Sann glädje kommer sällan gratis

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”Där glädjen är stor, där har den också kostat bekymmer.” Min mamma har ofta uttalat dessa ord och jag tänker att det ligger så mycket i de orden.

Foto: Fatou Darboe©

Jag tänker att det är när vi har kämpat mycket som vi känner större tacksamhet över glädje och lycka. När vi har det lätt i livet, de perioder när vi känner oss tillfreds och nöjda, glada och börjar ta glädje och lycka för given, då glömmer vi ofta att uppskatta den också. Vi vänjer oss vid den och tror att det är så det kommer vara. Vi försöker att inte tänka på de mörkare stunderna och framför allt inte att de kommer att komma tillbaka i våra liv. Då är det så lätt, så lätt att leva i nuet och må bra i det positiva.

Fatou Darboe©

Men när vi i stället haft tunga och svåra perioder. Sådana där vi till slut knappast känner igen oss själva och där vi börjar tappa tron på oss själva eller våra liv. I de perioder när vi går i motvind och kämpar för att hålla oss på fötterna. I de perioder när vi börjar tro att livet inte har någon glädje att erbjuda oss, då är det svårt att våga tro att det där ljuset i tunneln ska dyka upp. När det väl gör det, så är det lätt att känna tacksamhet. Det är lätt att vilja stanna kvar i den där känslan. Länge, länge. När vi vet att vi slitit på många sätt, när vi känt den där ensamheten, den där utsattheten, den där tröttheten längst in i märgen. När vi inte vågat tro att ljuset kommer komma någonstans där långt fram i tunneln. När vi tror att vi inte kommer möta den sanna glädjen igen, utan försöker klamra oss fast vid de där små, små guldkanterna i vår vardag, för att vi inte längre tror att vi ska känna den där sprittande, bubblande känslan av lycka igen… För att vi tror att vi alltid ska dra det tyngsta lasset, kämpa vidare i en motvind som aldrig tycks vända till medvind. Då är det så lätt, så lätt att känna tacksamhet och glädje. Då är det så lätt att uppskatta att vinden äntligen, äntligen vände till slut!! Det är så lätt och så fantastiskt att få dra in den där luften av glädje, frihet och lätthet djupt ned i lungorna och känna att vi är någon. Tomheten är borta. Mörkret syns inte på långa vägar och till och med natten fylls av mörkrets stjärnor och inte av själva mörkret. Till och med tårarna på natten sinar och har tagit slut… Och du vet. Du vet att förr eller senare så kommer bekymmer och svårigheter, mörker och svåra beslut, svåra livsval att möta dig. Men du vet också att du kommer bära med dig den här ljusa, glädjande tiden in i det där kommande mörkret och du vet att även om det inte kommer att få mörkret att fly, så blir det lite, lite lättare att uthärda det, men en massa hopp i bagaget och en massa ljusa minnen att leva vidare på…

Jag sluter mina ögon och insuper all tacksamhet som mitt hjärta fyller mig med. Tack, tack, tack! Tack för det jag har. Tack för det jag får uppleva. Tack för att jag lever och står på benen. Tack för att livet inte behövde vara en kamp idag. Tack för att vårsolen börjar nå in i mitt vardagsrum och i mitt av vintern nedkylda inre. Tack för att jag får uppleva ännu en dag av ljus och lycka, hopp, kärlek och tillförsikt. Tack för att jag får leva ännu en dag.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fler artiklar om rasism som många inte vill kännas vid

Förr-förra veckan skrev jag en krönika i Afropé. Krönikan blev väl läst och väl spridd, så Expressen kontaktade mig och så kortades den ned och gjordes om till debattartikel. 

Fatou Darboe©

Artikeln handlar om den så kallade ”dolda rasismen”. Den som det är så svårt att sätta ord på. Så omöjlig att ”bevisa” och som de som utövar den kanske är omedvetna om själva, men som de i alla fall inte brukar vilja kännas vid.

