Varför GJORDE ingen något?

Det där med ansvar och att faktiskt göra något åt det man faktiskt ser. Först och främst tänker jag på Bobby. Jag anser just att fallet med Bobby var så tydligt, för efter Bobby ´s död så frågade vi oss alla varför ingen såg något och varför ingen gjorde något?

I fallet som gäller Österrike och Amstetten med den fasansfulla källaren, så är det också många som undrar hur i hela världen det kunde få fortgå under så väldigt många år och varför ingen förstod vad som pågick?

Nu läser jag om den 19-årige förståndshandikappade flickan som rymde hemifrån, gifte sig med pojkvännen som var 44 år och sedan blev såld som sexslav av mannen till kanske 100 olika män.

Jag förstår inte hur fruktansvärt det här måste kännas för flickans föräldrar och jag hoppas att jag aldrig blir tvungen att erfara det. Däremot så kan jag förstå att det måste kännas fruktansvärt och att det måste vara en oerhört svår och tung sits för föräldrarna.

Det jag däremot reagerar på i Aftonbladets artikel är att pappan sägs vara förvånad över att ingen reagerat: ”– Att inte prästen förstod att något var fel när de gifte sig, säger kvinnans pappa”. Senare i samma artikel finns ett annat citat av pappan: ”– Att inte skolan märkte att något var så fel, suckar pappan.”

Det framgår även i artikeln att flickan och den 44-årige mannen flyttat till en ny ort etc.

Själv tänker jag så här när jag läser artiklarna: Om inte ens flickans pappa insåg vad som skedde, så hur skulle någon annan göra det? Om inte ens han insåg hur illa flickan for, hur skulle andra utomstående göra det?

Man ska inte salta i någons sår och jag är säker på att flickans familj mår ruggigt dåligt idag. Men samtidigt känner jag att det är så underligt att man alltid förväntar utomstående att ingripa i sådant man själv inte ingriper i.

Kanske är det också så att när man står nära och kanske misstänker att något är fel, att man ändå inte anmäler eller går vidare, för att man inte har ”bevis”, för att det bara är en illavarslande känsla i maggropen? Kanske är det så att vi inte kan föreställa oss att det faktiskt sker så fruktansvärda saker omkring oss som vi faktiskt gör.

Oavsett vems ”fel” det är i olika situationer, så kanske vi ska vara försiktiga med att kritisera och döma andra människors ingripande eller brist på ingripande.

Som exempel: Om prästen faktiskt kände att detta inte var helt okej, om det var så att han fick riktigt dåliga vibbar och sedan vägrat viga paret då hade han kanske blivit anmäld för diskriminerat dem? Par med stor ålderskillnad har haft långa, lyckliga äktenskap tidigare i världshistorien. ”Vanliga” män har tidigare i världshistorien blivit kär i förståndshandikappade flickor.

Annars skulle man ju kunna vända på det hela också och fråga sig: om pappan nu var emot förhållandet och visste att det inte ens var hon som skrev smsén till dem, varför ingrep DE inte? Varför gjorde de ingen anmälan?

Jag är säker på att de hade sina skäl. Men jag är lika säker på att prästen hade sina skäl, på att läraren hade sina skäl… etc.

Det kan naturligtvis vara feghet och brist på empati, men jag tror att det är vanligare att man inte ingriper för att man är osäker på om man känner rätt, i brist på ”bevis” eller för att man helt enkelt inte tror så ont om sin omgivning och sina medmänniskor.

Ibland tror jag vi måste rannsaka oss själva innan vi kastar skit och skuld på våra medmänniskor, även om det är svårt ibland!

Kanske är det så att när alla dessa ohyggliga saker sker omkring oss, som sker våra barn och ungdomar, så innan vi talar om hur andra ska leva och hur andra ska göra, så kanske vi ska rannsaka oss själva och leva på det vis och bemöta vår omgivning, på det sätt vi själva vill bli bemötta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 svar på ”Varför GJORDE ingen något?

  1. Bra sagt. Föräldrarna kunde ha gjort en polisanmälan på mannen när de upptäckte konstiga sms. Men det är ju tyvärr så att polisen har mycket att göra och ärenden blir liggande på hög… Ha d bra / mari

  2. Mariebrima: Ja, det är så lätt att kasta skit på andra, men hur i hela världen ska ”alla andra” kunna ta ansvar för allt och man själv blir ansvarsbefriad. Och för den delen: vilka är ”alla de andra”? Kram och kul att se dig dyka upp här igen! 😉

  3. Är väl rätt så vanligt att man alltid skyller på andra.
    Men är man förälder till ett , som i det här fallet förstånds handikappat barn. Så är man som förälder skyldig att hålla koll på vad barnet gör. Att som pappan skylla på präst eller skola gör ju honom bara ännu mer idiot.

    Tyvärr så är det ju så i det här landet att man har fått lära sig att skylla på andra, inte stå för sitt egna fel.

    Är det någon som ska ta sitt ansvar så är det väl föräldrar.

  4. är det inte också så att ju mer ALLA ska ta ansvar för en situation så blir det oftare att INGEN gör något (för någon annan kan lika bra eller kanske bättre göra det). att anmäla någon när man inte riktigt är säker är ju jättesvårt (tänk om man tar fel) och då är det kanske lätt tt tänka men ”om det är så så borde väl mamman/papan/skolan etc regareat vid det här laget”?. vi borde alla lära av sådna situation och tänka att man själv kan vara en avgörande faktor för hur situationen utvecklar sig. kram sarah

  5. en sak som jag också tycker är märkligt är hur man som man kan köpa sex av någon som verkar förståndshandikappad? riktigt skrämande att så många män tycker att det är okej att öpa sex av kvinnor överhuvudtaget och unga flickor med ev handikapp i synner het, och inte märker sexhandel och trafficking….

  6. Med facit i hand är det alltid lätt att veta vad man borde gjort. Och vad andra borde gjort.

    Men att ingripa utan att ha något konkret att gå på… det kan vi inte. Det kan bli övergrepp.

  7. Pingback: Tonårsmorsa » Idag börjar rättegången…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] fortfarande kunde jag inte ta in den här makabra historien. Det fanns liksom inget början och inget slut på den, för allt känns så fyllt av […]