En flicka som inte orkade leva…

miscellaneous_36.gif

För några veckor sedan kom mina två yngsta döttrar Jai (17) och Isa (snart 15) hemspringande och berättade att någon hoppat framför tåget precis i det bostadsområde där vi bor. Barnen var uppskakade och har nämnt detta flera gånger under dessa veckor. De har undrat vem det var som var så ledsen att hon tog sitt liv. På något sätt fick de veta att det var en tjej, men något mer fick de aldrig veta. Deras kompisar såg ambulanser och att man bar iväg på någon. När mina barn gick förbi så såg de bara att tåget stod kvar med människor kvar i.

På något sätt så har händelsen berört mina barn, för de har upprepat detta vid flera tillfällen de senaste veckorna.

Förra veckan när jag skulle cykla hem från jobbet så spöregnade det. Jag hade inte tid att vara kvar på jobbet för att vänta på uppehåll, så jag cyklade ändå. Himlen var grå och molnig som den brukar vara vid regn. Men helt plötsligt så började solen att skina och en regnbåge uppenbarade sig i fjärran. Jag kände så starkt att det var något särskilt. Det blev så varmt inom mig. Jag tänkte att det måste vara något som hände i mitt liv. Men dagen fortsatte som förr och inget särskilt inträffade.

Igår hittade jag en ny blogg. Den handlar om en kvinna som mist sin dotter. Något i texten fick mig att inte kunna släppa bloggen, trots att klockan gick och jag behövde gå och lägga mig.

Efter många om och med insåg jag att det handlade om en kvinna i samma stad som jag bor, d.v.s. i Uppsala. Jag fann också att flickans pappa har gjort en minnessida till flickan som hette Linnea och var en underbart söt liten varelse. Att flickan är född samma år som Isa (1993) gjorde ju knappast att texten blev lättare att läsa, samtidigt kunde jag inte låta bli. Det dröjde ganska länge, men till slut insåg jag att det var samma flicka som hoppade framför tåget i vårat bostadsområde!

Ännu starkare blev det när jag läste ett inlägg Linneas mamma skrivit:

”Dagen idag är dagen när jag ska begrava dig min dotter. En fruktansvärt jobbig tanke. En fruktansvärt jobbig dag.

Igår när Jonas och jag cyklade hem från mormor så regnade det, samtidigt som solen lyste. Det var en stor regnbåge över hela himlen. Vi vet att det var du! Vi pratade med dig och Jonas var så glad över att du gav dig tillkänna.

Tack för att vi fick se och prata med dig Linnéa. Det gav oss kraft!”

Jag vill med detta inlägg inte på något sätt visa respektlöshet mot Linnea eller hennes familj, jag vill mer påtala att det har berört mig och min familj på ett underligt sätt, som jag aldrig hade trott att en okänd människa skulle kunna göra. Igår kväll satt jag här och läste minnessidan och bloggen tills jag grät och grät, hulkade och snörvlade. Binta (19) var hemma en stund och kom och lade armen om mig, försökte trösta, men allt jag kunde tänka var att det här var så fruktansvärt för de inblandade. Jag kunde inte somna igår kväll. Jag tänkte att jag skulle vilja kontakta Linnea ´s mamma för att de berörde mig så, men sedan kom jag på att det nog är bättre att låta bli. Vi har inget med varandra och göra och hon skulle antagligen tro att det var någon ”Internet-galning” som kontaktade henne om jag hade gjort det. Ändå har deras sorg och förlust berört mig oerhört och jag kan inte låta bli att undra om jag på något sätt haft något med Linnea eller hennes familj att göra, eftersom det berört mig så starkt och vi ändå bor i samma stad?

Samtidigt tror jag inte det. De bor i ett område jag sällan besöker och jag kan inte komma på vart vi skulle ha kunnat ha kontakt med varandra.

Hur som helst, så har deras sorg och olycka berört mig på ett djupt plan. Samtidigt så är det ett fruktansvärt underlag för hela vårt samhälle att vi har små tonårsflickor som mår så dåligt att de väljer att avsluta sina liv. Jag blir så frustrerad när jag tänker på det hela och jag blir så ledsen att dessa flickor (och pojkar, förstås) som tror att det mörka, svarta, jobbiga i dem aldrig kommer att upphöra. Att det finns små tonåringar som är så ledsna och har det så svårt att de väljer att ta steget ut på en järnvägsräls framför ett tåg. Till familj, släktingar och vänner i Linnea ´s och alla andra som förlorat en närstående på detta sätt kan jag bara säga: Jag beklagar er sorg så oerhört att jag saknar ord…

Till er unga flickor och pojkar som överväger att ta ert liv vill jag säga: hur illa det än känns, hur svårt livet än är att stå ut med, hur ont det ändå gör i erat inre: Håll ut. Livet blir faktiskt bättre! Tro mig, livet förändras och de demoner ni slåss med behöver inte alls stanna kvar för evigt.

