Igår kom Mabou (snart 6 år) hem från Stockholm. Först hade han varit några dagar hos min bror och därefter hos sin pappa i några dagar. Tänk vad kort tid man behöver vara ifrån varandra för att hinna börja sakna varandra ordentligt. Varken jag eller storasystrarna kunde få nog av pussande och kramande igår, när vår lille prins äntligen kommit hem igen! Själv verkade han inte heller protestera så mycket mot dem.

Jag brukar ha en liten personlig regel: att göra allt som står i min makt och lite till för att inte vara oense med ett ex. Jag resonerar så här: man har ju separerat / skilt sig av något skäl och att få slippa leva med någon man verkligen inte vill leva tillsammans med, är ju en så pass stor ära att man kan kosta på sig en hel del överseende för att slippa det, även om man inte alltid är ense om livets väsentligheter eller oväsentligheter. Dessutom är det förstås väldigt viktigt om man kan hålla så sams som det går, för barnens skull och då kanske det inte alltid är viktigast att strida för att ha ”rätt”, eller att strida alls, för den delen.

Men allt har också sina gränser! Jag ska inte bli allt för utlämnande nu, men jag vill ändå ha sagt att även om jag anser att det är okej att barn har mobiler, så har jag INTE sagt att det är okej hur tidigt som helst och bara för att jag tillåter det, så betyder det ändå inte att det varit mitt beslut! Men detta gjorde oss inte osams alls, faktiskt. Jag accepterar och inser att det inte bara är mitt barn, det finns en till förälder inblandad och detta är ingen hjärtefråga för mig, så det är okej!

Däremot är mina barns hälsa en hjärtefråga för mig och borde vara det för exet med. DÄR har jag inte sagt mitt sista ord, har jag en känsla av och där finns det heller inga komromisser! Så det så! Bara för att få det sagt!

Andra bloggar om: Barn, Familjeliv, Exet, Ironi, Mobil, Hjärtefråga, Oeniga,