Till er som mist sitt barn…

Sedan jag började blogga har jag följt en massa bloggar om framför allt mammor som förlorat sina barn!

Att förlora sitt barn, måste vara varje förälders största mardröm! Att säga ”jag beklagar sorgen” känns så futtigt. Vad säger man? Jag har inte ord som räcker till, för att beskriva min medkänsla. Jag förstår INTE hur det känns att förlora sitt barn och jag hoppas att jag aldrig, någonsin ska behöva uppleva det!

Vill i alla fall länka till några av de bloggar som skriver på detta ämne och hoppas någon har något ord att lämna till tröst för dem…  (Saknar länken till en: Linda, om du läser, lämna gärna din länk, ska jag lägga in den med! Har letat i över en timme…)

Mitt allra djupaste medkännande till:

Linda

Susann

Gunilla

Marie-Anne

Jonatans Minne

Vendela

Dessa skriver om att mista sina syskon:

B

Livet Döden Saknaden

Till alla er som bloggar på ämnet vill jag säga: TACK för att ni gett mig insyn i er svåra saknad!

Till alla er som mist ett barn, oavsett om ni bloggar om det eller ej, vill jag säga:

Jag vet inte hur det känns, jag vill inte veta hur det känns, men jag förstår att det är en smärta utan gränser. En smärta som saknar ord. En smärta som saknar ett slut… Jag vill ge er mitt medkännande, min empati. Jag vill att ni ska veta att ni är STARKA!

Starka som orkar vakna med denna smärta varje dag, starka som orkar fortsätta leva och jag hoppas ni finner ett sätt att få kraft att fortsätta…!  Tack för att ni finns!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

8 svar på ”Till er som mist sitt barn…

  1. Inkopierade kommentarer:

    #1 Kommentar från HexiaDeTrix (svar):

    Vilka ”sanna” ord.. Man kan aldrig förstå förens man känt smärtan personligen..Vilket jag verkligen hoppas att jag aldrig kommer att göra heller..
    Fy så hemskt!!

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 29 juli 2006, klockan 20:31

    #2 Kommentar från Anki (svar):

    Ja detta är nog livets störta mardröm att förlora ett barn. Man kan aldrig sätta sig in eller redigt förstå, man kan bara känna medlidande och vånda. Detta är något som vi alla fasar för. Pratade igår med en kompis vars sons kompis lämnat livet, 21 år gammal. man ryser, de e fruktansvärt för de som står kvar, anhöriga. Lider verkligen med dem.
    Har en väninna som miste sin son som 5 åring, de var fruktansvärt, man pratade och pratade och försökte förstå samtidigt som man stod där men en son lika gammal i livet, pigg o frisk. Men att verkligen kunna sätta sig in, nej de går inte. Man ger allt man har till de sörjande, men man kan aldrig ge dem sina barn tillbaka, man är maktlös mot DÖDEN.

    Anki

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 29 juli 2006, klockan 20:46

    #3 Kommentar från Linda (svar):

    Ibland frågar folk hur vi orkar och då brukar jag svarar att jag/ vi inte har nåt alternativ.
    Men eftersom att vi har fler barn, syskon till lille Cieran Alexander, så måste vi orka.
    Det är vi skyldiga våra barn.
    Inte heller vill jag att mina andra barn ska växa upp i skuggan av sin döda bror.
    Dom MÃ…STE få leva sitt liv fullt ut.
    Mitt liv ger jag mina barn här på jorden, men evigheten, den är bara min och Cierans.
    ( Nåja, pappa får väl va med på ett hörn han oxå, kanske….)

    ” We have a beautiful Angel
    In heaven high above .
    A beautiful beautiful Angel,
    We were blessed to love

    Kramar Linda http://blogg.aftonbla

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 29 juli 2006, klockan 20:58

    #4 Kommentar från Linda (svar):

    Ps. I vårt avlånga land har vi en tendens att undvika att prata om döden och med folk i kris. Jag tror jag talar för nästan alla Änglaföräldrar när jag säger:
    Våga fråga, våga prata.
    Vi är så stolta över våra små som inte finns hos oss längre, vi berättar gärna om ni orkar lyssna.I flera timmar!
    Jag skickar med två länkar till en mamma som förlorade sin förstfödda dotter och som har gjort en UNDERBAR hemsida om denna lilla tösabit som heter Vendela. Hon skriver också om lyckan att få uppleva att bli mamma igen till en liten Vilda. Både Vendela och Vilda har egna hemsidor. Läs och begrunda!
    ( Många kramar till Elisabeth )
    Hon talar för oss nästan allihopa!

