Varför jag respekterar äldre

dscn2173.JPG

Jag, 37 år och ganska lycklig! (Klickbar bild)

Jag är nu 37 år. Jag börjar sakta närma mig 40-strecket, även om det är några år kvar. Jag skrev i en blogg härom dagen att folk oftast trott att jag är ganska mycket yngre än vad jag är, trots att jag inte alls strävar efter det. Det har dock inte alltid varit av godo. Många gånger har jag varit på möten och liknande som rört mina barn, där jag känner att man inte tagit mig riktigt på allvar, för att jag sett ut som en ungdom, trots att jag varit vuxen. Det blir naturligtvis allt mer ovanligt, ju äldre jag blir, men sanningen är att jag ibland haft emot mig att jag oftast sett yngre ut än min ålder.

Jag räds inte åldrandet, tvärt om. Jag är så förbannat glad över att slippa vara tonåring att jag gärna står ut med både grå strån och en och annan rynka, även om man blir lite förvånad när de väl dyker upp… 😉 Det finns ingen period i mitt liv när jag mått så dåligt, i likhet med många andra tonåringar, kanske i synnerhet tjejer? Hormonerna låg nästan utanpå skinnet på mig och jag var ständigt så otroligt nära ett utbrott av gråt, ilska och hysteriskt skratt. Det jobbigaste med tonårstiden är att känslorna alltid hade ytterligheter. Antingen är man väldigt glad, eller väldigt arg eller väldigt ledsen och däremellan skiftade det snabbt mellan de olika känsloyttringarna. Jag vet att det är en gammal klyscha, men i alla fall i mitt fall stämmer det att livet bara blir bättre med åren.

Som barn stod jag min farmor och farfar väldigt nära. De förgyllde min barndom på ett fantastiskt sätt och jag unnar alla barn på jorden en bra relation till antingen morföräldrar, farföräldrar eller någon annan äldre person i deras närhet. Den finstämdhet, den klokhet och det mjuka, fina omhändertagande som många äldre kan ge ett barn, finns inget annat som uppväger.

Det handlar väldigt lite om biologi, men väldigt mycket om en generation som har något annat att ge än en förälder har. Jag säger inte att alla äldre är bra människor, men jag säger att de kunskaper och klokhet som åldern kan ge en människa, sällan kan fås på andra sätt än själva åren i livet. Deras livserfarenheter övergår det mesta av kunskap man kan tillskansa sig på andra sätt.

Jag tror verkligen att åldrandet har en tjusning i sig. Bara om man har skrivit dagböcker och liknande i sitt liv och sedan återvänder till dessa efter några år, så kan man se hur naiv man tidigare varit och inser att åren verkligen ger en visdom och klokhet.

Just nu är jag i en ålder där jag trivs väldigt bra. Borta är en massa prestationsånger, en massa saker man gör för att man ”måste” i stället för det man faktiskt vill göra. Jag vet inte om det blir bättre eller sämre när jag blir äldre, men just nu är jag nöjd och glad.

En annan aspekt på det hela är att man är mer trygg i sin föräldra roll. Det är inte längre så viktigt vad andra tycker och tänker, det är inte längre särskilt viktigt hur andra gör. Det viktigaste är att man kommunicerar bra med sina barn, att man vågar ta upp saker med dem, som kanske inte alltid är så lätt att göra. Att man vågar se hur barnen/ungdomarna faktiskt mår och deras behov.

Det är inte hela världen om ungdomarna har en kompis extra med sig hem på kvällen, eller att de lyssnar på lite för hög musik. Det viktigaste är att man är med och vägleder och att de inte gör saker som de kommer att ångra, saker som är oåterkalleliga. Det är det viktiga! Ibland gör de en sådan sak ändå. Då gäller det att som förälder föra en bra kommunikation och göra det bästa av situationen. Vi är ju där för att sätta gränser, för att våga säga nej till våra barn, men vi är även där för att vara en tröst, ett stöd, en trygghet för våra barn. Visst kan vi låta barnen veta att vi inte anser ett visst beteende vara okej, men jag tror inte heller på att helt döma och stöta bort barnet när det gjort något vi inte tycker är okej, för då tror jag i stället vi gör oss själva en björntjänst och driver bort dem från oss.

Jag är själv glad över att ha en öppen och god kommunikation med mina barn. Vi pratar ganska öppet om allt som rör våra liv, men det har kostat både tid, konflikter och tårar att komma dit. Att förklara sin förbehållslösa kärlek kan dock vara en god början! Alla människor är värda respekt, kärlek, att någon bryr sig om. Alla förtjänar att bli tagna på allvar och att bli tröstad.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.