Verklig sorg måste bearbetas. Jag tror att verklig sorg inte nödvändigtvis måste vara till ondo, utan tvärt om. Däremot tror jag det är viktigt att gå vidare och att bearbeta verklig sorg på djupet.
Det handlar inte om hur djup sorgen är, utan snarare om hur man väljer att bemöta den, hantera den och bearbeta den. Sedan tror jag också man kan ”fastna” i sorg, vilket i förlängningen kan leda till bitterhet och att man har svårt att känna tacksamhet och att njuta av det man faktiskt har i livet. Men vem avgör när man fastnat i sorg? Jag tror det är väldigt individuellt hur man bemöter ett sorgearbete.
Jag tror också att alla människor hanterar sorg och bearbetar sorg under olika lång tid. Kan någon annan avgöra HUR djup en sorg kan vara för en annan person? Jag tror inte det. För i allt du möter i världen så kommer andra att möta samma sak fast på annat vis. Det handlar så mycket om i vilket tillstånd man är när man först bemöter en sorg, det handlar också så mycket om ens personlighet och vad man faktiskt bär med sig i sin ryggsäck.
Det handlar också om hur olika vi hanterar samma sorger.
När jag var väldigt ung så grävde jag lätt ner mig i sorger. Jag ältade dem i evigheter och jag blev själv mer ledsen av mitt eget ältande.
Idag tror jag att jag gör tvärt om. Jag går vidare när jag möter sorg, sedan går jag tillbaka och bearbetar den i den takt jag orkar ta till mig sorgen. På det sättet så låter jag inte sorger ”äta upp mig inifrån”, samtidigt som jag tar min tid att bearbeta den. Det funkar för mig, för att jag på detta sätt inte gräver ner mig i sorgen, vilket jag tror är viktigt. Samtidigt går jag tillbaka och rannsakar och reder ut och bearbetar. På så sätt så kan man må ganska bra och man kan faktiskt uppleva tidvis lycka mitt i ett sorgearbete.
Många i min omgivning brukar säga att jag är så stark. Jag tror inte det handlar så mycket om styrka. När man måste, då orkar man. Jag tror mer att det handlar om att lära sig bearbeta sorg och att man faktiskt blir härdad av att gå igenom svåra saker i livet. Jag tror att sorg gör oss starka och oerhört ödmjuka!
Ville bara dela med mig av lite tankar och funderingar.
Inkopierade kommentarer:
#1 Kommentar från Rosa (svar):
Jag delar gärna med mig. Känner igen mig i dina tankar. Tänker: hur mycket är du beredd att offra av ditt liv? Låter kanske märkligt. Men så tänkte jag när jag var ung. Du vet ju min historia. Först berövade han Js sitt liv. Skulle han även få ta mitt? Fick han mitt liv skulle han även få mina föräldrars liv, Js föräldrar liv osv. Jag tog tillvar på gåvan – du har ett liv. De som mister ett djur, de får man inte heller föringa. Varje förhållande som har med kärlek att göra ger samma sorg men den ser olika ut pga att individen ser olika ut. Tomheten är det som får sorgen att växa. Sorg kan vara så egoistisk. Man får aldrig glömma – Du är ALDRIG ensam i Din sorg – även sorg måste behandlas med ödmjukhet.
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 2 februari 2007, klockan 21:14
#2 Kommentar från Soulsister (svar):
Jag brukar säga så här till mina patienter och deras anhöriga: Sorg ska inte tröstas bort, den ska tröstas fram. Först när den kommer fram och du tillåter dig att sörja, kan du går vidare med vilken än erfarenhet du väljer att göra.
Tänkvärt inlägg!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 2 februari 2007, klockan 21:41
#3 Kommentar från Gunilla (svar):
Jag har blivit intervjuad för några veckor sedan om just sorgen efter mitt barn. Det kommer i Kristianstadsbladet imorgon, jag kan skicka dig länken om du vill sätta in den här på bloggen. Hör av dig i så fall.
Trevlig helg!
Kram gunilla mamma till Rickard
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 00:37
#4 Kommentar från Susann (svar):
Håller med bägge inläggen .
Ingen sörjer den andre likt .
Jag tror jag inte förstått innan inte ens nu .
Jag fick höra det första året är det värta jag gåt in i mitt andra nu och jag mår bara sämre för varje dag som går .
Det där med sorje år är skitsnack man sörjer hela livet om man bär sorg på ett eller annat sätt .
Kram Susann Jonnys ängla mama
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 01:17
#5 Kommentar från Anonym (svar):
Hej vännen
Sorg är ett tungt ord för mig, jag vet vad sorg är men jag tycker bara ur min egen synvinkel. Alla är inte lika i sorgarbetet, och det respekterar jag. Jag själv är en människa som vill prata ut förmedla och bearbeta min sorg, ilska, frustration. Tror att det hjälper mig mer.
Jag tror inte att vi ska ”skydda” våra barn från sorgen dom måste få lära sig att hantera den. Får dom inte det kan dom inte hantera den när dom är vuxna.
Oftas brukar barnen hantera sorgen bättre än vi vuxna.
Kram vännen
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 01:54
#6 Kommentar från Magnus (Ord) (svar):
Ett tänkvärt inlägg, och jag kan bara instämma med ovanstående talare; många kloka ord där.
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 08:24
#7 Kommentar från Tonårsmorsa:
Alla: Ja, det här är precis vad jag menar, sorg kan se så olika ut. Jag noterar att flera av er som kommenterat har mist en kär. När jag skrev detta inlägg så hade jag er bl.a. i åtanke, men även andra olika typer av sorg. Den där sorgen att mista en närstående är nog den man befarar mest och antagligen den som gör allra, allra ondast, men alla är vi olika och som Rosa skriver; man ska inte förringa någon sorts form. ”Who feels it-Knows it!” Susann skriver om att ett sorgeår är skitsnack, ja, det är det jag menar med att man inte kan tala om hur länge sorg ska kännas svår. Jag tror sorgen efter en förlorad närstående aldrig försvinner, men kan man lära sig leva med den? Så småningom? Det Soulsister skriver om tröstas fram tror jag det ligger mycket i. Det värsta man kan göra med sorg, är nog att bara lägga locket på. Okänd skriver att man inte ska skydda barn från sorg och det håller jag också med om. Som förälder vill man så gärna beskydda, men jag tror det är en björntjänst i detta fall. Visa att det är sorgligt att sörja, men inte är till ondo. Slutligen; Gunilla: Lämna gärna länken! Tack för era tankfulla och fina kommentarer.
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 08:40
#8 Kommentar från BozaNova (svar):
Hej, jag glömde skiva vem jag va i kommentaren igår, här är jag den okände.
Ha en skön dag
Kramiz
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 10:40
#9 Kommentar från Tonårsmorsa:
BozaNova: *S* Toppen, då vet jag, undrade just vem det kunde vara…! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 februari 2007, klockan 10:43
#10 Kommentar från ann (svar):
Ja du har verkligen satt fina ord på din tanke om sorg.
men alla vi som har sorg genom går sorgens alla faser fast vi gör det alla olika på våra sätt. som du själv skrivit.
Att mista ett barn är inte naturens gång men ej heller att mista en förälder i tidiga livet det kan vara precis lika tungt.
Ville bara lämna ett par rader efter ditt inlägg och säga att du verkligen uttryckt dig jätte fint och på ett sätt som alla kan förstå.
Ha det gott
Kram
Ann
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 4 februari 2007, klockan 00:59
#11 Kommentar från Madonnan (svar):
Just det där att man lär sig hur man möter sorgen, hur man orkar gå vidare…
Känner igen dina tankar. Fint och klokt skrivet 🙂
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 4 februari 2007, klockan 08:35
#12 Kommentar från Sara Johanna (svar):
Det här var riktigt bra skrivet… Jag tog åt mig allt. Jag är inne i en stor sorgeperiod nu, jag försöker verkligen att bearbeta mig själv och sluta tänka på att killen varit otrogen och lämnat mig. Sorg är bra för oss, men att vara kvar i sorgen för länge kan ta kål på oss. Vi lär oss även av vår sorg, den har med sig saker som i mitt fall, saker som jag aldrig kommer ens göra mot min nästa kille jag skaffar. Den lär oss, samtidigt som den är hård mot oss en tid.
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 7 februari 2007, klockan 15:15
hej, fint skrivet, har själv samma erfarenhet.
en sida med samma sak på, finns på aftonbladet, hände 96
Duke: Ska kolla din sida! Kram!