Jag får en hel del mail om de ämnen jag skriver om. Det är inte helt ovanligt att dessa mail innehåller frågeställningar om tonåringar och liknande. Inte i något ämne utger jag mig för att vara någon slags expert, men visst, vissa ämnen har man mer erfarenhet av än andra. Om jag inte hade fått lite erfarenhet med åren, med sammanlagt fyra barn, varav tre tonårsdöttrar så vore det ju underligt.
Som förälder är det en himla massa saker man har ansvaret för. Men jag anser att när barnen börjar växa upp, så är det ens föräldraransvar att ge även barnen ansvarsområden. För Jai (16) och Isa (14) anser jag att jag införde ansvarsområden för barnen i ganska bra tid, för Binta (18) kom det något sent, i och med att hon var äldre när jag väl införde det.
Jag anser att mina barns känsla för ansvar kommer och går lite i perioder. Tills för ett halvår sedan var det Isa som hade den största ansvarskänslan över att hjälpa till här hemma. Nu är det Jai som har det. Jai tar ofta hjälp av sina kompisar och de brukar ha storstädningar i mitt kök och vardagsrum. Det kan ju verka lite lustigt att kompisarna är med och hjälper till, men de gör det alltså frivilligt och egentligen tycker jag att det inte är mer än rätt i och med att de spenderar ganska mycket tid hemma hos oss och är de i huvudsak som också rör till det. (Utan att alltid vara medvetna om det själva!) Hur som helst gör det mig väldigt glad.
Mina två äldsta som bor hemma (Isa 14 och Jai 16 år) har som uppgift, för att få hela sin månadspeng (barnbidraget/studiebidraget) att:
Isatou 14: Hålla snyggt i hallen, städa sitt rum ordentligt en gång i veckan och att hålla snyggt på vardagsrumsbordet.
Jainaba 16: Städa sitt rum en gång i veckan, ta ut kökssopor varje dag och alla sopor i huset en gång i veckan och städa lilla toaletten en gång i veckan.
När de inte gör sin uppgift drar jag av pengar från månadspengen. I nuläget slarvar båda med sin rumsstädning, medan de i stället hjälper till mer på de allmänna ytorna som de alltså vistas mer i. Vilket är helt okej för mig. I tillägg, vilket i och för sig inte är uttalat som en motprestation för månadspeng, men som jag ändå förväntar mig att de ska göra, är att lägga smutstvätt i tvättkorgen, lägga in rena, ihopvikta kläder i sina garderober, att hjälpa till med att ställa in och ut ur diskmaskinen.
Själv har jag alltså ansvar för: tvätt, städ i sovrum, Mabou ´s rum, hallen uppe, badrummet uppe och egentligen i vardagsrum och kök, där det nu kommit att bli så att vi hjälps åt, då barnen spenderar mycket tid där. Dessutom har jag naturligtvis det ekonomiska ansvaret, är den som i stort sett alltid handlar och dessutom gör den typ av städ som barn normalt inte ”ser”. D.v.s. torkar av dörrar, dörrkarmar, tvättar fönster, frostar av frys, vattnar blommor, och egentligen allt annat hushållsarbete.
Nu när jag arbetar på oregelbundna tider, får barnen dessutom hjälpa till med att hämta och lämna Mabou på dagis de dagar jag börjar tidigare än dagis öppnar eller slutar senare än dagis stänger. Jag måste säga att de är helt fantastiska på den saken!! Det hände någon enstaka gång i början att de tjafsade om vems tur det var eller att de inte ”orkade”. Men då tog jag upp alternativet, d.v.s. att jag skulle vara arbetslös eller ha ett jobb vi inte klarade oss på ekonomiskt. Efter det har det aldrig varit några diskussioner värt namnet.
Jag vet att detta är ett stort extra ansvar och jag är väldigt tacksam för att de gör det, utan gnäll. Oftast gör de detta, utan att få något extra för det. (Med undantag för denna månad, när de fick lite extra för det.) Jag är fullt medveten om att barnen per automatik blir tvungna att ta mer ansvar när föräldern är ensamstående. Naturligtvis är detta (med att hämta och lämna lillebror) också den ständiga källan till dåligt samvete för min egen del.
Min frågeställning i detta inlägg, är däremot med anledning av ett mail jag fått, som jag nämnde i början. Vad kan man anse att barn i olika åldrar ”kan” hjälpa till med? I Mabou ´s fall (han är ju 5 ½) får han 20 kronor i veckan och de gånger vi har gemensam storstädning så brukar jag be honom plocka upp leksaker i sitt rum och ofta vill han då även dammsuga och skura, sedan får man förstås ”hjälpa till” där det behövs…
Men jag tänkte nu snarast på tonåringar. Jag tror nämligen att det är lättare att få tonåringar att hjälpa till om man börjar vänja dem vid hushållsarbete tidigt. Mailskrivaren nämner i mailet att hon (ensamstående mamma med två tonåringar) vänt sig till socialtjänsten för att få råd och hjälp med sina barn. Efter många turer har nu soc. låtit meddela att utredningen är klar och där kritiserar man henne för att hon haft för stora krav på sina två tonåringar. Tonåringarna är i ålder 15 och 17 år gamla. De krav hon haft för att de ska få sina studiebidrag är att de ska städa sina rum, tvätta sina egna kläder (de har egen tvättmaskin hemma) och hjälpa till att bära ut till pappersinsamlingen och någon gång hjälpa till att plocka i eller ur diskmaskinen.
