Jai snart 17 år.
Jai och jag har haft lite diskussion de senaste dagarna. Hon har haft det ganska fritt den senaste tiden att träffa sina vänner och sin pojkvän, eftersom hon skött det bra. Men det har mer och mer blivit så att hon tagit sig lite för mycket friheter. Jag har hintat henne om att det är dags att dra ner på det hela och börja ägna lite mer tid åt sin egen familj och sina släktingar.
Jag skulle överdriva om jag sa att märkt någon större framgång. Snarare tvärt om. Ju mer jag planerat ”family-things” desto mindre har vi sett av Jai. Så igår fick jag nog! Nu är det inget mer sova över på vardagar som gäller, varken här eller borta, slut är de dagar när hon sover borta flera dagar i streck, slut är de dagar när jag ska gå och jobba och finner 2-4 vänner översovandes på soffor och sängar. Nu är det banne mig nog. Nu räcker det med översovningar på helgerna och att hon ska komma in i skapliga tider på vardagarna, annars kommer jag att sätta egna tider på när hon ska vara hemma.
Jai höll faktiskt med själv. Jag frågade hur många av hennes väninnor som får lika mycket frihet som henne och hon höll med, hon hade tagit det hela en level för långt. Även om jag höll på att tappa hakan över erkännandet, så visade jag det inte.
Men igår fick jag ett antal sms: ”Snälla, kan inte XX få sova här? Bara i natt!”
Jag: ”Nej”.
Jai: ”Men snälla, mamma, jag vet att jag gick för långt, ge mig bara en till chans!”
Jag: ”Du får fortsättningsvis visa vad du går för nu, så kan vi ta en ny diskussion om ett tag. Vill du fortsätta diskutera detta nu, som kom ner på nedervåningen, i stället för att sms:a mig!”
Idag hade jag en maraton-lång arbetsdag och sms:en tycktes aldrig sina: ”Men mamma, låt mig bara få en chans till, alla är faktiskt värda en andra chans och jag lovar att jag ska ändra på mig. Det har du mitt ord på. Låt mig bara få en chans att visa att jag verkligen förstod igår, jag har verkligen tänkt på det du sa och nu lovar jag tänka på allt du sagt till mig! Snälla, snälla, snälla mamma, bara för att du älskar mig så mycket borde du ge mig en andra chans!”
Jag: ”Jai, du mår inte dåligt av att sova själv med din familj på vardagar, dessutom så var det här din andra chans!!”
Ibland är jag en elak mamma, but a mom ´s got to do what a mom ´s got to do! Eller som det gamla bloggordspråket säger: Tonårsmorsa är hård mot de hårda! 😉
Andra bloggar om: Familjeliv, Tonåringar, Tonårsmorsa, Sova över, Kompisar, Vänner, En andra chans, sms,
Tycker inte alls att du var/är elak! Snarare tydlig och konsekvent. Vet inte om jag hade orkat stå emot vädjan sådär, men jag är impad över att du stod fast vid vad som var sagt.
någonstans så respekterar hon nog det i längden.
Jenny E: Nej, jag vet. Jag tycker inte heller att jag är elak, för beslutet har naturligtvis ett syfte. Däremot tycker min dotter säkert att jag är jätte-elak och när jag brukar säga: ”Du kommer att tacka mig en dag” och ger henne ett leende, så måste jag säga att hon lätt kan hålla sig för garv…! 😉
Haha, ja så är det ju. Otacksamhet får man vänja sig vid som tonårsmamma. Tja, som småbarnsmamma med för den delen (har tre mellan 4 och 11 år).
Men du, vill du ha med dina ord på samlingsbloggen?
/Jenny
Jenny E: Ja, du får gärna lägga upp mina ord om du vill! Kram! 🙂
Ort? (Mejla mig)
Jenny E: Har mailat! 🙂
Lycka till! Sådana där sms-vädjanden och samtal är så svåra att stå emot. En chans till, bara en chans till… och visst vill man ge en chans! Hoppas det funkar med att hålla ut till den där nya diskussionen så småningom. Ja, jag hoppas för min egen skull också, för jag dras med samma bekymmer och det ÄR svårt att vara ”hård”!
Galaxa: Nej, de där vädjandena är verkligen inte lätta, men jag tror det är viktigt att stå fast, om det är något som man känner att det måste bli ändring med. Men ibland, när det gäller mindre viktiga saker och man känner att man vill välja sina strider, kan det vara viktigare att ge en andra chans. Det beror ju på vad det gäller och vad man vill uppnå också! Tack för din kommentar! Kram!