Idag gråter mitt hjärta för alla de barn i världen som far illa. Jag vill på inget sätt framstå som någon ”perfekt förälder” för dessa tror jag inte ens finns. Alla föräldrar gör vi våra misstag. Oftast i oförstånd eller för att vi själva saknar insikt i våra liv. Men även ibland av yttre omständigheter som det kan vara svårt att styra över. Jag är en av alla andra ”operfekta föräldrar”, men som ändå försöker göra det jag tror är bäst för mina barn, under de omständigheter jag själv lever.
De senaste dagarna har jag på olika sätt kommit i kontakt med svåra familjesituationer för barn. Dels genom att jag precis läst ut fortsättningen på Liza Marklund ´s två böcker; ”Gömda” och ”Asyl”, nämligen: ”Mia ´s hemlighet” av Maria Eriksson. Men jag har även fått insyn i barn som har det svårt IRL de senaste dagarna.
Det gör mig så ont. Men det som ibland gör ondare är att vi är så många vuxna här ute som ”blundar” för andra barns svårigheter. Vi väljer att inte se. Vi väljer att blunda, för att vi inte vill ”lägga oss i”, eller för att vi själva inte vet hur vi ska hantera situationen.
Ingen har väl glömt lilla Bobby? Låt hans död inte falla i glömska, inte främst för det oskyddade barn Bobby själv var, för någonstans har han det antagligen bättre i sin himel, än vad han hade här på jorden, men låt hans död inte ha varit fördjäves. Låt Bobby ´s död fortsätta vara en tankeställare för oss alla som ser hur barn far illa och låt oss vuxna ta vårt VUXNA ansvar även för dessa barn.
Jag försöker inte att vara ”moraltant”, jag ber i stället oss alla att vara extra uppmärksamma på hur barn omkring oss, i vår vardag, vår släkting, vår granne etc har det. Jag ber att vi tillsammans skapar ett skyddsnät för de som en dag ska ta över framtiden.
Inkopierade kommentarer och trackbacks:
Inlägget har hänvisats till i följande inlägg:
* Stannat upp!! // Tonårsmorsa.
* Barn som far illa. Del 2. // Tonårsmorsa.
Kommentarer
#1 Kommentar från Niki Loong (svar):
Jag är en sån där le kärring som lägger mig i. Gissa om jag fått skit för det?! Men samtidigt har jag fått vänner, unga vänner som ringer då och då ännu efter flera år. Inte så att jag anmäler anonymt men jag ryter i om jag tycker det behövs. Har till och med ringt på dörren hos en granne där ett barn skrek hjärtskärande. När pappan öppnade kom ett rödgråtet barn rusande mot mig, med rumpan bar och tydliga märken efter svångrem eller liknande. Fy tusan vad förbannad jag var då!!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 2 april 2007, klockan 21:01
Svar från Tonårsmorsa:
Ja, och man har anledning att vara förbannad då också! Keep it up!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:18
#2 Kommentar från Svava (svar):
nollvision när det gäller barn som far illa!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 2 april 2007, klockan 21:05
Svar från Tonårsmorsa:
Absolut!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:18
#3 Kommentar från Soulsister (svar):
Här har du en som lägger sig i och har åsikter. Ibland önskar ja att jag hade förmågan att blunda för ja ser så mkt skit via mitt jobb. Mkt tar man med sig hem och mkt kan jag inte påverka. Frustrerande!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 2 april 2007, klockan 21:06
Svar från Tonårsmorsa:
Nej, du har rätt! Ingen kan göra allt, men jag tror alla kan göra något! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:20
#4 Kommentar från Mrs Mulatt (svar):
Kan bara hålla med dig. Det är fruktansvärt. Skrev själv ett inlägg om manlig omskärelse vs kvinnlig könsstympning. Där kan vi snacka om flickebarn som far illa. Och sedan lever med det hela livet. Som Svava sa.. Nollvision för barn som far illa!!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 2 april 2007, klockan 23:23
Svar från Tonårsmorsa:
Ja, jag har läst ditt inlägg som var bra. Jag har också berört ämnet i mina bloggar, men jag minns inte riktigt vilken…! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:21
#5 Kommentar från Sanna (svar):
Kanonbra skrivet verkligen! Sen gäller de även och inte blunda när de gäller övrigt folk oxåoch inte bara barn för de finns även dom som blir misshandlade etc.. som ja sa så va de jäöttebra skrivet de du skrev om. Sköt om dig kram Sanna
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 00:58
Svar från Tonårsmorsa:
Det är förstås helt sant, kvinnoförtryck och kvinnomisshandel står mig också väldigt nära, men jag anser ändå att barn är ännu mer utlämnade och ömtåliga, fast naturligtvis bör vi strida för att få bort ALLA kränkningar!! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:22
#6 Kommentar från Christer Vikström (svar):
Bra skrivet i ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat!! Njut av dagen nu och sköt om dig!
Vicke
http://www.vicke.be/m…
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 05:33
Svar från Tonårsmorsa:
Tack, ja, jag vet att du också berört detta ämne! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:23
#7 Kommentar från Mirra (svar):
Bra skrivet. ja tyvärr är det många barn som far illa och det är vår allas skyldighet att agera.
jag fick gå så långt som att göra polisanmälan från inrådan av soc.
för det handlar om grov misshandel på ett barn..och tråkigt att inte soc agerade omedelbart eftersom läget är akut.
trots så är vi 3 vittnen som såg misshandeln..
kan ej förstå hur man kan bära hand på ett barn.
kram..Mirra.
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 05:40
Svar från Tonårsmorsa:
Nej, det är svårt att begripa, det handlar antagligen om djupa problem hos den som gör det, vilket naturligtvis inte gör saken lättare för barnet… Det är viktigt att ingripa när ett barn far illa. Det är också viktigt att bara visa att man finns där, tala med barnet. Alla barn behöver kärlek och trygghet i hemmet och att slippa vara rädd i sitt eget hem! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 07:28
#8 Kommentar från smultronkiwi (svar):
Hej vännen. Du är inte alls någon moraltant! Det är superviktiga fenomen du tar upp. Jag har nyligen gjort en soc-anmälan då jag bevittnade en förälder som slog sitt barn med en livrem. Om du kollar under januari i min blogg så har jag skrivit lite om det.
Det är så j—a fasansfullt när barn är utsatta. Och extra hemskt blir det när det är de som (egentligen) borde stå för trygghet och förtroende som agerar förgripare.
Kramar till dig.
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 16:22
Svar från Tonårsmorsa:
Ja, det är det som gör så ont, när förgriparna är de som borde ge barnen det där livsnödvändiga, som kärlek och trygghet! Kram!
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 april 2007, klockan 19:03
#9 Kommentar från birgitta karlsson (svar):
Men kom i håg att du kan bli skadad för livet om du engagerar dig för mycket
Jag fick POSTTRAUMATISKT STRESSSYNDROM är inte återställd ännu
Under samma jul- trettonhelg som Bobby dog såg jag ett barn brytas ner o vädjade på sammhället
Lagom till skolavslutningen omhändertogs hon o mitt psyke rasade samman
PSS är samma som drabbade tsunamioffren o vägen tillbaka är terapi men det dröjde ett år innan någon fattade ( och liksom att offren fick resa tillbaka till Thailand. behövde jag träffa flickan o få visshet att hon mår bra)
Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 7 april 2007, klockan 23:24
Pingback: Av vem får Louise upprättelse?
Pingback: Billigare för Vetlanda om Louise gått samma öde som Bobby till mötes?
Barn mobbas till döds i skolan, trots de ”kraftfulla” lagarna Skollagen och Arbetsmiljölagen, som förbjuder kränkningar och mobbning. Det är rektor uttryckligen som ansvarar för att det inte sker, eller att kränkningar stoppas om de skulle inträffa. Min pojke Måns, 13 år tog sitt liv i Lerum i april 2005 efter sex fasansfulla år i skolan. Vi föräldrar fick aldrig veta vad som verkligen pågick, men när vi protesterade mot att han misshandlats skällde rektorerna ut oss. Alla rektorer och chefer sitter kvar på sina jobb. Ingen har bett oss om ursäkt. Ã…klagaren vill inte ens göra förundersökning. Läs själv Måns hemsida http://www.jenninger.se. Eller Felicias hemsida http://www.feliciasliv.se
Claes Jenninger: Jag minns Måns mycket väl från media. Jag är så ledsen för er skull att jag inte finner ord. Ska kolla Felicias sida också. Det är hemskt när inte vuxna tar ansvar för att barn far illa. Värme!
Hejsan!
Jag är en trebarnsmamma och är ensamstående. Mina två äldsta har varit mobbade och slagna unde perioder i skolan. De är fortfarande skolbarn. Jag vet att jag var så himla frustrerad över att det var ingen som ville prata om mobbing alls. Jag visste inte var jag skulle vända mig. Jag tänkte, man måste kunna skapa ett ställe där man som förälder kan få kontakt med föräldrar i samma situation. Jag startade en sajt med ett forum. http://www.mobbing.ifokus.se . Den har precis kommit igång och forumet är välbesökt. Politikerna gör ju inget så då är det vi föräldrar som måste reagera och agera!
Vh LenaB
Jag har varit väldigt bra på att må dåligt, men jag börjar bli sämre och sämre på det nu tack vare en lång och bra rehabilitering hos min terapeut.
Detta är min berättelse om mitt liv och hur jag ser på det efter mina erfarenheter. Detta kanske inte alls stämmer in på din verklighet eller det du har varit med om, men det gemensamma är att man kan må dåligt av något som man inte kan påverka och som kan få svåra följder senare i livet.
Att få förmånen att gå igenom ett litet helvete i livet sätter en verkligen på prov och det man får lära sig under denna resa är en ovärderlig kunskap om livets baksida. Att få dela med sig av denna kunskap till någon borde vara en förmån för den som får ta del av denna kunskap. Dem livsöden och berättelser som finns bland dem som har fått känna på svårigheter i livet är givetvis en skatt för den som verkligen vill lära sig att förstå.
