Intervju med Andreas om Rwanda

Detta inlägg är en intervju med Andreas. HÄR kan du läsa om varför jag valt att göra denna intervju.

Faktaruta:

Namn: Andreas Fällström
Ålder: 28
Sysselsättning: Studerar
Bor i: Uppsala

Hej Andreas! Jag vet att du har varit i Rwanda nyligen. Kan du berätta vad du gjorde där och hur det kom sig att du reste dit?

Bakgrunden är att jag läser på juristprogrammet vid Uppsala Universitet. Jag valde att göra mitt examensarbete som en Minor Field Study vilket i korta drag innebär att man söker ett stipendium ifrån SIDA för att göra forskning om U-landsrelaterade frågor. Jag sökte stipendiet och fick stipendiet för att kunna åka till Rwanda. Anledningen till att jag valde just Rwanda som land att åka till var att det för närvarande genom SIDAS försorg pågår ett samarbete mellan den svenska polisen, ihop med sydafrikanska polisen samt den rwandiska polisen för att bygga upp den rwandiska poliskåren som efter folkmorden var nära nog obefintlig. (De flesta i den gamla poliskåren i Rwanda blev antingen dödade eller var med och utförde mördandet.) Det är inom ramen för det samarbetet som jag gjort mitt examensarbete.

Hur länge stannade du i Rwanda och hur finansierade du resa och uppehälle?

Jag stannade i Rwanda i 10 veckor, stipendiet som var på 25 000:- täckte vaccinationer samt resa och uppehälle. Så jag bodde i ett hus finansierat av SIDA i staden Butare i södra Rwanda.

Berätta lite om dina upplevelser där. Var det som du hade föreställt dig?

Oj, svår fråga. Jag hade läst mycket litteratur, framför allt relaterat till min forskning, men även mycket om folkmordet 1994, och naturligtvis sett många av de filmer som handlar om folkmordet. Jag pratade även mycket med folk som varit en del i såväl Rwanda som övriga Afrika. Så jag hade någon sorts förväntning om vad som väntade. Samtidigt tror jag inte det går att förbereda sig på det jag skulle komma att möta, mina första dagar i Rwanda var överväldigande, på ett väldigt positivt sätt. Jag fick uppleva så otroligt mycket under mina 10 veckor, så här i efterhand tackar jag högre makter att jag givits möjligheten att spendera 10 veckor i Rwanda. Att söka Minor Field Study stipendiet är ett av mitt livs bästa beslut, jag har minnen och vänner för livet, samt en oerhörd stark vilja att åka tillbaka.

Hur blev du bemött av Rwanda ´s befolkning?

Framför allt med en stor nyfikenhet. Jag promenerade varje dag till universitetet i staden där jag bodde, en promenad på cirka 5 km, inte under någon av dessa promenader gick jag ensam. Från början kände jag mig som något av en safari attraktion, och det kändes en smula konstigt att folk vänder sig om på gatan och stirrar på en. De allra modigaste, framför allt barnen, kom fram och försökte prata några fraser franska med en. Det första som slog mig var den enorma gäst vänligheten, och intresset för att jag som främling skulle ha det bra. Jag minns framför allt min andra dag i Rwanda, när jag satte mig för att äta lunch på en av byns restauranger. Jag satte mig ensam vid ett bord, det tog två minuter, sedan kom det en man fram till mig och sa att vi sätter oss bredvid dig. Jag tittade mig omkring och alla andra bord var lediga. Men visst sa jag, det går väl bra. Sedan sa mannen: In Rwanda, you don ´t sit alone. Sedan satt jag och mannens familj och pratade under hela min lunch. Kan man annat än älska ett sådant land, och ett sådant folk? Och detta var ändå bara början.

Reste du omkring i landet och vad upplevde du i så fall på den/de resorna?

Jag reste i princip över hela Rwanda, men även till Uganda och Congo. Höjdpunkterna under mitt rundresande i Rwanda var underbart vackra lake Kivu-kusten, framför allt vid staden Kibuye. Var bland annat ute på en tropisk ö som hette Peace Island och solade och badade, helt fantastiskt vackert ställe. Sedan måste jag naturligtvis nämna min resa till Volcano National Park som är en nationalpark i norra Rwanda uppe bland vulkanerna. Förutom att naturen i norra Rwanda är obeskrivligt vacker, så inhyser även nationalparken vilda bergsgorillor. Att på avstånd höra silverryggen banka sig för bröstet bland dimhöljda berg är en upplevelse jag aldrig glömmer. För att inte tala om den timme jag fick spendera med gorillorna, visserligen är tillståndet för att besöka gorillorna väldigt dyrt, men såhär i efterhand så var det värt varenda US Dollar. Besökte även Akagera National Park i östra Rwanda, vi tältade mitt i parken bland alla vilda djur, också det en enorm upplevelse. Ett annat minne som jag av flera anledningar aldrig lär glömma är när jag i slutet av mina 10 veckor beslöt mig för att bestiga den aktiva vulkanen i närheten av Goma i Congo. För det första är området kontrollerat av rebeller, vilket är det första skälet att tänka över om det verkligen är en bra idé att åka dit. Det andra är att det som sagt är en aktiv vulkan på toppen av ett berg som är 3400 m högt. Trots alla vedermödor för att ta sig upp på toppen, kyla regn, en stormig natt i ett tält, samt att vi stötte på rebeller på vägen ner, så var det en upplevelse jag inte skulle vilja ha ogjord, samtidigt som jag inte skulle vilja göra om det. Att titta ner i djävulens öga, eller det inre av moder jord, är minst sagt en mäktig upplevelse.