Den kritiken skulle ha fått mig att sätta kaffet i halsen, om jag varit en kaffedrickare. Har sedan jag fick detta mail, funderat en hel del över barns och tonåringars ansvarstagande i hemmet och min egen sammanfattning är följande:
- Även om föräldern alltid är den som har huvudansvaret i hemmet, så ska man absolut kunna räkna med tonåringarna och deras insatser.
- Man ska absolut våga och kunna ställa krav på dem.
- Man kan varva arbetsuppgifterna ibland, för att de ska få lära sig ta hand om olika delar i ett hem.
- Att (som tonåring) få vara delaktig i sitt hem och att vara någon man räknar med, stärker självkänslan och gör även att man till slut, börjar tänka till, INNAN man kastar kläderna i en hög på golvet.
I vissa fall tycker jag också att det handlar om att inte göra sig själv, som förälder helt oumbärlig. Hur ska då barnet, den dag han/hon kanske väljer att flytta till en annan stad för fortsatta studier eller för jobb, klara sig?
Som jag ser det, vi är visserligen föräldrar hela livet, men endast en kort tid av denna tid, ska vi ta hand om dem i hemmet, så jag anser att de sista åren de bor hemma, handlar det mest om vad vi ger dem för verktyg att sedan klara sig själva.
Kärleken blir ju inte mindre för att vi ställer krav på våra barn!!
Så den fråga jag nu har att ställa alla tonårsföräldrar och f.d. tonårsföräldrar (d.v.s. er som haft tonåringar som nu växt upp)? :
Vilka krav är rimliga att ställa på tonåringar och i vilken ålder på tonåringarna har du ställt dessa krav? Svara gärna i mina kommentarer eller i min Gästbok.
Mailskriverskan ställde denna fråga till mig. Är det rimligt att barn ska ha hela studiebidraget utan någon som helst motprestation? Vad tycker du? Även om du inte har eller haft tonårsbarn hemma, får du naturligvis kommentera eller skriva dina åsikter.
Andra bloggar om: Familjeliv, Tonåringar, Tonårsmorsa, Städa, Krav, Hushållsarbete, Mail, Socialtjänsten, Hjälpa till hemma,
Hej, Intressant ämne som man nog kan diskutera till leda misstänker jag 😉
Robin 9 år får veckopeng när han skött om sitt rum vilket innebär att det inte ska ligga leksaker på golvet. När han tröttnat på detta så drar jag in veckopengen och det struntar han i, 2 ggr har jag burit in en sopsäck som jag slängt ALLA grejjer i som låg på golvet som han inte städat upp som jag bett om. Robin fick även hjälpa till att slänga grejjerna i säcken. Kanske är jag hård men jag anser att en 9-åring kan plocka upp leksaker på golvet när dom lekt, tex lägga tillbax lego i legolådan, bilarna i bil lådan osv…
Ceilia som är 12 år går mer för egen maskin och hon vill hellre ha månadspeng nu och det är ok för oss, för detta ska hon städa sitt rum vilket är samma som för Robin fast det är inte leksaker på golvet utan kläder, kläder, kläder och kläder 😉
Cecilia får även baka nästan alltid när hon vill, beroende på om vi har saker hemma till att baka med.
Cecilia ska även hjälpa till att hålla ordning på sina pennor och ritgrejjer så dom inte ligger i hela huset utan slutstationen är hennes rum när hon är klar.
Ceilia får även hänga in sina kläder själv när dom är klara i tvättstugan, vill inte släppa strykningen för jag gillar faktiskt att vara i tvättstugan *S*
Ett helt studiebidrag skulle jag gladeligen låta Cecilia ta hand om själv eftersom jag vet att hon inte slarvar bort sina pengar, tvärtom så sparar hon så ibland får vi tömma hennes plånbok för att hon inte ska ha för mycket i den när hon åker till stan med kompisarna.
Jag tycker absolut att dom ska göra en motprestation som är lämplig för deras ålder när dom får vecko/månadspeng eller studiebidrag, dom är ofta med och handlar och vi pratar om priser på olika märken och vad som kan skilja dom åt osv..
Ã…kgräsklipparen ska dom få lära sig att köra när dom når fram till pedalerna och orkar svänga runt med den, behöver jag säga att dom tjatar om detta;-)
Jisses vad långt det här svaret blev, men det är ett väldans intressant ämne.
Lisa: Tack för din långa, fina kommentar. Det var just sådana jag efterlyste! Jag tycker dina krav är rimliga. Jag tycker att nästan allt som handlar om att hjälpa till hemma är rimligt, om det inte handlar om att man förväntar sig att barnen ska ta över jobbet från en…! Jag tror dessutom det är bra att börja tidigt, naturligtvis med hänsyn till åldet, blir man tilldelad uppgifterna…! Kram!
Låter väldigt rimligt tycker jag. Sonen får inte hela barnbidraget eftersom han är helt ointresserad av att köpa kläder och sådant själv och antagligen aldrig skulle göra det, han får istället 400,- i månaden och för att få dessa skall han städa sitt rum och hålla rent undulatburen, dessutom gå och handla småsaker när det behövs. Det funkar jättebra och han gör dessa saker nästan helt utan protester (han är lite trött på undulaten skräpar ner så mycket).
Kimmie: Ja, jag tycker det låter mycket rimligt också. Men jag undrar; hur gammal är din son? Kram!
Gäst 071027 22:06
Ärende: Hej
Barn som växer upp är mer rädda för kravlöshet och normlöshet än för krav och normer. Tycker att du låter som en superdupermorsa (sen har vi alla våra svaga sidor, jag vet!) Klart ungarna ska hjälpa till, att veta att man behövs är en GÃ…VA. Även om dom gnäller i bland. I lagoma doser alltså, huvudansvaret ska ju vi vuxna ta.