Livet är ett ämne som borde vara självklart i skolan. Att berätta om olika livsöden och vad som kan hända i livet om man inte har fått rätt verktyg med sig från sin uppväxt in i vuxenlivet och även hur man kan få hjälp om man befinner sig i en svår och jobbig situation är väldigt viktiga frågor som man borde belysa mera i skolan. Har man ingen trygghet hemifrån så borde skolan kunna ställa upp med det och då är det resurser till skolan jag menar
Att försöka fånga upp elever som far illa, hjälpa och stötta dem under skolgången så att dem känner sig älskade och behövda är väldigt viktigt och det stärker givetvis elevers självkänsla. Nu är inte jag dummare än att jag förstår att det kan vara svårt att nå dessa elever, men det viktiga är att visa att någon finns tillgänglig om någon skulle behöva stöd och hjälp och även skapa ett klimat i skolan som gör att elever törs söka hjälp.
Att vissa elever bryter ut i skolan beror många gånger på ren frustration, man vet helt enkelt inte hur man ska hantera sin situation, och oftast blir man som elev bestraffad för att man inte hänger med ordentligt i skolan. Att inte ha något stöd hemifrån eller ifrån skolan gör givetvis att situationen blir väldigt jobbig för både lärare och elever.
Kärlek omtanke och förståelse är vad vi alla behöver och vill ha, men att ge det till någon annan är bra mycket svårare eftersom vi på något sätt är rädda för att visa känslor. Att öppna upp sig och visa känslor är inte lätt eftersom klimatet inte alltid tillåter det. För att förstå en annan människa och dennes livsöde så behöver vi lära oss av personer som befinner sig i svårigheter, men för att personen ska våga öppna sig så måste det givetvis råda ett klimat som gör det möjligt för personen att dela med sig av sitt livsöde.
Av någon anledning så har mänskligheten mycket lättare att döma människor istället för att ta lärdom av dem. Att försöka hjälpa och stötta personer som har det jobbigt och svårt ger givetvis en kunskap om olika livsöden som man själv kan få nytta av senare i livet. Att döma människor som man inte vet något om visar på en stor okunskap och en ovilja att förstå. Okunskapen handlar givetvis om att vi aldrig har fått lära oss att hantera svåra situationer och där av kommer oviljan och rädslan att lägga oss i andra människors liv och livsöden.
Det vi har fått med oss under vår uppväxt är det som sedan formar vårt vuxna liv. Har du haft en trygg och bra uppväxt så blir oftast ditt vuxna liv tryggt och bra. Du kommer att dela med dig av din trygghet till dina barn som för den trygga traditionen vidare till sina barn, men tyvärr så ser inte verkligheten ut så här, utan många får växa upp i en otrygg och kärlekslös miljö och det sätter givetvis sina spår senare i livet.
Att växa upp i en otrygg och kärlekslös miljö gör att man oftast för den otrygga och kärlekslösa miljön vidare till sina barn. Den otrygga och kärlekslösa traditionen rullar på i generationer om man inte kommer till insikt och förstår att detta är fel och försöker bryta den onda cirkeln. Givetvis för man traditionen vidare helt omedvetet, för det är detta man har fått med sig från sin uppväxt och man vet oftast inget annat sätt att hantera sin situation på och därför kan det blir det svårt att bryta denna tradition.
Om man under sitt vuxna liv börjar må dåligt psykiskt och även fysiskt så kan det vara början till något väldigt bra. Har man haft en traslig uppväxt så kommer det förr eller senare i kapp en och ger då ett dåligt mående både psykiskt och fysiskt och man kommer förmodligen inte att förstå just då varför man mår dåligt. Du har förmodligen varit en arbetsam person som har bjudit på dig själv i ditt yrke och privat, men du börjar nu känna dig trött och sliten och du börjar även fundera över vad det är som händer med dig och du förstår förmodligen inte varför du mår som du gör.
Det är nu kampen börjar, det är nu du ska vara ärlig mot dig själv och inse att du behöver hjälp med ditt mående. Oftast låter man det gå alldeles för långt så att man till slut brakar ihop som människa och får bestående men. Desto tidigare du är ärlig mot dig själv desto större är chansen att du får hjälp i tid. Att må dåligt är faktiskt tillåtet och att söka hjälp för sina besvär är att ta hand om dig själv och det är just det man behöver göra när man mår psykiskt och fysiskt dåligt.
Så länge du väljer att värja dig mot din omgivning och inte berättar om ditt livsöde och ditt mående så ska du inte räkna med att omgivningen kommer att förstå dig och din situation. Samma sak gäller när du pratar med din läkare eller försäkringskassan. För att kunna öppna sig och berätta om sitt livsöde så behöver du hjälp att själv förstå din situation. Det är inte alltid man förstår att ens uppväxt faktiskt kan hänga ihop med sitt mående och för att tydliggöra varför man mår dåligt så rekommenderar jag att man söker hjälp hos t.ex. en terapeut.
Det är lätt att man skuldbelägger sig själv och att man bär på en skamkänsla över sin situation, men glöm aldrig, om du har haft en traslig uppväxt så är det inte ditt fel att det har blivit som det har blivit, utan det du har försökt göra är helt enkelt att överleva. Dem vägval du har gjort under ditt liv har varit val du har varit tvungen att göra för att du ska orka med din situation trots att det många gånger har visat sig var fel val men ändå rätt för dig just då. Du hade helt enkelt inget annat val och det behöver du inte skämmas eller be om ursäkt för.
Föräldrar har en oerhört stor makt över sina barn och även fast du har haft det svårt under din uppväxt så kommer du med största säkerhet att ta dina föräldrar i försvar. Jag är ganska säker på att det inte spelar någon roll vad du blir utsatt för av dina föräldrar så kommer du ändå att ta dem i försvar. Den enda trygghet du känner till som barn är den trygghet du har hos dina föräldrar trotts den ohälsosamma miljö du befinner dig i och den försvarar du ändå med näbbar och klor.
Som barn visar du inget utåt, du bygger upp en försvarsmur som får till uppgift att skydda dig mot omgivningen och även mot dina föräldrar och denna försvarsmur behöver du för att orka med ditt liv under din uppväxt. När du sedan når vuxen ålder så finns med största säkerhet denna försvarsmur kvar och den kommer då bli ett hinder för dig när nu söker förståelse och hjälp för dina besvär, man får helt enkelt svårt för att lita på andra och man släpper inte in någon i sitt inre och det är väl inte så konstigt med tanke på vad många har fått gått igenom som barn.
Att lära sig att lita på sin förmåga att ta hand om sig själv kan du bara göra om du är öppen och ärlig mot dig själv och din omgivning och det är det du måste lära dig. Att vara tydlig och sätta gränser efter din förmåga är det enda sättet att få andra att förstå. Detta är givetvis inte lätt om man är van med att arbeta mycket, för många gånger kan man ha dränkt sina känslor och tankar i just arbetet, arbetet har helt enkelt fungerat som en livlina men har samtidigt gjort dig stressad, trött och sliten vilket inte alls är bra om man mår dåligt.
Att möta läkare eller försäkringskassan om man inte har kunskap om hur man skyddar sig kan bli förödande eftersom dem kräver en tydlighet från din sida för att kunna hjälpa dig på bästa sätt. Så åter igen rekommenderar jag att man söker stöd och hjälp hos en terapeut för att lära sig att bli tydlig över vad man klarar av och orkar med, men framför allt att få klarhet i varför man mår som man gör. Att vara tydlig öppnar upp många nya möjligheter för att kunna hitta ett bra liv som man orkar med och klarar av.
Om du mår dåligt och tror att din omgivning kommer att se och förstå så kommer du att bli väldigt besviken. Det finns ingen som kan förstå hur du mår eller har det om du inte själv berättar det. Den dag du kan berätta om ditt mående och vad du behöver och orkar med så har du lärt dig att skydda dig själv. Givetvis kan det finnas en bakgrund till ditt mående som är svår att berätta om, men som man ändå måste berätta för att få omgivningen att förstå så att man kan få rätt hjälp.
Det här är givetvis jobbiga saker att lära sig, men jag lovar dig att den dag du kan tala öppet om ditt livsöde och ditt mående så kommer en vändpunkt i ditt liv som gör det möjligt för dig att hitta rätt sätt att leva på och som gör dig starkare. Människor som har gått igenom ett livsöde har en oerhörd erfarenhet och även en berättelse som borde vara en skatt för den som vill lära sig att förstå vad som kan hända i ett liv om man inte har fått rätt förutsättningar under sin uppväxt.
Jag har varit en person som har varit både högt och lågt och som försökt gjort allt på en gång. Jag har helt enkelt dränkt mina sorger i arbete vilket givetvis slutade med platt fall. Idag förstår jag vad jag behöver för att må bra, men jag som många andra lyssnar för mycket på goda råd om vad som är bra för mig vilket många gånger har lett till att jag mått sämre. Idag lyssnar jag bara på mig själv och min kropp och det har visat sig vara den bästa medicinen för mig och idag delar jag gärna med mig av mina erfarenheter för den som vill lyssna.
Att stanna upp och tillåta sig vila har varit bra för mig. Att göra saker i en takt som man känner att man orkar med och klarar av är viktigt för att kroppen ska kunna återhämta sig. Jag jämför gärna min kropp med ett dåligt mobilbatteri, det spelar ingen roll hur mycket man laddar mobilen så kommer det ändå inte att ta emot den laddning som behövs för att mobilen ska orka med en hel dag, så fungerar min kropp och därför försöker jag hushålla på den kraft jag har lyckats samlat på mig under en natts sömn och göra något vettigt av den kraften som gör att jag mår bra.
En annan sak som har stor betydelse är givetvis den vänkrets man har. Man oroas ofta över vad vänner, eller grannar ska tycka om mig och min situation. Visst har det betydelse, men för mig är det inte lägre avgörande, ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte, utan jag omger mig med dem vänner som faktiskt tycker jag duger trotts mitt livsöde och mina besvär. Det finns alltid människor som aldrig kommer att förstå och det får man försöka ha överseende med, för oftast behöver dessa personer hjälp själva. Det tråkiga är att det kan finnas sådana människor i positioner som dem inte borde ha eftersom deras agerande kan gör att det blir sämre för den som mår dåligt.
Mitt råd är att du ska vara dig själv oavsett vad andra tycker och tänker. Det är ditt liv och din hälsa det handlar om och du vet bäst vad du behöver för att må bra och låt dig inte påverkas av oförstående människor i din omgivning. Jag brukar säga att alla får sitt en dag och det är tyvärr först då man börjar inse viken inskränkt människa man har varit, men det är också positivt för det är då man mognar som människa och börjar förstå att allt inte blir som man har tänkt sig och att alla en dag kan bli sjuka och behöva hjälp, stöd, förståelse och kärlek.
Att tro att man ska få leva ett helt liv utan att behöva gå igenom någon form av svårigheter är givetvis att hoppas på för mycket, så det är väl inte helt fel att försöka sätta sig in i en sådan situation och försöka förstå vad det är man själv skulle behöva för att må bra och försöka leva upp till det genom att dela med sig lite ödmjukhet till dem som behöver det. Livet är en gåta och det blir aldrig som man har tänkt sig, men för dem flesta så fungerar det ändå om man har fått rätt förutsättningar och har kunskapen att kunna skydda sig mot dem faror som kan finnas.
Om du går förbi en parksoffa någonstans där du bor och träffar på en person på soffan som sitter och halsar ur en brännvinsflaska, vad är det då som rör sig i ditt huvud och vilken stämpel får denna person av dig? Jag vet nog vad du tänker och givetvis kan jag förstå det, men om du nu vänder på det hela och frågar dig följande: Hur kan det komma sig att en person väljer att sitta på en parksoffa och halsa ur en brännvinsflaska, vad är det som har hänt i hans eller hennes liv som gör att dem har valt att sitta på denna parksoffa? Om jag skulle få tro något så tror jag att om dem som sitter på soffan fick chansen att berätta om sitt liv och livsöde så skulle du nog kanske förstå dem lite, men det är givetvis enklare att sätta en stämpel i pannan på dem och döma dem utan att ge dem en chans att berätta om vad dem har varit med om.
Nu tillbaka till skolan igen. Det enda stället där samtliga människor i Sverige möts på ett eller annat sätt borde kunna upplysa om livet och vilka svårigheter som man kan möta i livet. Man borde också lära ut att barn inte väljer sina föräldrar, utan det vissa barn får stå ut med under sin uppväxt och skolgång på grund av okunniga föräldrar rår absolut inte barnen för, utan dessa barn behöver stöd kärlek och hjälp för att orka med skolan och sin situation. Alla barn är lika mycket värda även om han eller hon har en trasslig miljö och även fast dem inte bär det senaste märkeskläderna. Det enda barnen försöker göra är att orka med sin situation och det borde det finnas en förståelse för hos dem som är lyckligt lottade här i livet. Ödmjukhet, kärlek, omtanke och förståelse är ett klimat som borde råda i en skola så att dessa barn får en chans.
Sätt dig in i tanken att du har det trassligt hemma, dina föräldrar bryr sig inte ett dugg om dig utan du får helt enkelt klara dig själv. Du kan inte räkna med något stöd eller hjälp när det gäller läxor, du får ständigt höra att du inte duger och hela tiden pågår det en kamp och ett hopp inom dig att dem en dag ska förstå hur illa dem gör dig. När du kommer till skolan så börjar samma kamp här, du känner dig otillräcklig, lärarna kan inte förstå varför du inte har lärt dig läxan och du blir mobbad för att du är dåligt klädd. Dem barn som har det så här har givetvis ett rent helvete och att dem ändå dag ut och dag in orkar med sin situation är fullständigt obegripligt. Om man inte har ett klimat i skolan som förstår så kommer dessa barn aldrig att kunna få den hjälp dem så väl behöver.
Jag hade en sådan uppväxt och till det ska du lägga till all det stryk jag fick plus min missbrukande pappa som ständigt var på stridshumör och en mamma som aldrig tog sina barn i försvar, utan tvärt om. Att uppleva en sådan kärlekslös och kallt uppväxt sätter verkligen sina spår senare i livet. Att försöka få det att fungera i skolan när man har det så här är nog nästan helt omöjligt om det inte finns ett förstående klimat i skolan bland lärare och elever. Det jag hade behövt var någon form av trygghet och förståelse från skolans sida, men tyvärr så fanns inte den möjligheten då.
För mig har det tagit 5 år hos en terapeut att bearbeta det jag har varit med om och jag är fortfarande inte klar med det. Tänk om man kunde sätta in rätt resurser i tid i skolan för att öka förståelsen för att alla inte får saker serverat på en silverbricka, utan att vissa verkligen får kämpa med både näbbar och klor för att få det någorlunda bra. Att försöka utnyttja dem 9 år man har i grundskolan för att öka förståelsen och lära sig att respektera varandra oavsett från vilken miljö man kommer ifrån tror jag skulle vara ett bra sätt att skapa en trygg och en bra plats för alla i skolan.