Till Linnea säger jag: Vila i frid! Jag hoppas du fått den frid du inte fann i livet och hoppas du nu kan se hur älskad du var av dina nära! (Fjärilarna är förstås till dig!)

Ett exempel på att det går att gå vidare, tycker jag att man kan se här: Minns ni flickan som inte ville leva?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

25 reaktion på “En flicka som inte orkade leva…

  1. Tack snälla du för ditt fina, fina inlägg. Jag blir så berörd över att du är så berörd. Det hjälper ändå att få dela sorgen. Jag förstår att du har varit i närheten av skräcken av att tänka på att det skulle kunna vara dig det gällde. Jag har varit där själv tidigare… samtidigt som man aldrig trodde att det skulle hända en själv.

    Stor, stor kram till dig och hela din familj!

  2. Ludmilla: Tack för att du orkar svara! Ja, jag kan verkligen inte förstå vad ni går igenom, men som sagt, jag kan ana efterdyningarna… Jag har fyra barn och alla föräldrar vet vad den värsta mardrömmen är… Att mista ett barn berör förstås alltid, men just er sorg berör mig otroligt djupt(tårarna rinner konstant) även om jag inte förstår varför? Jag är djupt berörd och beklagar er sorg uppriktigt, innerligt och djupt! Ta hand om er!

  3. Ã…åå gulle er!! Jag saknar er också!! Hann inte svara när ni ringde. Mabou ska ju komma hit och gå på Liseberg 😉

    Ledsen att läsa om Linnéa. Så dumt, så orättvist, så allt!!

    När du räddade mig undan från tåget (vilken kalabalik!!)… är dig evigt tacksam! Har så dåligt samvete vad jag utsatte dig och mina andra kära för… Men när det var så svart fanns ju inga såna tankar – tvärtom trodde jag att jag gjorde er/världen en tjänst. Konstigt vad tankar och känslor kan göra med människor!!
    Människorna på ”mitt” tåg blev ju försenade, säkert förbannade… de skulle bara veta!!

    Pussa Mabou från mig!!

    (har förresten kort från balen om du vill se…)

  4. Jag blir mycket berörd av ditt inlägg, självklart för att jag som tonårsförälder är så fruktansvärt rädd för att råka ut för detsamma. Att ens barn dör genom en olycka eller någon sjukdom är en sak även om det också skulle vara fruktansvärt men att de dör för att de inte vill leva mer…..man kan inte förstå det…..

  5. Jenny: Jag hoppades då, den dag det där med tåget hände, att du en dag skulle bli tacksam för livet. Att du skulle se varför det är värt att leva. En dag… Även om det var svårt då att tro att du faktiskt skulle bli glad och lycklig, för vännen, du var så väldigt ledsen och allt var så väldigt svart. Jag vet att det enda jag försökte råda dig till då var att du skulle hålla ut… Jag minns hur arg du var för att vi lyckades rädda dig från att hoppa framför tåget… Du skrek åt mig i telefonen och jag minns att jag tänkte att om du en dag börjar VILJA leva, så var det värt det! När detta med Linnea hände så önskar jag såp att jag kunnat stoppa det också… även om jag inte ens kände henne. Jag vill gärna se dina balbilder!! Stor kram till dig och vi får försöka ringa igen!

    Annica: Varje mammas hjärta kan smärta vid tanken på att förlora sitt barn… Livet är så oerhört skört!! Kram!

  6. Jag har också läst delar av Ludmillas blogg, men har inte klarat av att läsa hela än.
    Men visst berör den.
    Enormt mycket.

    Att förlora sitt barn är en tanke som är så skrämmande att det knyter sig i magen och hela mitt inre blir kallt och hårt bara jag snuddar vid den.

  7. Så fint du har skrivit! Jag har också följt Ludmillas blogg… och blivit väldigt berörd.
    Vi har ju också Liz38 på bloggen, som även hon har förlorat en tonårsdotter på samma fasansfulla vis.
    Man kan bara ana deras smärta!!

  8. Hej på dig, det var ett bra och starkt inlägg, fasen jag förstår att du grät när du läste hennes blogg, den var riktigt start, fasen vad världen är orättviss ibland, ha det så bra !!

  9. Tänk om hon bara hade orkat hålla ut! För allt blir ju lättare med åren.. men jag vet ju själv hur arg jag blev när vuxna försökte intala mig det, då när allt var så svart. Jag läste hela Ludmilla’s blogg igår kväll och bara grät och grät. Och insåg återigen hur tacksam jag är att jag fortfarande lever.
    Kram

  10. Eva: Ja, det är sånt där som man knappt vågar tänka tanken på… att förlora sitt barn. Samtidigt som jag tror det är bra att försöka att inte se döden bara som något ondskefullt. Men tanken är svår, helt olidlig…

    Tizzel: Ja, sedan har vi ju Susann också: http://blogg.aftonbladet.se/4556
    och Gunilla som till och med skrivit en bok om sin sorg:
    http://blogg.passagen.se/pgrrr/
    Ja, deras smärta kan bara anas, inte förstås på riktigt!

    Daniel: Ja, visst är världen orättvis. Varför ska barn dö?

    Cel’Dara: Din kommentar skulle lika väl ha kunnat vara skriven av mig! Kram!

  11. åh….ser att du nämner min blogg och min bok. Tack!
    Jag har även nyligen kommit ut med ännu en diktbok, en fristående uppföljare om sorgen efter mitt barn och hur livet trots allt MÃ…STE fortsätta…..
    Ha det bra!
    Kram Gunilla

  12. Pingback: Mitt i ett hiphop rappande liv | AlterEgo Resonerar

  13. Pingback: Tonårsmorsa » Hennes dotter valde bort livet…

  14. Pingback: Tonårsmorsa » Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

  15. Pingback: Tonårsmorsa » Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

  16. Pingback: Tonårsmorsa » Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

  17. Pingback: Tonårsmorsa » Erfarenheter av psykiatrin efterlyses

  18. Pingback: Tonårsmorsa » När man mist det käraste man har…

  19. Pingback: Tonårsmorsa » Tack för den, Ludmilla!

  20. En dag skulle jag in till stan med pendeltåget. Underbara sommardag, glad att arbetsdagen var över. Jag ser att tåget som är på väg åt motsatt håll står stilla. Jag går fram till luckan för att stämpla min biljett. Mannen i luckan stirrar konstigt på mig. När jag frågar vad det är svarar han inte utan pekar med fingret mot perrongen. Jag förstår inte, men tar min biljett och åker rulltrappan ner. Ett slags kaos som jag inte förstår möter mig. Människor springer runt, två gråtande tonårsflickor kommer rusande. Plötsligt hör jag någon säga: ”Det ligger någon under tåget”. Jag tar inte riktigt in det jag hör, utan skakar på huvudet,som om jag vill skaka bort orden som susat in i mina öron. Polisen kommer, rusar fram och letar under tåget. Ambulansen kommer. Brandkåren kommer. Någon säger: ”Jag såg honom hoppa”. Plötsligt känner jag en isande känsla i kroppen, en slags fruktan. Ett stort sorgset varför tar plats i mitt inre.

  21. Pingback: Dagens Bloggtips

  22. Pingback: Föreläsning med Ludmilla

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] drygt en månad sedan, så hittade jag till en blogg via Tonårsmorsa. Jag har gråtit många tårar av att läsa mamma Ludmillas blogg, om hur hon plötsligt en dag […]

  2. […] Någon som inte behöver ha några mardrömmar om detta mer, utan som på sätt och vis lever vår värsta mardröm. Någon som inte behöver föreställa sig smärtan av att mista sitt barn, utan som faktiskt lever med den smärtan som vi andra inte kan begripa, är Ludmilla. Ludmilla och Linneá som gripit tag i mitt inre på ett sätt som är svårt att beskriva. […]

  3. […] i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans […]

  4. […] i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans […]

  5. […] En flicka som inte orkade leva […]

  6. […] En flicka som inte orkade leva… (Om när Linneá valde bort livet i vårt bostadsområde) […]

  7. […] ungefär ett år sedan så träffades jag och Ludmilla första gången. Vi fick kontakt efter att jag och barnen blivit mycket berörda av hennes dotters självmord. Jag har skrivit om Ludmilla flera gånger sedan dess. Inget på […]

  8. Dagens Bloggtips skriver:

    […] välskriven, men också för att jag kände att den på många sätt berörde mig. Ludmillas dotter hoppade framför tåget i mitt bostadsområde och barnen fick veta det hela väldigt snabbt. Jag är också särskilt intresserad av fenomenet […]

  9. […] och Ludmilla fick kontakt efter hennes dotters självmord för 16 månader sedan. Ämnet självmord som Ludmilla skriver om är förstås ett tungt ämne. […]