Okej, gårdagskvällen efter jobbet hade kunnat bli lugn, skön, harmonisk… Men det blev den INTE!! Min äldsta dotter Binta skulle nämligen till IKEA (äntligen!!) och handla möbler och prylar. Det blev det mesta som kan tänkas behövas i en egen liten lägenhet.

Det blev typ 3-4 IKEA-vagnar, sammanlagt. Först och främst så tog det my-hy-hycket lääängre tid än jag någonsin kunnat ana. När vi nästan, nästan var klara och IKEA nästan-nästan skulle stänga, då kom vi på att pappa skulle ju åka och hämta min ena bror på Arlanda, eftersom han varit på kurs i Göteborg. Jag insåg genast att det här aldrig skulle gå vägen, så jag bad pappa åka iväg, så skulle vi slutföra handlingen och vänta på honom på parkeringen. Då kom pappa på att han kunde ju inte åka till Arlanda med släpvagnen, så jag skickade ut Binta ´s pojkvän att stå på parkeringen och vakta släpvagnen, medan jag och Binta skulle slutföra handlingen, med Mabou som gick och gnällde om att han var JÄTTE-HUNGRIG!!

Hur som helst, när vi står vid kassan, så inser vi att hennes 140*200-madrass, ska hämtas vid utlämningen,(som de naturligtvis har flyttat till ANDRA sidan gatan och ännu lite längre bort) och att de, liksom hela IKEA-varuhuset stänger om 10 minuter. Okej, i samma stund talar kassörskan om att tyget Binta köpt, skulle vägas (vi hade bara mätt upp längden), så ”någon” måste tillbaka till tygavdelningen och väga tyget.

Mabou: ”Och jag är JÄTTEHUNGRIG!! (…på kokosbollar!!) Jag dirigerar iväg Binta till tygavdelningen, pojkvännen får stå kvar med Mabou på parkeringen och vakta släpvagnen och jag springer som en skållad råtta till utlämningen.

Det lät så nära, men var ack så långt borta, när man skulle gå. Nåja, ½ minut innan stängning kommer jag in på utlämningen. Jag bad att få låna vagnen till stora IKEA vilket hon gick med på (även om hon såg ganska förvånad ut, typ; ”Vaddå-ska-du-dra-hela-skiten-ända-till-IKEA??” )

How ever, van som jag är att klara det mesta själv (utom tekniska grejer då) så börjar jag släpa iväg med JÄTTE-MADRASSEN på vagnen. Först ska man neeeer för en lång ramp. *Oups, där krockade jag allt några gånger med räcket*… Sedan skulle jag skjuta den förbi parkeringen. *ojoj, vad det blåser idag*… Sedan skulle jag u-u-u-pp med hela schabraket för en liten backe och IKEA känns helt plötsligt väääldigt långt borta. *Ojojoj, nu blåser det igen, så vagnen börjar snurra runt och ut på själva gatan och jag ser i ögonvrån hur bilen bakom tar det säkra före det osäkra och bestämmer sig för att inte köra förbi mig och riskera en madrass-krock, så han vänder och kör en annan väg.*

Nåja, nu är jag uppe för hela backen och ska dra den längs trottoaren förbi Bauhaus. *Titta, det går ju jättebra* …tills vinden tilltar i styrka igen och jag och vagnen och madrassen flyger tvärs över trottoaren, rakt in i staketet längs vägen. *ajajaj, det gjorde lite ont* Men framför allt känner jag mig mycket ensam och mycket liten och det känns som jag kanske inte riktigt klarar det här… Ringer Binta ´s pojkvän; ”Eeeeh, hej XXXXX, jag tror inte riktigt jag klarar det här själv, är Binta fördig på IKEA? Nähä, okej, ja, du får jätte-gärna hjälpa mig när hon kommer. Du går runt hela IKEA, sedan över gatan, sedan ser du Bauhaus , och där nånstans kanske du ser mig…”

Fortsätter dra madrass(-helvetet!!) , fortsätter flyga in i staketet några gånger. Sedan kånka upp skiten på trottoaren igen. *OH, NO!!* Dom håller på att göra om trottoaren längre fram. Asfalten är borta och det är bara en massa sand. Men skam den som ger sig. Jag kämpar på och inser att jag är ganska fast. PRECIS DÃ…!! PRECIIIIS DÃ…, stannar en bil med ett gäng unga killar (möjligen Latinos) och den ena kommer framspringande och säger; ”Damen, du ser ut att behöva hjälp!” Jag: ”Hehe, du tycker det ser så ut, va?!! Jo, du får gärna hjälpa mig över de här sandpartierna, fram till asfalten igen, för jag sitter liksom fast här…hehe, men sen är det okej, för det kommer någon och hjälper mig snart…” . Killen (sent-from-heaven) tar tag i vagnen och hjälper mig över sandpartierna. Jag tackar så mycket för hjälpen och han frågar; ”Är du HEEELT SÄKER på att det kommer någon och hjälper dig nu då?” Jag: ”Javisst, de är på väg, tack, TACK, TACK så mycket!!”

När killarna stängt bildörren och åker iväg, så faller jag ihop i ett fullständigt, hysteriskt skrattanfall, över den syn killarna måste fått sig. Jag står dubbelvikt och skriiiiker av skratt när Binta ´s pojkvän kommer springande i högsta fart. Han ser lite chockad ut först, men när jag förklarar mellan skratt-attackerna, så faller han också in i ett asgarv och berättar att han aldrig kommer att glömma synen av mig när han såg mig med jättemadrassen vid vägen. Precis då kommer pappa och min bror åkande och jag ser att min bror skrattar och pekar på mig och efteråt fick jag veta att han sagt; ”Kolla Familjen Taikon”. Nåja, skratta på ni, jag ställer mig inte helt rådlös och hjälplös i alla fall…!

Till slut så lyckades vi i alla fall ta oss till IKEA-parkeringen och även hem.

Glatt konstaterade jag att flyttlasset är färdigt, när jag kommer på att detta var bara den första av fyra barn, som en dag ska flytta hemifrån. Så från och med nu ska jag börja lobba för att barnen ska bo hemma lääänge, lääänge!!

Läs även andra bloggares åsikter om ikea, humor, galet,