Barnet inom dig

Tar du hand om det inre barnet i dig? Den person som i svårigheter behöver extra stöd och omsorg. Det där inre barnet som bär på en ryggsäck som ibland blir för tung att bära ensam. Tar du hand om det inre barnet i dig? Den där personen som är du när du inte är ditt vanliga starka, drivna och glada jag. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Det där barnet inom dig som kanske inte fick den där omsorgen du behövde vid några speciella tillfällen när du var barn. Det där barnet som kommer upp ibland i dina känslor och tankar även som vuxen.

Jag tror att vi alla bär med oss den där lilla personen som också är vi, inom oss och ibland poppar barnet upp i vårt vuxna liv och behöver lite extra stöd och omsorg. Behöver lite extra omhändertagande. Det där barnet som behöver skyddas för att inte ta skada och fara illa.

Ta hand om det lilla barnet, för jag tror att det helar oss som vuxna. Det vi kanske saknat en gång i vår historia, kommer tillbaka till oss i nutid för att söka tröst och som vuxna kan vi ge tröst till det barn som behövde extra omsorg som liten. Jag tror det kan stärka oss som vuxna.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Huvudpersonen i ditt liv

Så snabbt livet kan ändra riktning. Så snabbt livet kan gå från nedgång till uppgång eller tvärt om. När vi invaggar oss själva i någon slags trygghet att livet är det vi lever. Tryggt, med vårt vanliga vardagslunk och med en förhoppning och övertygelse att det kommer vara så för alltid. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Men livet är inget bestående. Vi människor utvecklar tankar och idéer, vi möter nya människor, vi är inte statiska. På gott och ont. Saker som händer omkring oss eller människor som blir en del av våra liv på ett eller annat sätt, bär med sig egna bagage, egna övertygelser och egna erfarenheter. På gott och ont. När dina förutsättningar förändras kan det var både av ondo eller av godo, men oavsett så måste du ta ställning till de nya förutsättningarna och välja.

Vill du fortsätta med nya förutsättningar, eller vill du bryta?

When you get blown away... Bild: Pixabay

When you get blown away… Bild: Pixabay

Ibland är livet så tungt och det händer saker som gör att du når den där botten. Den där botten som gör det så svårt att hitta tillbaka.

Livet är föränderligt, men det finns bara en person som kan ta beslut och bestämma hur du vill att ditt liv ska se ut, och det är du. Du är huvudpersonen i ditt liv och du måste välja hur du vill leva ditt liv. Ibland gör det ont och ibland är valen så lätta och glädjande. Men bara du kan ta beslutet om hur just du vill leva ditt liv! Glöm inte det!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den lilla människan

Jag skriver ofta om stora händelser, om framgångar och framgångsrika personer som jag tycker inspirerar. Det är viktigt att göra för mig. Men det jag egentligen brinner för är det vi i vardagstal kallar för ”den lilla människan”! 

Resebyrå Foto: Fatou Touray

Resebyrå Foto: Fatou Touray

Den lilla människan kan vara en pojke som flytt med de osäkra gummibåtarna över de stora haven. Som mot alla odds klarade det. Eller att lyfta att han faktiskt inte klarade det. Att plocka ut enskilda personer eller händelser är bara en liten del av verkligheten, men det är delar jag tycker är viktigt. Att bara läsa om flyktingkris, eller Grammisgalor, eller King Size-vinnare eller om människor som mist sina liv på de mest ohyggliga sätt. Det är viktigt att ta upp alla dessa. Det är händelser som betyder något för en större mängd människor. Eller en helt fantastiskt spännande resa som någon delar med sig av. Det kan också vara något intressant och viktigt att ta del av.

Men så finns det händelser eller delar i personers liv som kanske inte är lika betydelsefulla för en stor andel människor, men som jag ändå tycker är viktigt att lyfta fram.

Berättelsen om den ensamstående flerbarnsmamman som kliver upp före dagsljuset varje morgon och bakar vårt bröd, för att kunna ställa mat på bordet och betala hyran. Hur ser hennes liv ut? Hur får hon sin vardag att fungera? Berättelsen om den unga mannen som är långtidssjukskriven och som tappat sin framtidstro och sin självkänsla? Hur överlever han? Hur vänder han mörkret till ljus? Eller affärsbiträdet på din livsmedelsbutik. Hur ser hennes liv ut när hon slutar för dagen? Hur ser hennes plågor och glädjeämnen ut?

Under en vardaglig bussresa kan det bli intressanta möten, om än inte världsförändrande... Foto: Fatou Touray

Under en vardaglig bussresa kan det bli intressanta möten, om än inte världsförändrande… Foto: Fatou Touray

Jag älskar att höra små vardagsberättelser som inte innefattar någon ”stor händelse”. Kanske berättar någon om en vanlig dag på jobbet, eller en promenad till affären och några utbytta ord med någon man mött på vägen eller på affären. Berättelser om betraktelser vi gör. Kanske i bussen, på tunnelbanan eller på någon annan alldaglig plats där många passerar eller möts.

