En väldigt personlig blogg

Den här bloggen handlar om kärlek. Den är nog den mest personliga blogg jag någonsin har skrivit och jag ska försöka göra den personlig utan att lämna ut allt för mycket ändå. Den handlar om mitt livs kärlek, men en kärlek som inte höll, men ändå aldrig dog. Vi träffades när vi var väldigt unga och ändå hade vi redan varit vänner i flera år före det.

Han var lång, lagom storbyggd utan att vara varken allt för muskulös eller mager. Han var respektfylld. Dels bemöttes han respekt och dels hade han respekt för andra. Jag tror det var just det draget jag mest föll för.

När vi kom in på nattklubben Tropicana i Stockholm, så kom alla hans landsmän fram och hälsade på honom. Han stod i ett hörn, utan att flytta sig, så samlades en massa människor omkring honom. Han hade det charmigaste leende jag någonsin sett. Han log inte bara med munnen, utan med både sina ögon, smilgroparna blev djupa och skrattet fick en att skratta bara av att se på honom. Så kändes det.

Jag var ung och han var ung. Vi fick barn tillsammans och åren gick. Vi höll ihop nio långa år. Tänk vad mycket man hinner dela under nio år. Vi hade ett uppehåll på ett år och åtta månader, sedan kunde vi inte vara utan varandra längre. Vi hade våra problem, men våra största problem handlade inte om kärlek eller brist på kärlek, det var yttre faktorer som påverkade, faktorer jag inte kan gå in på med hänsyn till barnen.

Men det som förundrade mig under alla år vi delade, var att varje gång han kom innanför dörren så tog mitt hjärta ett extra skutt. Så var det efter en månad, ett år och faktiskt fortfarande efter nio år! Det var inte brist på kärlek som till slut fick oss att bryta upp. Det var den där yttre faktoren, det där som funnits med genom hela vår relation och som vi aldrig lärde oss handskas med. Det var den som till slut fick oss att bryta upp. Den kom emellan och till slut räckte det inte med den starkaste kärlek man kan känna. Förhållandet var tvunget att luckras upp.

På något sätt växte vi upp tillsammans. Eftersom vi båda var unga när vi träffades och väldigt omogna på vårt eget sätt, så växte vi upp och mognade till två vuxna individer. Vi gick igenom så mycket glädje och sorg tillsammans att jag varken före eller efter har lyckats dela så mycket med en annan vuxen människa, som jag gjorde med honom. Genom åren så växlade vi också roller mellan varandra. Ibland var jag den starka och han den svaga och ibland var han den starka och jag den svaga.

Det är så det blir när man möts i unga år, delar många år med varandra. Vi växte ihop, blev som en enhet. När han rynkade pannan visste jag vad han skulle säga, innan han öppnade sin mun. När jag kom gående uppför trappen visste han vilket humör jag var på, innan jag sagt ett ord. Vi skrattade åt samma saker och vi grät för varandras smärtor. Vi delade det allra mest privata, det innersta och älskade varandra lika mycket ändå. Trots att vi kände till den andres svagheter, trots att vi kände till varandras mörkaste hörn i vårt inre.

Brytningen var svår. Jag visste att den var nödvändig. Jag visste att det inte fanns någon återvändo, ändå gjorde den så oerhört ont!! Det rev och slet i mitt hjärta, i mitt inre, ändå visste jag att vi passerat en era som inte kunde tas tillbaka!

Idag vet jag att det inte kunnat bli på något annat sätt. Vi var tvungna att gå vidare på varsitt håll. Fortsätta våra liv, han på sitt vis och jag på mitt. På något sätt var det brytningen som gjorde mig vuxen. Den pirrande kärleken jag kände i så många år har ebbats ut, men den där sanna, genuina kärleken lever kvar. Jag kan sörja allt det fantastiska vi genomgick tillsammans, att jag aldrig kommer att få uppleva den känslan igen. Samtidigt som min värme och respekt för honom som människa på sätt och vis har växt med åren. Jag vet vad han har gått igenom för att komma där han är idag och jag vet hur lång och svår den vägen har varit. Samtidigt som jag vet samma sak när det gäller mig själv.

Jag önskar att alla människor fick uppleva det vi upplevde. Jag önskar alla människor att få känna den lycka, glädje och besvarade kärlek som vi hade tillsammans. Jag önskar alla att få känna den tvåsamhet och enighet som vi fick. Att få dela så många skratt med en annan människa. För störst av allt är kärleken!

Om kärleken vore värdelös för att den inte varar för evigt, så vore livet värdelöst av samma skäl!” / Per Wästberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

14 svar på ”En väldigt personlig blogg

  1. Va jättefint skivet och intressant att läsa. Tänk att aldrig ha fått älskat så,
    så tänkte jag när J dog. Att det är mer värt trots allt att ha fått upplevt kärleken
    än inte alls. Livet måste bli väldigt fattigt annars, som om man blivit lurad på konfekten.
    Då är det samma man som också blev far till dina barn tänker jag, ja kanske inte alla,
    men kärleksspåren finns kvar med andra ord. Trevlig midsommar till dig också och de dina.

  2. Mycket rörande.. Har sagt det förr och jag säger det igen: Du är GRYM på att skriva, sluta aldrig med det!
    Ha en skön midsommar, kram

  3. Så vakkert skrevet. All kjærlighet er viktig kjærlighet selv om den tar slutt. Den første kjærligheten tar jo slutt som oftest, men man glemmer den jo aldri allikevel. Hadde vi mennesker vært litt flinkere på å dele vår kjærlighet hadde kanskje verden vært et enklere sted å bo.

    God midtsommer.

  4. sarah: Tack! 🙂

    Guppy: Tusen tack! Det är sköna rader att läsa! Kram!

    Merethe: Ja, visst är det så. Som det gamla ordspråket säger: ”Bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls!” Kram!

  5. Vad fiiint! Så vill jag också ha det!
    Tråkigt att det tog slut, men jag håller verkligen med dig, ”Bättre att ha älskat och förlorat…. ”

  6. Parisa: Ja, det var fint och vackert! Ett minne att behålla resten av livet! Jag är inte säker på att det var trist att det tog slut, för jag vet att det vi hade var bra, men det fanns ju skäl till att det blev slut också, även om inte denna blogg handlar om det! 🙂 Kram!

  7. bror ante: Haha, nej, inte en chans, det fanns ju en anledning till varför det tog slut…! Får man inte vara lite sentemental ibland bara? 😀 RING MIG!! Har sökt dig typ hela dagen, men med tanke på att ni aldrig svarar så kanske ni har flyttat till okänd ort? 😛

  8. Det är en obeskrivligt vacker känsla att ha det som du beskriver i den här bloggen.
    Jag har varit tillsammans med min kärlek i 5år nu, vilket många blir chockade över eftersom jag endast är 1år äldre än Binta. Vi har visserligen inga barn tillsammans, vi kommer snart flytta ihop men det du beskriver stämmer. Man behöver inte säga för att den andra ska veta. Och det är vackert.

  9. Yrsa: Ja, den sortens kärlek är väldigt vacker. Klart man kan uppleva en så stark kärlek fast man är ung. För kärlek finns inga åldergränser…! Kram!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.