Barnen rår aldrig för att en uppväxt blir svår och så pass ciliviserade borde vi vara idag så att vi kan förstå och göra något åt den saken så att barn slipper lida och fara illa. Det är inte skolans ansvar att fostra barnen tycker säkert en del, utan det är föräldrarnas uppgift, men om jag lever i en miljö där jag riskerar att få stryk om skolan kontaktar mina föräldrar vem ska då hjälpa till? Skolan ska vara en skyddad zon där man kan få den kärlek och trygghet man behöver för att orka med sina föräldrar och få rätt hjälp så man kan få en bra start i livet trotts dålig odds.
Alla barn har givetvis inte en trasslig uppväxt, utan det finns barn som kommer från kärleksfyllda förhållanden men som ändå kan få det trassligt i skolan på grund av att dem avviker lite från mängden, och det visar att en del inte har lärt sig att respektera varandra. Man förstår helt enkelt inte hur illa man gör en människa genom mobbing.
Många gånger är det dem som det har gått bra för i skolan och livet som sedan kommer att jobba med dessa frågor och man kan verkligen fundera över vad dem har för erfarenhet av ett litet helvete? Nu drar jag inte alla över en kant, det finns dem som verkligen kan och förstår, men dem kan man nog räkna på en hand. För hur ska man kunna förstå om man inte själv har något att referera till, och det är väl därför det ser ut som det gör idag.
När man har politiker som drar åt tumskruvarna för dem som har det sämst ställt vilka tror ni då drabbas? Det är givetvis dem barn som redan har ett litet helvet. Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet som vuxna att slå näven i bordet när barn far illa och tillrättavisa politiker som inte förstår bättre och berätta för dessa politiker hur verkligheten ser ut och att vi inte accepterar att barn far illa.
När vekligheten kommer i kapp en som vuxen så behöver man hjälp att bearbeta det trauma man har varit med om, men idag är det tyvärr inte så lätt att få den hjälpen. Att försöka förklara för försäkringskassan är som att slå huvudet i en stenvägg. Finns inte kunskapen hos den som behöver hjälp och hos handledaren på försäkringskassan hur man hanterar psykiskt mående så kommer det att sluta med en tragedi för den som behöver hjälp. Jag vet av egen erfarenhet.
Om man har haft en trasslig uppväxt och en jobbig skolgång så får det givetvis konsekvenser i ens vuxna liv. Att ständigt känna sig nertryckt stärker inte direkt ens självkänsla och att gå ut skolan med urusla betyg gör givetvis att man får det svårt att kunna hävda sig på arbetsmarknaden och risken är att man blir överambitiös.
Att med dessa förutsättningar försöka bygga upp ett tryggt liv i vuxen ålder blir givetvis väldigt svårt. Det liv man har att se tillbaka på är bara en massa elände och har man då inte kunskapen om hur man bygger upp en trygg tillvaro så blir det väldigt svårt och jobbigt att bygga den tillvaro som man så väl behöver.
Det man oftast gör är att försöka fly och det jag gjorde var att stänga in alla hemskheter inom mig, jag kunde inte berätta för någon, inte ens för min familj hur jag mådde eller vad jag hade gått igenom, och givetvis blev detta en väldigt tung börda att bära till slut. Jag skämdes oerhört för min uppväxt och skolgång och visst trodde man att det var ens eget fel att man mådde som man gjorde. Jag försökte köpa mig en trygghet genom att skaffa mig prylar, men det är inte prylar man behöver, utan det handlar om helt andra saker.
Skammen för det jag varit med om var så stark så att jag kämpade på i 40 år med min hemlighet, men tillslut så orkade jag inte bära den själv längre och jag föll ihop som ett korthus. Jag hade ett bra jobb, jag bodde bra och tjänade bra, men det hjälpte inte, utan min kropp sa ifrån på skarpen och jag fick helt enkelt ge upp. Jag lät det gå alldeles för långt och jag blundade för verkligheten och lyssnade inte alls på min kropp. Jag höll helt enkelt på att slita ihjäl mig, och trotts mina besvär, min värk och mitt mående så var jag övertygad om att arbeta hårt var det bästa för mig.
Att tappa taget om det man har byggt upp under ett liv är givetvis väldigt jobbigt, men samtidigt så är det en vändpunkt om man får rätt hjälp. Att börja lära sig att förstå vad det är som har hänt i livet och att lära sig att hantera det är givetvis det enda sättet att komma till rätta med sina känslor och sitt mående. Att få öppna upp och helt enkelt kräkas ur sig allt elände och att röra om i sina minnen och känslor har givetvis varit väldigt jobbigt, men gud vad skönt det är när man väl vågar göra det. Detta gör man inte på en dag eller vecka, utan det kan ta flera år innan man vågar öppna sig fullt ut.
Det jag upptäckte efter några års hjälp av min terapeut var att jag inte hade fört den otrygga traditionen vidare till mina barn. Mina barn upplevde ingen otrygghet i sin uppväxt, men dem fick heller aldrig veta hur det stod till med mig. Jag skyddade helt enkelt mina barn från min verklighet och det gjorde jag omedvetet.
Idag vet dem allt om mig och mitt liv och det blev givetvis en chock för dem när dem fick reda på min hemlighet, men dem är så pass gamla idag så att dem vet hur dem ska hantera det och jag tror nog att dem har tagit lärdom av min berättelse och det kan man se när dem hanterar sina egna barn. Kärlek och omtanke råder verkligen i deras liv när det gäller deras barn och det är fantastiskt skönt att se.
Om man gör som jag fick känna på i skolan att man letar på den grinigaste läraren som finns och kallar honom/henne för OBS-lärare som sedan har till uppgift att banka in vett i min skalle och tro att det ska komma något bra ur det då har man inte förstått någonting. Det finns dem som förespråkar hårdare tag i skolan, men det man behöver lära sig är att respektera varandra hur man än har det och var man än kommer ifrån.
Oftast är det inget fel på eleven som trasslar till det i skolan, men det man gjorde med metoden OBS-lärare var att skuldbelägga eleven så att eleven börjar tro att det är hans/hennes fel att det ser ut som det gör i deras liv. Det är klart att man inte orkar med motgångar både hemma och i skolan och det resulterar givetvis i att man gör revolt och det är väl inte så konstigt.
Att från tidig skolålder få lära sig att respektera, stötta och hjälpa varandra tror jag är det enda sättet att lindra för dem som har det svårt och jobbigt. Om man känner ett stöd från skolan och sina kamrater så blir givetvis tonläget ett annat och man lär sig att förstå att det faktiskt finns människor som förstår och vill hjälpa. Detta borde vara en självklarhet och en naturlig del i skolan och skolarbetet.
Idag råder det en form av konkurens i skolan som gör att elever inte vågar stötta och hjälpa varandra, utan det gäller att vara bäst i klassen och framstå som en bra och duktig elev och sedan om någon inte hänger med i skolarbetet så får denne skylla sig själv. Ska det verkligen vara så, och kan vi göra något åt det?
Jag har en dotter som har börjat i en frisskola på gymnasienivå och skillnaden är verkligen märkbar när det gäller att respektera varandra. Att ens barn längtar till skolan för att det är så trevligt att vara där är verkligen ett steg i rätt riktning och för mig som förälder känns det helt underbart.
Jag har besökt skolan några gånger och det man möter när man kliver in i skolan är en fantastisk varm miljö och en otrolig positiv anda med glada och trevliga elever, det märks att eleverna trivs och skolan har som måtto att alla ska synas, så visst går det att göra något åt den situation som råder i många skolor idag.
Eleverna samarbetar, stöttar och hjälper varandra med dem uppgifter man får i skolan och man är mån om att få sin kompis att hänga med i skolarbetet. Man vågar fråga sina kompisar när man inte kan eller förstår en uppgift och det leder givetvis till att man faktiskt lär sig mera. Man känner att det finns människor i sin omgivning som bryr sig och det tror jag är viktigt.
Vi möts dagligen av hemskheter som händer och som verkligen får en att fundera över hur det kan komma sig att det har blivit så här. Om vi inte försöker förstå vad det är som händer och varför det händer så kommer vi inte att kunna göra något åt saken.
Det verkar som om människor har gett upp och accepterar att det ser ut som det gör och det beror förmodligen på att man känner en maktlöshet och inte tror sig kunna påverka situationen. Om vi har politiker som kan gå förbi uteliggare utan att göra något åt saken eller som tycker det är helt i sin ordning att utvisa apatiska barn eller som tycker att det fungerar bra i skolan och som drar åt svångremmen för dem som har det sämst ställt så att barn som redan har ett helvete får det ännu sämre så är det nog inte så kontigt att man som medmänniska känner sig maktlös.
Dem signaler som våra politiker sänder ut idag gör det möjligt för orättvisor att härja fritt och det ger även luft under vingarna för dem som har extrema åsikter. Att tro att det ska leda till något bra för Sverige och mänskligheten är verkligen att lura sig själv. Att tro att man själv inte ska bli drabbad av denna okunskap en dag är verkligen att tro för mycket. Förr eller senare gör man det.
Det vi människor säger och gör har en stor betydelse för hur våra politiker ska agera, men så länge vi tillåter det som pågår och inte reagerar så ska vi inte tro att politikerna ändrar sin riktning. Den dag vi själva råkar illa ut så vill vi att systemet ska fungera, men vi tror inte att det ska hända oss och därför reagerar vi inte som vi borde när vi ser andra som far illa. Vi tar saker och ting för givet och har väldigt svårt för att sätta oss in i andras situationer.
Jag tror att dem flesta människor är av en god art, men det som saknas är kunskapen för hur ett liv kan bli trotts att man har gjort allt för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har alla olika förutsättningar för att få ett bra liv och dem flesta gör så gott dem kan med dem resurser man har, men tyvärr så räcker det inte alltid till och får då till följd att man på ett eller annat sätt råkar illa ut.
