Önskebloggen 1.

bintis-2.JPG

Binta en månad (Klickbar bild)

I min ”Önskeblogg” har ni fått lämna önskemål om vad ni vill läsa. Först ut låter jag Sarah få ett önskemål uppfyllt.

Du undrar över flera saker, men jag ska försöka blogga om en av dem till att börja med.

När jag var 17 år blev jag gravid med min äldsta dotter. Det var inte planerat. Efter att ha haft ett sabbatsår i skolan skulle jag precis börja plugga på en folkhögskola som jag sett fram emot länge.

Jag åt p-piller och väntade mig inte att jag skulle bli gravid. Men det blev jag. Det här var under en period när jag inte själv var världens lättaste tonåring att bo med. Men det hände något när jag insåg att jag var gravid.

Jag övervägde egentligen aldrig om jag skulle ”behålla” barnet, det var en självklarhet!
Det som jag upplevde som allra jobbigast under min graviditet och som ung förälder var folks åsikter och förutfattade meningar.

Jag har alltid sett yngre ut än jag faktiskt är. På senare år har det varit mer smickrande än det var i min ungdom. Under min graviditet, när jag alltså var 17 år, såg jag ut som 12 år.

Varje dag när jag gick ut tisslades det och tasslades det när jag gick utanför dörren, när folk såg min stora mage. Det hände ibland att jag hamnade i samma matkö som lite äldre kvinnor och nästan varje gång stod de och tittade menande på mig och sa saker till varann som ”barn ska inte ha barn” etc.

Visserligen var jag ganska ung, men jag hann ändå fylla 18, precis innan jag blev mamma. Men det största problemet var nog egentligen att jag såg så väldigt ung ut. Det är svårt att vara gravid och se ut som 12 år i vårt samhälle!

Jag försökte att inte bry mig, samtidigt som det gjorde mig mer osäker på min föräldra roll. Jag upplevde, som ung mamma, att jag alltid var tvungen att ”bevisa” saker för andra. Jag var tvungen att göra allt dubbelt så ”bra” som alla andra föräldrar, vilket bidrog till att jag typ köpte vinterkläder till barnen innan sommaren ens tagit slut, att jag fyllde på med blöjor på dagis innan det första ens var halvtomt.

Det var sällan jag vågade gå ut och festa. Även om jag aldrig varit så mycket för att gå ut och festa över huvud taget, så fanns det en rädsla som höll mig tillbaka, eftersom ”det hade man ju hört att unga mammor bryr sig inte alls om sina barn, utan de bara lämnar dem hur som helst och går ut och festar!” Jag ville helt enkelt inte bjuda på det!

Jag försökte att alltid göra så gott jag kunde. Men jag skulle ljuga om jag sa att det alltid var lätt.

När jag insåg att jag var gravid med Binta så hade jag tre olika jobb, som jag precis sagt upp mig från (jag skulle ju börja plugga, var planen 🙂 ). Jag jobbade från 6.00-9.00 på Posten och städade. Under lunchtid 11.00-15.00 jobbade jag som servitris på en Chinarestaurang och på kvällarna satt jag på ett callcenter och sålde prenumerationer på en tidning som hette ”I Trafik” till lastbilschaufförer.

Sedan stod jag då där, med ”magen i vädret” och utan jobb. Fick då jobb på en hamburgerrestaurang där magen så småningom blev för stor, så jag nådde inte fram att steka de innersta hamburgarna, så jag fick bara stå i kassan i stället.   😀   Jag cyklade ganska långt till jobbet varje morgon, men jag tyckte det var rätt okej.

Som den naiva, unga tjej jag var så oroade jag mig inte egentligen och som den unga, naiva tjej jag var så bekymrade jag mig inte allt för mycket över framtiden. (Tänk om jag då vetat vilken kamp det faktiskt är att vara ung mamma!! 🙁   )

Jag uppmuntrar inga unga tjejer att skaffa barn som väldigt ung, det är kämpigt och man får kämpa mycket både ekonomiskt, känslomässigt, fysiskt och psykiskt och inte minst med folks fördomar. Men jag säger inte heller att livet är förstört för att man skaffar barn ung. Barn är den största gåva en människa kan få, men jag är övertygad om att det underlättar om man bara väntar några år. Hinner få erfarenhet, utbildning och en stadig relation innan man skaffar barn. (Oups, nu blev det nästan lite FöR privat! 😉 )

Så, en dag i början av Mars 1989 föddes min första dotter. Med ett leende jag kunnat döda för, med en kärlek som fick mitt hjärta att svämma över.

Binta var det första barnet i min släkt. Jag var den första av mina syskon, kusiner, kompisar, av mina föräldrars kompisar, av alla i vår omgivning som fick barn och alla avgudade Binta. Är det något Binta fått för mycket av så är det kärlek och uppmärksamhet, även om jag inte riktigt tror att ett barn kan få för mycket av den varan.

Ibland undrar jag, vad jag givit till mina fyra barn? Förhoppningsvis ett och annat de kan ha användning för i sina liv. Men en sak som jag VET att jag givit dem är massor av kärlek. Den ska de aldrig någonsin behöva betvivla, no matter what!

Det jag vet är att Binta, som min förstfödda, gav mig är något jag aldrig kan betala åter; hon lärde mig nämligen vad äkta, sann och ovillkorlig kärlek innebär. Jag känner djup tacksamhet.

De andra barnen har bekräftat den insikten, igen och igen och igen…! Jag är en MYCKET RIK människa!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 svar på ”Önskebloggen 1.

  1. Ler, vackert skrivet.

    Och alla ni andra kan fråga mig exakt VAR Binta blev till., för det vet jag!*fnissar*
    Kanske ska starta en sån Hollywoodrunda och åka omkring med en Bloggbuss och :
    -Till höger ser ni vart Blondinbella brukar vaxa sig brasilianskt, och bakom där, skymtar vi Tonårsmorsans HÄPP!

    🙂

    Vb’s last blog post..Från syndrom till pandemi

  2. grace: Jag vet. De finns och de frodas. Är det något jag skulle vilja göra om i mitt liv (vilket jag inte vill) men då skulle det nog vara att inte bry mig om fördomar. Men de gör oss också ödmjuka! Kram till älsklingarna!

  3. min älskade binta gud vad jag kan sakna den tiden i bland även om vi var unga så hade vi iallafall j-a kul.

  4. morbror ante: Ja, jag saknar verkligen den tiden ibland. Man var så oförstående inför framtiden och livet var därför så lätt på många vis, samtidigt som det också var svårt. Kram!

Lämna ett svar till grace Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.