Studiebidraget kan dom väl få utan nåt, prestationen är ju att dom går i skolan? Men hjälpa till hemma med syskon och annat i lagoma doser ska dom göra ändå…tycker
/åttabarnsmamman Eirene som tyvärr stängt sin blogg för allmänheten
Svar: Ja, så kan man ju också se det. Jag har valt att se det som att de får pengar för att utföra prestationer, men det ligger en poäng i det du skriver också, i och med att de börjar gymnasiet i alla fall, eftersom beteckningen då ändras till studiebidrag, från barnbidrag och att de faktiskt inte får något studiebidrag om de inte pluggar (med mina hemmavarande barn så är detta lite nytt nu, eftersom det är en som precis börjat gymnasiet och de andra får ännu barnbidrag!) och gymnasiet ju faktiskt är frivilligt, till skillnad från grundskolan! Tack för ditt inlägg och tack för en bra poäng!
(Kopierar över detta inlägg och svar i debatten, så det är lättare att följa den!) 071028 0:20
Jag har nu ett vuxet barn på 27 år (skall snart bli mormor också 😉 ) som har hjälpt till hemma sedan hon var riktigt liten. Mitt förhållningssätt kan kanske skyllas på min låga ålder då när det började, 17 år blev jag mamma.
Jag var ensamförälder redan från början och när hon var kring 1,5 års ålder började hon tycka det var roligt när jag dammtorkade och skurade golv så hon ville hjälpa till. Hjälpa till och hjälpa till… (skapade mer jobb om jag skall vara ärlig men åh så roligt vi hade det tillsammans) Det där blev snart en rutin och vi sjöng och dansade samtidigt som vi städade tillsammans. Många låtar från då går ff hem hos skön fröken och vi skrattar åt det som var då rätt ofta med musiken som referens i många stycken.
Jag var fattigare än fattig och ensam mamma så veckopengen var liten men täckte lördagsgodis och kanske en tidning (5 – 20 kr över ett antal år). Annat hon behövde ingick hemma. Alla grannar visste att jaha, nu städar dom när musiken dånade. Många fina danssteg togs till skurkäppen och saker som dammades blev ”mikrofoner” under tiden och vi skrattade också, ofta och mycket.
Så roligt hade vi tills hon var dryga 12 (vi gick från 2 pers till 5 pers med tillhörande röra, 2 vuxna och 3 barn och helt olika personligheter, vi var utåtriktade och kär make med barn var mer tystlåtna, stackars man och barn 🙂 ) men då tog det lätta slut och det blev prestationsbaserad veckopeng och sedan samma för månadspeng. Det var vissa saker som alla skulle göra vissa dagar och barnen gjorde det, ett tag. Det blev aldrig till diskussion om mindre eller mer beroende på, ja ett tag var det så och självklart var både musiken och dansandet med. Makens barn flyttade hemifrån och sedan tog det snurriga vid.
Annat inträffade som bidrog och inget att ta upp här, bortsett puberteten vill säga, men det påverkade det som tidigare fungerat men nu enbart blev konflikter.
Tittar jag mig backspegeln så är jag nöjd med hur vi ställde oss till sakfrågan och hur vi hanterande den rent generellt. Allt går att göra bättre alltid men efter det man vet handlar man och gör sitt bästa, skall åtminstone eller borde, beror på hur man ser det.
Alla kan bidra i ett hushåll och som jag ser det skall man bidra. Krävs det ”lön” för att motivera så är det ”lön” man kan påverka och ett bra verktyg. Sedan finns ju alltid undantag och ibland får man blunda eller bjuda på lite extra själv men så är livet med barn – alltid.
Jag tycker att mamman som undrar och fick det konstiga svaret efter utredning tänker helt rätt. Krav på barn är bra, kraven måste dock motsvara barnens egna förmågor och möjligheter och inte vara helt orimliga. Mamman i fråga har inga orimliga krav på sina barn, soc svar är helt uppåt väggarna. Det handlar ju inte om att göra barnen livegna utan delaktiga och lära dom att bidra till resten av hushållet, dvs den egna familjegemenskapen.
Man kanske inte kan dansa och roa sig med hemmets ”måste göra” som vi utan allt måste ju passa den egna familjen.
Det ”farligaste” i sådana här diskussioner eller annat kring krav, rätt och fel, förbud osv är när man säger en sak och sedan släpper det. Att stå för något är föräldrars viktigaste sak även om det man står för även svider i förälderns hjärta. Sätt inte upp sådant du som förälder inte själv kan stå för för tomma ord är ett svek mot barnet/n – alltid.
Var konsekvent och stå för det du säger även kring veckopeng, månadspeng, barnbidrag, studiebidrag eller annat som är viktigt.
Att se studiebidraget som skillt från diskussionen tycker jag personligen är fel. Det är ett bidrag som skall täcka familjens extra kostnader som uppstår för studierna och en direkt följd av barnbidraget alltså inget för det egna höga nöjets skull alls.
En del barn kan inte hantera en större summa pengar och en del kan. Anpassa till förmåga och möjlighet, ställ krav och tro på dig själv som förälder även om det känns motigt ibland. Barn tjänar inte på att slippa krav, snarare tvärtom. En annan viktig grej är att också våga vara en annorlunda föälder i förhållande till vad det egna barnet säger att andra föräldrar gör. Vi hade rena ungdomsgården hemma trots att jag var ganska tuff som mamma, något gjordes ju iaf rätt.