Hur vi betraktar saker som är så små och enkla och ibland så självklara att vi inte ens märker dem. Jag tror det är viktigt att även ta del av och lyssna på dessa händelser, för de blir ett sammanhang tillsammans med alla de ”stora sakerna” som sker omkring oss.

Alla de storslagna händelserna och personerna vi möter till trots, så är det trots allt den lilla människan, de vi möter varje dag, hela tiden och de små, små händelserna i vår vardag, som är med och skapar våra liv och gör våra liv till vad de är.

Jag tycker vardagen är så väldigt underskattad och de människor som inte begår några storverk för eftervärlden! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Så stressar jag ned och njuter av egentid just nu

Jag har alltid älskat böcker. Jag har läst och läst och läst. Förhoppningsvis blivit lite klokare med åren, både på grund av böcker, utbildningar och erfarenheter. Människors utveckling är fantastiskt!! 

Ibland tänker jag på när människor kritiserar någon och säger: ”Men så där sa du inte förut” eller ”det tyckte du inte för några år sedan”. Nej, tack och lov utvecklas vi människor. Tack och lov har mina åsikter utvecklats och ibland helt ändrats sedan jag var ung. Tack. Och. Lov.

Man har rätt att ändra sig. Men har rätt att utvecklas. Man har rätt att gå vidare i livet, med ny kunskap och nya erfarenheter.

En av många böcker jag lyssnat på

En av många böcker jag lyssnat på

De senaste åren har jag fått allt svårare att läsa böcker. Jag vet inte varför. Jag har fortsatt ta emot böcker folk omkring mig rekommenderat och jag har även fortsatt köpa böcker själv. Särskilt såna som jag vet redan innan att jag kommer att älska. Så har jag börjat läsa och ofta gillat innehållet, men ändå inte klarat av att läsa ut dem… Jag sörjer det. Verkligen. Det har varit ett av mina största intressen. Det att läsa böcker.

Det känns lite som att förlora en kär vän. Den finns inte längre nära dig.

Jag har i stället lyssnat mycket på radiodokumentärer. Men så kom jag till den punkt när jag lyssnat igenom alla kanalers radiodokumentärer och började på omgång två. I samma veva testade jag en sån ljudbokstjänst som kostar pengar, men som man fick prova gratis i två veckor. Jag har lyssnat mycket på ljudböcker också genom åren, men kom av mig lite där också. Men så började jag alltså lyssna på ljudböcker genom den här appen jag laddade ner. Den kostar en del varje månad, förutom de två första gratisveckorna då…

Men det är bara SÅ värt det! Det är en sådan fröjd att lyssna, lyssna och lyssna. Jag lyssnar när jag är ledig och kan ligga kvar jättelänge i sängen och bara lyssna (ligga kvar i sängen efter jag vaknat är annars inte min starka sida). Jag lyssnar när jag äter frukost, jag lyssnar när jag ligger i badet. Jag lyssnar till och från jobbet. Jag lyssnar när jag går och handlar. Kort sagt, jag lyssnar nu på ljudböcker en väldigt stor del av min vakna tid och det är en sådan glädje. Det är lite som att ha fått tillbaka den där förlorade vännen. Och förhoppningsvis blir jag ännu lite klokare med tiden…

Hur stressar du ned? Hur njuter du av din egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Underskatta inte dina medmänniskor

Underskatta aldrig en annan människa. Du vet aldrig vad personen har för styrkor. Vilka ambitioner en person har. Du vet inte vilka målsättningar, drivkrafter eller vilken självbevarelsedrift personen har. 

DSC_7999Få saker gör mig så frustrerad som när människor underskattar mig. Eller någon annan. Människor som försöker trycka ned någon annan för att de tror de är lite smartare, lite bättre, lite kunnigare.

Det kan hända på dina barns skolor och dagis, det kan hända bland vänner, eller på en arbetsplats eller i en organisation du är en del av.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Oavsett var det sker, så säger det väldigt mycket om en människas syn på andra människor. Människovärdet är viktigt. Människosynen. När du inser att dina medmänniskor har samma människovärde som dig, oavsett bakgrund eller vem de är, då har man kommit en bit på vägen för samexistens. Tills dess gäller bara att träna på ödmjukhet för den är viktigare än du tror.

Respekt. Ödmjukhet. Empati. Förståelse för sina medmänniskor. Ödmjukhet. Samexistens. Öppenhet. Ödmjukhet. Inkänningsförmåga. Acceptans. Sa jag ödmjukhet? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ingen pjäs behövs så mycket som ”En druva i solen” just nu

Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

rasismMånga med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vila i Frid Annika Tiger

Idag är det en sorglig dag för många av oss som har ett aktivt liv på nätet. Annika Tiger, föregångaren till färdiga webbsidor, ”webbmamman”, som lärt så många här i Sverige kodning, bygga hemsidor och mycket annat finns inte längre hos oss.

