Igår (tror jag det var) så uppmanade Vicke  oss att skriva om våldet. Jag hakar på. Har inget särskilt genomtänkt att skriva men vill ändå skriva några rader.

Våld är ju ett väldigt brett ämne egentligen, men det våld jag vill beslysa här är våldet i hemmet, från barnens perspektiv.  Jag tror det är viktigt för barn att växa upp i en trygg miljö. Med våld i hemmet tror jag inte man kan känna den där absoluta tryggheten. Jag tror att våld i hemmet ALLTID sätter spår i våra barn som vuxna.

Extrem-fallen ser vi ju oftast bara exempel på i media. Det finns många exempel men ett av de yttersta är antagligen fallet Bobby. jag tror inte någon av oss missat det.

Att en sådan sak ens kan ske gör oss förstummade och chockade. Men de är ändå ganska få (även om varje sådan händelse är ett enormt misslyckande och en stor sorg).

Men jag tror att vi lätt glömmer de barn som utsätts för våld, som aldrig hamnar på första sidorna och även glömmer alla de barn som kanske inte ens själva blir utsatta för våld, men som får bevittna det.

Vad händer med dessa små barn som vuxna? Vad händer den dag de själv ska utveckla relationer, när de som vuxna själva hamnar i konflikter. Jag tror det är DÄR den verkliga faran finns i antal. Tror att det är så många barn som lever med detta i sin vardag.

Vem finns där för dessa barn att trösta? Vad gör de av all sorg och rädsla? Vem lär dem att lösa konflikter på annat sätt än våld?

Om en person själv skulle känna att han eller hon gärna vill ta till våld, men samtidigt inser att det är fel, finns det då hjälp att få? Vart vänder man sig?

Jag hoppas hjälpen finns, för det är ju viktigt att få hjälp om man har kommit till insikt om att man har ett problem och vill bryta ett mönster.

Slutligen: Mina tankar till alla som drabbats av våld, på ett eller annat sätt!