När jag fick mitt första barn (Binta, idag 19) så var det många som blev förskräckta. De flesta var förskräckta för att jag var så pass ung, jag hade precis fyllt 18 år, men när den första ”chocken” lagt sig, så kom nästa förskräckelse. Mitt barn skulle inte ”se svenskt” ut. Med en svart pappa från Gambia, så visste vi att hon med största sannolikhet skulle bli brun. (Jo, jag vet att det finns undandtag).
Vid den tiden 1989, så kan jag inte påstå att det var vanligt med mulattbarn, men det var inte längre en väldigt ovanlig syn heller. För mig var det stort att bli mamma, det var också stort att ett nytt litet barn skulle komma till världen.
När folk i omgivningen började påpeka att det kanske skulle finnas folk omkring oss som inte var redo för människor av blandat ursprung. De kanske inte skulle acceptera mitt barn så enkelt eftersom hon skulle se ”annorlunda” ut.
Visst insåg jag att mitt barn skulle ha en mörkare hudfärg, en annan hårfärg och ett annat hår än mig. Men i första hand såg jag mitt kommande barn som just mitt kommande barn. Som en del av sig själv, men samtidigt en egen person. En liten bebis med kanske ögon som påminde om mina, en mun som påminde om sin far. Kanske en kroppshållning hon fått från sin farfar och ett temperament från sin mormor? Sin farbrors intresse för bilar och sin fasters känsla för rättvisa. Men till sist också en massa tankar och egenskaper som är hennes alldeles egna. Som är hennes uppfattning om världen, hennes förmåga att göra något som vi andra släktingar aldrig tänkt tanken att göra.
Men jag hade ändå svårt att riktigt se det där som folk omkring mig talade om. Om att det skulle finnas folk som inte helt klart skulle acceptera mitt barn för att hon har några nyanser mörkare hud. Det trodde jag nog inte riktigt på.
Med tiden lärde jag mig hur rätt omgivningen haft. Så länge hon var riktigt liten så var det inte så farligt. Då kikade folk ner i barnvagnen och tyckte hon var söt som en liten docka. Det blev ett annat ljud i skällan senare. När hon likt de flesta små 5-6 ringar hade svårt att sitta stilla i bussen. När hon likt många små flickor, satt och sjöng på tåget för full hals. Då hette det tyvärr sällan att jag skulle be barnet dämpa sig, utan då handlade det i stället om ursprunget och man gick hellre till personangrepp och var oförskämd istället för att nudda vid problemets kärna, att hon sjöng för högljutt och att det var mitt ansvar som förälder att tysta henne.
Idag är min dotter 19 år. Ibland när vi går utomhus och jag går en bit ifrån så händer det att jag får menande blickar och huvudskakningar om man inte uppfattar att jag går med henne. Det händer att hon blir nonchalerad i köer och dyl. för att man inte ”ser” henne.
Jag är bara så skittrött på det! Jag undrar hur många generationer ska behöva växa upp i vårt land, där vi inte är ”redo” för att folk ser olika ut, eller kommer från olika hörn i världen? Är det inte dags att GÖRA oss redo för lite mångkultur, INNAN de växt förbi oss? Vi kan inte fortsätta låtsas som att vi har tiden för oss och att det är okej att vänta flera årtionden på att människors accepterande av olikheter hos oss. Det är banne mig inte okej. Det är vårt ansvar att bemöta alla våra medmänniskor med respekt!! (Och ja, jag tycker naturligtvis att det är ALLA människors skyldighet att göra det!)
Läs även andra bloggares åsikter om Världen, Rasism, Främlingsfientlighet, Mulatt, Omgivning, Mångkultur,
Ja vi måste se till att snabbt bli ett jämnlikt samhälle på alla plan, vad är en hudfärg?. Som mamma till adoptivbarn från Etiopien känner jag väl igen allt du säger.
Mina barn är inte sin hudfärg de är sin person.
Håller med totalt med dina åsikter! Min bror är ju halv gambian och de verkar folk ha skitsvårt att förstå. Varje gång får man hålla på att tjata ”neej han är inte adopterad, vi har inte samma pappa”. Livet är riktigt orättvist!
Josefine: Ja, precis! Det där med hudfärgen, det är visserligen också något som är dom, men samtidigt så är de så väldigt mycket mer, som borde bedömas innan, även om färgen nu är det man först ser. Det borde vara väldigt mycket viktigare med andra saker än nyansen på huden…!
Jenna: Nej, det är skittrist. De första åren… okej… men efter 19 år så är jag dödligt trött på att diskutera hudfärg med okända människor! 🙁 Tänk om jag var tvungen att diskutera min egen hudfärg med okända människor i typ 19 år…?!
Salaam aleikum! Nanga def?
Har precis, eller ja, den senaste timman eller två, läst en hel massa inlägg. Typ hela februari och januari och en del annat. Önskar att jag hade både mer tid, pengar, möjligheter, osv, att utforska Gambia, afrika och resten av världen. Tror att jag aldrig kommer hinna bocka av allt jag vill se och göra!
Jonathan: Man fi rek!
Haha, ser att du haft att göra. Hoppas du fann något läsbart i alla fall. Nej, det är sant att tiden sällan räcker till allt skoj man faktiskt skulle vilja göra! Kram and Keep it up! 😉
Förstår precis vad du menar!(När din dotter blir ignorerad eller på annat sätt orättvist behandlad) Min man är är från Latinamerika dvs hans hudfärg är brun=fel hudfärg! Blir så trött på denna smygrasism som finns i detta land… En kollega antog direkt att min man var städare i vår byggnad då han väntade på mig efter jobbet! Och det var ju inte vare sig första eller sista gången nåt sånt hände. En brun människa KAN helt enkelt inte vara hjärnkirurg eller pilot. Inte i Sverige iaf. Eller har jag fel? Blir så j-la arg då folk behandlar honom olika beroende på om jag är närvarande eller ej. Alla nedvärderande blickar, alla ”antaganden” som folk har… Get over it people! Brun är inte lika med kriminell eller dum i huvudet. Fatta det någon gång! *sliter mitt hår* 😉
Du skriver att det inte var vanligt med mulattbarn i slutet av 80-talet! Då skulle du ha varit med -65 då jag föddes. Som du skrev så var man gullig så länge man låg i vagnen o alla skulle känna på ens hår men sen blev man en ”svartskalle” bland andra. Att alltid få frågan om var man kommer ifrån och då man utförligt har presenterat var ens föräldrar kommer ifrån får man ändå höra, jasså DU är från (i mitt fall/min pappa) Väst Indien, du ser inte ut som en Indier, Nej just det jag sa Väst Indien inte Västra Indien och Nej JAG är från Sverige, men det räknas inte. Men jag börjar bli van med 43 år på nacken! Det fanns en tid i Sthlm då alla svarta hälsade på varandra, det kan ingen tro idag :-). Men nu till nästa punkt som du gärna får ta dig en funderare över och skriva om! Första, andra o tredje generationens invandrare!! Var går gränsen? Vilka räknas, är jag o även din dotter 2:a generationens invandrare trots svensk mamma o att vi är svenskfödda och som mina barn med två svenskfödda föräldrar är de 3:e generationens invandrare. Det där får jag inget grepp om och hur många generationer kan man räkna så. Och visst det kommer an på ras för en svensk med t.ex en tysk eller finsk förälder skulle aldrig ens reflektera över att han el hon har utländskt påbrå och ej heller bli påmind om detta mer eller mindre dagligen. Men som jag själv kan konstatera vi blandbarn är j-vligt vackra i alla fall! :-)! Kram på dig!
Så sanna ord.. mycket bra inlägg, håller verkligen med 🙂
JD: Ja, det är just alla menande blickar och ”antaganden”… jag är också skitless på dem…! 🙁 Någon gång måste det bli dags att ”gilla läget” och fatta att världen inte är så svart/vit som vi gärna tror! 😉
Cathrine: Ja, just diskussionen om andra generationens invandrare… etc. börjar bli ganska intressant och jag undrar, i slutänden, hur många generationer vi kan gå tillbaka? Det kommer nog en sån diskussion i min blogg också…! 😉
Elli och Vicky: Tack! 😀
Hej =)
Kan inte mer än att hålla med dig.
Kommer ihåg en gång när jag skulle till tandläkaren med min äldsta son, lillkillen var bebis och jag hade honom i famnen, varpå sköterskan frågar om han är adopterad. Jag blev så paff att jag bara svarde
– Nä han är gjord med en svart kille. Hans pappa är från Ghana.
Och hon säger
-Jaha…….ok
Jag kan blir rasnde på alla blickar man får när man är på stan. Flera gånger på bussen så har folk ”stannat till” och tittat först på min son sedan på mig och sedan tillbaka på min son.
Nä nu får det vara slut på fördommar!!!
min dotter är ”mulatt” och har fått några obehagliga rasistiska påhopp, mot ett barn, bebis som hon var då..
ja förstår inte hur folk tänker det är 2008 och det borde vara mer accepterat tycker man.
bra blogg föresten:) hitta hit genom blogg portalen
black_ocean: En av mina väninnor och hennes systrar är födda på 60- och 70-talet. Hennes mamma fick ständigt frågan om vart barnen var adopterade ifrån. En dag stressade hon in på affären efter att ha hämtat alla barn på dagis när hon åter fick frågan av en äldre dam. Trött och irriterad svarade hon: ”De är inte adopterade, jag har knullat en neger”! Då ska man också veta att hon har ungefär samma uppfattning som mig om ordet ”neger”.
http://fatou.se/2006/07/10/neger/
Det är klart det var otrevligt. Det är klart det var oförskämt svar. Ã… andra sidan; säg den slutkörda mamman till mulatter som inte någon gång velat svara just det?
Bara en tanke! 🙂
martina: Ja, jag är bara så himla less på det!! Roligt att du gillar bloggen! Välkommen åter! 😉
Gud så bra inlägg. Är inte mulatt men jag har en typiskt utländskt utseende och jag är så trött för att urskäkta mig för det. Fast jad är en bra tjej som alltid har sköt mig och bott här sen jag var 10. Känner mig svensk men ändå blir satt på plats att jag inte är det.
Ett typiskt komentar är ” Du kan ju flytande svenska, bryter inte, du är ju svensk. ” sen nån dag efter kan samma person som har öst med komplimanger bara säga ” längtar du inte tebax? Tänker ni flytta tebax nån gång?” Fast man har bärettat att man var ju bara 10 när mina föräldrar flyttade hit.
keligt att det blir sånna missförstånd…
Lustigt att ni försöker låta som om mullater är någon slaggs udda ovanlig minoritet i Sverige. Titta lite på stan så märker ni snart att om något är en udda minoritet så är det blonda och båögda. Ser knappt några om jag skall vara ärlig.
Strax: Nej, några blondiner är inte så vanligt, däremot så tycker jag nog att just mulatter fortfarande är i minoritet, även om det blir vanligare. Men om det handlar egentligen inte ens inlägget. Det handlar helt enkelt om att Sverige håller på att bli mer mångkulturellt och att det är dags att vi också börjar inse det!