Om vi från tidig ålder lär oss att respektera, hjälpa och stötta varandra så tror jag att vi kommer att få ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Om vi lär oss att förstå att livet inte alltid blir som vi trott och att vi har olika förutsättningar men att vi trots det ändå borde ha rätt till ett så bra liv som möjligt så kommer det också att bli så. Det är faktiskt du och jag som kan påverka detta genom hur vi själva agerar.
Nu har jag varit tydlig och skarp i min berättelse, men jag är ändå övertygad om att det finns dem som ändå inte kommer att förstå och det är just det som är ett problem för dem som råkar illa ut i livet.
Lite styrk har väl ingen dött av finns det dem som säger, men det är just det en del har gjort, frivilligt eller ofrivilligt och så ska det inte behöva vara. Om man inte själv har varit med om svårigheter så blir det givetvis väldigt svårt att sätta sig in i en sådan situation, för innerst inne tror man inte att det är så farligt och dem allra flesta har haft en bra uppväxt och har inget att referera till så därför uteblir stödet och hjälpen, man förstår helt enkelt inte vilket helvete en del kan ha.
Nu är inte jag så dum så att jag tror att jag skulle kunna förändra eller att få nio miljoner människor i Sverige att förstå livets gåta med detta brev. Vad jag däremot är övertygad om är att man måste börja någonstans för att få till en förändring där man lär ut respekt och förståelse för varandra och hur ett liv kan bli. Det bästa ställer att lära ut detta på är givetvis i skolan och jag är helt övertygad om att man kommer få ett helt annat klimat i Sverige om vi ökar kunskapen och förståelsen för varandra och om livet.
Någon måste våga börja och då är det väl bra att den som gör det har hjärtat på rätt ställe och har en respekt och förståelse för människor. Att vårda och skapa möjligheter för sina barn borde vara en självklarhet och ett bra ställe att göra det på är väl ändå i skolan.
Om jag som är drabbad inte vågar öppna mig och berätta om mitt liv på grund av det klimat som råder idag, vem ska då göra det för att öka förståelsen?
Hur konstigt det än låter så är jag oerhört tacksam för det liv jag fått. Det jag har fått lära mig under mitt liv och det jag har varit med om har gett mig så mycket som jag aldrig skulle kunna fått om jag har haft en normal och trygg uppväxt, men jag önskar ingen annan det jag har fått stå ut med.
Om jag genom min erfarenhet kan bidra till att skapa en bra miljö för andra så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter. För mig är det viktigt att utsatta barn får en chans att skapa sig bra förutsättningar i livet och kan min berättelse ge en liten nypa av det så är jag nöjd.
Jag kan till viss del förstå mina föräldrar för det jag har blivit utsatt för. Jag antar att dem inte har haft det så lätt själva under sin uppväxt, men jag kan aldrig förlåta dem för det dem har gjort med mig och mitt liv. Skulle jag berätta om allt elände jag har varit med om så skulle bara det fylla en hel bok och ni skulle förmodligen inte tro mig.
Det positiva i det hela är att jag har fått lära mig att handskas med livets baksida, och det har givetvis stärkt mig oerhört mycket och det är en erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.
Om jag är bitter? Nej, snarare tacksam för att jag har kunnat ge mina barn något som jag skulle behövt som barn och det räcker för mig. Jag bröt en osund tradition och priset jag fick betala för det var min hälsa, men jag är tacksam och glad över att mina barn slapp upplev det jag har fått gått igenom och tack vare det så är vår relation mycket bra idag och det ger ett hopp för deras barn eftersom den osunda traditionen nu är bruten.
Glöm aldrig att vad du säger och vad du gör kan ha en stor betydelse för någon i din närhet fast du kanske inte tror det, så tänk på vad du säger och gör. Släng dina förutfattade meningar i en sophink och ta reda på fakta istället. Jag lovar dig att du kommer att bli överraskad av det du får höra och att det inte alls är som du har trott eller fått hört från andra.
Ingen planerar att få ett litet helvete i livet, utan det beror oftast på saker man inte kan rå på som barn. Att ha tillit till sin omgivning blir inte lätt om man har haft det svårt så därför är det viktigt att man visar att det verkligen finns människor som bryr sig för att utsatta ska orka söka hjälp.
Jag lyckades på något konstigt sätt ta mig igen min uppväxt med livet i behåll, men tyvärr så finns det dem som inte har haft samma tur som jag, så jag måste ha haft en enorm kraft och vilja inom mig som har gjort att jag faktiskt lever idag. Detta låter kanske drastiskt, men så här ser verkligheten ut för många idag och det måste vi lära oss att förstå och helst göra något åt.
Skolan är en fantastisk miljö som med rätt förutsättningar säkert kan bidra till att barn som far illa kan få en trygg och bra tillvaro trots dåliga odds.
För mig skulle det vara oerhört intressant att höra barnens och föräldrars synpunkter på det jag skriver om och givetvis hur lärare ser på det hela.
Tack för att du tog dig tid att läsa det jag har skrivit.
Med vänlig hälsning
Rune
Rune: Tack för din långa, fina kommentar. Det finns mycket tänkvärt i dina ord! Dessutom är det garanterat den längsta kommentar jag fått under mina 3 ½ långa tid som bloggare!! 🙂 Tusen tack!!