Jag såg dokumentären igår. Den om Bobby. Ämnet Bobby har ju stötts och blötts under det dryga år som gått sedan Bobby miste sitt liv. Jag tror inte det kan stötas och blötas nog.

Det som skedde Bobby var inte bara fasansfullt, det var också så oerhört obegripligt!!

Jag hoppas vi aldrig glömmer… Jag hoppas att vi någon gång ibland kan ta fram minnet av en liten pojke som inte fick leva länge nog. En liten pojke som rörde våra hjärtan, tyvärr alldelens för sent. En liten pojke som fick lida och plågas, bara för att han fanns till…

Vi får inte heller glömma att det finns fler barn som far illa … De är bara allt för värdefulla för att glömmas bort, för att försvinna och utplånas ur våra minnen.

Det hjälper inte Bobby att vi sitter här och tänker på honom, det hjälper inga barn att vi känner för dem och med dem, när det redan är för sent. Men jag hoppas att vi ändå ska minnas. Att vi ska ta till oss att där vi känner oro för barn, kanske vi ska ”lägga oss i” lite mer? Öppna våra sinnen för att finnas där som vuxna.

Oavsett, så hoppas jag att vi alla vuxna lärde oss något av den sorg och bestörtning som ”fallet Bobby” väckte inom oss alla…