Fler kvinnor väntar med att skaffa barn tills de blir lite äldre. Fler än dubbelt så många blir mammor efter 45. Själv fick jag barn som ung. Min äldsta fick jag som nyfyllda 18 och sedan fick jag inom några år, så när jag var 22 var jag trebarnsmor. Sedan följde ett långt hopp, innan jag fick min son och då hade jag hunnit bli 31 år.
Det var en enorm skillnad att få barn runt 20-års åldern och att få det runt 30-års åldern. Den största skillnaden var dock att jag skaffade tre barn väldigt tätt och den andra gången skaffade jag bara ett barn. Att ta hand om tre barn samtidigt är en enorm skillnad mot att ta hand om ett enda. På så sätt var det mycket enklare att få min son. Det var också enklare för att jag hade mer erfarenhet av föräldrarollen och en annan trygghet i mig själv, på ett sätt som jag inte hade när jag var en ung mamma.
Men samtidigt var det en hel del som funkade bättre när jag var yngre. t.ex. hade jag mycket mer ork och energi. Mer naiv livsglädje, på gott och ont, men för barnens skull tror jag det var roligare att växa upp med mig då än nu.
Hur det är att vara 45+ och få barn, vet jag inte. Det beror ju enormt mycket på personlighet också. Det finns ju 45-åringar som är som 30-åringar och det finns 45-åringar som är som 60-åringar, så jag tror det där är väldigt individuellt.
Men visst tror jag det finns en hel del ”hinder” i att vara en småbarnsmamma när man närmar sig 50. Även om man väljer att skaffa barn i den åldern, så tror jag att det är viktigare att tänka igenom det hela ordentligt, på samma sätt som det är viktigare att tänka igenom det hela när man är väldigt ung och får barn. Då menar jag inte bara ur aspekten att det är mer riskfyllt att få barn i högre åldrar, utan även som en sån sak som om man får barn vid 47 års ålder, tycker man det är okej och vill man vara en 62-årig mamma till en 15-åring?
Nej, jag är inte rätt person att döma, för jag tror det finns för- och nackdelar i alla de åldrar man får barn, men att bli småbarns förälder vid en hög ålder, kräver helt enkelt sin man eller kvinna!
Andra bloggar om: Barn, Kvinna, Äldre mammor, 45+, Ung mamma, Allt om barn,
Hej!
Jag fick s k ”bonusbarn” ganska tidigt i livet, när jag var 21, och de var 2 och 4. Det tog tyvärr slut efter något år, och efter det har jag haft stökiga, korta förhållanden där barn aldrig varit aktuellt, och jag har heller inte varit så sugen på att skaffa barn utan mest fokuserat på vänner, karriär och annat (kanske just för att det inte funnits stabilitet i de relationer jag haft tillräckligt för att barn ska funderas på). Nu är jag snart 37, och kan sörja lite emellanåt att jag kanske inte haft sån tur att träffa någon som vill ha barn med mig. Jag vet heller inte om jag kommer att göra det, eller om den personen jag idag träffar, faktiskt kan tänka sig familj med mig. Vissa människor kanske skulle vilja skaffat barn tidigare, men av olika anledningar har det inte funnits möjlighet (man vill ju inte sätta barn till världen bara ”för att man ska”, det känns som ett egoistiskt tänkande).
Jag önskar jag får barn med någon som älskar mig, jag hoppas jag får det inom rimlig tid, men skulle det inte bli så för mig så kommer jag få lära mig att leva med det också. Jag kommer sörja det, men kan inte förutsätta att jag kommer att få barn (jag kanske inte kan få några heller, det vet jag inte ännu). Men jag har aldrig valt bort barn, jag har heller aldrig gått in i ett förhållande med inställningen ”nu vill jag ha barn” utan trott att jag träffar någon, vi gifter oss, vi skaffar barn och hela denna lyckliga ekvation ska bara komma naturligt. Nu vet jag att det inte är så lätt, utan att man får vara oerhört lyckligt lottad om man träffar någon som vill skapa detta tillsammans med en.
Jag tror det finns oerhörda fördelar (och nackdelar) oavsett ålder man väljer att skaffa sina barn i. Så länge de är älskade så spelar resten ingen roll i mina ögon 🙂
Jenny: Tack för en öppenhjärtlig och fin kommentar. Det låter som om du har en längtan kvar efter barn och om det är så hoppas jag att du får det. Du skriver själv att du aldrig valt bort barn, för i så fall hade jag accepterat det.
Jag ser inte att det är ”kört” för dig ännu, utan jag håller en tumme…! 😉 Nej, det viktigaste av allt är trots allt att man älskar barnet och har det bästa för barnets ögon. Men sedan finns det ju en fysisk gräns för när det är större risker med att få barn och när det blir svårare att få barn.
