I december fick jag mail av en ung tjej vid namn Sofia, som skulle åka på en dansresa till Senegal. Hon hade aldrig varit i Afrika och var lite nervös inför sin resa. Hon bad mig om råd, efter att ha läst lite om mina resor i Gambia (som är grannland till Senegal). Vi höll lite mailkontakt innan hennes resa och jag avslutade med att skriva att det vore kul om hon ville lämna en liten ”rapport” till mig när hon kom hem, så jag fick veta hur hon haft det.

Hon mailade mig ett långt mail som gjorde mig alldeles pirrig i hela kroppen! Det påminde mig så mycket om mina egna känslor när jag varit i Gambia första gången (då var jag nyss fyllda 15 år) och jag tycker Sofia beskriver så bra hur även jag upplevde mina första resor och även att hon beskriver den där surrealistiska känslan när man kommer hem…

Efter att ha frågat Sofia, har hon sagt att jag får lägga ut hennes mail som en blogg och jag hoppas att detta inlägg kan få er som inte varit i Afrika att förstå vad det är man kan bli ”frälst” av i Afrika. Det är en berättelse av en ung, Svensk tjej och hennes möte med en helt ny kultur.

Gruppen Sofia åkte med heter Urkraft (klickbar länk):

ok, nu e jag hemma och har landat lite mer. Allt känns inte lika uppochner som det gjorde direkt efter, men nu känns det snarare underligt att jag ”e på samma plats som jag började” dvs hemma utanför stockholm och att det inte har hänt någonting här.

Jag trodde jag skulle åka på äventyr, men det blev så mkt större än vad jag räknade med! Och då räknade jag ändå med äventyr för jag

1. har aldrig varit i afrika

2. vi skulle leva som och uppleva landet, hur klyschigt det än kan låta ¨

Jag var skitnervös innan, vilket jag inte behövde visade det sig sej. Alla var SNÄLLA, och precis som du sa ville de oss väl. Däremot var det ju så att man fick ha koll på sig själv och sina grejer. Bla när vi skulle ut från Dakars flygplats mitt i natten var det kaos, och jag var lätt chokad av folkmyllret och språket och av att vara framme, och bara ta sig till vår bil och få med sig själv och väskorna med saker och presenter var svårt. Det var nog den enda ( eller ok, en av två ggr) som jag kände mej otrygg. Då kände jag mej som en liten vit rädd flicka som inte visste vad hon gjorde där.

Vi trodde att vi hade gjort merparten av själva resandet när vi hoppat av flygplanet, men herregud vad fel vi hade! Då hade vi ännu inte lärt oss uttrycket AFRICAN TIME 😉 Vi sov en natt i Dakar (kom fram till hotellet vid 4, en kort natt) och jag sov inte en blund utan lyssnade på ljuden av staden, böneutrop osv… Sen åkte vi vidare nästa morgon i samma buss som skjutsat oss natten innan, självklart med alla väskor på taket och enormt ihopträngda. Sen stannade vi såklart så fort chaffisen skulle ha rökpaus, vi skulle ha kisspaus, någon såg någon som de kände igen osv osv. Vi skulle åka ner till cassamace i södra senegal och korsa gambia på vägen, en resa som var beräknad att ta 6 – 10 timmar. Något som jag tyckte var så häftigt när i åkte ner var att ”det är ju som på tv!”, en känsla jag fick flera gånger. Att vi så faktiskt antiloper, apor, alla finklädda färglada människor, barnen som sprang efter oss…

Det har du säkert listat ut, men resan gick inte riktigt som planerat. Efter ca tio timmars resande var vi framme vid gambia, och skulle korsa landet och floden. Väl där så stötte vi på korumperade gränspoliser som dels ville ha våra pengar (vilket vår lokala chafför inte gick med på), och sen dessutom höll kvar oss och lurade oss om vilken tid färjan gick. Meaning vi missade sista färjan för natten. Kan du tänka dej stämningen i bussen när det e kolsvart ute, vi har inte ätit sen lunch, alla var trötta och möra så kommer vi till färjan (som låg ute i buschen) och så har den gått, nästa går om 12 timmar? Vi kunde inte vända om pga gränspoliserna heller… Och ingen mat!

Nu till det positiva om den upplevelsen! Millitärerna som vaktade färjan tog hand om oss! De var otroligt söta (lite skrämmande först med jätte kpister och vi visste inte om de var snälla eller ej), lät oss sova kvar i det pyttelilla rummet där de skulle ha sovit, organiserade hur vi skulle sova (15 pers pa 10 kvadratmeter på golvet, resten i bussen) sa till oss att nu behövde vi bara slappna av och de skulle vakta oss och vi skulle inte orora oss. Den natten var något störd, vi låg och lyssnade och skrattade åt deras millitärradio hela natten…

På morgonen sa en av millitärerna att han ville ha min mail och att han skulle bli mkt ledsen annars. Han var otroligt trevlig menjag visste inte hur jag skulle reagera, så gör man inte i sverige. Vi hade inte ens pratat, och han vägrade ge sig. Det slutade med att jag gav honom en felaktig mejl och jag fick en penna i present av honom. Efter 3,5 veckor i afrika hade jag nog vetat hur jag skulle ta det bättre.

Efter frukost där (det strömmade in en hel marknad!) så åkte vi vidare, och på ett sätt var det tur att vi sov en natt. resan tog nämligen 16 h, om man räknar bort natten. Det roliga är att chaffören ville inte låta oss ha kisspaus i slutet (något som vi inte hade överdrivet ofta) för det var BARA 5 minuter kvar. 5 min blev till 20 som blev till tre timmar!

Stämmingen var ändå otroligt bra i bussen, med allsång och vår trummis lärde oss afrikanska sånger (belle mama, savannah eh) men alla var så lättade när vi väl var framme. vi bodde här www.dianabolong.com i två veckor och med oss egna musiker. Dagarna bestod av 2,5 timmars dans på fm, sen paus (stranden!) och trumkurs på eftermiddagen. Dansen visste jag att jag gillar hur mkt som helst, men trummandet var oväntat svårt och roligt! Sen blev det mörkt fort vid halv sju så då var det fram med ficklampa som gällde, gemensam middag och kvällen avslutades för min del vid lägerelden med afrikanerna.

Där var det alltid grym stämning, jag förstod oftast ingenting (jag pratar ingen franska, förstår ytterst lite och engelska eller något annat språk var inte stort där) men et gjorde ingenting och et var så härligt! Jag sjöng med i texter jag inte förstod ett skit av, de sjöng om mej på wolof, jag fick lära mej wolof, klingkade ballafon till jubel, pratade med de som jag kunde, blev raggad på och bara satt och myste!

Något som är en sån klyscha men som verkligen berörde mej var människornas värme. Du skulle ha sett deras leenden! Och hur stolta de blev när jag lyckades klämma ur mej ett boun noir på franska. Det kanske var som en rektor på en flickskola där jag och några vänner hamnade av ren tur sa;

”africa don’t have much but what we do have is hospitality, which is something we are really proud of”.

Jag blev även grymt mkt raggad på, vilket jag kanske inte ska berätta för en när din dotter ska åka snart? 🙂 Jag e ju 19, hon e 18 eller hur? I början hade jag svårt att veta hur jag skulle ta all uppmärksamhet, för jag hade någonstans runt tre friare per dag, vilket blev gruppes internskämt. Vi hade ett kodord, köttbulle, om man behövde hjälp från för ivriga killar. Efter ett tag bestämde jag mej för att njuta av uppmärksamheten precis som de jag reste med sa. Hur ofta blir man så uppvaktad och känner sig så snygg och charmig? Däremot blev det ingen fling för mej, det var ingen sån resa. Är dessutom hemifrån lite försiktg med afrikaner, efter min erfarenhet (alltså, vad jag sett) så e inte monogami deras stora grej för att dra alla över en kam.

Väl framme på diana så lärde sig alla våra namn direkt, vilket var otroligt sött. Jag pratade och presenterade mej för folk, men nästan så fort de (afrikanerna som jobbade/hängde där) så sa det heeeeeeey sooooofia och jag svarade med hej hej och hade ingen aning om vem det var som jag pratade med. Kokerskan gjorde alltid sånger på mitt namn….

Var det så i gambia också, att stjärnhimlen var så otroligt klar?

Alla afrikaner (och gruppen jag reste med!) var så otroligt omtänksamma, som när jag blev sjuk (många blev sjuka samtidigt, vi måste ha ätit något) så kom de in och kände på min panna, frågade hur jag mådde, berättade att de var oroliga osv. Det var inget allvarligt men jag insåg nog inte förän först nu hemma hur sjuk jag var. Eller snarare hur svag jag var, likblek och feberfrossig och kunde inte gå själv. Men men man klarar mer än vad man tror!

Något som blev en tankeställare för mej var två saker;

*att se hur de hämtade vatten på morgonen till oss, efter det var det ingen som slösade! Vi hade ingen dusch, men det var inget som jag saknade. Eller mobil eller tv, det gick oväntat bra att bo utan el och vatten.

*att se hur glada de blev för våra presenter, vilket iofs var den önskade effekten. Vi gjorde presentpåsar i slutet av saker hemifrån till de som hjälpt oss, barn, musiker, köket. Men att se hur glad t.ex. salou blev över en något urtvättat nikemössa som han stod och pekade på med värsta leendet när vi åkte, det fick mej att tänka. Kanske är det just det att de människorna kändes som oss, de hade umgåtts med oss och svälte inte osv men att det ändå är så olika liv!

Oj just ja, en annan ganska rolig kulturkrock var sällskapet vi fick ner till stranden! När vi gick ner till stranden fick vi mkt sällskap, byn hängde på (mest killar, fast det var konstigt nog inte sliskvarning) och följde med oss ner och försökte prata på vägen ner, sen satte de sig 15 meter bort från oss och försökte prata ibland, eller satt bara och tittade när vi solade och badade för att sen följa med upp igen och vinka hejdå. Vi kände oss som apor i bur i början, men man vande sig oväntat snabbt. En sak som är ganska komisk är däremot att när vi sa att vi inte ville prata idag utan bara skriva/läsa/prata svenska sa de ok, inga problem och gör som tex en kille – lägger sej brevid min handuk och tittar på när jag skriver och äter jordnötter. Jag tror han ska fatta vinken, men han berömmer mej för min handstil efter enkvar och ligger kvar och äter jordnötter.

VI hade också den höga ”bushmannen Ibrahima” som var strandförsäljare och tyckte vi var de brightaste han träffat för vi höll med om att ”it’s nice to be nice”, haha!

Shit vad långt det här blir…

Hursomhelst, nästa ställe där vi bodde var en artistby, toubab diallo. VI hade inte lika mkt lägereldshäng där, men det var roligt att se en större by med riktigt folkliv och ungar i massor som ropade toubab toubab och ville ta i hand och säga ”ca va”. Något av mina starkaste upplevelser därifrån var en teaterpjäs vi såg i grannbyn, av ett turnerande sällskap. Skådespelarmässigt kanske inte det bästa jag sett, men att se hur alla skrattade! Det handlade tydligen om en kille som åkte till Europa och dog på vägen… Efter det började de pratade i micken (som tjöt!) om att det var toubabs där, och helt plötsligt började alla skandera svenskarna svenskara (på franska som jag fortfarande inte kan). Så det var bara att vi fick pallra oss upp, och visa upp våra sabardanser som vi då dansat i hela tre dagar, haha! Jag fick en otrolig kick, det var så mkt folk där säkert 500 pers och alla hejade på och stöttade och tyckte det var roligt och alla barn skrek rakt ut. Efteråt skulle alla fram och berömma.

Annars har vi;

gått på marknad i zingounchor

besökt en yrkesskola för flickor 15-25, tänk att sådana bra saker finns!

bara levt och hängt i hängmattor

åkt i mangroveträsk och sedan blivit tvugna att putta på pga tidvatten trots krokodiler

dansat i doundounbahs

ätit samma mat i två veckor i sträck

jag har vart på reggaefest med två trummare och min kompis i en liten lokal där de hade ett gig, folk hängde in genom fönstrena och det rappades konstigt till trummorna. Självklart går man dit, spelar roll att det är en mil längs stranden och bara ficklampa som ljus

Vart på afrikansk festival i abene

vart på disco

besökt dakar, huvudstaden (och gått på pengajakt där, reseledaren fick inte ut pengar och hon var skyldig oss så vi 6 som åkte in hade inte ens 1000 cefas, 16 kronor på. taxichaffisen hakade glatt på hela dagen och skrattade bara åt oss vitingar utan pengar)

och inte minst dansat, otroligt roligt men tungt i sanden

Nu är jag då hemma igen och kan inte tro att det här e på riktigt. Jag har försökt förklara lite av det här för min familj, men det går liksom inte att förklara. Känns som hur jag än berättar får jag inte fram färgerna och männsikorna och ja….

Det blev många tårar på arlanda, vi reste verkligen med en fantastisk grupp som blev lite som en stor familj (klyscha, klyscha!). Nu sitter jag här och tar det lungt, vilket jag kom på att man faktiskt får också. Tog studenten i våras och har sen dess jobbat och pluggat sex dar i veckan och träffat vänner och dansat och åkt på det här och tentat upp ett ämne och man får faktiskt slappa också!

En sak som blev så definitivt med att säga hejdå till vissa av dem därnere var att det går liksom inte att ha kontakt. Nu kanske jag överdriver, men jag vet inte ens var trummisarna bor och de har inte telefoner och jag åker inte till senegal överdrivet ofta. Hade jag haft möjligheten att ha kontakt med dem kanske jag inte hade haft det, men det känns så definitivt. Lamine som sa ”I’ll keep you in my prayers” och Abdou som vill till Sverige och sjöng om mej vid lägerelden och Daba som lagade maten och eduardo som inte var någon dansare men gjorde roliga krumsprång och…. Och papmaneh som var så HIMLA go och tog hand om alla och kal som hade drömmar om att bli lärare.

Nu vet jag inte riktigt hur jag vill göra, jag har egentligen saker att göra, jobb när och om jag vill, en tenta att plugga till, en ev. språkresa i spanien. Men kan jag verkligen vara med om allt det här och sen bara fortsätta som vanligt? ah jag e en sån klyscha. Vad ska jag annars göra iofs, flytta dit?! Nej det går inte, men det känns surrealistiskt att ha vart med om det här.

Nu känner jag mej ganska klar och det är skönt att bara få skriva av sig. Hoppas du orkade ända hit ner 😀 Blir glad om du svarar.

Kram, sofia

Fotnot: Sofia reste med Urkraft. (Klickbar länk)

Andra bloggar om: Afrika, Gambia, Senegal, Resa, Världen, Dans, Dansresa, Urkraft, Afrikansk dans, Spela trummor,