Som alltid när man skriver om rasism, så krälar de upp, ur de där djupa, mörka hålen, personer som måste spä på all rasism flerfaldigt mer. Nej, jag klagar verkligen inte. De attacker jag fick förr om åren när jag bloggade konstant om dessa ämnen, var flerfaldigt fler och grövre än de som kommer nu. Det finns många andra som skriver och kämpar som får mycket hat riktat mot sig. Jag bara konstaterar att det är ett väldigt tragiskt fenomen. Att läsa kommentarerna på Expressen Debatts Facebook-sida får mig att inse att vi skulle behöva skriva såna här artiklar typ varje dag i flera år, för att kanske komma i närheten av en förändring. Det gör en förstås nedstämd och ledsen, arg och alla känslor du vill, men faktum är att vi behöver lyfta dessa frågor MER och på en nivå som kanske till slut får även de personer som inte är berörda att komma till någon form av insikt till slut…

HÄR kan du läsa den förkortade debattartikeln i Expressen
HÄR kan du läsa krönikan i sin helhet på Afropé

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ska vi bo i ett diskotek nu

Jag har ju aldrig stuckit under stolen med att jag är rätt förtjust i julen. Mina släktingar tycker det är jättekonstigt, eftersom jag samtidigt är min ursprungssläkts enda muslim (om jag inte räknar mina egna barn då, förstås). 

Vår vackra, blå belysning…

Ja, men jag gillar det här med att lysa upp det annars så mörka och trista december med lite ljus, familjetid och god mat. Det har för mig personligen ingen religiös koppling, även om jag självklart vet att julen ursprungligen är en kristen tradition. Jag tycker helt enkelt om den här långa ledigheten och att få pyssla lite och att få äta god mat.

Till första advent satte jag upp lite små adventsgrejer. Min äldsta och yngsta dotter (Binta och Isatou) hävdar att jag är helt ”galen i julen och julpynt”. Mellandottern Jai däremot, satte upp sin gran den första november. N-O-V-E-M-B-E-R. Jag tror det säger en del om oss alla… 😉 Nåja, lite grejer åkte i alla fall upp. Sist av allt hängde jag upp min fina, blå belysning över vardagsrumsfönstret. Det blir ett så vackert sken av den. Jag fullkomligt älskar den. I fjol köpte jag en ännu längre, så den liksom ska lysa upp vardagsrummet ÄNNU mer!!

Jag tänkte att nu blir min man glad över den fina belysningen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion? När han kom in i vardagsrummet stannade han upp, tittade på belysningen och utbrast med ett stort leende: ”Oj! Ska vi bo på ett diskotek nu?!”

Ja, är det så han ser på det, så är det nog bäst han vänjer sig! 😉

Handen på hjärtat nu, så vande han sig väldigt snabbt, för han gillar den verkligen på riktigt!! *Hoppar jämfota, klappar händerna och jublar samtidigt* 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Jag är i alla fall ingen Drama-Queen…

Jag tänkte jag skulle dela med mig på bloggen av min senaste statusuppdatering på Facebook. Den är skriven på engelska och det brukar jag ju inte ha på bloggen, men här kommer den: 

Skulle jag vara en Drama-Queen?

Since we got married, my husband Lamin have started to call me ”my little Drama-Queen” every now and then. He says it in a loving way, so I don´t get angry, but the first time I herd it I said:

Me: Oh, no! I´m not a drama-queen. Maybe you misunderstood me?

He: Okay.

The next day he repeated it.

Me: No, I am not! I think you misunderstood me. Maybe I was little of a drama-queen like 20 years ago. Why would you call me a drama-queen?

He: That´s my secret, I will not tell you. (And he smiled.)

A few days later, after he had called me drama-queen at least once a day, I talked to my best friend Kiqi. And she said something like:

She: Yes, you know, drama-queens like us…

Me: Wait, wait, wait!! My husband have called me a drama-queen for a while now and I have told him that I am not. And he will not tell me why he think so. Now my best friend calls me drama-queen. Why?

She: Well, we are not involved in or creating drama, but we surely enjoy to watch drama…

Okay, I can give her that!

