Vikström. Om man har lite aningar om övernaturlighet så kommer den här boken att göra dig väldigt nyfiken. Om du inte alls tror på det du inte upplevt, så kommer du ändå att dras med av att boken skrivits på ett så naturligt och odramatiskt sätt, den är skriven på ett så jordnära plan och med en sådan inlevelse att det är lätt att uppleva att man är en del av berättelsen. Jag har tidigare skrivit om denna författares bok: ”Jag kommer sen…”, om diskoteksbranden i Göteborg.

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken!! Inte bara för att den är givande och intressant att läsa, men också för att den väcker mycket nyfikenhet och många tankar och funderingar!

Om du inte själv vill läsa boken, så kanske någon skulle vilja ha den i julklapp?

Anna-Lenas blogg

Här kan du beställa boken

Här är en Facebookgrupp för boken

Här är Anna-Lenas officiella Facebook

Här kan du se ett TV-program på SVT med Anna-Lena

Facebook för författarens alla böcker

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mest irakisk och spansk mat och lite annat…

header
Irakisk mat tackar jag inte nej till!!

Irakisk mat tackar jag inte nej till!!

Har haft några rofyllda och inspirerande dagar. I förrgår var jag på arabisk födelsedagsmiddag. Min svägerska kan verkligen det här med matlagning!! WOOW, säger jag bara och det säger läckergommen i mig också!!

Mindre trevlig "underhållning"...

Mindre trevlig ”underhållning”…

Efter middagen ”roade” vi oss med något annat. Med hjälp av bilden ovan, kan du gissa vad? :-)

Igår avslutade jag ett grupparbete jag hållit på med nästan ett helt år. Vi har träffats i gruppen varje eller varannan vecka och eftersom vi i gruppen har arbetat med oss själva, både individuellt och i grupp har sammanfattningen av året varit både tungt och krävande, men samtidigt enormt givande och utvecklande. Nu är vi klara med grupparbetet, men det innebär självklart inte att jag är ”klar”. Man blir väl aldrig klar med utvecklingen av sig själv som människa. Ingen människa är så perfekt att man inte behöver arbeta med sig själv och sitt förflutna, med sina gamla dåliga vanor och att jobba på att bli en bättre människa. Däremot känns det oändligt skönt att vara klar med den här delen och ja, jag känner mig faktiskt  som en både bättre och mer utvecklad människa.

För att fira vår avslutning gick vi och käkade på en Tapas-restaurang vid Mariatorget och ja, ni vet att jag är rätt svag för god mat, så jag kan lova att det inte blir mitt sista besök på den restaurangen!

Igår (måndag den 8/12-2014) hade vi officiell premiär på vår nya webbtidning Afropé. Vi har helt enkelt breddat den tidigare webbtidningen thegambia.nu och även bytt namn, för att anpassa namnet till det faktiska innehållet vi har idag. Planen är att fortsätta vidareutveckla den och bredda innehållet de närmsta månaderna. Välkommen på ett besök! :-) Om du är sugen på att börja skriva, så läs gärna DETTA!!

För övrigt förbereder jag mig på en viss resa, jag har redan börjat räkna ned… och det här blir faktiskt första gången i mitt 43-åriga liv som jag inte kommer att vara i Sverige på julafton. Vi får se hur det kommer att kännas… ;-)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vårt chokladhus

family comes first

 

 

 

 

Så här var Marabous grundidé med chokladhus:

Marabous chokladhus

Marabous chokladhus

Så här såg arbetet ut när 12-åriga sonen (som totalt saknar tålamod) och hans två kompisar byggde ihop vårat hus:

DSC_0001 (2) DSC_0002 (2) DSC_0003 (2) DSC_0008 (2) DSC_0009 DSC_0010

Och så här blev slutresultatet av vårat fina chokladhus:

Slutresultatet av vårt chokladhus

Slutresultatet av vårt chokladhus

Undrar hur stor chansen är att vi vinner…? :-P

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag kan inte förstå…

header

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ibland förundras jag av hur världen ser ut. Jag förundras över människors ondska, elakhet och grymhet.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Jag tänker på tiggarna. På all den ondska dessa personer möter. Alla lögner, all okunskap, men framför allt oförstånd. Jag kan inte se annat än illvilja. Jag kan inte se annat än trångsynthet, avund och elakhet när man utsätter de mest utsatta, de mest försvarslösa, de mest lidande människorna i vårt samhälle, för spridning av lögner, attacker, såväl fysiska som verbala. 

Är det så svårt att se människan? Är det så svårt att sätta sig in i någon annans svårigheter i livet? 

Jag tror de flesta av oss någon gång upplevt en period av utsatthet, dålig självkänsla, fattigdom eller hunger. Jag tror de flesta av oss blivit sittande utomhus, skakande av köld och energilöshet.

Hur kan det då vara så svårt? Hur kan det vara så himla svårt att sätta sig in i en annan människas liv, när trasigheten slår som en smocka rakt i ansiktet? När våra ögon inte kan undgå att se de trasiga sommarskorna, de trötta ögonen, den tunna sommarjackan i december. När våra ögon inte kan förneka bristen på hygien, att ha möjligheten att hålla sig ren. När våra ögon inte kan blunda för bilder på barn i fattigdom som hålls upp framför våra ögon.

Hur kan det vara så svårt att förstå att även om ingen kan göra allt, så kan alla göra något? Hur kan det vara så svårt att förstå att med en liten utsträckt hand och kanske ett par tjugolappar, blir världen lite lite bättre, för någon eller några medmänniskor. I alla fall för en liten stund… Jag kan inte förstå…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tack, december

header

039Jag kan inte låta bli. Jag vet att det är många som inte håller med. Men hur jag än försöker låtsas som att jag inte bryr mig, så tycker jag om julen. Jag tycker om stämningen i december, alla fantastiska och vackra ljus. Levande eller ej, spelar ingen roll. Jag vill ha både ock.

Det är vackert och det lyser upp, stämningen är fridfull. Mjuk. Jag är inlindad i bomull. Eller moln. Kanske till och med rosa små moln? Men de flesta säger att de blir stressade. Att det är sån hysteri. Jag förstår inte det. När jag vill dras med i det, kan jag dras med i stressen. Alla ”måsten”. Men när jag inte vill, så dras jag inte heller med. Då tittar jag på när alla andra köar, när de pratar om att tvätta fönster, damma av gamla platser i hemmet, som inte sett dagsljus på länge. Och så går jag hem. Sveper in benen i den mjuka, sköna filten. Tänker en massa ljus. Och tänker på det där som vi så ofta glömmer bort. 

Tacksamhet. 

Jag är så tacksam för att jag har en inkomst som täcker mina räkningar. Jag är så tacksam för att jag har fyra barn som jag älskar. Jag är så tacksam över att ha mina föräldrar. Att jag har en skön säng att sova i. Att jag har vänner att ringa. En plats att känna mig trygg på. Jag känner tacksamhet över så mycket här i livet, både stort och smått.

Jag är tacksam över att ha en arbetsplats jag trivs på, ett schema som jag bara älskar, en webbtidning som jag lägger mycket tid på. Jag är tacksam över ett glas julmust ibland, ett badkar att sjunka ned i och att jag har drömmar. Drömmar och planer, önskningar och förhoppningar. Allt det där som är en del av livet. Att jag fortfarande kan hitta saker att överraska sonen med, att jag kan lyfta min telefon och prata med någon av döttrarna och förklara min kärlek till dem.

Det finns så många skäl att vara tacksam och jag är särskilt tacksam i december. Att jag har det jag har och att jag vill det jag vill och att livet är föränderligt, samtidigt som vissa saker alltid kommer att vara sig lika.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

7 visitors online now
7 guests, 0 members
Max visitors today: 20 at 03:28 pm UTC
This month: 21 at 04-01-2015 03:27 pm UTC
This year: 33 at 03-12-2015 09:55 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC