För barnens bästa?

ljus1.gif

I föregående inlägg skrev jag i Vickes anda om barn som far illa ”Till förmån för barnen!” och hur vi alla vuxna i samhället är skyldiga att göra det vi kan för att barn inte ska må dåligt.

Att se till barns bästa kan ju innebära många olika saker. Det innebär först och främst de mest elementära behoven, som att barn behöver tillräckligt med mat, kläder, sömn, hygien och kärlek.

Men det kan också innebära att ett visst barn har ett särskilt behov. Alla är inte stöpta i samma form. T.ex. kan det innebära att vissa barn har ett större behov av närhet, andra har större behov av fysisk aktivitet och andra barn har ett större behov av att utveckla andra sidor i sin personlighet.

Jag har verkligen försökt att vara lyhörd i denna typ av utveckling för mina barn. Jag har försökt vara uppmärksam på deras olika behov och stötta och uppmuntra det.

Dessa delar tycker jag på ett sätt är de svårare delarna av att vara förälder, men inte mindre viktiga för det. Det vore ett misslyckande för mig att inte se deras personligheter och uppmuntra deras styrkor. Det är inte roligt att se föräldrar som försöker uppfylla sina egna krossade ungdomsdrömmar genom sina barn, som kanske inte alls har samma behov eller drömmar.

En annan del som handlar om att se till sitt barns bästa är för en ensamstående förälder uppmuntra till kontakt med den förälder som barnet inte bor hos. Här är något som jag också tycker ät oerhört viktigt. De flesta skilsmässor är inte någon lycklig historia där man kysser varandra adjö och fortsätter att vara vänner för livet, men det är här vikten av att vara en vuxen förälder kommer in. Även om man har olika värderingar i grunden, även om man är oense om en massa saker i livet, så måste man, för barnets skull kunna se det i barnets perspektiv.

Ett barn är ingen födelsedagspresent som ges till en av föräldrarna. Det är en oerhörd gåva för båda föräldrarna, men framför allt så är det en egen individ som har behov som inte alltid går ihop med våra opersonliga önskemål. Om det är så att den andra föräldern faktiskt inte är kapabel (p.g.a.) olika omständigheter att själv ta hand om sitt barn, så anser jag ändå att man ska försöka uppmuntra så mycket kontakt som är möjlig.

Det är klart att det är föräldrarnas ansvar som vuxna att hålla kontakten med sina barn, men jag menar ändå att det är bättre att ha lite kontakt än ingen alls, om situationen gör att man inte kan ha hand om sitt barn helt.

De enda skäl som jag själv skulle tänka mig att försöka motarbeta en kontakt med mellan mitt barn och barnets pappa, är om han skulle utöva våld mot barnet eller sexuella övergrepp, eller om barnet på liknande sätt skulle ta direkt skada av kontakten.

Däremot skulle jag även i dessa fall (som inte alls är aktuella i mina barns fall) uppmuntra kontakten med andra släktingar till barnet. T.ex. farmor, farfar, farbröder och fastrar, kusiner etc.

Jag tror det är jätte viktigt att barnen har möjlighet till kontakt med så många närstående personer som möjligt. (Jag har nyligen läst ut Michael Alonzos bok Ge aldrig upp som väckt en del tankar).

En annan sak som jag mött några gånger i mitt liv, bland min omgivning, är falska anmälningar till socialtjänsten. Som jag skrev i blogginlägget innan, så anser jag att det är varje vuxen persons skyldighet att anmäla till soc. om man tror att ett barn far illa. Däremot har jag sett ett antal exempel på personer som anmäler till socialtjänsten, inte för att man tror att barn far illa, utan helt enkelt för en oförrätt, en vårdnadstvist eller av ren svartsjuka. Det tycker jag är fruktansvärt. För mig är det som att ta samhällets resurser från de barn som verkligen far illa och lämna dem till sitt eget öde.

Jag tycker det är lika illa som kvinnor som falskt anmäler våldtäkt. Inte bara för att man förstör så mycket av den personens liv, men även för att det innebär att dessa falska anmälningar gör det svårare för de kvinnor som faktiskt blivit utsatta, att bli trodda.

Ibland undrar jag var all ondska i vuxen världen kommer ifrån. Avslutar detta inlägg med ett citat av Abraham Lincoln:

When I do good, I feel good.

When I do bad, I feel bad.

And that ´s my religion.

*Abraham Lincoln.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

14 svar på ”För barnens bästa?

  1. Det är hemskt när oskyldiga anklagas men det är värre när barn far illa eller inte får hjälp/stöd för att samhället inte längre vågar tro på dem som talar sanning. lögnerna ger upphov till förutfattade meningar som i slutänden drabbar de som verkligen behöver hjäp.
    jag har stått maktlös i många år(över 6 år)
    men tillslut fick jag ändå rätt att skydda mina barn. vi fick skyddad identitet och kvarskrivning.(8 år sedan) nu möter jag ett samhälle som inte förmår skydda, hjälpa och läka våra sår..som fortfarande blöder. kampen för mina barn är nu inne på femtonde (15) året och jag inser att mina barns barndom har utretts sönder. Nu har jag inget annat val än att slåss för deras framtid. Följ gärna min kamp på min blogg.. http://kartbarn.blogspot.com/

    marianne’s last blog post..Pengarna har kommit in

  2. vicke: 🙂

    marianne: Det du skriver låter fruktansvärt!! Det är inte trevligt när oskyldiga anklagas, men det som framför allt gör mig arg, är när folk anmäler för att ”jäklas”, inte för att man tror att barnen far illa. För då tas resurserna från t.ex. dina barn och man lägger ner tid och energi på utredningar och engagemang på barn som inte har de behoven och sedan får barn som verkligen mår dåligt stå tillbaka!

    Dessutom innebär det också att det är svårare att tro på de anmälningar som görs, där barnen faktiskt far illa, för att man fått en massa ”falsk-larm”. Det är det som upprör mig mest i den frågan.

    Jag ska läsa i din blogg! Kram till dig och dina barn!

  3. tack dina ord värmer
    livet är märkligt, för när man känner att man inte längre kan göra någonting åt sin situation. då kommer ilskan och frustrationen över situationen att ta över.
    det är då man arbetar som bäst, tar de bästa kontakterna, skriver de bästa breven och hittar de möjliga lösningarna.
    ilskan och frustrationen har blivit mitt bästa drivmedel för att kräva förändringar..
    kram marianne

    marianne’s last blog post..Pengarna har kommit in

  4. Hej! sökte efter osklydig anmälan om att barn far illa på google och läste det du skrev. Har nyligen separerat från min sambo och har våran lilla dotter på ett år boende hos mig. Hans mamma, min fd svärmor, är sjukligt svartsjuk/avundsjuk på allt som har med våran dotter att göra. Hon har sedan min dotters födelse varit besatt av att ha kontroll över henne och mig. Idag fick jag ett papper av socialförvaltningen där hon anmält att min dotter far illa här hos mig. Jag känner mig så totalt värdelös, kränkt och sårad av detta. Bara pga av att jag inte vill vara ”kompis” med henne nu just efter separationen, all kontroll som hon vill ha över oss är väldigt jobbig för mig. Hur tusan ska jag orka med detta egentligen? Vill vara stark för min dotter men känner mig just nu rädd och väldigt svag. Det du skrivit var så otroligt bra och det behövde jag verkligen läsa, tack tack tack. Det här är faktiskt det mest kränkande och förnedrande som hänt mig. Vet att min dotter har en underbar mamma och att vi har det fint tillsammans så varför göra så här mot oss? Skönt och veta att man inte är ensam iallafall. Så tack än en gång för att du skrev det du skrev. Känns så bra att jag inte är den ända som råkat ut för detta.

  5. Anna: Jag beklagar verkligen det som skett i ditt fall. Det är trist när en separation skapar så mycket ringar på vattnet och att det finns människor som försöker skada andra, inte av oro för barnen, utan helt enkelt för att skada den personen man anmäler. Jag hoppas dock att det reder ut sig för dig och att allt ordnar sig! Kram!

  6. Japp det är jätteviktigt att detta lyfts fram.
    Det verkar som om det finns två läger i detta.
    Antingen så är alla män skitstövlar eller så är alla kvinnor svartsjuka kärringar.
    Någon nyansering är svårt att se och detta skrämmer mig en del.

    Vi måste kommunicera mer och barnen är de som inte få hamna i korselden.

    //Mr G

  7. Mr Galahad: Ja, tyvärr är det så! Men det viktigaste borde vara att se saken ur barnets perspektiv och inte ur sitt eget som är färgat av helt andra saker efter en separation. Har du läst boken Ge aldrig upp som jag länkar till i inlägget? Den är en sida av saken, men väl läsvärd!

  8. Visst är det så.
    Boken finns på min ”att läsa lista” och kommer förhoppningsvis att hinnas med i augusti när jag går på pappaledighet med min nyfödda dotter och de andra 2 busungarna. 😉

    Mina erfarenheter är inte ifrån den egna separationen utan ifrån andras. Män som bett om hjälp eller stöd i deras egna separationer och jag måste säga att jag själv inte trodde det kunda vara så illa ställt med sådana här frågor.

    //Mr G

  9. Mr Galahad: Nej, jag har inte heller denna erfarenhet, men jag känner till att det är ett stort samhällsproblem och känner de som har detta problem! Läs boken, kanske ingen värsting, men väl värd att läsa, även om jag tycker den kan vara lite i ”det ena lägret”…! 😉

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.