Är det bara jag som stressar ihjäl mig på försommaren?

Maj-Juni är alltid en fasa för flerbarnsföräldrar. Speciellt för oss som är ensamstående. Alla dessa avslutningar, träffar, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, födelsedagar etc. För att inte tala om att man vid den här tiden gärna skulle använda sin fritid till att njuta av våren och försommaren, av solen och alla sprittande vårkänslor.

Det är superroligt att umgås, att vistas ute mer när värmen börjar komma fram. Samtidigt är det så att alla dessa bjudningar som kommer på våren, alla dessa tillställningar som man förväntas delta i, inte bara ruinerar oss, utan de blir till en massa ”måsten” också.

Nej, man behöver inte gå på allt. Man får ju prioritera. Men en hel del av grejerna är svåra att motstå, både för att man vill delta, men också för att man inte alltid har något val. Ibland kan det tyvärr också bli så att man måste prioritera bort något man väldigt gärna skulle vilja göra, för att göra något som kanske inte lockar lika mycket, men bara för att man känner att man borde.

Jag börjar glädja mig väldigt mycket åt Binta ´s kommande studentmottagning och det jag ska försöka ordna för henne. Samtidigt så känns det som dålig tajming när det är så snart på Jai ´s kommande 17-års dag. Det är också olägligt för att jag har rätt så mycket planer i mitt liv den närmsta tiden. Ibland undrar jag hur andra ensamstående flerbarnsföräldrar får ihop det hela? Är det bara jag som känner att jag håller på att slitas i stycken under dessa två månader (Maj och Juni) eller blir alla lika stressade som mig?

Jag har MASSOR av planer den närmsta tiden och jag har ingen aning om hur jag ska få ihop dem alla. När hinner andra människor jobba? Själv har jag ansökt om flera semesterdagar för att jag ska få allt att gå ihop, men jag har inte fått några besked ännu, vilket naturligtvis blir ytterligare ett stressmoment, då jag inte har en aning om hur jag ska göra med t.ex. Binta ´s student om jag får avslag på semesteransökan?

Binta har gjort klart för mig att om jag inte kommer, så tänker hon inte prata med mig. Det är klart jag vill komma, det är klart jag ska göra mitt bästa för att hon ska få en minnesvärd student, samtidigt som jag vet att jag inte kan rå över allt. Jag kan inte rå på vissa omständigheter. Så är det bara. Men hur gör alla andra ensamstående föräldrar med huvudansvaret för sina barn? Sparar semesterdagar till vårarna, eller säger upp sig från sina jobb och söker nytt efter skolavslutningarna, eller?

Då har jag inte ens kommit in på alla särskilda omkostnader för just alla olika evenemang på försommaren. Hur har ensamstående flerbarnsföräldrar råd att åka på semester sedan? Eller äter man gröt och nudlar resten av året för att få till de där veckorna?

Jag ska inte klaga. Jag är nöjd med min livssituation på många sätt, men jag måste erkänna att vårarna och jularna är väldigt stressiga tider på året och jag har svårt att tro att jag är ensam om det. Eller…?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

2 svar på ”Är det bara jag som stressar ihjäl mig på försommaren?

  1. hahah känner igen det där. min faster har dåligt samvete för att hennes yngsta son kommit i skymundan sista tiden. min kusin (hennes äldsta dotter) gift sig nämligen tre dagar inpå hans 18-årsdag så den kom i skymundan och NU ska hon föda hennes fössta barnbarn med bf två dagarn innan hans student hehe kram

  2. sarah: Oj, jag kan förstå precis vad du menar!!

    Samma sak när jag fick Mabou, han var planerad en vecka efter Binta ´s födelsedag, föddes en vecka innan, men det trista var att det är tradition i Gambia att ha dop en vecka efter barnets födelse och det var alltså Binta ´s trettonårsdag. Hon var INTE så glad över den stora uppmärksamhet lillebror fick på hennes födelsedag. Men jag tror hon förlåtit mig nu! Och honom! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.