Bild 149

Foto: Fatou Touray

På Facebook skrev jag följande:

”Som för många andra var hon en av de första och största bloggarna jag läste! Som för många andra har våra samtal rört Internet och vi har även pratat resor och annat! Nu är hon borta! Vila i Frid Annika Tiger!! Du kommer helt klart att saknas! Mina varmaste kondoleanser till familj och nära vänner!! ♥ ”

I princip alla jag haft kontakt med genom åren som varit aktiva på nätet, har de haft kontakt med Annika Tiger i olika sammanhang. Jag minns Annika Tiger sedan många år tillbaka och jag är nästan säker på att det var min vän Helené som introducerade mig för Annika på nätet.

De sista åren har jag haft en del kontakter med Annika där vi pratat nätet, resor och en del annat. Annika har också varit aktiv i kvinnofrågor och har varit en viktig debattör under de tidiga internet-åren. Annika har varit aktiv på nätet sedan 1996, det vill säga många år innan jag själv hittade hit. I sitt sista blogginlägg från 5 december skriver hon kort om att leva med KOL. Vad Annika dött av vet man inte ännu, men enligt hennes dotter ska hon dött lugnt i sin säng och troligen dött i sömnen.

Vila i Frid Annika, en viktig röst har tystnat för alltid. Jag beklagar verkligen sorgen till Annikas närmaste!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Skammens dag

Det är en skammens dag i Sverige idag. En skammens dag för alla som värnar människors rätt att söka asyl. En skammens dag för alla som inser att ingen väljer vilket land vi ska födas i och ingen väljer att leva i ett utsatt land om man har möjlighet att fly. Det är en skammens dag för att du och jag, i jämförbar situation, skulle göra allt vi kunde för att sätta oss själva och våra familjemedlemmar i säkerhet om riskerade våra liv i det land vi bodde i. 

help-1019912_960_720Det är en skammens dag för Sveriges regering som tagit beslutet att inte låta människor på flykt kunna söka skydd om de saknar giltiga identitetshandlingar, när vi alla vet att många flyktingar saknar dessa.

Det är en skammens dag för alla barn som är på flykt och vill söka asyl, men som nu förhindras att göra det i vårt land.

Det är en skammens dag idag och helt plötsligt flyttade sig nyhetsrapporterna från att handla om de mest utsatta, till att handla om hur jobbigt det är för pendlare att visa upp identitetshandlingar. Jag vet inte hur den förflyttningen skedde. Kanske för att så få flyktingar stod där vid gränsen i natt när man började med kontrollerna och journalisterna stod där vid färjorna? Varför var där så få flyktingar? För att ryktet redan gått att det krävs id-handlingar för att komma in i Sverige nu? Hur kan vi tillåta att det här sker? Jag tänker inte på de pendlande personer som drabbas genom 10-50 minuters förseningar. De har sina familjer när de kommer hem på kvällen, det är en olägenhet, javisst, men de har sina arbeten, de har sina liv. Jag tänker på de som flytt genom Europa, i den kyla som är i luften och den kyla som dessa människor möter i sina medmänniskor.

refugees-1020256_960_720Hur kan vi acceptera att det här sker? Att vi i praktiken hindrar barn och vuxna i skyddsbehov att söka asyl. FNs flyktingorgan riktar kraftig kritik mot id-kontrollerna!! Bara det borde få oss att reagera. Jag undrar om regeringen inte har någon skam i kroppen alls? Jag tänker på de gånger i historien som större mängder flyktingar sökt skydd runt om i världen och det har alltid varit vid humanitära katastrofer. Att neka dessa människor den självklara mänskliga rättigheten att söka skydd i vårt land är på en nivå jag saknar ord för!

fence-978138_960_720Om något händer i vårt land som gör att du och jag måste söka skydd i ett annat land, som gör att vi måste sätta våra barn i säkerhet. Som gör att vi måste söka skydd för vår överlevnad, då hoppas vi alla, både du och jag att någon öppnar en dörr för oss. Att någon står där och tar emot oss och känner sympati och visar oss gästfrihet för oss och för det vi tvingas gå igenom. Vi förväntar oss inte att dörrarna stängs framför våra ögon när vi är i nöd.

Vi måste sluta se oss uppdelade i länder, vi måste börja se att vi är en gemenskap på samma jord. Att vi måste sträcka ut en hand för den som behöver, oavsett var på jorden vi är födda eller lever. Vi måste värna om våra medmänniskor. Vi måste värna om jordens barn, oavsett vem som har fött barnet och oavsett vilken del av jorden som barnet har fötts. Idag är en skammens dag. Dagen då vi stängde dörrarna för människor i nöd. Dagen då vi lämnade utsatta åt sitt öde. Dagen när vi accepterade att människor som kommer i båtar över våra hav, inte har samma värde som vi som bor här, på den här delen av jorden. Skämmes!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter