Idag har vi ätit fiskpinnar här hemma. Fiskpinnar är en sådan där sak som jag tror är ganska vanligt i de flesta hem i Sverige. Det är fisk, fast utan så mycket fisksmak, barn brukar vara förtjusta i det, även om de inte älskar fisk för övrigt.

Nåja, idag åt vi fisk, eftersom Mabou (snart sex) har tjatat om fiskpinnar i flera dagar. Det är inte allt för lätt för honom att lyckas få fiskpinnar, nämligen.

Vilket är lite synd, eftersom fiskpinnar är väldigt enkelt att laga till, det är relativt billigt, det går snabbt och det, som sagt var, är en ganska uppskattad vardagsmat för de flesta barn.

Varför det är så svårt för mina barn att få fiskpinnar har att göra med att jag själv dissar fiskpinnar. Nej, det har inte att göra med att jag alltid dissat denna vardagsfirre. Det har helt enkelt att göra med att jag fullständigt föråt mig på denna maträtt när jag väntade Jai (16). Jag åt praktiskt taget fiskpinnar till frukost, lunch och middag den större delen av graviditeten. Jag har faktiskt starka minnen av att jag under graviditeten stod mitt i natten och stekte fiskpinnar och att mitt ex kom ut i köket och frågade vad jag höll på med: ”Steker fiskpinnar”, som att det var det mest självklara att göra klockan 3-4 på natten.

Jag var naturligtvis tvungen att laga annan mat till de övriga familjemedlemmarna, men själv stod jag där och stekte fiskpinnar och kokade potatis.

Det är ju ett ganska känt faktum att många gravida kvinnor får ett särskilt sug efter något speciellt när de är gravida. Under min första graviditet så började jag dricka cola och det har ju hållit i sig tills för någon vecka sedan.

Under min tredje graviditet (Med Isatou, 14) stod jag inte ut med att något stektes. Nej, det gällde inte bara under de tre första månaderna, utan genom hela graviditeten, vilket innebar att min familj inte fick någon stekt mat under hela graviditeten. (Jo, det hände vid några få tillfällen att jag ställde mig på balkongen, medan mitt ex stod och stekte något, sedan gick jag omkring och klagade och hulkade av spykänslorna i flera timmar!)

Under min första graviditet (med Binta, snart 19) började jag helt plötsligt att äta pizza, som jag aldrig tidigare hade ätit. Sedan dess äter jag faktiskt pizza, även om det inte är någon favoriträtt, så är det helt okej med en pizza ibland.

Det som varit genomgående under alla mina fyra graviditeter är att jag alltid blir så sugen på saltlakrits som också är något jag aldrig annars äter. Jag brukar köpa dessa djungelvrål eller salta lakritsnappar. Det brukar faktiskt vara ett av de första tecknen på att jag är gravid.

Jag tror att det bara skett två eller tre gånger att jag blivit sugen på saltlakrits UTAN att jag varit gravid.

Nåja, om jag tittar tillbaka på mina små graviditetssug så måste jag säga att de inte framstår som särskilt nyttiga, men jag minns tydligt hur enormt stort suget var efter just de specifika sakerna man var sugen på.

Hade du eller någon du känner något speciellt graviditetssug?

Andra bloggar om: Andra bloggar om: Barn, Familjeliv, Kvinna, Om mig, Gravid, Graviditet, Fiskpinnar, Sug, Saltlakrits, Lakrits,