Mobil eller ej till barnen.

miscellaneous_583.gif

Läser en krönika i Expressen där huvudfrågan är: ”Varför ska barn ha mobiler?” Debattören Maria Näslund menar att det är ett dåligt argument att alltid kunna nå barnen och att det är bättre att lära dem passa tiden och lära dem klockan. Vidare anser hon:

Men okej, det är säkert praktiskt att alltid kunna nå varandra, det kan jag fatta. Då kommer min andra – betydligt allvarligare – invändning: Det är väl fortfarande ingen som riktigt vet vad strålningen gör när man håller telefonen tryckt mot huvudet dag ut och dag in?”

Jag måste säga att jag inte alls håller med henne. Klart att små barn, som ännu ska ha uppsikt av föräldrarna, inte behöver mobiler. Mabou (5 ½) tjatar sig galen efter en mobil, men det är klart han inte har behov av en mobil. Han har fått en gammal avlagd som inte har någon mottagning, men har inte fått något SIM-kort, vilket innebär att mobilen ändå inte fungerar.

Flickorna fick mobiler i lite olika åldrar, men de gick i låg- och mellanstadiet. Jag vet att många föräldrar inte håller med mig, utan de tycker inte alls att barn ska ha mobiler, det är helt okej för mig att de väntar med mobiler till sina barn.

För mig tog det lite tid innan jag själv skaffade min första mobil och därefter tog det ett tag innan jag gav mina egna barn mobiler. Mabou kommer troligen att få en mobil tidigare än hans systrar (idag 14, 16 och 18 år gamla) fick någon.

Min poäng är att för det första så är det inte bara bra och bekvämt att alltid kunna nå sina barn (de har ändå lärt sig klockan tidigt och de har fått lära sig att passa tider), det är framför allt bra att de alltid kunnat nå ut på sina mobiler. Jag har aldrig behövt dras med dyra mobilräkningar för barnens mobilringande, eftersom de bara haft kontantkort. Från ett kontantkort kan de bara ringa tills pengarna tar slut, men de kan ALLTID nå ut vid händelse av en nödsituation (man kan ju ringa 112 även utan pengar på mobilen). Nu för tiden kan vi även smsá varandra gratis, utan att ha pengar på kortet.

Jag kan inte räkna hur många gånger det varit till hjälp i min familj att barnen har mobiltelefon.

Argumentet att det är skadligt att ha mobilen ”tryckt mot huvudet dag ut och dag in” tycker jag är näst intill befängt, eftersom den slant man laddar mobilen med knappast räcker till att prata i mobilen ”tryckt mot huvudet dag ut och dag in”.

Det handlar om korta samtal för att meddela sig, även om tonåringar kan prata i telefonen en hel del, så har de knappast råd att prata i mobilen ”dag ut och dag in”.

Frågan är då när man ska skaffa en mobil till barnen? Jag tycker det är väldigt individuellt. Men en bra ledtråd kan ju vara när barnet börjar ett mer ”självständigt liv”, börjar ta sig själv mellan kompisar, till och från träningar och till och från skolan själv.

Däremot tycker jag inte det är nödvändigt med nya, dyra mobiler, då det idag faktiskt finns risk för att barnen blir rånade på mobilerna. En avlagd äldre modell som någon vuxen i familjen lagt av sig, duger alldelens utmärkt som en första mobil och är inte särskilt attraktiv att råna någon på.

Så, mobil till barnen eller ej, tycker jag är upp till varje förälder, men själv är jag glad att mina barn fick mobiler relativt tidigt, eftersom det rent konkret hjälpt dem i många situationer, där de behövt nå en vuxen eller själva bli nådda.

Den händelse som jag spontant kommer att tänka på är när Binta i mellanstadiet, tillsammans med två klasskamrater gick vilse i skogen under en orientering och trots flera timmars sökande, så fann man inte flickorna. Polisen lyckades då spåra dem via Binta ´s mobil och flickorna kom tillrätta igen. Binta hade då även själv ringt till SOS och de visste precis vilka det handlade om, eftersom skolan redan hade kontaktat dem.