    Kramar Linda
    http://groups.msn.com
    http://www.vildavikto

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 29 juli 2006, klockan 21:15

    #5 Kommentar från Susann (svar):

    Hej..
    Självklart är det okey att du länkat min sida.
    Du är så fin tjej och du skriver så otroligt vackert roligt ja allt .
    Som jag sagt innan när jag känner mig nere så brukar jag gå in på din sida och få mig ett gott skratt eller ett gott råd.
    Ha en trevlig lördag kväll ..
    Kram Susann Jonnys ängla mamma

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 29 juli 2006, klockan 22:22

    #6 Kommentar från Svava (svar):

    ja – det är min yttersta skräck – allt annat kan man komma igenom, tror jag…

    vad bra att du skrev om detta!

    kram!

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 00:41

    #7 Kommentar från Tonårsmorsa:

    Linda: Jag har följt dina länkar. Läst och gråtit. Av sorg för det förlorade barnet! Av glädje för nästa som kom, trots navelsträng runt halsen! Jag förstår vad du menar med att våga tala om. Jag tror inte saker man känner så starkt för skall ”tigas ihjäl”. Framför allt för att det inte går. Att stänga in smärtan blir bara värre! Känner respekt för er med denna erfarenhet. Nog för att ni inte bett om den erfarenheten. Men kanske är ni ändå utvalda på ett sätt? Jag vet inte, jag är så trött just nu, men jag vet att jag vill veta. Jag vill inte blunda! Jag vill ”se” era barn ni förlorat. Jag vill veta vem de var. Jag vill hedra deras minne och er som finns kvar.

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 02:07

    #8 Kommentar från Tonårsmorsa:

    Susann: Tack, min vän! Du har sagt det så många gånger förut och jag blir så otroligt glad varje gång. Din blogg var den första bloggen jag läste skriven av en änglamamma. Den kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Ingen bloggare har fått mina tårar att trilla som din. Ingen blogg har fått mig att önska att få ge dig en kram IRL, som din blogg! Jag lyssnade och lyssnade på dina ord av sorg, smärta och förtvivlan. Ibland trodde jag du satt i mitt vardagsrum när jag läste!

    När du skrev att du blev glad av min blogg första gången tänkte jag: ”Alla timmar jag lägger ner på bloggen, det var värt det! Susann fick skratta och känna glädje, om än bara för ett ögonblick!” Du är värd så mycket skratt och glädje. Jag hoppas att du förstår det, för att du sörjer ändå, det tvivlar ingen på! Mycket kärlek till dig!

    Både du och Linda och Gunilla har fått mig att uppskatta det jag har på ett annat sätt! Ödmjukaste hälsningar från mig!

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 02:14

    #9 Kommentar från malin (svar):

    Vill tacka dig så mycket för att jag får vara med och bli länkad från din sida. Jag kommer återkomma till dig och läsa det du skriver.

    Ps. håller helt och fullt med dig om modetipsarna…läser i ab och känner mig lite ledsen att det inte kan finnas tips för ”budgetbudget” kläder.

    Kramis Malin

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 18:07

    #10 Kommentar från Christer ( Vicke) Vikström (svar):

    Jag kan inte annat än att hålla med dig!! Det värsta som kan hända är när ett barn dör, jag skrev själv en blogg igår om detta ämne,jag var med i en bussolycka och min brorson dog i min armar!!
    Ha nu en fortsatt fin dag och njut av sommaren
    Vicke

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 18:37

    #11 Kommentar från Tonårsmorsa:

    Christer ( Vicke) Vikström: Ja, jag beklagar verkligen din och din familjs fasansfulla sorg! Finner knappt ord! Kram!

    malin: Det är absolut jag som ska tacka!

