Utvecklingssamtal

 

Tre utvecklingssamtal med mina tre döttrar inom loppet av tre dagar. Först ut är Isa (12) idag. I morgon har vi Jai (14) och på torsdag Binta (16).

 

Kanske ödet lagt upp tiderna såhär åt mig för att spänningen liksom ska stiga från dag till dag… Idag känns det inte så oroligt, men sen känns det som att oron kommer stiga från dag till dag…

 

När de var små var det nästan alltid kul med utvecklingssamtal. Man fick höra att de var snälla, trevliga, duktiga på det eller det… Möjligen att de behövde stöd i något ämne de hade svårt för.

 

Nu ska proven gås igenom, frånvaro, sena ankomster, attityd…

 Lord have merci on meeeeeeeeee…

 

Social comments

Loading Facebook Comments ...

2 svar på ”Utvecklingssamtal

  1. Inkopierade kommentarer:

    #
    peppes533
    Ja dessa utvecklingssamtal,jag säger med en gång ”skippa dom första frågorna”Hur trivs du i skolan? Hur trivs du med dina kamrater?Lärare? mm blablablaaa,för vad jag kan minnas så har mina barn alltid svarat samma sak”BRA”BRA” så nu så går dom direkt till ämnena.
    den 13 november 23:03
    (http://spaces.msn.com/members/rorvik12/)
    #
    Visa bilder
    (namnlös)

    Winniethepooh2842
    Lilla vännen,,,,Min johanna har läs och skriv svårigheter(nya benämning för dyslexi!!!) men hon kämpar påefter ett år av helvete från en enda oförstående lärare.. som inte har läst hennes bedömingar från mellastadiet!!!Hon e en envis fröken som VILL!!! men blir både lessen och arg när de blir för tufft! då blir de besök till läraren och uppsträckning till henne för hon fattar fortfarande dåligt!!! det går säkert bra för dina flickor!! Min har iallfall lärt sig o säga til hemma när hon behöver hjälp och när ”fröken” e knäpp i skallen igen!!! det ska alltid finnas en lärare som INTE vill fatta!!! Kämpa på med dina töser dem e såå fina o säkert lika klok som mor sin!!! Många bamse kramar!!! Nallemamma
    den 9 november 06:53
    (http://spaces.msn.com/members/bears641/)
    #
    Visa bilder
    (namnlös)

    Ninni
    Är glad jag har gjort ifrån mej några ungar… har bara ett utvecklingssamtal nu för tiden. Det har blivit det mest positiva av alla ungarnas. Min yngsta har dyslexi och de första skolåren var det ingen inom skolan som riktigt ville se det utan sa hela tiden att ”det kommer” om allt jag ifrågasatte om inte ungen borde lärt sej. När hon i sexan fick diagnosen dyslexi försvann en sten från hennes axlar och en annan sten från min mage. Efter diagnosen har hon fått den hjälp hon har rätt till och hon har fått lust att lära sej saker för ”Jag är ju inte dum” som hon säger. Nu är allt (utom matten) bara positivt! Är så glad att slippa all spänning. Jag känner igen känslan… 🙂
    den 9 november 02:54
    (http://spaces.msn.com/members/Ninni1960/)
    #
    Visa bilder
    (namnlös)

    Stiiina
    Min mor beklagade sig alltid över kvartsamtal som de hette då, ”min dotter behöver mer tid än en kvart!”*L* Hon hann inte säga på den tiden hur bra jag var och allt som jag behövde…*hehe*
    den 8 november 20:57
    (http://spaces.msn.com/members/stiiinas/)
    #
    Visa bilder
    (namnlös)

    Josef [ViLjAN.COM]
    Låter som en spännande tid. Mins hur det var för mig… eller inte! Jo då, de första 5-6 åren minns jag – allt gick som på räls vad det gällde inlärningen i skolan i alla fall och det var sällan annat än positiva samtal. Tyvärr hade jag gått på samma skolor som mina yngre syskon och framför allt min syster gick på – vilket resulterade i att hennes samtal också till stor del handlade om mig och hurdan jag var. I högstadiet så var det helt andra toner på dessa samtal eller borde vart i alla fall… Fortfarande inget fel på inlärningsförmågan, men G O T T om andra problem. Jag minns faktiskt inte något från något utvecklingssamtal under högstadietiden. Bara en del samtal med rektorn och studierekton, som jag för övrigt i ren frustration slog ner en dag i oktober 1991. Det var slutet på min grundskola och nån avslutning blev det aldrig…
    den 8 november 17:39
    (http://ekhamra.se/josef)
    #
    Visa bilder
    (namnlös)

    Jessica
    Innan jag har utvecklingsamtal har jag ett smärre uppror i min mage och känner bara för att spy, och fingrarna darrar okontrollerat. Det är den värsta grejen som finns att göra, att gå på sitt utvecklingsamtal. Jag har skött mig bra i skolan, men visst, vissa saker har jag gjort som är förbjudna, skolk mest, som jag är jätterädd för att komma fram, och för att mina föräldrar inte ska se mig som deras perfekta lilla flicka, även om den fasaden sedan länge sen försvunnit. Alltid kommer jag nog ha den där sprängande rädslan för vad de hittat innan utvecklingsamtalet, bara för att sitta och hålla andan, och när det väl är slut inte minnas något av vad som sagts. Jag hoppas att det kommer gå bra för dig och dina döttrar, trots den intensiva perioden av utvecklingsamtal (:
    den 8 november 17:01
    (http://obytbar.blogspot.com)

  2. Pingback: Helt desperat!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Helt desperat!! skriver:

    […] Utvecklingssamtal ( 8/11-05.) […]