Jag känner mig inte det minsta för gammal för att få barn nu (inte för att jag planerar det), men jag tänker att det nog finns många som känner sig för gammal redan vid 40, medan andra inte känner det förrän långt senare. det viktigaste är nog inte åldern, utan hur man själv känner sig! Men vid en allt för hög ålder, så bör man kanske tänka på att man inte bara ska orka för stunden, utan att det är ett väldigt mångårigt åtagande! Men männsikan är starkare än vi tror! 😉
Kram och lycka till!!
Rätt svårt ämne, för många finns det så många måsten de vill klara av innan de känner sig redo. Sen finns det ju de som helt enkelt inte hittar rätt relation så tidigt eller de som har problem att få barn.
Själv var jag nyss fylld 29 när sonen föddes, jag hade varit redo sen jag var runt 25 tyckte jag, men pappan ville då vänta.
Att välja att vänta tills man är runt 40 när det inte finns hinder har jag lite svårt att förstå men som sagt det finns mer eller mindre pigga människor i alla åldrar.
Kimmie: Hej Kimmie! Ja, jag håller med dig, det är ett väldigt svårt ämne, eftersom folk är olika och har helt olika förutsättningar vid olika tidpunkter i sina liv. Rent spontant känner jag att det kanske är lite ”gammalt” att skaffa barn när man inte kroppen säger ifrån, så man måste få provrörsbefruktning utomlands för att ens kunna få barn (p.g.a. Ã…LDER, alltså), å andra sidan, det finns VÄLDIGT ungdomliga 50-åringar, frågan är om de är lika pigga vid 60 när barnet bara är 10 år…? men, som sagt, en svår fråga! Kram!
Mina barn är 15 och 16 år, dom föddes när jag var 24 och 26 år vilket var
alldeles lagom men hade även funkat några år tidigare. När man diskuterar
åldern hos blivande föräldrar så tycker jag att man för ofta tänker på dom
vuxna, ex.vis i ett tidigare inlägg där man frågar ”vill man vara en 62-årig
mamma till en 15-åring?” Fråga istället om en 15-åring vill ha en 62-årig mamma?
Jag tror att barnen, speciellt i tonåren, har mer glädje av yngre föräldrar än
föräldrar som är eller snart blir pensionärer.
Det som skrämmer mig är att om allt fler väljer att skaffa barn efter 40+ kommer
våra barn i framtiden knappt att veta vad mormor eller farfar är och absolut
aldrig hinna få uppleva eller sprida glädje med en äldre generation än sina
föräldrar. Mor- och farföräldrar kanske finns i livet när barnen är små men
vilken glädje har man av varandra då som 90 resp. 10-åring?
Mina barn har nyligen förlorat sin gammelmorfar och gammelmormor, min egen
gammelmormor dog när jag var 13 år och inga bilder eller berättelser i världen
kan ersätta uppväxt och kontakt med äldre genarationer.
Jag var 31 år då jag födde vår underbare son Valdemar. Jag tyckte det var mycket och det blev en besvärlig förlossning. Skulle verkligen inte vilja försöka igen då jag är 45….. Förstår om många väntar för att de letar efter den ”rätte” för dem. Men inte annars, tycker jag.
Hej!
Jag har tre barn som jag fick from 30 års ålder i ett äktenskap som varade i 20 år. Nu bor jag i Guatemala. I Centralamerika är det helt OK att skaffa barn utan att ha en fast relation. Man bor ofta med sin familj och de hjälper till att passa barnen. Barnen verkar inte lida av att inte träffa eller ens känna till sin far. Jag kan ju inte direkt uppmuntra till det eftersom jag är svensk och uppväxt i vår kultur men ibland undrar jag om mitt liv inte varit lite roligare om jag rest runt i världen och fått barn med vem som helst som tilltalat mig. Ibland är vi så himla präktiga – måste få barn med någon vi älskar men i själva verket när barnen väl är födda älskar vi dem lika mycket oavsett om vi älskar pappan eller inte. (men det klart att pappor också har rätt att träffa sina barn – om de vill det). Många skiljer sig ju eller slutar älska varandra ändå. Nu fungerar det här tänket inte med lagar om arv och underhåll i Sverige (som är bra) men jag kan ångra att jag steriliserade mig och inte kan får fler barn fast jag är 52. Jag har blivit påverkad av kulturen här och alla ensamma mammor som jag träffat som verkar må utmärkt av att leva själva (nja de bor ju med sin familj (mamma, pappa syskon, osv) med sina barn.
