Idag har jag varit på resande fot. Jag har besökt en kär vän. På vägen till min vän, bytte jag tåg i Stockholm. På Centralen i Stockhom, medan jag stod och väntade på mitt tåg, fick jag syn på en man, sittande på en bänk. Mannen begravde sitt ansikte i sina armar. Jag kunde inte slita min blick från honom. Ibland har man dessa ögonblick. Man ser och kan bara inte ta bort blicken, för något rör vid ditt hjärta och ditt inre fylls av empati.
Framför honom på marken stod en Mer-flaska. Ibland tittade han upp, tog en klunk, för att åter begava sitt ansikte i sina armar. Han vaggade med sin kropp, till vänster och till höger, fram och tillbaka.
Ibland gav han upp ett slags krystat vrål. Det var helt uppenbart att mannen inte mådde bra. Det var tidigt på morgonen och innan morgonrusningen tagit fart. Mannen bar en stor dunjacka, trots att det är början av Juli och idag var en ganska skaplig dag.
Jag fick en känsla av att mannen var hemlös, vilket kanske inte alls stämmer. Kanske var han drogpåverkad? Han kanske bor granne med Kungen, vem vet?
Men han berörde mig någonstans i mitt inre. Så reste han sig upp och gick. Jag ångrar fortfarande att jag inte gick fram och la en hand på hans knä. Ibland kan det räcka…
Pingback: Otrohet. | Tonårsmorsa
Pingback: Tonårsmorsa » Situation Stockholm och Hemlöshet!
När ska våra politiker börja ta bostadsbristen och de oskäligt höga boendekostnaderna i vårt samhälle på allvar? Då konsekvensen av detta leder till att fler och fler människor vräks och hamnar i hemlöshet.
Så det borde egentligen inte vara några problem att få koncensus att agera mot detta, då alla partier vid förfrågan prioriterar arbetet mot hemlöshet. Men mot för våra politiker kanske betyder till? Då de istället för att agera och tar sitt förtroendeuppdrag gentemot samhället på fullaste allvar, lägger över ansvarsfrågan till hjälplösa social/frivilligarbetare.
Som då i vetskap av hjälplösheten i sin tur känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har ett tryggt hem att gå till.
Jag tror det är viktigt för allmänheten att få vetskap om, att som social eller frivilligarbetare saknar man de verktyg som behövs för att hjälpa hemlösa människor med deras primära behov efter den â€vård†socialtjänst och våra frivilligorganisationer tycker hemlösa behöver.
Vilket beror på att varken socialtjänsten eller någon av alla â€hjälp åt hemlösaorganisationer†förfogar över egna trygga hem åt våra hemlösa.
Då den rådande ordningen är att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen, så hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten. De i sin tur lägger alltmer av sitt hjälplösa ansvar till ännu mer hjälplösa brukar/klient och frivilligorganisationer.
På detta hänsynslösa sätt omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en ”klient” med sociala problem. Problem som passar socialtjänsten och de boenden som socialtjänsten och frivilligorganisationer förfogar över.För övrigt ingår det inte heller i socialtjänstens eller övriga organisationers huvudsakliga uppgift att ordna fram bostäder till hemlösa.
Så i och med detta förhållningssätt till våra hemlösa/fattiga har denna ständigt expanderande â€hemlösaindustri†(fattighus) skapats och åter normaliserats i vårt samhälle.
Så på ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem och en arbetsmarknad för redan etablerade av ett bostadspolitiskt problem.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Rolf Nilssons senaste inlägg..Vanmaktens korridorer!