Många frågor och inga svar…

Det finns så många frågor och ibland är det så svårt att finna svar. Frågor som…

  • Sommaren 2015

    Sommaren 2015

    När sonen frågar hur många barn Bob Marley hade EGENTLIGEN?

  • Varför droger finns och förstör så många liv?
  • Varför det finns människor som kör över andra människor, i stället för att visa hänsyn till andras svårigheter och problem?
  • Varför det har varit kanonväder hela helgen när jag jobbat i sammanlagt 48 timmar, medan det idag, när jag nu ska vara ledig i några dagar, ösregnar…
  • Var alla så kallade ”tiggare” finns när jag tömmer mina tomma pantburkar på jobbet en gång i månaden och åker hem med en kasse full av dessa, som jag vill ge bort till någon behövande? Annars tror jag aldrig jag lyckas med att åka kommunalt i över en timme utan att se dessa personer…
  • Varför ens barn inte lyssnar när man berättar viktiga saker eller ger goda råd, när de alltid lyssnar på sånt de gärna kunde ha hoppat över?
  • Varför barnen hör av sig när saker ”krisar”, men inte när kriserna är lösta?
  • Varför mitt hår vitnar så snabbt när jag egentligen är jätteung lite ung ganska ung inte är lastgammal?
  • Varför dygnet bara består av 24 timmar?
  • Varför tiden går sakta när man ser fram emot besök av en kär vän och hennes barn?
  • Varför tiden går så förbaskat snabbt när man har det roligt?
  • Varför man får skrivkramp när huvudet är fyllt av tankar och ord?
  • Varför är sommaren så kort?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Baka tårta eller bara äta den

Jag håller på att buzza Odense. Det är jättekul! Idag kunde jag bjuda på en tårta. Ja, det var kanske inte den vackraste tårta du sett, men god var den i alla fall.

Några bilder hann jag också ta! :-)

Tårta är kanske inget man ”bara bakar”. Eller jag brukar inte göra det i alla fall. Tårtor blir det mest på bemärkelsedagar, men idag blev det tårta utan bemärkelsedag!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

DSC_0151Äldsta dottern som är helt galen i marsipan hade redan varit hemma och tjuvsmakat av marsipanen, så jag tänkte det var lika bra att börja baka lite innan hon kommer tillbaka och käkar mer av den… Den svarta marsipanen smakade lakrits, den gröna päron, den rosa jordgubb o.s.v…

Jag testade att göra en helt ny slags chokladfyllning mellan två av bottnarna. Det blev en chokladröra som blev kanon. Det är lite synd när man testar nya grejer och blir nöjd och så minns man inte ens hur man gjorde… Samtidigt är det kul när man kommer på lite nya saker, så slipper man tröttna på allt det gamla!

 

Om du också vill buzza, så följ den här länken så det framgår att det är jag som har bjudit in dig (mitt användarnamn som buzzador är Tonårsmorsa): https://www.buzzador.com/buzzador/index.php?file=u-signup&lang=SE&refstr=Ton%E5rsmorsa

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Saker jag stör mig på och inte

Jag tror alla har något som vi stör oss på. Jag brukar försöka att inte störa mig på alla triviala saker, men ibland kan jag omöjligt låta bli. Fast de kan vara triviala. Här är några saker jag kan störa mig på. Ibland mer än annars och ibland lite mindre.

  • Ibland stör jag mig på dig och ibland stör jag mig på mig själv.

    Ibland stör jag mig på dig och ibland stör jag mig på mig själv.

    Personer som framställer sig på ett sätt som inte är sant. Jag menar inte de som ”skarvar lite” i kanten, för att framstå som lite duktigare eller bättre, jag menar personer som säger att de är ”jätteduktiga på att sticka” och så visar det sig att de inte kan sticka. Alls. Det stör jag mig på. Särskilt som jag brukar tänka att vi alla är bra och dåliga fast på olika saker. Med en person som hävdar att hen är bra på ”allt”, så tappar jag förtroendet för personen och min personliga slutsats blir då ofta att jag sågar personen på allt, för att jag inte känner tillit till att personen behärskar något bra, vilket förstås är helt felaktigt.

  • Att Moderaterna började kalla sig för ”arbetarpartiet”…!!
  • Jag stör mig ofta på att jag bokar upp mig på fler saker än jag hinner med och så måste jag boka om eller i värsta fall avboka något som jag egentligen inte alls vill avboka eller boka om.
  • Jag stör mig ofta på att när jag inte kan kontrollera mina egna planer för att det är sånt jag själv inte kan styra, så låter jag bli att planera alls, tills det blir ofrånkomligt och då klumpas allt ihop.
  • Jag stör mig grymt mycket på när människor säger självklarheter som att de uppfunnit universum, eller nåt.
  • Felsökande människor som vill kritisera eller vara ”tvärt emot” bara för sakens skull.
  • Att passa tvättider. Jag vill ha plats för min tvättmaskin hemma. NU!
  • När roliga saker krockar. Eller när tråkiga saker som jag ”måste” göra, krockar med roliga saker som jag VILL göra.
  • Att det inte är tillräckligt varmt än för att jag ska kunna använda alla mina nya, fina sandaler… (Nu snackar vi allvarliga saker här).
  • Jag stör mig på att folk ”vet” hur jag är som person, när de faktiskt inte gör det.
  • När någon undervärderar mig. Jag kanske inte säger allt jag ser/tänker/anser, men det betyder inte att jag inte ser/tänker/anser något.
  • Ignoranta människor.
  • Människor som tror de är de enda på jorden som varit med om en massa skit. Eller att deras skit skapat mycket mer smärta än alla andra människors skit.

Och bara för att jag inte orkar vara värsta pessimisten nu, så kommer saker som jag INTE stör mig på här: 

  • Jag stör mig inte på att folk sitter bredbent i Tunnelbanan. (Till skillnad från många andra, har jag förstått).
  • Jag stör mig aldrig på om någon glömmer att gratulera mig på födelsedagar, eller inte firar med mig, framför allt för att jag glömmer rätt många själv.
  • Jag stör mig aldrig, aldrig, aldrig någonsin på sol och värme. Det spelar ingen roll hur soligt och varmt det är.
  • När folk är uppriktiga med sina fel och brister. Säg att du fuckade upp och glömde/struntade i/prioriterade annat etc. Men säg INTE att hunden åt upp din mail, tåget körde över din fot eller att ett lejon råkade äta upp ditt hem. Jag fuckar också upp. Vi är mänskliga.
  • Att jag alltid får städa badrummet. Jag vill gärna ha det rent där på ”mitt sätt”, men däremot slipper jag gärna dammsuga om det går. Dammsuga och stryka. Det måste vara djävulens påfund. Städa badrum måste vara en REN välsignelse.
  • Jag stör mig aldrig på att människor pratar spontant och utan att sänka rösten (okej, de behöver inte skrika) när de pratar i telefonen eller med varandra på allmänna platser. Det kan till och med vara underhållande ibland. 😉
  • Överraskningar.
  • Omtänksamhet, empati, intelligens, ”broderskap”, respekt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

The Back Way

Jag känner att jag, liksom många andra, är starkt påverkad av saker som händer omkring mig i omvärlden just nu. Båtkatastroferna i Italien med de många omkomna flyktingarna påverkar mig väldigt negativt, även om det förstås inte är jag som lider, utan de människor som far illa i sin flykt från ett obarmhärtigt liv.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Även om jag har många idéer på hur man skulle kunna komma till rätta med problemen, så inser jag också att det inte är någon lättsam situation som kan lösas i ett ögonblick. Samtidigt är jag inte förvånad. Redan när vi gick med i EU tänkte jag ofta på att all handel och annat mellan europeiska länder skulle underlättas av EU-medlemskap, samtidigt som jag såg tydligt hur murar byggdes upp mot den övriga världen, som var utomeuropeisk. På samma sätt har vi byggt barriärer i form av ökade visumkrav, minskade möjligheter att kunna få besök av anhöriga från utomeuropeiska länder.

Idag talar många om ”fort Europa” och ja, jag måste verkligen hålla med där!! Vi har stängt in oss och stängt dörren och de som har möjlighet att komma måste göra det genom att ta ”the back way” eller ”kind of back way”. Vilket i sin tur medför att man riskerar sina liv för att komma in i ”fort Europa”. Jag känner att det går emot allt jag vill och allt jag tror på. Den politik som förs är inhuman och grym, den är egocentrisk och människofientlig.

I Gambia (liksom säkert i många andra länder) är det här ett ständigt levande samtalsämne. På många av stränderna pekade vänner ut båtar som höll på att packas just för att de skulle åka över havet ”the back way”. Det blir liksom extra sorgligt och påtagligt när det kommer så nära. Flera bekanta pratade om just ”the back way”. Att de kände folk som planerade ta den vägen, i brist på andra vägar. Några pratade också om ”kind of back way”. Jag frågade vad det innebar och det innebar att ta sig in i ”fort Europa” genom att använda säkrare vägar såsom flyg, men att man till exempel skulle resa med lånade dokument. Det innebär andra risker än sitt eget liv, men fortfarande handlar det om stora risktaganden. Såsom man gör när man är i det närmaste desperat över sin egen livssituation.

Jag hör många som vill lägga skulden på de människosmugglare som tjänar pengar på dessa båtresor och visst har de skuld. I vissa fall lite mer och i andra fall lite mindre. Alla dess personer riskerar ju även saker själv. Ibland långa fängelsestraff, ibland sina egna liv, särskilt vid de tillfällen när de själva finns med på båtarna. Det känns som det finns rätt mycket desperation, sorg och livsöden bland dessa människor också, även om de självklart inte är utan skuld.

Men mest av allt är skulden Europas i mina ögon. De murar vi tillsammans med våra politiker och EU har byggt. Sten för sten, taggtråd för taggtråd. Inte en enda människa skulle riskera sina liv i svindyra och livsfarliga båtrutter, om de i stället hade möjlighet att med flyg ta sig till ett europeiskt land för att helt lagligt och rättsligt kunna söka asyl, till ett mycket billigare pris och genom att slippa riskera sina liv på sin flyktväg. Det är det som det kokar ner till i slutet av dagen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Got my title back: Tonårsmorsa igen

Det går upp och det går ner, det här vi brukar kalla livet. Nu är jag helt plötsligt en Tonårsmorsa igen, efter några år ”off the title”. Det känns dock som det kommer bli betydligt mindre berg-och-dalbane-liv med en tonårspojke än när jag hade tre tonårsdöttrar på samma gång. Sonen har alltså hunnit fylla 13 år och i samma veva (en vecka senare, för att vara exakt) fyllde äldsta dottern 26!! Helt otroligt!! Kan inte förstå hur jag kan ha så pass stora barn! :-)

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Mamma har varit på besök några dagar och det har varit jättehärligt!! Det är ganska trist att hon jobbar i Norrland nu och vi har så lite tid att umgås. Men det är ju också delar av livet. Som trångbodda och att som vuxen dela boende med sin mamma, kan nog få många att tro att det var skönt att mamma ”flyttat”, men så är det verkligen inte. Visserligen blev utrymmet lite större och lite mindre trångt, men sanningen är ju att vi som två vuxna individer valde att bo tillsammans och det har varit jätteskönt, både av sociala skäl, men också av praktiska och ekonomiska. Det mesta var helt enkelt bättre! För första gången i mitt vuxna liv har jag levt med en annan vuxen där vi faktiskt har delat på allt ansvar, utgifter och allt annat som hör vuxenvärlden till. Tragiskt men sant. Det har funkat alldeles förträffligt. Så jag är inte särskilt glad över att hon flyttade, nej, även om hon har boendet kvar i och med att hon kommer på sina ledigheter, men ändå… För mig skulle hon GÄRNA få spendera mer tid hemma.

2015-04-16 22.01.27 2015-04-16 22.01.57Härom veckan var vi i alla fall på teater. Vi såg musikalen Evita och jag tyckte mycket om den.

Vi hann också med att hälsa på vänner och grilla med familjen medan mamma var här. Jag har däremot inte varit helt pigg den senaste tiden. Jag är fortfarande inte helt ”fit for fight”, även om det är lite bättre än det varit. Ibland får man nog tillåta sig själv att inte vara på topp! Dels har jag varit rätt krasslig, men jag har också varit väldigt nere.

Nu försöker jag ”gaska upp mig”, genom att rensa, byta ut, förnya och göra fint omkring mig. Jag har märkt att sånt automatiskt får mig att må bättre.

Men en sak är i alla fall skön, så länge vi närmar oss sommaren, så går vi trots allt mot bättre tider och just nu är det allt som räknas…!!

(Dessutom har jag fler blogginlägg på lager och det var ett tag sen…)

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden

När jag var femton år började jag jobba heltid. Faktum var att jag hade tre jobb, var helt outbildad, saknade arbetslivserfarenhet och ja, jag var ung och helt ny på mina jobb, helt enkelt. Visserligen var det självklart inga ”höjdarjobb” jag hade, men det var arbeten i alla fall. Jag jobbade bland annat på ett solarium där jag hade hand om salongen själv, inklusive öppnade och stängde. Jag städade på dåvarande posten en period och jag jobbade som servitris på ett par restauranger, var lärarassisten och elevassistent på lite olika skolor, samt lärarvikarie och telefonförsäljare, men också kassörska på hamburgerrestaurang och en ICA. Oftast fick man fast tjänst väldigt snabbt. 

Vissa arbetsplatser var självklart mer seriösa än andra och tog bättre hand om sin personal än andra, men framför allt så var det inga problem med att få jobb. Gjorde man sedan sitt bästa, så blev man kvar. Visst, ett av jobben blev jag av med för att jag inte ville ligga med ägarnas lillebror och det var ju kanske inte så seriöst, men att få ett nytt jobb var verkligen inga problem.

arbetslös 1Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Det är en stor tragedi för många av våra ungdomar. Det är arbetsgivarna som styr och det är svårt för många unga både att få jobb och att sedan lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Många av våra ungdomar erbjuds att ”provjobba”. Det innebär att de får en vecka, några dagar eller liknande på sig. Sedan är det 4 andra som också erbjuds ”provjobba”. Dessa personer blir självklart satta att ”provjobba” andra veckor. Det innebär att arbetsgivaren har gratis arbetskraft motsvarande en anställd, under en månad eller mer… Bara där är det så förbaskat fel!! Det är ju inte så att dessa arbetsgivare slutar ta betalt eller sänker priset på sina varor och tjänster för sina kunder under denna period, direkt.

Sedan är det detta med sjukskrivningar. Nyligen hade jag en ung närstående som provjobbade en vecka, eller om det var två, till och med? Hen blev lovad jobbet efter sina sina provveckor och inför första arbetspasset fick hen ryggskott. Hen ringde chefen, som inte svarade. Hen sms:ade att hen var på väg till akuten och inte kunde komma in, men skulle höra av sig så snart hen fick ett besked. För att göra en lång historia kort så hörde de aldrig av sig igen, trots att hen kontaktade dem upprepade gånger. Då hade hen redan blivit lovad jobbet, men inte hunnit skriva på några avtal, men förlorade uppenbarligen sitt jobb på grund av ryggskottet.

arbetslös 2Arbetet.se berättar en mycket lik historia. Fast i detta fall gäller det Burger King. Och tjejen fick i alla fall ett besked. Hon var avskedad. Fördelen med det är ju att det går att driva vidare. Om man är med i facket. Jag tjatar på ungdomar omkring mig hela tiden, se till att vara med i facket.

Det klagas väldigt mycket på att ungdomar är lata, dåliga på att ta ansvar och mycket annat. Ibland är jag benägen att hålla med, men samtidigt kan jag ställa mig frågan: hur kan vi ställa krav på unga människor som nyss kommit ut i arbetslivet att ta ansvar, när arbetsgivare vägrar ta ansvar för sina anställda? Visst, jag är fullt medveten om att många småföretagare har svårt att gå runt, särskilt när personal blir sjuka och annat, men samtidigt måste jag fråga: betyder det att man har rätt att utnyttja ungdomar utan att ta ansvar? Innebär det att man har rätt att bryta mot lagen och låta unga människor ”provjobba” utan lön. Det här kan självklart knäcka det bästa självförtroendet. Som jag ser det är det väldigt omoraliskt. Jag tänker också att det här kan få ödesdigra sidoeffekter. Om en ung person har haft två arbeten och blivit illa behandlar, eller att man underlåtit sig att skriva korrekta avtal och liknande för anställningen, hur ska den unga veta att den tredje arbetsplatsen, som kanske är väldigt seriös och ansvarstagande, är en arbetsplats som personen ska ta på allvar? Det är verkligen arbetsgivarnas tider 2015 och de unga kommer in på arbetsmarknaden på nåder, helt på arbetsgivarnas villkor. Lagligt eller ej.

När det gäller bostadsmarknaden så är den många gånger lika oseriös som arbetsmarknaden och det är inte ovanligt att många unga närmar sig 30 innan de lyckas få ett förstahandsboende, som de har råd att betala för. (Ett ytterligare problem här är ju lite moment 22 också, du får inget boende förrän du fått en fast tjänst med en skaplig inkomst och du får inget fast jobb förrän du tagit dig in rejält på arbetsmarknaden och lyckats etablera dig där, vilket är väldigt svårt att få så länge du är ung.)

Tack och lov finns det arbetsplatser som tar sitt ansvar och som ger unga människor en chans att få komma in i arbetslivet och som är seriösa på alla sätt. Tyvärr verkar de bli allt färre.

Inga schemalagda, fasta arbeten och inga bostäder. Hur ska vi kunna förvänta oss att dessa unga personer ska lära sig ta ansvar fullt ut och ta sina liv på allvar?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Resan, jobbet och livet och lite annat däremellan… (Massor av bilder)

Nu var det väldigt länge sen jag bloggade. Det känns ändå skönt att ha bloggen där, lite ”vid sidan av” mitt liv för övrigt. Som en liten ”säkerhetsventil” när jag behöver ”pysa ut” sånt som fyller mitt huvud.

Tanken jag hade när jag var på min resa i Gambia nyligen, var att jag nu skulle börja blogga lite oftare. Inte varje dag, men lite då och då, även om det bara var mindre, kortare saker. Men så har det inte blivit. Tvärt om så har jag bloggat mer sällan än någonsin…

Resan till Gambia

Fatou Touray

Fatou Touray

Jag har så mycket tankar just nu, både om stort och om smått. Jag är fortfarande rätt uppfylld av min senaste resa. Jag reste till Gambia med min mamma och min son i december och stannade i fem veckor. Vi hann med en hel del. Jag hade trott att den här gången, när jag stannade så pass länge så skulle jag bli lite ”mätt” på landet. Alltså hinna längta hem, hinna sakna en massa i Sverige och känna att det var skönt att komma hem igen, för att kunna fokusera på annat. Nu blev det inte så. Det blev nästan tvärt om. I och med att vi hann med att skapa en del ”vardagsrutiner” där på vår semester, som ju oftast är de jag längtar mest till i Gambia, så blev det nästan ännu svårare att åka hem. Det fanns liksom inget jag ville ”resa ifrån” när det var dags för hemresan. Sonen hade det också bra på semestern, men han längtade hem till sin basket och kompisar, så han sken i kapp med solen vår sista dag där, när han visste att vi skulle resa hem igen. Den här gången tillbringade hans pappa tid där också, samtidigt som oss, så sonen var med sin pappa hos släktingar vissa dagar och hann spendera en del tid med sin farmor som han tycker så mycket om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Hunting i Banjul Foto: Fatou Touray, Afropé

Hunting i Banjul Foto: Fatou Touray, Afropé

Den här resan fick jag mycket tid att fundera på vad det är jag tycker mycket om med Gambia, förutom att jag genom åren lärt känna landet och kulturen väl och har många vänner där. Jag har kommit fram att det inte alls handlar om ”festande” eller själva ”semestern”. Alltså inte det där med klubbliv (besökte för övrigt inte en enda klubb denna semester, och en pub endast vid ett tillfälle, det var på nyårsaftonen och då var jag hemma igen innan tolvslaget. Nej, fest är inte riktigt min grej. Att ha semester är förstås skönt. Att vara ledig och njuta av att slippa ställa väckarklocka. Men nej, det är inte det heller som gör min längtan till Gambia så stark när jag inte är där. En av grejerna är värmen, förstås. Jag älskar verkligen att slippa frysa!! Men sen handlar det om vardag. Jag älskar att bara finnas där i vardagen. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen, som bara iakttar, sedan är jag också väldigt förtjust i ”the movement”, alltså vardagslunken, jag tycker också mycket om den person jag blir där. Det lugn som fyller mitt inre och den närvaro jag känner när jag slipper sortera allt för många intryck samtidigt. Ja, jag känner att mitt bästa sätt att råda bot på all denna längtan är att försöka resa dit en längre sammanhängande period i framtiden. Det kanske tar ett tag att få till, men den som väntar på något gott…

Arbete

Jobbet är jag ju tillbaka i också. Jag var lite orolig för att vara lite ”lost” när jag kom tillbaka. Jag hade verkligen lyckats rensa huvudet från arbete under min resa, men det gick snabbt att komma in i igen, så min oro var helt obefogad. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetet igen, även om semestern var välbehövlig. Jag hade inte haft semester på 1 ½ år när jag reste, så jag kände verkligen att jag förtjänade den!! :-)

Afropé

Det nya namnet på tidningen och överflyttningen från thegambia.nu till afrope.se har funkat över förväntan. Våra läsarsiffror stiger konstant och det känns jätteroligt. Särskilt som vi ju är några stycken som lägger väldigt mycket tid på webbtidningen!! Det känns som vi är redo att ta den ett steg till och utveckla den än mer och nu känns det som vi har den kapaciteten också. Jag fortsätter hålla tummarna!!

Privatliv

Jag är grymt glad över min familj. Allt rullar på. Självklart önskar jag alltid att jag hade möjlighet att träffa mina två äldsta ännu oftare, men man får ta tillvara på de tillfällen man får i stället och inte grubbla så mycket på att man inte hinner ses så mycket.

Livet

Jag har väldigt mycket funderingar och tankar just nu!! Det är så mycket som snurrar när det gäller existentiella frågor, när det gäller tankar, känslor och allt som sker omkring oss. Men det återkommer jag till…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fila fötterna lena och mjuka

DSC_0022 DSC_0025

Idag kom den batteridrivna fotfil jag hade beställt genom Buzzador ! Jag har gått och sneglat på de där fotfilarna sedan de kom ut, men nu hade jag alltså slagit till!

Självklart var jag tvungen att testa direkt!! Jag har inte alltid världens bästa tålamod, särskilt när det handlar om att pyssla med mig själv.

Den största delen av dagen har gått till att städa och tvätta och umgås med två av barnen. Vi har skrattat och haft trevligt, men sen när den äldsta och den yngsta dottern gav sig iväg, så kastade jag av mig kläderna, påbörjade min egen lilla spa-session och började pyssla. Fram med nya fotfilen och ja sen skötte det hela sig själv! Helt sjukt skönt att använda den och fotbalsam efteråt. Fast däremellan badade jag också. Det var ett sånt där varmt, skönt bad som man nästan inte vill kliva upp ur. Jag hade lite ansiktsmask och passade efter badet på att smörja in mig med en lyxig hudkräm och verkligen ta hand om mig själv!

Så vad tyckte jag om fotfilen? Ja, det är ju helt klart något man kan leva utan, MEN nu när jag har den, låter jag helst bli att leva utan den! 😉 Den var snabb, smidig och det var grymt skönt att fötterna blev lena och mjuka på så kort tid, i stället för att sitta och fila och slipa själv. Däremot så går det åt en del batterier. Hela 4 stycken (AA), men jag vet ännu inte hur länge de håller, eftersom jag precis börjat använda min. De batterier som jag använde nu, ingick dock. Jag ångrar inte att jag köpt den och jag är redan lite småkär i den. Det kommer bli många fler fotfilningar med den här apparaten, det kan jag garantera! :-)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När saker förändras…

Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man kunna säga. Det är också anledningen till att jag var så väldigt stolt över min blogg i så många år.

DSC_7809Det har ändrats lite, särskilt under det senaste året, då jag lagt ner min själ i webbtidningen thegambia/Afropé i stället och dragit ned rejält på mitt bloggande. Från att ibland ha bloggat flera gånger om dagen, till att nu blogga när andan faller på och tiden räcker till. Fortfarande är jag dock mycket stolt över allt arbete jag har lagt ned på min blogg. Den är en del av mitt liv och det jag har uträttat, helt enkelt. Ord. Att få skriva. Det har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. I juni 2015 kommer jag att ha bloggat i 10 år. 10 år är en låååång tid och precis som jag har förändrats, samhället har förändrats och hela livet förändras på 10 år, så har också min blogg förändrats. Det känns bra. Allt ska inte bestå. Jag tror vi mår bra av att utvecklas och förändras. 

De flesta blogginlägg minns jag inte att jag skrivit, förrän jag läser dem igen. Jag googlar ibland saker och så kommer mina egna blogginlägg upp om ämnen jag HELT glömt bort att jag skrivit. Men för det mesta är det jättekul att läsa dem så här flera år i efterhand. Jag har aldrig hittat ett blogginlägg jag inte känner att jag kan stå för, däremot har jag genom åren ändrat åsikter om vissa saker, men jag står ju ändå för att jag har tyckt på ett annat sätt en gång.

Vissa blogginlägg bränner dock kvar inom mig. Inlägg jag har svårt att ”släppa taget om” och glömma. De känns nästan inpräntade på mig, likt en tatuering.

Ett av de blogginlägg jag ofta tänkt på de senaste dagarna, skrev jag för bara knappt ett år sedan. Jag har återkommit till inlägget i tankarna gång på gång den senaste tiden och idag bestämde jag mig för att läsa om det. Jag minns att det tog mycket kraft och många tårar att skriva det. Jag minns också att när jag skrivit det klart och publicerat det, så tog det över två månader innan jag orkade läsa igenom det igen. Jag vill därför slå ett extra slag för det inlägget nu. HÄR kan du läsa det.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter