Det där med barn… de ger en ständigt dåligt samvete… Man får inte lova barn sånt man inte kan hålla… men om man verkligen tror att man ska kunna genomföra det och det sedan visar sig vara omöjligt då?  

Jag jobbade i helgen. Då lovade jag Mabou att han och jag skulle åka och spela brännboll med mina kollegor nu ikväll. Han såg fram emot det och jag använde det som argument när han sa att han var uttråkad.  

Han är inte en särskilt uttråkad kille egentligen. I helgen när jag jobbade fick han vara med sina storesystrar och han fick gå och se en fotbollsmatch, han fick gå på Tivoli, etc. Men ändå… jag hade lovat honom och egentligen vet jag att när jag arbetar en viss typ av arbetspass, så är det osäkert när man slutar. Men jag trodde verkligen att jag skulle sluta klockan 18.00 i kväll. MÖJLIGEN att jag skulle få jobba över någon timme…  

Men jag insåg redan vid lunch att det skulle vara helt kört. Så Isatou fick rycka in   och de skulle hitta på något tillsammans. Han har inte klagat och jag kom hem från jobbet klockan 21.00…

Ändå… känner jag den där pirrande känslan i maggropen av otillfredsställelse… Kanske också för att jag själv sett fram emot att få hitta på något roligt med honom…??  

Hur som helst; det går fler tåg…! Men att vara förälder är verkligen inte heller alltid så lätt alla gånger…!