Ja, inte är det alltid lätt, detta med att ha barn! Men hur man än vänder och vrider på saken så älskar man dem mest av allt! När de är nyfödda och precis kommit med Storken. (Vadå, kom inte ERA med storken?)

Ja, då älskade man dem mest för att man väntat och längtat så länge och för att de var små och ömtåliga och oskyldiga. Sen fortsatte man ju älska dem och då var liksom kärleken där för att man fått känslor för de små liven. Och de var fortfarande beroende av oss i allra högsta grad. Med glädje matade vi dem (utom när tuttarna gjorde så ont att vi skrek rakt ut!) och bytte glatt blöja när de hade gjort ner sig (utom när de hade magsjuka och kl var 3 på natten och vi bytte lösbajsblöjan för 10 gången den natten och vi inte sovit en j-a blund!) När de sen växt ur den åldern så minns jag hur stolt man var när man gick sida vid sida vid sin avkomma på stan och ”alla” beundrade den lilla söta. Sa att de såg ut som små dockor  och man var den stoltaste mamman i stan varje gång. (Fast INTE när man drog dem i armen ut från affärerna, tjutandes och skrikandes för att de inte fick äta Lördagsgodis på Torsdagar!)

  När man hörde andra mammor sitta och beklaga sig över sina ”odjur” och man med ett leende tänkte ”Tur att mina änglar aldrig kommer bli så besvärliga!”    När de ändå blev så besvärliga, så förlät man dem på ett ögonblick när de lade sina knubbiga små armar runt ens hals! När de kom hem från skolan och fröken skrivit att de varit så duktiga i den eller den uppgiften. Hur glad var man inte då? (Fast inte fullt lika glad när samma fröken ringde hem och meddelade att samma unge stulit kakor i lärarummet!) Men det som är så underbart med att ha barn, är att trots alla dessa paranteser i texten ovan, så älskar man dem ändå totalt förbehållslöst! Man skulle inte byta bort dem mot NÃ…GOT eller NÃ…GON unge i hela den vida världen.  (Men vad tror ni man skulle få för dem om man sålde dem? Styck, asså?)

De är liksom ens ALLT och det går inte att föreställa sig ens att man haft ett liv innan dem! Man önskar dem alltid ett bättre liv än man själv haft och man önskar dem alltid det BÄSTA i livet! (Utom när de förstört ens nya högklackade skor, som kostade en halv förmögenhet!) Man kan göra VAD SOM HELST att de ska var lyckliga (utom när de slarvat bort favvo-sminket, som man själv bara använder vid MYCKET SPECIELLA TILLFÄLLEN!!!) Man har med glädje gjort allt som står i ens makt att ge dom en bra grund till ett bra liv!

Man älskar dem mer än man kunnat föreställa sig att man kunde älska en annan människa; Totalt oförbehållslöst!!! (Nåja, kanske inte när de kallat en för nå ´t riktigt fult ord, då!)

Och den kärleken kommer stå i full blom tills den dag man ligger ”six feet under!” Thanks ´God for my children!!! They really teached me LOVE!!! De är helt underbara!!! (Särskilt när de sover…!!!Heehee.)

 6 dagar kvar…