After that call my husband said:

He: You see, even Kiqi knows that you are a drama-queen.

Me: Well, she don´t mean it the way you do. She explained what she ment…

He: Okay, or maybe she just made it little bit smooth, not to upset you…

A few days later I talked with my mum and told her what my husband told me and I expected her sympaty or at least her laugh and say: ”No, he´s just joking with you…” In sted she said:

Mom: Yes, you are! A REAL drama-queen!! You should know that, Fatou!

Me: But NO! You people are so wrong. Maybe 20 years ago, but not now… I´m so cool and easy…

Mom: But you are funny most of the time with your dramas, but sometimes I get tired of it too, but mostly it is a funny part of your personality.

Me: But I dont spread rumours, or lies about people and create drama… (Feeling little bit chocked now…)

Mom: No! That is true, because you are not mean or evil as a person, so you don´t create drama, but whan things happens you use to call and talk like a BIG thing have been happening and then when you are explaining, eighter you explain in a dramatic and funny way about what happened and that makes people laugh, or sometimes you are explaining such a boring thing, so you are exiting people like you have something BIG to tell, to make people curious, but when the story is out, it was like nothing special at all… I think it´s your personality. Mostly it is funny and interesting and loveble, but sometimes you really make a drama of something very useless… But you should really know this about your self, Fatou!

Me: I promise, I did´nt know this at all… At all… I can agree that like 20 years ago I might have been a bit (little, little bit) of a drama-queen, but at this age of 45…

Drama-Queen känner jag mig tveksam till, men andra delen av orden köper jag rakt av. Lite Queen, sådär… Det funkar för mig!

Okay, if my mom says so, I should probably listen, but still I really can´t accept this, so when my youngest daughter Isatou came by for a visit I had to ask for the last time about this issue:

Me: Isa! Who is this familys drama-queen?

Without hesitating for a second she said: You and Mabou!

I surrender! My husband, mom, best friend and daughter might read me in a way that I don´t. Maybe I just have to accept? Or maybe they are just aaaaall wrong about me?

Drama? Jag? Den här lilla oskyldiga, grå musen?!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

2016 har bjudit på helt fantastiskt fina händelser så långt

Vilket sjukt galet år detta varit. Nej, jag vet, det är inte slut än, men det som varit hittills har varit helt galet på så många sätt!!

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Först blev jag, som jag redan skrivit om, mormor för första gången. Inte nog med det: jag fick vara med på förlossningen när min dotter födde det här fantastiska underverket! Vilken gåva, vilken ynnest, vilken fantastisk upplevelse.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Sedan blev det bröllop här på höstkanten. Den åttonde september, det vill säga en månad sedan idag, gifte jag mig med världens finaste man. Ja, det tycker nog alla som gifter sig med en man att de har och det är ju bra. De är troligen världens bästa man för sin partner. Precis som min man är den bästa mannen för mig.

Nygifta

Nygifta

Sanningen är ju att jag hade givit upp tanken på kärleken, äktenskapet eller partner. Jag hade tappat tron på det. Trodde inte jag skulle träffa någon som skulle kunna bli viktig för mig, som jag skulle kunna bli viktig för och framför allt så trodde jag inte jag skulle träffa någon som passar så bra in i mitt liv, mina framtidsplaner och mina drömmar och förhoppningar. Någon som var på så ”samma nivå” som mig. Samma nivå i livet. Någon att känna sådan respekt, kärlek, förtroende och tillit till. Någon som blir lika glad att ha mig i sitt liv, som jag är glad att ha honom i mitt liv. Någon som jag lämnat ut mig till och som lämnat ut sig till mig. Någon jag känner jag kan och vill dela både de lätta och tunga delarna av mitt liv med och någon vars lätta och tunga delar av hans liv, jag vill dela. Någon jag kan vara mig själv med och som älskar mig och respekterar mig för den jag är.

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Jag trodde det var en skröna, ett romantiskt påhitt, men ja, det finns nog en så kallad ”drömprins” / ”drömprinsessa” för varje person. Jag är rätt säker på att jag hittat min. Jag vet i alla fall att den åttonde september 2016 var en av mitt livs lyckligaste dagar. Bara att ha fått mina fyra barn och mitt hittills enda barnbarn slog den känslan, att min man Lamin och jag blev ett gift par. Den godhet han har inom sig och allt det goda jag önskar honom är så fullständigt.

Ibland förändras saker i livet och jag har full acceptans för att saker inte alltid varar för evigt, men jag vet att både jag och min man kommer att kämpa hårt för vårt äktenskap i motgång och vi kommer glädjas och njuta av kärleken och lyckan i medgång. Resten får framtiden avgöra. In sha Allah.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag kramar ur det allra sista av sommaren… (våga vägra hösten)

Efter en helt fantastisk sommar börjar nu hösten tränga sig på. Även om jag gärna inte vill erkänna att sommaren börjar lida mot sitt slut, så försöker hösten bevisa sitt intågande genom färgskiftningar på löven, den svalare vädret, skolstarten och att det snabbt blir mörkt om kvällarna. 

När det är dags att kasta in handduken...

När det är dags att kasta in handduken…

Jag vägrar ge med mig än, jag tänker dra ut på sommaren någon vecka till innan jag kastar in handduken. Det blir allt svårare för varje morgon jag vaknar, att intala mig att sommaren inte är slut ännu, men jag är ihärdig och envis.

Även om jag inte kommit till en acceptans ännu om att sommaren är slut, så har jag ändå börjat förbereda mig på hösten… Jag har börjat förbereda mig genom att tända ljus på kvällarna, börjat lite höstrensning i hemmet. Helt enkelt börjar jag ge lite plats åt mörkret som hösten brukar bjuda på.

Min sommar har i alla fall varit fylld av glädje, drömmar, tillförsikt och framtidshopp!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Orkar inte med mig själv ibland…

Jag har min fina självvalda syster och redaktörskollega Kiqi med sina två barn på besök. Helt underbart!! Är så glad. Men det blir alltid lite galet när vi ses. Det är ett rent kaos, med barn, unga vuxna, trångt om plats och hysteriskt roligt. Sen har man ju oftast inte roligare än man gör sig. Det gjorde vi igår. 

Jag och Kiqi i vintras

Jag och Kiqi i vintras

Min mobil ringde. Den låg framför mig på bordet. Jag svarade förstås. Stoppade i mina lurar först, som också låg framför mig på bordet, men som inte var kopplade till mobilen. Det var en säljare från Fortum som skulle sälja elavtal. Men det där har jag redan ordnat. Han lät bara så roligt ”säljig” när han ringde, så jag kopplade om till högtalare (hade ju lurarna på mig) för att Kiqi och Isa skulle höra hans roliga ”säljsnack”. Han sa nåt i stil: ”Är det du som står på elavtalet på…” Här läser han upp adressen, men den hör jag inte, för det är precis då jag kopplar på högtalaren. Jag svarade lite avmätt att jag hade allt det där klart och inte var intresserad.

När jag lägger på luren så hoppar det upp massa internetsidor jag inte känner igen. Konstigt. Jag stänger ned dem. En efter en. Säger högt: ”men gud så märkligt att alla dessa konstiga sidor jag inte känner igen har poppat upp helt plötsligt…” När jag lyckats stänga ned de 10-12 sidorna så… kommer en bakgrundsbild på Kiqis barn upp. Märkligt. Mycket märkligt! Jag har inte dem som bakgrundsbild på min mobil… Men jaaaaa… det är då det slår mig!! Det är inte min mobil (och ja, som så många andra gemensamma nämnare så har jag och Kiqi exakt likadana mobiler). Alltså VAAAA? Jag börjar ”skrik-skratta” och förklarar att jag ju svarat i Kiqis telefon. Att jag avstyrt ett säljsamtal till Kiqi. Hahahahaha… Min egen mobil låg ju och laddades vid min säng.

Tur att Kiqi nyligen bundit sitt elavtal på fem år och ändå inte var intresserad… Hahahahhahaha… Ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter