Jag tror att de flesta av oss människor tror på vissa s.k. övernaturliga krafter. Det kan röra sig om allt mellan spöken, människor med övernaturliga krafter eller helt enkelt någon slags Gud. En del tror på återfödande, andra tror på naturkrafter, en del tror på änglar, en del på tomtar, en del på utomjordingar etc.

Själv tror jag att det finns människor som bär övernaturliga krafter. Kanske är det t.o.m. så att vi alla bär på dessa krafter, men att det bara är några få som har möjlighet eller vilja att vidareutveckla dem och som vågar stå för det som de verkligen kan se.

Det finns en man från Västafrika (jag försöker vara lite ospecifik, för att jag inte vill lämna ut någon som inte bett om det) som bor i ett litet samhälle i sitt land. Jag har släktingar som besökt honom och som gett oss svar på många frågor, som visat sig stämma. Om det är tron i sig eller mannens verkliga kraft låter jag vara osagt, men jag vet i alla fall vad min egen tro är.

Problemet med att komma i kontakt med denna man, är för mig en ren språklig brist. Jag har försökt nå denna man i över ett och ett halvt års tid. Via telefon. En dag fick jag tag på honom och en tolk som behärskade Engelska. Tyvärr gick mitt budskap ändå inte fram. Jag har fortsatt försöka nå denna man. Gång, på gång, på gång… Oftast är telefonlinjerna så dåliga att jag inte ens kommit fram. Eller så är telefonen upptagen i timmar av andra som söker hans hjälp från jordens alla hörn. När jag väl kommit fram, så har mannen ifråga antingen varit upptagen med att hjälpa folk, upptagen med bön, eller så har det helt enkelt inte funnits någon tolk tillhanda.

För ca: två veckor sedan fick jag veta att mannen i fråga befann sig i England. Min första instinkt och tanke var att resa dit, men jag stoppades av förnuftet, som fick mig att inse att det är omöjligt för mig att bege mig på en sådan färd helt oplanerat. Ingen visste hur länge han skulle stanna i England. Jag lyckades (till slut) dock nå honom via telefon och även en tolk som talade svenska (!). Jag hann bara presentera mig, så talade tolken om att nu kom det en massa folk från långa vägar, så han bad mig återkomma på kvällen. Det tog ytterligare några dagar, så lyckades jag komma fram igen, men denna gång fanns ingen tolk att tillgå.

Tidigare denna vecka fick jag dock höra att mannen ifråga befann sig i Sverige. Utanför Stockholm, närmare bestämt. Jag ringde genast och ordnade med tolk och allt, för att kunna åka till Stockholm under helgen, när jag ändå skulle vara barnfri. Jag var så glad, så glad. Tills jag fick ett telefonsamtal som talade om att mannen kommer att lämna sverige tidigare än beräknat, nämligen redan på Lördagen. Jag visste inte hur jag skulle få ihop det hela. Jag skulle sluta jobbet sent på Fredag kväll och innan jag skulle hinna ta mig till platsen på andra sidan Stockholm, skulle ta ytterligare någon timme, sedan visste jag att det skulle vara många, många i den lägenheten, för att vänta på sin tur och jag insåg att jag antagligen inte skulle hinna träffa mannen ens.

På Torsdag gick jag och jobbade. Jag chansade och hörde mig för om jag kunde få en dags semester på Fredagen. Det skulle vara svårt att finna en ersättare. Men med mycket god vilja av en överordnad och ännu mer god vilja hos mina kollegor (som faktiskt förstod hur viktigt detta var för mig, trots att de antagligen bara tycker att detta är ett ”hum-bug”) så lyckades jag i allra sista stund få semester på Fredagen.

Så nu ska jag berätta hur det gick. Jag kom fram nästan mitt på förmiddagen. Inte jättetidigt, men relativt. När vi kom fram så fick vi beskedet om att mannen ifråga låg och sov, då han haft gäster till sju på morgonen. Han sov någon timme, eftersom det var fredag så gick några i det hem som den ”helige mannen” bor i under sverige-besöket, till en närliggande moske ´. Före mig var det bara någon enstaka person. En latinamerikansk man och kanske någon fler person.

Efter några timmars väntan vaknade så mannen. Eftersom det mestadels var folk från Gambia i lägenheten, så var vi omgivna av dessa. När den ”helige mannen” så vaknade så sprang alla i vardagsrummet fram och knäböjde och kysste mannens hand. Detta förvånade mig, då jag faktiskt aldrig i mitt liv, sett Gambianer knäböja eller kyssa någons hand och då har jag ändå umgåtts med Gambianer och varit i Gambia sedan barnsben. Det har aldrig varit en kulturell gest att göra så, även i situationer där man visat sin vördnad och respekt. Detta fick mig att haja till och gjorde mig ännu skakigare än jag redan var.

På väg till detta hem, hade jag knappt ens kunnat tala med tolken, för att förklara vad jag ville han skulle tolka åt mig. Jag var verkligen jättenervös!! Dessa repektfyllda gester,gjorde ju knappast saken bättre för mig…

Efter en stund tågade en kvinna in och ut med mat på stora fat till mannen. Tolken förklarade att han bara skulle äta, så skulle han kalla på oss. När vi kommit till bostaden hade några av männen noga antecknat mitt namn, för att man ska kunna se vilken ordning vi kommit. Under tiden jag satt där och väntade som kom det naturligtvis fler och fler människor. Det var folk från olika delar av världen, Svenska tanter och farbröder också.

Jag var spänd. Nervös. Hungrig. Törstig. Ska jag vara riktigt ärlig, så har jag varken kunnat äta eller dricka ordentligt sedan jag fick veta att denna man är i sverige. Väntan var lång på ett vis, för att jag var så nervös antagligen, men samtidigt visste jag att jag skulle kunna stanna i dygn om så krävts.

Plötsligt öppnades dörren på glänt igen. Alla i rummet springer åter fram och knäböjer. Jag står sist i kön. När jag sträcker fram min hand, visar han med ett tecken att jag skulle kliva på. Tolken kom följde snabbt efter.

När vi kommer in i det sovrum som mannen satt, så visar han oss att sätta oss på en madrass på golvet. Jag sätter mig ner. Jag tittar på mannen, men kan ändå inte se. Jag är tvungen att slå ner blicken. Hans blick är så… genomträngande…stark… jag vänder upp mitt huvud igen för att se på honom, men slår åter ner blicken igen. Mannen och tolken ser på mig. Det är alldelens tyst. Jag vet att jag måste börja tala, men tungan har fastnat. Den sitter fast i gommen, eller i tänderna, eller någon annanstans, men den rör sig inte.

Efter en stund som känns som en evighet, kan jag dock tala, men orden stockar sig i halsen och jag känner knappt igen min egen röst. Jag stammar. Jag ber tolken vänligast börja förklara för den helige mannen mitt ärende, för jag inser att jag inte kan tala fritt.

Så talar mannen. Jag lyckas efter en stund börja tala och svara på hans frågor, som är få, men väldigt talande. Jag kan fortfarande inte se på honom, trots att jag försöker åter och åter igen… Han ger mig glädjande svar på mina frågor. Svar som doftar hopp och tillförsikt. Jag talar ur mitt hjärta. Det jag vill få fram och egentligen vet jag att jag inte behöver säga så mycket, för den här mannen vet redan vad jag bär i mitt hjärta. Jag får honom att skratta till vid två eller tre tillfällen.

Efter en stund är jag klar. Jag tackar för mig och lämnar mannen med tolken ensamma en stund.

När tolken går ut, går vi därifrån. Jag är så lättad att jag skulle kunna flyga. Jag skrattar högt och fnittrar och magen kurrar som en hel skock nöjda katter. Jag berättar allt för tolken som kommer upp i mitt huvud. Jag tackar och skrattar och berättar hur hungrig jag är. Jag talar om att jag knappt ätit sista dagarna och att jag ska in till stan och äta upp en hel ko, om jag får tag på någon. Jag lämnar förorten med pendeltåget och jag vet. Jag vet att jag gjort allt som stått i min egen makt att påverka de saker som bekymrar mig, på samma sätt vet jag nu också att jag lämnat över dessa bekymmer till Gud, till den Helige Mannen, till ödet, eller vad du vill…!

Tacksamhet och inre frid!

Andra bloggar om: Afrika/Gambia, Inre Frid, Helig man, Religion, Tonårsmorsa, Superkrafter, Världen, Ödet, Högre makter, Tro, Tolk, övernaturliga krafter, Stockholm, Spöken, Änglar, Knäbböja, Respekt, Kultur