Tankar på det förflutna

dscn3614.JPG

(Klickbar bild)

Jag håller andan. Andas sedan försiktigt in. Drar in luften, först genom näsborrarna, sedan öppnar jag munnen. Lite i taget. Drar in en nypa luft. Mina tankar landar i det förflutna. Tillbaka till de dagar då allt bara var svart. Jag känner tacksamhet för att de dagarna är över.

Även de mörka dagarna nu för tiden, bär med sig strimmor av ljus. Ljus och något att glädjas åt. Kanske en doft av rosor. Någon strimma av framtidstro och förhoppningar.

Men det fanns en tid. En tid när mörkret inte blandades upp med något ljust. När mörkret övertog mitt inre och jag inte kände en enda gnutta av något annat än bottenlös förtvivlan. Jag har kravlat mig upp ur den djupa gropen sedan många år. Ibland faller jag ner igen. Någon meter. Stannar till där för ett ögonblick, känner ett uns av skräck och förtvivlan. Men det räcker med det lilla. För att jag snabbt ska kravla mig upp igen och ta nya tag. Längst ner i gropen kommer jag aldrig att tillåta mig falla igen, då jag vet att det jag har att finna ovan jord är så mycket bättre.

Det är lättare att känna glädje, när man vet hur tung sorg kan vara och det är lättare att känna tacksamhet för det man har, när man vet hur det känns att förlora allt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 svar på ”Tankar på det förflutna

  1. Ibland tänker jag, tänk att leva ett helt liv och aldrig känna. Uppleva.
    Finns de som gör det. Vi behöver motpoler både i människor och i händelser även om
    det smärtar. (Men allt för hårda kan vi vara utan.)

  2. Tror alla människor känner det mer eller mindre. Som du skriver så är ju huvudsaken att aldrig låta sig falla så djupt som innan.
    Kramar i massor till dig 🙂

  3. Rosa: Ja, så är det nog! Vi behöver våra upp och nedgångar för att få ett fullständigt, komplett liv. Kram!

    Birsen: Ja, att på något vis försöka hålla ”huvudet över ytan” när det känns som allra värst! Kram till fina dig! 🙂

  4. Mitt i prick som vanligt, jag känner igen mig så väl i din beskrivning. Och som Birsen säger, det är vi nog många som kan göra.
    Har också lovat mig själv att aldrig mer stanna kvar i den där gropen, även om jag kasar ner där ibland. Livet här uppe i ljuset är så himla mycket mer värt. Visst är det underbart när man väl har insett det? Kram

  5. Jag glädjer mig sant och helhjärtat för att du hittat de redskap du behöver för att ta dig upp ur ”gropar”.

    Kram

  6. Det värsta är att hela fmiljen påverkas av att man åkt
    ner i gropen om så bara några meter.
    Det handlar om stillastående vatten som det regnar mera
    i en sådan här sommar. Det handlar om att inte slippa
    från sitt förflutna. Jag samlar mitt gamla i lådor,
    och hoppas att daggaskar skall äta sig igenom
    bråtet och skapa ny fräsch mull, både konkret och bild-
    likt. Det handlar om rishögar som skall sorteras
    och kortas av till bransle i nya brasor. Det handlar
    om ansikten som skall få nya innebörder.
    Kort sagt det handlar om ett nytt synsätt,
    en ny berättelse.

Lämna ett svar till Kei Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.