Inspirerad av en kommentar.

gambia.gif

Blev lite inspirerad av en kommentar att skriva lite om Gambia. Ni som följt min blogg en längre tid, har nog inte kunnat missa att jag har en stark kärlek till Afrika och i synnerhet Gambia. Gambia som för övrigt är ett mycket litet land i Västafrika, som är liksom inkilat i landet Senegal, vilket är mycket större än Gambia till både yta och befolkningsmängd, men även till utveckling.

Under kolonialtiden var Senegal en fransk koloni, medan Gambia var en engelsk. Att fransmännen var mer generösa, både gällande ekonomi, skola och utveckling, än england mot sina kolonier, är något som fortfarande syns väldigt tydligt i länderna. Senegal är väldigt mycket mer utvecklat som land än Gambia. I förhållande till Gambia blir Senegal något av en ”stormakt”. Länderna har för övrigt en väldigt näraliggande kultur, då länderna en gång i tiden var ett enda land. Man delar fortfarande språk, stammar, kultur, musik etc. Däremot har dialekterna utvecklats åt olika håll i och med att i Senegal har man Franska som officiellt språk och i Gambia har man Engelska. Precis som att vi svenskar ofta skrattar åt den lustiga klangen i Norska, skrattar Senegaleser ofta åt Gambiers dialekt och ordförråd.

Jag kan inte riktigt förklara vad som är grunden till min kärlek till landet Gambia. Jag tror helt enkelt att det inte heller kan förklaras, utan måste upplevas. Däremot tror jag att vi alla upplever ett besök i ett annat land, olika, så jag är inte säker på att alla ens skulle förstå det om ni besökte Gambia. Men jag tror att de flesta av oss som rest runt en del i världen känner mer för något land än andra.

Jag är glad över mitt svenska ursprung. Jag är glad och nöjd över att vara den jag är, med allt vad det innebär. Men den kärlek jag känner till Gambia är ändå på något sätt som ”hemlängtan”. När jag sätter mina fötter på Gambia ´s mark, så infinner sig ett lugn och en glädje, som jag inte känner här hemma. Jag har ett ständigt sug på att öka mina kunskaper om landet, kulturen, språket, kort sagt; allt. Jag vill LEVA i det, MED det, jag vill lära mig, jag vill förstå det jag inte kan förstå. För att ta in allt det, tror jag det är viktigt att ha ett öppet sinne. Det är något jag försöker ha.

Första gången jag var i Gambia, var jag femton år. Jag var där på semester med min mamma. Vi skulle stanna i två veckor, men bytte biljetterna och stannade en vecka extra. Att komma till Gambia från Sverige, var att komma till en helt annan värld. Jag älskade allt. När vi åkte hem, grät jag hela flygresan hem. Det var som att lämna något jag alltid hållit kärt.

Min högsta dröm är just nu att kunna resa ner till Gambia med ALLA mina fyra barn (bara två av dem har besökt Gambia, vilket nog är en av mina största sorger i livet) , för att visa dem sitt ursprung, för att de ska fåträffa släktingar, för att de ska få känna pulsen av Gambia.

Dessutom vill jag att de ska få resa till Gambia för att stärka sina egna identiteter, vilket jag tror är extra viktigt för barn med flera ursprung. Jag vill att de ska få se svarta som jobbar som byggnadsarbetare, hotellägare, fiskare, restaurangägare, affärsmän, statliga tjänstemän, läkare, poliser etc. Jag vill att de ska få en annan bild av svarta, av Afrikaner, än den vi allt för ofta ser här i vårt västerland. Jag vill att de ska se att Afrikaner kan göra annat än att köra tunnelbana, taxichaufförer, vara spärrvakt, städare etc. (Inget ont om dessa yrken eller yrkesmän, men jag vill att de ska se att det finns fler alternativ).

Jag tror i och för sig det skulle vara nyttigt för alla människor att se, men särskilt för barn av blandat ursprung.

Nåja, vad ville jag säga med detta? Absolut ingenting, egentligen. Det var bara lite fritt strävande tankar så här en Tisdagkväll i Uppsala.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 reaktion på “Inspirerad av en kommentar.

