Mannen på parkbänken.

Där sitter du på parkbänken igen. Eller som vanligt. Med en ölburk i handen. Du tittar på oss som passerar och ändå ser du oss inte alls…

Du har stängt av dina känslor med de öl du häller i dig. Fast någonstans där inom dig finns de ändå kvar. Känslan av misslyckande. Känslan av att vara mindre värd. Känslor som gör ont. Det gör ont, men bara ibland. För det mesta går det rätt bra att bara stänga av.

Den där spirande känslan när du häller i dig dagens första öl är för länge sedan försvunnen. Du känner i stället en slags trygghet. Trygghet blandad med ångest, för ölen som förstört så mycket i ditt liv. Samtidigt som den är din ständiga trygghet.

Ibland passerar tanken ditt medvetande, att du får en omstart, hjälp att sluta dricka dina öl. Men de passerar bara som flyktigast. Du vet att det inte finns någon hjälp att få. Vem vill hjälpa en gammal alkoholiserad man, som tillbringat allt för många av sina senaste år på en parkbänk?

Du slår bort tankarna, för de gör dig bitter.

Du är förbannad på samhället, för att du inte får den hjälp du så väl behöver. Du är förbannad på dina barn, som inte håller kontakten. Samhället är förbannad på dig, för att du inte gjort något samhällsnyttigt, utan har i stället supit bort ditt liv. Dina barn är förbannad på dig, för att du inte fanns där för dem, utan var ute och söp i stället, när de växte upp.

Det knyter sig i magen av smärta, för att tänka på allt som passerat gör ont. Samtidigt som du slår bort den tanken kommer en ny:

Livet är kanske inte så tokigt ändå? Solens stålar som leker i ditt ansikte, en nyöppnad ölburk och en man som passerar dig bekräftar dig hastigt med ett leende…

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

4 svar på ”Mannen på parkbänken.

  1. Jag vet att det här är ett väldigt gammalt inlägg, och frågan är om du kommer att hitta till den här kommentaren. Det enda jag kan säga är att jag vet själv hur det är att leva med en alkoholiserad förälder, en förälder som om kvällarna inte var närvarande utan ofta däckade i soffan. En förälder som gjorde att min uppväxt blev väldigt osäker och som också orsakade att jag flyttade därifrån vid 15-års ålder för att bosätta mig hos min andra förälder. Aldrig någonsin har jag varit så tacksam över att mina föräldrar skiljde sig, jag hade någonstans att ta vägen, någonstans att fly… Jag hade ett tryggt ställe att ta mig till. Många andra som lever med alkoholiserade föräldrar, eller föräldrar med någon annan sorts missbruk har inte den möjligheten. De får ta sig till soc, och med hjälp av de hamna hos en inte lika trygg fosterfamilj.

    Jag är bara så glad över att min ena förälder inte är så gravt alkoholiserad att den inte kan ta hand om räkningar eller hyra. Alltid skött jobbet, betalat räkningar i tid och inga skulder. Utåt sett en hyvens person. Men bakom stängda dörrar… inte riktigt lika hyvens. Fråga mig inte varför jag skriver det här egentligen, men nu har jag sträckläst ur din blogg i några timmar både igår och idag, kommit så här långt hittills oc jag gillar din blogg. Riktigt mycket. Så… ja. Jag vet inte.

  2. Hanna: Jag tror inte jag brukar missa någon kommentar, eftersom jag får kommentarerna mailade till mig automatiskt. Dessutom brukar jag försöka kolla ”recent comments” i högerspalten! Tack för din kommentar. Jag har själv till viss del växt upp med alkoholism, dock inte av någon av mina biologiska föräldrar.

    Jag tycker inte det är okej att barn växer upp med dessa problem, samtidigt vet jag att det ändå sker och idag kan jag nog tycka att det kan stärka många människor mer än det kan knäcka dem. Kram och ta hand om dig!

  3. Jo, jag har blivit starkare som person nu.. Men då var jag rädd och jävligt knäckt i ett par år. Men det har fått mig att bli vuxen fortare än många andra i min ålder säger jag själv och folk i min omgivning. Jag tycker inte att någon ska behöva växa upp med det. Nu kan jag se tillbaka på de åren utan att känna den minsta bitterheten, vi har idag en helt okej kontakt, ingen förälder-barn kontakt däremot, och jag litar inte för fem öre på den här personen. Men vi kan umgås utan att helvetet ska braka lös. Det tog sin tid, men nu går det… Och det är skönt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.