…att jag haft en nostalgitripp av allra värsta (eller bästa?) sort de senaste dagarna? Reggae, Reggae, Reggae. I morgon är det Måndag. Tillbaka till arbete och vardag. Tillbaka till ett liv utan reggaeartister, gamla goda vänner, dreads och nostagi.

Jag kommer klara det också. Inte helt abrupt så där… men i alla fall hoppas jag att det ska ebba ut, lite steg för steg sådär… för att tänka tillbaka på sånt som varit, få en sådan där känsla för sånt som passerat, som aldrig mer kommer att upplevas… det känns bra och samtidigt så gör det lite ont…

Jag har upprepat många gånger i min blogg att jag är så glad för varje år som passerar. Att jag är så glad över att min egen tonårstid har passerat med råge. Jag har skrivit om att det verkligen inte ÄR en myt att livet börjar efter trettio. För mig har mitt liv blivit bättre och bättre för varje år… När jag ser mina tre tonårsdöttrar och de våndor de genomgår. Hur livet sakta går framåt, men de måste gå igenom så mycket ont på vägen… och jag lider med dem, för jag vet att det dröjer länge än innan de kan börja skörda livets frukter som vuxen med allt det positiva som mognad och livserfarenheter för med sig…

…men ändå… dessa sista dagar har jag med ett litet sting av saknad sett mina döttrar stå längst framme vid scenkanten och vråla sig hesa. Jag har med ett litet, litet sting sett deras glädje och överväldigande av att ha stått öga mot öga med de stjärnor de ser upp till allra mest. Vars musik får blodet att pulsera.

Det känns som igår, det var jag och mina kompisar som stod där allra längst fram och blev svag i knäna för att artisten i fråga tittat på JUST MIG, rakt in i MINA ÖGON .

Det känns som igår och ändå känns det som allt det skedde i ett annat liv…

Andra bloggar om: Musik, Om mig, Tonåringar, Tonårsmorsa, Reggae, Konsert, Nostalgi, Artist,