Susanne’s last blog post..”Vill man så kan man”
Lena: Jag tycker du tar upp en intressant aspekt med far- och morföräldrar, samtidigt som jag tycker de har en väldigt viktig roll för barn och ända upp i äldre åldrar, däremot så är frågan om det ska vara en övervägande faktor för att skaffa barn, för drar man det då ännu längre så skulle det innebära att man avstår från att skaffa barn för att man bor långt ifrån sina föräldrar och det tycker inte jag är okej. Själv har jag haft väldigt stor glädje av mina mor- och farföräldrar, som gick bort så sent som för något år sedan.
Sedan tror jag att det där med ålder är väldigt individuellt. Jag har haft kompisar som har äldre föräldrar, men jag har inte upplevt att de skulle ha haft det sämre under sin uppväxt eller att de skulle ha haft mindre glädje av sina föräldrar för det.
Det jag i så fall sett är att de ibland haft förmågan att bli lite överbeskyddade, men jag upplever att det i stället kompenserats av ekonomisk och känslomässig trygghet och att föräldrarna varit mer engagerade i sina barn.Tack för din kommentar!
Elisabet: Jag var ju också 31 när jag fick min yngsta, men jag kände inte att jag var för gammal. Tror som sagt att det kan vara väldigt individuellt det där. Att det finns för- och nackdelar hur vi än vänder och vrider på det!
Susanne: Det finns ju många olika sätt att leva i väldigt många kulturer. Storfamiljssystem finns i många länder och det jag sett av det är att det finns många fördelar i det, för det blir en stor social trygghet, man är aldrig ensam. Utifrån det du beskriver låter det dock lite trist i mina öron att man verkar utesluta männen så pass, men det verkar ändå finnas många fördelar också! Underbart för dig att resa och se en massa annat i alla fall, det berikar alltid att se andra kulturer, anser jag! Kram!
Jag beundrar alla som föder barn,oavsett i vilken ålder.Själv är jag 50 + och har i hela min fertila ålder gjort allt för att slippa föda barn.Av flera anledningar.Det gör jävligt ont. Jag tycker om att sova på nätterna. Och jag tycker inte om flickor.Man kan ju inte välja kön på barnet. Flickor leker med dockor och ”My little pony” och sånt,och tycker om skärt.Usch! En sån kladdig unge skulle jag aldrig stå ut med.
Jag börjar bli gammal,kan tänka att snart är jag gaggig och grå och kan inte gå,sitter och tittar lesset in i väggen.Inga barnbarn som hälsar på och vill ha pengar och vill snika till sig min sommarstuga….
Men idag är jag glad över att slippa passa barnbarn och ha tid att göra det jag vill.
Hej på er!
Jag hade önskat att jag träffat min prins tidigare, men nu träffade jag honom vid 39. Min man är 3-år yngre. Vid 40,1 månad blev jag gravid på 1:a försöket. Vid 42,4 månader blev jag igen gravid på 1:a försöket! Jag är så otroligt lycklig! Har levt många år utomlands och anser att det bara är i Sverige man är så fixerad av just åldern. Man frågar sig hur man blir som ’gammal’ mamma till en tonåring. Vem vet? Men det är nog helt individuellt. Vem säger också att en ung mamma kommer att leva tills hon blir gammal. Tyvärr vet jag flera mammor som dött en allt för tidig död pga sjukdomar. Vad jag vill ha sagt är. Man vet ingenting om framtiden och vad som kommer att hända en. MEN om man lever medans man ändå lever och gör det man vill, oavsett om man vill skaffa barn tidigt eller sent i livet. Så kommer man i alla fall att dö tillfreds. Glad påsk!
Andrea Eriksson: Ja, alla har rätt att ta sina egna beslut i livet och välja hur de vill leva. Vissa väljer att skaffa många barn, andra inga, men jag tror det är viktigt att respektera alla, oavsett beslut, för ingen vet vad en annan människa känner och tänker. Alla är vi olika och tur är väl det?! 😉 Kram och tack för din åsikt!
storken: Jag är så glad att du funnit lyckan!! Det är just av den anledning som du skriver som jag har svårt att säga vad som är ”rätt” eller ”fel”. Vi är ju alla så olika. Det är ju så himla individuellt det där, så jag tror det är dumt att döma någon för beslut man tagit! Önskar dig all lycka och framgång i din familj!! Kram!
Denna sida var den vettigaste jag hittade när jag letade information om fördelar och nackdelar med att få barn efter 40. Storken gav mg hopp och tonårsmorsa visar att det finns folk som kan se saker ur fler synvinklar.
På andra sidor finns det folk som jämställer att få barn på naturlig väg vid 43 med att få barn på konstgjord väg vid 70. Jag kan inte se att man skulle vara för gammal vid t.ex 45 då man ju faktiskt bara är 65 då barnet är 20. En kvinna fick sitt första barn vid 17 och sitt tionde vid 43. Ingen sade att hon var för gammal. Observera att alla barn blev friska utom det första.
Jag kan inte förstå varför det skulle vara mer förbjudet att få första än tionde
barnet när man är över 40. Ändå har jag mött just sådana åsikter.Är man över 40 och har erfarenhet av barn så vet man att man kanske inte får sova, att blöjor kan stinka, att matning kan vara besvärligt ibland och så vidare men man uppskattar nog också förmånen att få barn lite extra. Jag får bara bättre och bättre tålamod med barn ju äldre jag blir (och hade normalt tålamod från början) och min kondition är lika bra som när jag var 20 fast jag är fetare än jag var då.
När jag släktforskade blev jag förvånad över hur gamla många kvinnor var när de fick barn – ibland gällde det även första barnet. jag hittade flera som var 40 – 46 år. En anledning att inte få barn tidigt kan vara att man själv eller andra man känner har unga föräldrar eller har fått barn tidigt och att man har sett nackdelar med det. Självklart kan unga föräldrar också vara bra. Det handlar mycket om individer och om vilket stöd man har. Många 11 – åringar kan dock få barn och jag kan inte se någon anledning alls till att det vore bättre än att vara 45 (förlåt ironin).
En annan anledning till att vänta med barn kan vara att man inte har varit frisk hela tiden. Bättre att vara 40, stark och frisk och älskad än att vara 25 och inte må bra och/eller inte ha någon lämplig partner. Samtidigt tror jag att barn kan växa upp till harmoniska människor även i andra relationer än kärnfamiljen. Jag tror dock att tidigare skilsmässor, arbetslöshet m.m har fått många som är födda ca 1965 – 1975 att vänta med barn.
För mig personligen var det först viktigt att vara en mogen förälder, sedan att må bättre (hade som mest besvär med allergi vid 25 års ålder då jag annars tycker att kroppen är perfekt för barnafödande), sedan att få bättre ekonomi (lågkonjuktur och ohälsa gynnar inte ekonomin), sedan att utbilda mig ( fler än jag har satsat på fel utbildning angående arbetsmarknaden) och om jag inte träffar någon som det känns rätt att få barn med får det vara. Adoptera är dock uteslutet av ekonomiska skäl och på grund av att jag är drygt 40 och singel. Jag vill ju inte heller vara ensamförälder såd et vore konstigt att vänta med barn för att det inte har känts rätt med någon och sedan ändå medvetet ”skaffa” barn ensam. Säkert har en del ändå gjort så och därmed hjälpt barn till en bättre uppväxt.
Största nackdelarna jag kan se med att vänta med barn är dels att chansen att få några minskar (själv kan jag inte tänka mig behandlingar utan låter i så fall naturen bestämma men jag respekterar andras val), att man inte hinner få så många barn om man vill ha syskon till barnen (chansen för tvillingar ökar dock och jag har alltid önskat mig tvillingar om jag får barn förutsatt att allt går bra förstås), andras fördomar (tror dock att unga föräldrar under 20 år är värre drabbade av det) och vad mig själv beträffar märker jag att jag oroar mig mer och blir mer överbeskyddande när jag är barnvakt jämfört med när jag var yngre. Det tror jag dock inte att jag får tid med om jag får egna barn.
En yngre man kanske minskar risken för skador p.g.a äldre ägg och spermier, en graviditet kan vara föryngrande, barnet får en mognare förälder som kan lära det saker som jag inte hade kunnat förstå när jag var 25 år och risken för Downs syndrom är ändå liten. Dessutom är de människorna ofta underbara. Skulle jag tvingas ta ställning till ett barn med Downs skulle jag bedöma det medicinskt som med vilket vanligt barn som helst t.ex om det har ett svårt hjärtfel eller är friskt. Dessutom kommer Downs troligen gå att behandla i framtiden, precis som allergier.
fertil?: Tack för berömmet, men jag måste säga att även du lämnar en väldigt klok synpunkt på det hela, tycker jag! Kram!
Kram på dig också tonårsmorsa. Jag undrar om ni som har barn också upplever att ni oroar er mer ju äldre ni blir. Eller ni kanske oroar er mer ju äldre barnen blir?
fertil?: Ja, jag upplever att jag blir mer orolig ju äldre jag blir. Jag var ju bara 18 när jag fick barn, men min son är ju sladdbarn och jag var 31 när han föddes och jag upplever att jag är mer orolig nu, man är ju mer medveten om alla faror som KAN inträffa, än jag var när jag var yngre. På gott och ont! Sedan blir man orolig för andra saker när barnen blir större! Kram!
Pingback: Tonårsmorsa » Tvillingar vid 70-års åldern…
Hej!
nu till problemet, jag har hunnit fylla 45 och är steril sen ett antal år och nu är frågan, finns det NÃ…GON CHANS att överhuvud taget i något land någonstans att se till att jag blir med barn med hans spermier??