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 19:35

    #12 Kommentar från Marie-anne (svar):

    åh tack , jag blir så rörd av det du skriver,och din empati lägger sig som bomull runt ett fruset hjärta. När Marcus dog 20 år gammal, så var det många av mina bästa vänner som lämnade mig, de orkade inte med min sorg. Jag skulle ju inte heller bli den Marie-anne som jag en gång varit.Men det fanns också andra vänskaper som jag fick.
    Jag vet hur förbannad jag blev när folk sa till mig. jag förstår hur det är, fast de inte mist något. Då skulle jag försvara min sorg, i dag lägger jag ingen energi på det. Jag hittade många fina vänner genom febe som jag startade upp i skåne 2004. vänner som precis som jag mist ett barn och som vet precis hur jag har det.
    ja min mardröm blev sann och för mig fattas alltid Marcus i varje sekund.
    tack än en gång för att du lägger ut min sida. varm kram från marie-anne mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
    min hemsida
    http://www.tillminnea

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 30 juli 2006, klockan 22:56

    #13 Kommentar från Gunilla (svar):

    Tack för att du vill länka till min blogg och att du som icke drabbad vågat ta upp ämnet. Ofta stöter jag på människor omkring mig som inte vågar fråga av rädsla för att såra mig. Jag blev så glad en dag förra veckan när en av de yngre vikarierna på jobbet började prata med mig om min sorg och vi fick ett jättebra samtal och jag sa till henne hur glad hon gjorde mig genom att våga fråga….
    Jag håller med Susann, att jag ofta får mig ett gott skratt när inne på din blogg och jag gillar att läsa det du skriver.
    Jag har hört om en mamma som hade mist ett barn som sa: Jag gråter varje dag och ibland kommer det tårar också!
    Precis så är det!
    Kram från Gunilla (mamma till Rickard 81-05)

    Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 31 juli 2006, klockan 10:55

  2. Hej. Jag vet inte riktigt hur detta fungerar men vi behöver hjälp! Min mammas särbo förlorade sin 27 åriga son i Oktober 2006. Han är väldigt deprimerad och har gått hos en kurator, men det tycks inte ha hjälp speciellt mycket. För att Sonny ska kunna gå vidare tror jag att han måste få prata med någon som har varit med om liknande, alltså mist sitt barn. Jag tror han skulle få ett annat perspektiv på allting då och förmodligen känns det som ett lättnad att få prata med andra som varit med om liknande händelser och att få känna att man inte är ensam. Jag/vi skulle bli vädldigt tacksamma om ni skulle vilja hjälpa oss. Tack för mig. Kramar / Frida

  3. Frida Hofbander: Först och främst: Jag beklagar verkligen sorgen över den förlorade släktingen. Jag vill också klargöra att jag på inget sätt utger mig för att vara någon expert eller liknande i de ämnen jag skriver om. Däremot så ditt önskemål om att komma i kontakt med andra drabbade, kan jag ge några tips. I blogginlägget ovan, så har jag listat flera namn, det är klickbara länkar (de är markerade namn med annan färg än den övriga texten). Om du klickar på de länkarna kommer du till de personernas sidor på nätet och de kan säkert ge några tips. (Det kan hända att någon eller några av länkarna inte fungerar, då det är länge sedan jag skrev detta inlägg och kanske har några av dem lagt ner sina sidor).

    Gunilla på följande adress:
    http://blogg.passagen.se/pgrrr

    har dock varit med ett tag och även skrivit en bok i ämnet, hon kan säkert ge några bra tips om du söker kontakt med henne. Lycka till och Mvh. Tonårsmorsa.

  4. Vi är många…vi som av olika anledningar mist våra barn.
    Hamnade här av någon anledning ikväll…vet inte hur?
    Kram till er alla änglaföräldrar!
    Gunilla mamma till Rickard 81-05

  5. Amelie Lundberg: Jag beklagar verkligen. Jag hoppas dock du har kommit en bit på vägen så du inser att livet går vidare ändå, trots att jag antar att din sorg är den djupaste man kan ana. Värme och kärlek till dig, vad det nu kan vara värt? Allt känns så futtigt och ynkligt när jag hör om någon som förlorat ett barn…! Kram!

    Gunilla: Ja, jag brukar tänka på dig och många andra mammor och pappor man fått kontakt med på nätet med åren. Ni som finns här i samma bloggvärld som mig, men som gått igenom och går igenom något jag inte kan föreställa mig! Värme och Kärlek!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.