Mindre lyckad barnuppfostrings-metod.

jai-binta-o-isa.jpg

Jai 4, Binta 6 och Isatou 2 år gamla. (Nu är de 16, 18 och 14 år.)

Apropå att vara en ”perfekt förälder”. En sådan har jag nog aldrig varit. Jag tror jag gjort de flesta misstag en förälder kan göra. Jag har haft perioder när jag varit för sträng och andra perioder när jag varit för ”slapp” eller för ”snäll”. Jag har haft perioder när jag försökt mig på en lång rad av olika uppfostringsmetoder. En del lyckade. En del mindre lyckade.

För att sammanfatta det hela, så tror jag inte det funkar att köra en enda metod hela tiden. Vissa saker bör man i och för sig vara konsekvent med, men jag tror ändå man måste vara det med olika metoder. En viss metod som funkar väldigt bra, gör det ändå inte i längden. Efter en tid måste man byta metod, när den gamla går på ren slentrian och barnen inte längre reflekterar över den metoden.

Som person är jag ganska högljudd. I spåren av detta, så har flera av mina barn blivit likadana. Kort sagt: vi är en ganska livlig familj. Nu är det inget jag har lidit av, eller tycker att det nödvändigtvis är negativt. Jag trivs i liv och rörelse.

Men under en period när flickorna var små, var Binta och Jai väldigt krävande och jag i min tur var mer högljudd än vanligt. Jag röt till åt barnen, men fick sällan den respons jag önskat. I stället så ignorerade de vad jag sa. Vid den tiden tittade jag ofta på Oprah Winfrey show på TV. Hon hade ofta med experter i sitt program och ofta hade hon väldigt goda råd att ge.

En dag handlade det om just barnuppfostran. Jag minns inte om det var Oprah själv, eller någon klok expert som kom med förslaget, men någon förklarade att när en viss metod inte fungerar, så ska man göra tvärt om. Om man är högljudd och gapig, så ska man i stället viska. Då kommer barnen att reagera mer och lyssna mer, just för att de inte är vana vid detta.

Sagt och gjort. En kväll, när jag läst saga för mina äldsta två döttrar, så nattade jag dem och gick ut från rummet. De började genast hoppa i sina sängar och kasta saker på varandra. Skrika och tjoa. Jag väntade en stund, tills de var riktigt i sitt esse. Då gick jag in i rummet, barnen tog knappt notis om mig. Jag viskade: ”Nu får ni ta och lugna ner er och lägga er och sova!” Ingen lyssnade, eller hörde ens vad jag sa. Jag upprepade vad jag sagt, fortfarande med viskande ton, men nu med rytande röst: ”Nu får ni ta och lugna ner er och sova!” Då såg de mig. De såg på varandra, på mig, på varandra, sedan började de skrattande säga: ”Mamma har tappat rösten! Haha… nu kan hon ju inte ens bli arg!”

Behöver jag säga att det var en av de mer misslyckade metoderna? 😉

Social comments

Loading Facebook Comments ...

3 svar på ”Mindre lyckad barnuppfostrings-metod.

  1. Ja dessa proffiga metoder att banuppfostran ena experten efter den andra.
    Jag tror som dej man måste nog ha olika de…finns ju inte 2 barn som är lika.
    alla är ju olika och då tror jag uppfostran lär bli olika…
    Även om grunden är den samma konsikvent..mm..

    Men att man gör det som passar just dit barn bäst..

    Kam
    Annette

  2. svar på bloggkomentar: håller faktist med dig om de där 😀 så på ett eller annat sätt stödjer man ju cancer forskningen… Skitbra enligt mig 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.