  1. Hej
    Jag kan nog förstå din känsla för Gambia, jag känner likadant för Indien. Kände även en dragning dit innan vi fick äran att vara föräldrar för 2 indiska barn. Så när adoptionen blev ett beslut med Indien som land var jag överlycklig. Ännu lyckligare är jag nu när jag varit ner 2 ggr och jag bara älskar landet, folket, miljön kort sagt allt. Jag känner mig hemma där, fast mer i Calcutta än Delhi.
    Min högsta önskan är att hela familjen kan resa ner om 5 år.

  2. Lisa: Ja, då är du helt med på vad jag menar…! Lustigt att du skrev just Indien, förresten, för det är nog det land jag aldrig besökt, som jag mest skulle vilja besöka!! Det verkar jättehärligt! Kram!

  3. Du låter som min mamma. 🙂 Min storebror är ju halv gambian, så hon tjatar jämt om att jag, storebror och hon måste dra ner dit och se vart hans rötter finns. vi får se hur de går med resan men man vet aldrig. tycker själv de skulle vara jätte spännande.

  4. Är själv halv gambian halv svensk precis som dina barn. Får väl tacka mamma att hon krigat så vi alla har fått åka även om hon ångrar bittert att hon inte tog farmors råd att skicka dit oss varje sommar (fast det är olidigt vart där nu).
    Var nere nu dec/jan för första gången som ”vuxen” och de är nu jag förstår varför de blir en sådant chock aatt komma därifrån hit. Från ett land där pengar eller inga pengar stämmer om du ska lyckas eller ej. Till ett land med så många möjligheter. Även om jag föredrar att vara där, att ständigt få god mat och inte kunna klaga på vädret så är jag tacksam över att jag växte upp i just Sverige vilket jag inte var innan jag åkte. Samtidigt som det smärtar att se med egna ögon barn som tigger för att klara dagen så fylls jag av otrolig stolthet att få vara från just gambia, att jag är gambian.

  5. Jag blir så avundsjuk när jag läser ditt inlägg, att känna hemlängtan måste vara vemodigt men också en underbar känsla, att man liksom hör hemma någonstans. Själv har jag flyttat mycket och saknar den känslan. Att ha ett ”riktigt hem”. Sverige är den plats som känns mest som ”hemma” men inte riktigt fullt ut. Egentligen känner jag mig mest ”hemma” när jag är på resande fot. Kram

  6. Jag känner sådan hemlängtan till både Iran och nu Indien men kanske främst till iran eftersom persisk kultur känns närmare på nått sätt. älskar det så fort jag hör någon prata persiska blir jag så glad….tänker ofta på iran och skulle vilja åka dit igen…kram sarah

  7. När jag läst om Gambia hos dig insåg jag att det är exakt vad jag känner. Var dit för första gången i december så min dotter fick hälsa på sin pappa, halvsyskon och enorma släkt. Har aldrig tror jag känt mig så hemma i ett främmande land… Bara måste tillbaka igen. Annars tack för en bra blogg

  8. Jenna: Ja, jag kan bara hoppas att ni kommer iväg!! Ska hålla tummarna, för det är helt fantastiskt i Gambia! Kram! 😉

    Liv: Ja, det är verkligen en kulturchock, varje ång man “växlar” land. Blir förstummad när jag kommer dit, men nästan ännu mer förstummad när jag komemr tillbaka, för när man åker ner är man så förberädd på att det är en stor skillnad, men man glömmer bort att förbereda soig när man kommer tillbaka! Var stolt över din mamma!! Kram!

    Nadja: Det är ett lyckligt vemod, precis som du skriver. Men jag är en obotlig opimist, så jag tror att du faktiskt skulle kunna finna den där ”hem-känslan” i något land. Gambia är ju inte heller ”mitt land”, men jag känne rså ändå. Kanske kan du också finna ett land eller en plats där du kan känna samma sak?! Kram!

    sarah: Ja, det är precis den där känslan jag försöker sätta ord på…! Men jag gillar också persiska och maten…mmm….!! För att inte tala om den trevliga traditionen att man sitter och skalar frukten till sina gäster…! 😉 Kram!

    Skoog/Sisaho: Jag blir så glad över att andra känner på samma sätt som jag för Gambia. Det gör att det känns mer “äkta”! Kram!! 🙂

  9. du skriver så bra inlägg om Gambia blir så nyfiken på hur det kom sig att du flyttade dit som så ung (har för mig att du bodde där när din äldsta barn var små) och varför du flyttade tillbaka till sverige igen. skulle vara roligt om du skrev lite mer om detkram nyfiken /sarah

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.