Nu skrev jag så långt så jag kanske tappade tråden i mitt skrivande men ville ge min bild av det hela.
Jag tycker det är jättebra när barnen får hjälpa till. Har hört många som menar att en orsak till att det är så många västerländska ungdomar som mår dåligt är just att man känner sig överflödig. Man behövs egentligen ingenstans. Förr visste man att ”jag behövs annars klarar inte familjen av arbetet på gården” eller vad den nu kunda vara. Naturligtvis ska det vara med måtta, men oftast får barnen för lite ansvar i stället för för mycket, anser jag. Dels mår man bra av arbete, och dels mår man bra av att få känna att man har ett ansvar, att föräldrarna litar på en och att man har en uppgift. Varför skulle man må bättre av att dega runt och få pengar utan att göra ett skit för det? Någon rim och reson ska det väl vara. Föräldrarna ska stötta, hjälpa till och alltid finnas till hand. Men varför skulle de utföra allt jobbet???
Jag är 22 år nu, och har växt upp i en stor familj där alla har fått hjälpas åt. Vissa har gjort det under betydligt mer gnäll och knot än andra, och alla har inte gjort lika mycket. Vi har alltid haft ansvaret får vårt eget rum och vår egen tvätt (inte att tvätta den, men att lägga ner smutsig och så). Det har varit självklarheter sen vi var små. När vi var tillräckligt små hjälpte mamma och pappa oss, men det har aldrig varit frågan om att vi inte skulle vara med på ett hörn. I tio-års åldern ungefär har vi börjat hjälpa till med annat. Alla har varsitt ”offentligt” rum att veckostäda, och så brukar vi hjälpas åt med mat och disk. (Det vi inte klarar får vi hjälp med, men man lär sig av att jobba.) Alla är olika individer och har också olika lätt för att hjälpa till, men jag tycker aboslut att föräldrar ska få ställa krav!!!
I min familj hade vi aldrig några specifika sysslor, eller månadspeng för den delen. Min mor var hemmamamma tills jag jag gick på högstadiet, då hade hon varit hemma sen mina äldre systrar föddes (de är 4 år äldre). Vi fick pengar när vi behövde (t.ex. inför biobesök o.dyl.). Sysslor blev oftast så att det kom automatiskt, man såg vad som behövde göras. Jag brukade tömma och fylla diskmaskinen, tvätta och stryka och dammsuga. Det var aldrig något krav att jag skulle göra det, men jag tyckte det var självklart att man inte låter sakerna vara när man ser att något behöver göras.
Nu är jag 23, har bott själv i 3 år och nyligen lämnat Sverige för att bo med min pojkvän i ett halvår (studierelaterat) och jag tycker det jag gjorde hemma hos familjen är ungefär samma som här. Det är oftast jag som lagar maten, dammsuger, plockar undan och viker tvätt. Sambon sköter disken, tar ut soporna och städar toaletten. Tvätten, matinköp och annan städning delar vi på.
Tycker socialtjänsten är lite ute och cyklar i situationen du beskrev. Det är, i mina ögon, inte alls höga krav. Det är inte fel att ”lära” sina barn att tvätten inte tvättar sig själv, att disken inte diskar sig själv, att det inte blir rent om man inte städar. Som du säger, det är sånt man måste veta när man flyttar hemifrån. Det är nästan tragiskt när man ser folk som knappt vet hur man startar en dammsugare, som tvättar sina nya mörka jeans med en vit t-shirt (95 grader och sen in i tumlaren) eller som lever på pasta med färdigsås/mamma scans köttbullar, djupfryst pyttipanna, gorby’s piroger och andra färdigrätter.
Först och främst: Tack till ALLA er som tagit er tid att läsa och att kommentera!!
Carina: Tycker inte alls att du kommer utanför ämnet!! Ja, de där roliga städdagarna med musik på högsta volym, har vi också haft här hemma i omgångar! Kram!
köttbullen: Ja, jag kan inte annat än hålla med! 😉
Jenny: Ja, just det där att man inte vet hur man ska göra blir ju ett problem så småningom. Jag anser att det är föräldrarnas ansvar att lära så mycket som möjligt medan de bor kvar hemma! Hur ska man annars bli vuxen och självständig? Tack för ditt svar!
susanne 071028 18:22
Ärende: hej
har en 12 årig tjej..blir tonåring i April.. jag håller helt med dig..jag tycker att man som familj hjälps åt..jag sjussar henne och hennes kompisar till olika saker..sova över här när de vill osv.. då är det självklart att man kan förvänta sig att de 1 plockar upp efter sig själva, lägga in sina rena kläder m.m. Hon får 50 kr i veckan med möjlighet till att tjäna mer beronede på om hon hjälp till med övriga sysslor som att ex tömma diskmaskinen, har även en tjej på 4 och en tjej på 5 och de ska plocka upp på rummet efter de lekt varje dag annars ingen tv..de hjälper till att duka bordet..har de gjort sen de kunde gå..barn klarar mer än vad man tror och är en resurs och tillgång.. höll också på att sätta kaffet i halsen av soc bedömning..herre ja..när jag var 11 år dog min mamma vem fick göra allt hemma då?? jo jag laga mat, tvätta, städa m.m. säger inte att det var så bra..men det gick ju…och jag blev en bra människa endån tack för en bra blogg oc att du så öppet delar med dig..
Svar: Hej Susanne! Tack för ditt inlägg! Ja, jag tror som du att barn klarar mer än man tror, att det är nyttigt att vara delaktig i familjen! Roligt att du gillar bloggen också, sånt värmer att höra!
Precis som i gästboksinlägget nedan kommer jag att kopiera in detta i kommentarerna på bloggen där jag efterlyst era åsikter, hoppas det är ok?!
Kram! 071028 18:27
Hejsan!
Jag har en dotter 12 & en son 8! Dottern får 500:- i månaden, för detta ska hon: städa sitt rum, tömma & plocka in i diskmaskinen, lägga in sin tvätt, bädda sängen. Sedan så kan det både läggas til pengar & dras bort pengar! Nån månad har hon inte fått en krona pga sitt beteende. jag är inte redo att ge henne hela barnbidraget. Hennes pengar försvinner direkt så fort hon har fått dem 🙂
Sonen får veckopeng. Han är bara intresserad av sitt godis på lördagarna 😉
Hej Tonårsmorsan, du frågade hur gammal min son är, han fyller snart 14 år.
Helene: Låter helt rimligt i mina öron! Jag tycker också det är för ungt att få hela barnbidraget vid tolv. Mina har börjat få sitt andra terminen i sjuan, det har jag tyckt varit lagom. Men med en blick i backspegeln skulle nog Jai ha fått vänta lite, medan Isa lika väl kunde ha börjat få det tidigare. Men barn är ju olika! Kram och tack för kommentaren!
Kimmie: Ja, som jag skrev i kommentaren ovan, så är ju barn olika. Det ska vi inte glömma. Misstänker att de flesta killar är lite mer omogna i tonåren, än de flesta tjejer också…? Tycker dina krav är rimliga. Kram!
Gullan i Östergötland 071029 14:44
Ärende: Hjälpa till
Jag har en son som nu är en vuxen man (28). Men som redan är sagt så är de ens barn, alltid. Men i alla fall när han var liten och var i din sons ålder så fick han hjälpa till hemma för att han skulle få sin veckopeng. Han städade sitt rum och han höll alltid efter handfat och toalett på vår lilla toalett. Jag tor inte att han har tagit någon skada av det. Nu är ju jag inte någon pedant precis, men han har blivit mycket petigare än mig..*s* Och vi har ett fantastiskt fint förhållande som mor och son…Jag blir glad bara jag hör hans röst eller ser på bilden av honom som jag har på mitt skrivbord..det värmer modershjärtat.
Kram Gullan
Svar: Ja, jag håller med dig. Jag tror inte heller att barn mår dåligt av att hjälpa till hemma, tvärt om tror jag att det är bra för dem och deras självkänsla, dessutom så driver ju inte mammor någon hotellverksamhet hemma, även om man känner det så ibland…! Kram och tack för ditt inlägg. (Som jag också tar mig friheten att kopiera in bland de kommentarer som det hör hemma!) 071029 20:52
Studiebidrag får ungarna för att de studerar. Har dom en hög ogiltig frånvaro, ser skolan till att meddela CSN som i sin tur drar av studiebidraget. Det är en rättighet elever har, studiebidraget, om dom går i skolan. Föräldrar ska inte ta DERAS pengar som dom ”tjänar” när dom är i skolan.
Sara: Ja, det stämmer så tillvida att studiebidrag betalas ut för studieprestationen, men vad jag förstår så betalas det ut som ett bidrag till uppehället, (inte nödvändigtvis som en fickpeng till barnet) i och med att det betalas ut till föräldern och inte direkt till barnet, om man inte själv begär det. Däremot så tror jag de flesta föräldrar, när man kommit upp till just studiebidrag, ger det till barnet. Men som du skriver, att föräldrar TAR pengar från sina barn, hmmm… det känns inte som du har koll på att ett barn som bor hemma KOSTAR och inte är något man TJÄNAR på. Däremot tror jag det är många familjer där man har så pass dålig ekonomi att man är beroende av dessa bidrag för att få det att gå runt.
Studiebidrag lär ju vara ett bidrag för att klara uppehälle, om man inte studerar förväntas man ju i stället arbeta och på så sätt bidra till sin egen försörjning.
Oavsett om man bor hemma eller själv i den åldern så bör det dock kunna förväntas av en att man städar efter sig och gör hushållssysslor. I denna blogg efterlyste jag hur olika familjer lägger upp det hela med pengar, hushållsarbete etc. Vilka ktav man ska kunna ställa på barnen och vad de får för det.
Liselotte i Stockholm 071030 11:18
Ärende: Tonåringar hjälpa till
Självklart ska de hjälpa till hemma för att få pengar.
Jag hade en period ett schema, två rutor för varje dag. En för fritid och en för skolan.
Ett kryss i rutan betydde att man fick en del av summan för hela månaden.
För att få sitt ”skolkryss” krävdes då, närvaro i skolan (skolkperiod) och tagit hand om sina läxor.
Fritidskryss, skött sina hemsysslor, passat tider och uppfört sej juste.
Lite jobbigt kanske..Men under en period kan det vara bra att tydligt se sambandet prestation – peng eller att tydligt få se hur felaktigt beteende ger en konsekvens.
Då hade jag två tonårskillar hemma. Idag en som snart blir arton, en ängel som bäddar sängen, dammsuger sit rum, tömmer diskmaskinen, kånkar tunga påsar om mamma behöver hjälp osv. Inga avdrag på nånting där inte!
Kram Li
Svar: Ja, det påminner om de scheman som jag själv har och har haft i olika omgångar. Klart man måste få konsekvenser av dåligt uppförande eller för att man inte lever upp till de krav som ställs på en. Jag tror också det är nyttigt med krav. Hur ska de annars klara sig när de väl flyttar hemifrån?
