Femte radiokrönikan. Barn med olika hudfärg.

januari-2007-035.jpg

Isatou 14 ½ och Binta 19. (Klickbar bild)

Idag sändes min femte krönika i radion och den kan du lyssna på HÄR! (Välj ljudspelare och dra fram tidslinjen till 16. 33 om du inte vill höra hela radioprogrammet.) Dagens kåseri handlar om när barn börjar upptäcka att det finns folk med olika hudfärg. Jag berättar om Binta och Isa ´s upptäckter i kåseriet.

Om du vill höra mina tidigare kåserier/krönikor och radio intervjun med mig, så kan du klicka HÄR!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 reaktion på “Femte radiokrönikan. Barn med olika hudfärg.

  1. Marra: Tusen tack, det värmer att höra. Roligt också att du gillar min röst, även om det inte är så roligt att själv lyssna på sin egen röst! Kram! 😉

  2. Vilka charmiga små berättelser!
    Min lillasyster förstod inte själv att hon var ”annorlunda” jämfört med dom andra barnen förrän en pojke i sandlådan en dag kommenterade att: ”Men, du är ju BRUN!” Då var hon nog i 4-5årsåldern skulle jag tro. Vi bodde då i en by där det inte fanns några andra färgade barn alls. Dock blev hon aldrig mobbad eller utanför på något sätt. Däremot fick hennes pappa lite tarvliga kommentarer ibland när han var och handlade eller så.
    En gång minns jag i och för sig en himla dum fråga som mamma fick när hon kom in i affären och bar syrran på armen (hon var bara knappt 1 år då. Hon mötte en kvinna vid fruktdisken, som hon för övrigt inte alls kände, och hon kommenterade hur himla söt mammas bebis var. Och sen undrade hon: ”Var har du köpt henne?” Mamma blev vansinnig och talade om att hon baske mig hade fött detta barnet själv. Gissa om kvinnan (eller kärringen vill jag nog faktiskt kalla henne) blev snopen!
    Har du varit med om sånna dumma kommentarer nån gång? Eller nej.. där ni bor är det väl kanske lite annorlunda iofs… hoppas jag iaf! *kram*

  3. Cel’Dara: Skrattar över dina berättelser. Men, jo, trots att vi bor i Sveriges fjärde största stad så har liknande hänt många gånger. Särskilt när Jai var liten och vi hade mössa på henne på vintern (hon har ju lite sneda ögon) så undrade man alltid vilket Asiatiskt land jag adopterat från, eller vart jag köpt barnen. Min pappa brukar ha svar på tal när någon undrar gvart hans barnbarn är adopterade från: ”Hörrudu, i vår familj är vi så jäkla fattiga att vi är tvungna att att göra våra barn själva…!” Men ibland är det tröttsamt, men frågan är okej, att man undrar över ursprung och liknande, tycker jag, det är bara mänsklig nyfikenhet. Det är värre när man suttit med barnen på bussen som små och någon tyckt att man ska ”skicka tillbaka dem där de kom ifrån, så andra får plats att sitta på bussen.” Skicka tillbaka? Vart då? In i min mage? Nej, fyyy så ont, men 30-kilos barn back the same way they came from? Uuuugh! 😀

  4. Jomen visst.. det är klart att folk är nyfikna, det vet man ju själv hur det är! Jag tillhör utan tvivel den nyfikna sorten! 😀 Men då ska dom vara nyfikna av POSITIVA anledningar.. Och inte sådär surt undra var man har ”KÖPT” barnen! Jag har så otroligt svårt att fatta att folk bara kan uttrycka sig på det viset. Att ”köpa” ett barn.. det låter hemskt tycker jag. Och att det finns de som är ännu värre och säger att man ska ”skicka tillbax dom dit dom kom ifrån”..! Usch.. det är banne mig så man skäms för att vara människa ibland! 🙁

Lämna ett svar till Cel'Dara Avbryt svar

No Trackbacks.