Föräldrar som drogat sina barn…

7_12_6.gif

Jag har redan berättat att vi hade en liten släktmiddag idag. Vi var på en enklare restaurang. När vi kom fram så var dock alla borden upptagna, men servitrisen bad oss hålla koll på ett visst bord, eftersom hon sa att de redan betalat, så de skulle nog gå snart. Så vi väntade.

Jag har varit med mina yngre bröder många gånger på restaurang när de var små. Jag har fyra egna barn, som varit på restaurang många gånger. Det har alltid varit samma sak. Innan varmrätten blivit halvvägs uppäten, så har man fått lyfta upp barnen på stolen minst 10 gånger. De har klättrat på fönsterbrädor, de har krypit under borden, de har gråtit, vägrat, stretat, stört.

Som förälder har man naturligtvis förmanat, uppmanat, rytit, bönat, mutat och gjort kort sagt ALLT för att man ska hinna käka sig mätt, innan man varit tvungen att gå för att man är fullt medveten om att barnen stör andra gäster.

Ibland har man gått långt innan, för att man varit så förbannad, så man inte ens haft ro att äta sin mat klart. Naturligtvis muttrande att; ”det var SISTA gången DU fick följa med på restaurang!!” Sedan har det tagit evigheters evigheter innan man vågat visa sig med barnen på restaurang igen…!

Nåja, nu för tiden är mina döttrar i alla fall stora nog för att kunna gå på restaurang med, även om de inte var med idag. Hur som helst, bordet vi skulle hålla koll på idag, hade två barn i familjen. Jag tänkte därför:”YES! De har redan betalat, de är härifrån på nolltid!”

Tro det eller ej, men dessa barn satt alldelens stilla medan föräldrarna pratade i lugn samtalston. Inget barn avbröt, inget barn klättrade på fönsterkarmarna (och då satt de ändå precis vid fönstret!!) och inget barn kröp runt på golvet eller under bordet!

Efter en stund gick jag lite närmare för att se om barnen verkade fastkedjade eller något. Men jag såg inga kedjor alls…! Nåja, där kom i alla fall servitrisen och gav barnen en varsin klubba. ”HA!” Tänkte jag. ”Nu handlar det om sekunder, för barnen skulle bara hinna smaka på klubborna, sedan skulle de gå och bordet skulle bli vårat!”

När mina barn får klubbor på restauranger så brukar de se det som den slutgiltiga signalen på att det är dags att dra, så de kan äta klubban på vägen. Varför servitriserna delar ut klubbor är jag helt övertygad om att det beror på att de ger en klubba i stället för att säga rakt ut det de tänker: ”Nu har jag stått ut med dig en halvtimme, dina föräldrar har betalat, du får en klubba om du sticker nu, så här blir lite lugn och ro.”

Nåja, idag på restaurangen så satt barnen kvar. Föräldrarna samtalade. Barnen slickade klubborna. Vid det här laget var vi vansinnigt hungriga. Vi var åtta personer och hade väntat i tjugo minuter. Vilket är ungefär lika lång tid som vi sammanlagt brukade bli kvar på restauranger när mina barn var små…

Jag tänkte att det måste vara något allvarligt fel på barn som sitter kvar lugnt, så länge. Men de verkade helt ”normala”. Det var DÃ… jag kom på det!! Det var naturligtvis inte barnen det var fel på!! Det var ju föräldrarna, for heavens sake!!

De hade antagligen drogat de stackars barnen. De bara satt där i dimmornas värld och kände sig lugna och goa och flower-power och hans moster. Om jag tittade riktigt noga, så kunde jag nästan urskilja peace-tecknen i barnens ögon…
11_12_12.gif

Till slut blev ett annat bord ledigt och vi kunde börja beställa vår mat och börja äta. Men jag undrar fortfarande: Hade de verkligen drogat barnen, eller hade de helt enkelt lyckats så bra med sin uppfostran att de helt enkelt brukar gå ut med barnen jätteofta på offentliga ställen, bara för att kunna sticka alla andra föräldrar i ögonen med att just de verkligen lyckats?

OBS!! Vill, för tydlighetens skull, bara klargöra att jag anser att det bästa sättet att ”råda bot” på vilda barn på offentliga ställen är att fortsätta ta med dem, förmana och lära dem hur man uppför sig! Hur ska de annars lära sig det?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 reaktion på “Föräldrar som drogat sina barn…

  1. ”Vilda barn” på restaurang, ett kapitel för sig och du som erfaren på den fronten kan ju skriva en minihandbok till andra föräldrar som nu lever mitt i det. Ett tips bara 😉 Du har härliga ungar.

    Vi tillhörde inte den kategorin barn någonstans och definitivt inte på restaurang utan vi satt som tända små, snälla ljus. Visst kan del av det skyllas på uppfostran men den största delen var ändå rädsla. Rädsla styrde väldigt mycket i hur väluppfostrade vi var. Det märktes mest när vi var solo med mamma för då var vi inte rädda och betedde oss som ”normala” barn. Tack och lov för mamma.

    I både Liberia och Ghana var vi syskon väldigt välkomna med dom vuxna ut på restaurang eftersom vi alltid var så ordentliga. Det finns ju alltid en baksida av orsaker oavsett om baksidan är bra eller dålig.

    Ett trevligt restaurangbesök med vilda barn har ju också helt klart en ålder tillskriven. Ju äldre di vilda är desto mer sansade blir deras vildhet eller hur jag nu skall beskriva det. Rent generellt så är ju vilda barn aningen mer utåtriktade och mindre hämmade och det är väl positivt, åtminstone ibland 🙂

    Barn är härliga, ibland mer ibland mindre och särskilt när dom precis somnat. Då kommer oftast känslan av lycka över di små liven som sover så gott och man känner att kärleken flödar.

    Önskar dig en bra helg med eller utan sällskap av Pacman

  2. Jag började restaurangträna min unge när han var 1 1/2 år ungefär.
    Sedan har vi fortsatt och fortsatt och fortsatt att träna.
    Övning ger färdighet…….och rätt tidigt lärda han sig de viktigaste sakerna.
    1. Man sitter stilla på stolen.
    2. Ska förflyttning i restauranglokalen ske så görs den GÃ…ENDE, inte springande.
    3. Man beställer INTE spaghetti och köttfärssås för det kan mamma göra mycket godare hemma och då är det ingen idé att gå på restaurang.

    Jag vill bara flika in att allt detta sker och skedde helt utan droger.

    😉

  3. Carina: Trist att du har så dålig erfarenhet av rädsla från barndomen. Blev verkligen ledsen när av att läsa det du skrev. Tur att du har goda förebilder också! 🙂 Jo, jag vet att barn som är vilda oftast också är mer frispråkiga och framåt, vilket jag strävat efter, samtidigt som gångerna man fått skämmas är många…! 😉 Kram till dig! (L)

    Eva: Ett barn, ja, det kan jag nästa acceptera, men inte med fler än ett barn! 😀 Kram!

  4. Tonårsmorsa: Inget att vara ledsen för. Både gott och ont formar en och en del av oss har tur också. Jag fick med mig så mycket gott under min uppväxt i Afrika även om rädslan inte upphörde förrän jag var 28 år (hemskt men så var det) Det är vad jag uppskattar honom för, åren i Afrika men annars har vi ingen kontakt idag, självbevarelsedrift heter det.

    Njut av dina ohängda barn, du och barnen (du beskriver situationer så underbart) ger mig och många med mig så många goa skratt åt era vardagliga situationer och det känns igen och gör mig väldigt glad.

    Kanske kan du skriva ihop en hel del av dina skriverier och faktiskt publicera dessa som tex en handbok för ”päron” alternativt en ”rysare” i hur livet med barn/tonåringar kan bli. Jag skulle utan tvivel köpa den på stående fot och skratta mig halvt fördärvad för efteråt är det roligt och underbart.

  5. Hoppas verkligen att ungarna inte var drogade.
    Kanske var de bara ovanligt lugna till sin natur. Tro det om du vill, men sådana barn finns faktiskt. Jag var ett sådant barn – tro det om du vill, Part II. 😉

    Kram pårä!

  6. Carina: Tack, tack, tack och massor av varma kramar! 🙂

    Annette: Roligt att du gillar bloggen! Välkommen åter, så ofta du vill! Kram!

    Robban: Nej, det är kanske mina som är ovanligt vilda, kanske…?!! 😀 Så du var en lugn sådan? Hmmm… Vågar man lite på det? 😉 Kram!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.