Tack för ditt inlägg. (Kopierar in det bland de kommentarer som jag gjort på de andra gästboksinläggen i detta ämne! ) Kram! 071030 20:36
Min tjej började hjälpa till redan vid 3-4årsåldern för hon tyckte det var roligt..(hon kunde steka ägg perfekt vid 3 ½)
Vi fixade allmänna utrymmen å tvätt vid behov..hennes rum har jag aldrig ställt krav på. Det finns ju en dörr att stänga..
Det hände att kompisar sov över å då låg 20miljoner barbiegrejer över hela vardagsrumsgolvetoch fick vara där tills dom blev hämtade av föräldrar.
Ungarna sa jag var cool som inte krävde att det skulle vara städat förrän dom skulle hem…Somliga vuxna förfasade sej,men so what?
Grejer skitar ju inte ner..
Men jag tror det är nyttigt att veta hur man tvättar osv..Och att dom sedermera får göra det själva.
Jag tycker absolut att man ska ställa krav på sina tonåringar. Att ge dem ansavar och lite uppgifter att sköta är att visa dem kärlek, tycker jag. Det är en del av uppfostran. Jag blev helt förskräckt när jag läste om socialtjänstens uttalande. Vet du i vilken kommun det var? Nej, absolut kan man be sina barn/tonåringar hjälpa till med hushållsarbetet, och de kan börja hjälpa till tidigt. Så som du gör med din minsta är ju helt perfekt.
Ha det så bra och kram från mig
regnglitter: Ja, det sägs ju att ”hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete!!” Men jag tror, som sagt, det är bra för barnen att lära sig hjälpa till. När de är små tycker de dessutom oftast att det är rätt roligt! Man kan bygga det därifrån! Kram!
Eva: Ja, jag måste erkänna att jag också blev chockad. Jag tycker det, precis som du tycker, är en del av uppfostran. Jag anser inte heller att de krav mailskriverskan har på sina tonåringar, är för höga krav, nästan tvärt om, faktiskt. Man KAN ställa högre krav på ungdomar i den åldern, anser jag. Ja, jag vet vilken kommun det gäller, men vet inte om hon som mailat tycker det är okej att jag lämnar ut det. Vi får se om hon mailar mig igen? Kram!
Håller helt & hållet med dig i ditt resonemang.
Vi har 2 tonårsbarn hemma, 14 & 16, de städar sina rum + hall eller toa varje vecka, tar hand om sin rena tvättmm. Lagar mat ibland när jag ber om det, kan vara hemma med sin lillebror när han är sjuk och de är lediga från skolan. Inget gnäll inga problem.
Vi har även 2 yngre barn, 12 & 9 år, de städar oxå sina rum – varje vecka, hall + toa varannan vecka. Tar hand om de rena kläderna, kan fixa sin egen mat om det är träningar eller annat i sådan tid att jag ej hinner fixa detta till dem.
Sen har vi då lillebror på 2,5 år, han bäddar sängen & tar bort sina leksaker från golvet med lite assistans av oss föräldrar eller sina storasyrror.
Det funkar hur bra som helst, förstår inte varför barnen inte ska behöva lära sig hur livet fungerar… Då är det ju precis som du säger inte ett jota förberedda när de en gång skall flytta till något eget.
Tack för en intressant blogg!
//Lillemor
Lillemor: Ja, att barn skulle fara illa för att man ställer krav på dem att hjälpa till hemma, det tror jag inte alls på!
Roligt att du gillar bloggen! Kram!
Hej~ Jag heter Frida och är själv tonåring.
Jag tycker att nyckelordet är flexibilitet. Olika barn kan/orkar olika mycket. Dessutom behöver vissa barn påminnas medan andra gör saker per automatik. Det är inte maskiner som spottas ut på en rad, det är individer och alla är unika.
Jag blev väldigt bortskämd i min uppväxt, men det var byggt på dåligt samvete ifrån min mors sida av orsaker jag inte tänker gå in på, som hon då av någon anledning kompenserade med att göra allt vi inte gjorde utan att säga något. MEN. Detta betyder inte att jag är inkapabel till att göra saker själv.
Vid ett flertal tillfällen har jag skött hemmet ensam med alla dess uppgifter då mina föräldrar av olika anledningar varit borta längre än två-tre veckor. Jag och min pojkvän lagar alltid mat åt oss själva när vi är hos min far, eftersom vi har en helt annan ”matrytm”. Jag plockar alltid undan efter mig och stoppar in det som står framme i diskmaskinen. Jag tvättar mina kläder själv hos min far eftersom han har missfärgat och krympt x antal klädesplagg. Mitt rum är mitt ansvar.
Men hos min mor blir det lite mer komplicerat. Jag sover i vardagsrummet och det blir mer som att vi delar på alla ytor. Det är en väldigt liten lägenhet.
För att ytterliggare stärka min första mening så är jag i viss mån psykosomatisk (stressframkallad återkommande magkatarr) och jag är sannerligen lättstressad. Så de perioder jag har mycket att göra och mår väldigt dåligt hade jag aldrig klarat av att bo hos någon av er om jag dessutom hade blivit jagad med ”Du måste städa badrummet! NU PÃ… EN GÃ…NG!! Dammsug! Städa ditt rum, annars får du inga pengar!”.
Jag menar då inte att ni skulle ha gjort det åt mig, utan att mina kläder är mina, mitt rum är mitt. Är det så farligt om det är ovanligt stökigt i just tonårsrummet någon gång ibland? Är det verkligen någon som blir förvånad över ett par trosor/kalsonger i ett TONÃ…RSrum?
För ni har fel på en punkt. Det viktigaste ni kan lära era barn är VERKLIGEN inte hur man diskar. Inget illa menat. Det finns så mycket mer som är så mycket viktigare. Och nej, jag menar inte att ni ska skämma bort dem, göra allt och de ska få sina pengar utan tjafs. Bortskämda barn är i vissa fall fullständigt odrägliga. Jag blir väldigt irriterad när människor förväntar sig att jag ska göra allt åt dem. Det jag säger är: Flexibilitet.
Plus att ni kanske inte ska såga socialen så hårt, för vet ni verkligen hela sanningen? Om den här ”mailskriverskan” nu är i just den situation hon beskrev, varför behöver hon då skriva till en blogg för bekräftelse? Om det är precis så som du beskriver det så borde vem som helst ha ställt sig på hennes sida.
Men titta på era barn och framför allt lyssna på dem. Det finns inget så fruktansvärt viktigt som att ta sina barn på allvar. Inget de säger är utan vikt. Inget. Även om de klagar så löser det faktiskt inget att lägga skuld på dem. Det där med ”Är det bättre om jag är arbetslös?” ryggar jag hårt för. Det finns få saker jag avskyr så hårt som skuldbeläggande, kanske just därför att min mor varit så styrd av skuld i stor del av sitt liv. Byt istället ut det till ”Jag förstår att det är jobbigt, men just nu har vi faktiskt inget val. Förlåt, men det måste vara så här just nu. Vill ni att vi gör ett schema?”
Förövrigt så tycker jag inte det är fel att styra sina barns utgifter. Men det är en helt annan sak än att ”dra bort” pengar.
Jag hoppas att ingen har tagit illa upp. Det kändes bara som om ni behövde en tonårings syn på saken.
I äkta obstinat tonårsanda – Er tillgivne – Frida.
Frida: Först och främst: Tack för din långa, utförliga kommentar!
Det ligger en hel del i vad du skriver, samtidigt som perspektiven av städning växer något med åren och det är något som jag tycker är bra att lära ungdomar, för det är sådant som inte alltid kommer av sig själv.
När det gäller att ställa krav på att rummet ska städas en viss tid, så tror jag att de flesta föräldrar känner igen sig i att i stället ge barnen tid. Man säger att det ska göras en gång i veckan, sedan är det i alla fall inte gjort när veckan är slut. Då tycker jag visst man kan kräva att det ska göras omedelbart. Men jag tror inte det är många föräldrar som bara från ingenstans kräver att ett rum ska städas precis nu, utan att ha gett förvarning på det.
Det du skriver om skuldbelägga är ju till viss del sant. Men livet är sällan svart/vitt, utan har en oändlig massa nyanser. En nyans av detta är trots allt att en familjs tillvaro handlar om hur ALLA beter sig mot varandra, vilken hjälp man kan vara, vilken hänsyn man tar. Detta gäller naturligtvis åt båda hållen. Men jag tror som vuxen att det är mycket viktigt att vara tydlig och konkret. För att få det ena att funka, så kräver det att något annat funkar, så ser det ut idag i många familjer.
Du har rätt i att det viktigaste inte är hur man diskar när man har barn och tonåringar, naturligtvis så är kontakten man har och lyhördheten över varandras behov större, men detta är ett ämne som de flesta familjer berörs av. Att hjälpas åt.
Ang. trosor /kalsonger slängda i ett tonårsrum, jag tror inte det är någon förälder som förvånats av det. Däremot är det ju mindre roligt när de ligger i hallen/trappen etc. och man får gäster:
http://fatou.se/2006/09/26/stringtrosor-i-trappen-tonarsmorsa/
Tack igen för din långa kommentar! Kram!
Haha, jag lovar att jag inte lägger mina trosor i trappan! Hade min syster lagt en tampong på bordet så hade jag avlidit. Fy, så äckligt haha.
Det där med att tonåringar skjuter på saker stämmer helt. Jag är ett extremfall när det kommer till t.ex. läxor. Men jag formulerade mig lite klantigt innan. Det jag menade var inte att man ska säga till en gång, förvänta sig att det ska bli gjort och sen aldrig säga något om det igen. Jag försökte säga att man får vara flexibel och anpassa situationen efter personen. Är allt som det ska då ska det banne mig städas, men i just mitt fall så har bland annat min far helt missat konceptet flexibilitet. Vilket har gjort saker så oändligt mycket värre.
Men då förstår jag bättre vad du menade.
Frida: *S* Det är inte bara en gång det hänt, men mina barn tycker jag ska vara TACKSAM så länge tampongerna är oanvända…! 😀 Ha det bäst!
Kerstin i Tierp 071124 21:53
Ärende: tonåringar hjälpa till
Alla verkar överens om att tonåringarna ska hjälpa till. Visst det tycker jag med men … varför ska vi betala för att de ska plocka ur diskmaskin, dammsuger, håller ordning på sitt rum eller andra saker? Jag har två tjejer, 16.5 och 13, blir väldigt glad när de hjälper till men vägrar att betala! Den äldsta får hela studiebidraget och den yngsta får 200 kr i månaden att köpa godis, tidningar, chips och fika med kompisar.
Äldsta tjejen kan ta dammsugaren och dammsuga hela villan, torka golven och plocka undan saker som ligger framme och då utan att någon sagt till att det ska göras, då kan jag ge pengar för att uppmuntra det frivilliga . Att städa och hålla ordning i sitt rum är för henne en självklarhet men… den yngsta tjejen slänger smutsiga och rena kläder i en hög på golvet, sängen är alltid obäddad, . Jag har tjatat, dragit in månadspengen, satt tidsgränser, sagt att du får inte förrän men det ser lika ut i alla fall. Nu har vi möblerat rummet så att jag inte ser ”eländet” utan måste då gå in i rummet, vilket man inte vill.
Men jag lever på hoppet att någon gång så kommer hon att tycka att det är väldigt ostädat och börjar hålla ordning. Jag går inte in och städar, men undantag finns, när mormor kommer.
Svar: Ja, jag håller nog med dig till stor del. Ibland kan jag tycka att man kan ge pengar till barnen, för att de gör något alldelens extra, för att visa sin uppskattning, men jag anser, som dig att man inte ska sätta det i system, för de är ju oftast de som mest stökat ner…! Tack för ditt inlägg, kopierar in det i hemmahörande debatt! Kram! 071127 22:05
Vilken rolig fråga! Bara måste skriva lite även fast det var länge sedan ämnet kom upp.
Jag är ingen tonårsmorsa utan en äldre tonåring (vill jag kalla mig, 21 år gammal). Ska försöka göra en fin lista på saker jag gjorde och hjälpte till med som liten.
3-19 år gammal, fick hjälpa till att laga mat, som 3 åring kanske det betydde att jag fick lägga ut gafflar och knivar till alla som skulle äta, som 19 åring allt från frukost till 3-rätters (när jag var på bra humör). Jag gillar föräldrar som låter barnen vara med i köket, det hjälper dem att förstå hur man lagar mat och hanskas med råvaror. Mycket glad över att mina föräldra och bror alltid välkomnat mig i köket när jag ville vara med.
5 år gammal fick jag hjälpa mamma att plocka vinbär. Detta var inte för att hon på något sätt tvingade mig utan för att jag ville. Jag fick lära mig att lägga kläderna i en hög på stolen och inte slänga dem på golvet. Ta på pyjamasen själv. Jag vill minnas att jag började gå ut med soporna vid den här tiden, men bara någon gång ibland. Plocka undan det jag tog fram, fast det har man ju fått göra sedan man var liten, men det började bli viktigare nu. 1992 fick jag 5 kr i veckan som veckopeng.
6 år gamal, varje morgon fick jag lägga upp alla mina gosidjur på sängen efter att jag gått upp. Mamma tyckte det var synd att de skulle ligga golvet. Städa mitt rum själv. 10 kr i veckan som veckopeng.
7 år gammal var jag â€gå ut med soporna mästarenâ€. Jag började även att bädda min säng själv, lägga smuttskläderna i tvätten (oftast efter påminnelse), lättare trädgårdsarbete som jag nog mest själv ville vara med på, hjälpte mamma att vattna, platnera och så. Vi turades om att duka bordet för middag. Fick sortera besticken när diskmaskinen var diskad. 15 kr i veckan som veckopeng.
8-9 år gammal, började hjälpa mamma att hänga tvätt, sortera lite strumpor och så. Men det var mest som en lek vid den åldern. Hjälpte till att plocka upp diskmaskinen. Nu fick jag även hjälpa till att städa resten av huset, mamma gjorde det mesta fortfarande men jag fick hjälpa till att göra rent speglar, damma och lägga kuddarna snyggt i soffan. Hjälpa till med trädgårsarbete. 20 kr i veckan som veckopeng.
10-12 år gammal, började hänga mer tvätt inte bara min egen, vid 11-12 års åldern började jag att lära mig att tvätta själv. Jag och min syster fick hjälpas åt att städa nedervåningen varje torsdag. 200 kr i månaden som månadspeng. (12 år)
13- 19 år gammal, städade â€min våning†själv, såg till att det såg snyggt ut på övriga ytor i huset, skötte all tvätt själv, lagade minst 1 måltid i veckan till övriga familjen eller tillsammans med mamma, strykte mina kläder, hjälpte även mamma att tvätta handdukar, lakan, mangla osv. Började arbeta extra när jag var 16 år och sedan dess har jag skött i stort sett allt själv. Min mamma och styvfar hjälpte mig även att betala mina egna räkningar via min styvfars internetbank. Det var först när jag började på gymnasiet som jag fick tillgång till hela studiebidraget. 13 år= 300 kr/mån, 14 år= 400 kr/mån, 15 år= 500 Kr/mån, 16 år= 600 kr/mån, gymnasiet = hela barnbidraget/studiebidraget.
Jag vill minnas när jag var yngre att jag tyckte att jag var tvungen att göra väldigt mycket i jämfört med mina andra vänner, men idag är jag bara glad över att min mamma har lärt mig så mycket och kanske främst alltid låtit mig vara med i köket. Har så många vänner idag som inte kan laga mat alls bara för att de är uppväxta på â€Findus färdigrätter†som deras föräldrar köpte hem så fort de skulle åka bort någonstans. Många av dem har inte behövt eller fått hjälpa till i köket alls som yngre.
Jag vill minnas att min mamma har sagt någon gång ”om du inte gör det får du inte hela veckopengen”. Men jag kommer inte ihåg att jag någonsin har fått mindre än jag skulle ha, så jag kanske var en skötsam unge. 🙂 Roligt att läsa alla andras kommentarer, försökte göra inlägget så kort som möjligt, därför är det skrivet som ”trissta” punkter, men det vart ju som vanligt långt iaf.
Enjoy 🙂
Kram och god fortsättning på 2008