Jag har många, många fler exempel på när jag varit glad och tacksam över att barnen haft mobil, de flesta exemplen har dock skett under tonåren, men det finns många skäl till att jag varit tacksam över att barnen haft mobiltelefon även i yngre ålder.

Så för mig är valet ganska självklart, när föräldrarna tycker att behovet finns, kan barnen ha mobiler.

Dessutom kan barnen inte skylla på att de glömt ta på sig klockan, om de kommer för sent till middagen, för mobilen har de i stort sett alltid med sig…! 😉

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 svar på ”Mobil eller ej till barnen.

  1. Jag tror att min unge fick mobil, i dom här sammanhangen, rätt tidig ålder.
    Han har hunnit med att bada med en, haft sönder en och är nu på sin tredje redan.
    Han fick mina gamla avlagda till att börja med, han köpte en helt egen och har fått en i julklapp.
    Han har också kontantkort till sin och som ensamstående morsa kan jag säga att det har varit gudabenådat att han haft mobil.
    Hela förra sommaren när jag jobbade och han var ledig och vägrade gå på fritids så var det en enorm trygghet för mig att han hade mobil.

    Men visst är det helt individuellt från familj till familj och från unge till unge hur och när det passar bäst.

  2. Cecilia (dottern) fick mobil i 4:an eftersom det var krångel med att dom inte fick ringa från skolan för och kolla om det var ok att stanna och leka med kompisar efter skolan. Det har även varit mycket krångel med skolskjutsar som uteblivit osv… då har hon själv ringt taxi och frågat var dom blir av *S*
    Dom hade även orientering i 5:an och kom vilse, så kollade hon Eniro genom telefonen på nåt sätt, du vet ut på nätet (vet inte själv hur det funkar) tog fram lärarens mobilnummer som hon och kompisen visste att läraren hade med sig.
    Hon ringde upp läraren och sa att dom var vilse, vilket var tur för dom var ju superoroliga. Sonen fick nu i somras och han är 9 år, endast kontankort och han har inte gjort av med den hundralappen jag laddade med när han fick telefonen, tror det var i juni.
    När man bor som vi gör ute på landet och dom vill leka med kompisar efter skolan är det bra om dom har mobilen och kan ringa till mig o kolla om det är ok att dom stannar kvar hos en kompis eller att kompisen åker med hem till oss.

  3. Jag fick min första mobil när jag gick i 1an, då va jag 7år.
    Jag fick pappas gamla men med nytt skal och eget nummer. Jag tyckte de kändes as tryggt och jag kunde klicka på en knapp och vips va mamma lr pappa på andra sidan o kunde hjälpa mig! det är verkligen något alla barn borde ha, dom behöver verkligen inte nyaste fränaste men en gammmal avlagd med ett comviq kort från 0:- hos comviq.se sen skaffar man kompis så kan dom ringa te kompisarna gratis om dom med har comviq vilket typ alla har! Perfekt!
    Hemtelefonen blir billigare och man känner sig trygg!
    /Carro 15år 😀

  4. Pingback: Evas krypin i cyberspace

  5. Eva: Ja, jag tror det varit en särskild hjälp för oss ensamstående, faktiskt. Jag är så tacksam för mobiltelefonen!! Ja, krönikan känns inte som den var så intelligent skriven… *S*

    Lisa: Ja, det där med mobil är toppen. Trodde man hade mer användning för den när man bor i stan, men du har en poäng med det du skriver, så nu ändrar jag uppfattning, eller inser i alla fall att man nog har lika stort behov av den på landet som i stan. Du ser, alltid lär man sig något nytt! Tack! 😀

    Carro: Precis! Det behöver inte vara särskilt dyrt, dessutom är det en trygghet! Kram!

  6. Pingback: Exet och jag är oeniga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Barn och mobiltelefoner ……….. *Evas krypin*…

    Jag läste ett inlägg som Tonårsmorsan hade skrivit efter det att hon läst en krönika i Expressen som handlade om just det här med barn och mobiltelefoner.Det finns säkert väldigt mycket tyckande och tänka…

  2. […] inte bli allt för utlämnande nu, men jag vill ändå ha sagt att även om jag anser att det är okej att barn har mobiler, så har jag INTE sagt att det är okej hur tidigt som helst och bara för att jag tillåter det, […]