Jag vet att det berörde dig väldigt starkt att träffa de människor som upplevt folkmorden 1994. Kan du berätta lite om din uppfattning och dina upplevelser på din resa när det gäller just folkmorden?

Det går inte att vistas i Rwanda utan att beröras av folkmordet. Folket därnere delar in tiden i före och efter folkmordet. Jag har läst mycket om folkmorden, pratat med många om det, och inget kan göra mig så otroligt arg, skamsen, och inge mig så mycket hopp på samma gång som just folkmordet. Otroligt arg eftersom vi i väst, och jag säger vi eftersom det gäller mig lika mycket precis som alla andra, stod och tittade på när nästan en miljon människor slaktades. Några länder har mer blodiga händer än andra, exempelvis Frankrike och USA. Frankrike understödde regimen som utförde folkmordet med vapen och monetära medel för att på så vis bevaka sina intressen som i första hand var att bevara Rwanda frankofont. USA la in sitt veto i säkerhetsrådet eftersom man något år innan förlorat 10 soldater i Somalia, och ville inte offra flera soldater för ett afrikanskt problem. Undrar hur många amerikanska liv det går på ett afrikanskt? Uppenbarligen fler än 100 000. Sett ur ett folkrättsligt perspektiv måste FN ingripa om konflikten är att anse som genocide (folkmord), USA lyckades dock dribbla med begreppen och Madeleine Albright uttalade sig i FN (USA gjorde allt för undvika att behöva skicka soldater) och sa att ”acts of genocide were occuring in Rwanda”, hon ville inte svara på frågan hur många ”acts of genocide” det går på ett genocide. När det sedan blev uppenbart för omvärlden att en folkgrupp var på god väg att utplånas, så skickade inte FN mer trupper än den fredsbevarande trupp som redan fanns på plats, tvärtom, istället reducerades den 2500 starka truppen till cirka 250 man. Då ska man ha klart för sig att det kanske hade räckt med en trupp på 5000 man för att avväpna de primitivt utrustade dödspatrullerna och rebellerna. En kostnad som FN inte var villig att betala. Det finns en klassisk (klassisk på ett dåligt sätt tyvärr) faxkorrespondens mellan befälhavaren för den fredsbevarande FN-trupp som fanns på plats i Rwanda när folkmordet startade, Roméo Dallaire, samt säkerhetsrådet i FN. Daillare begär mer hjälp och vill öppna eld mot dödsarméerna och får till svar att: You may not under any circumstances open fire, your mandate is peacekeeping, varpå Daillare svarar: With all respect, there is no peace to keep.

Jag rekommenderar verkligen Daillares bok, Shake hands with the devil (som är den starkaste bok jag någonsin läst) för den som önskar och orkar läsa mer om vad som hände i Rwanda 1994. Det är min önskan att så många som möjligt läser mer om folkmordet i Rwanda, det är i min värld beklämmande att alla känner till Srebrenica och Milosevic, hur många kan namnet på ens folkgruppen som nästintill blev utplånad i Rwanda? Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina vänner i Rwandas upplevelser under folkmordet, man måste ha klart för sig att 95 % av befolkningen sett någon mördats, försök förstå vilka emotionella spår det lämnar på ett lands folk, jag kan det inte.

Hur ser du på din resa nu, när du har varit hemma några månader?

Från början kändes det väldigt konstigt. När jag satte mig på planet hem igen så kunde jag inte hitta känslan om jag åkte iväg eller om jag åkte hem. Väl hemma kändes allt jättekonstigt, folk var bleka och blyga, att gå hand i hand med män betraktades helt plötsligt som gay, det kom varmt vatten ur kranen när man vred på den, och rent vatten dessutom. Strömmen fungerar utan åtskilliga avbrott under dagen. Jag behövde inte vara orolig att jag skulle vakna av att lamporna plötsligt tändes mitt i natten när strömmen kom tillbaka ifall jag råkat glömma stänga av knappen under strömavbrottet. Det är mycket här hemma vi alla tar för givet som vi istället borde vara tacksamma för! När jag tänker tillbaka på mina 10 veckor idag så är det med stor glädje över de minnen jag bär med mig, och de vänner jag fått, såsom jag antytt ovan är det bästa jag gjort.

Skulle du vilja återvända till Rwanda?

Jag kommer definitivt återvända till Rwanda, det är definitivt min ambition att yrkesmässigt söka mig till Afrika. Ibland känns det som om min själ lämnar mig för en stund för att vara med mina vänner i Afrika. Så Afrika har inte sett det sista av mig.

Jag vet att många i Sverige som aldrig varit i Afrika, har en bild av en kontinent där det är torka, svält, och sjukdomar. Är det samma bild som du har? Om inte, vilken bild skulle du vilja förmedla till folk som aldrig varit i Afrika?

Det är absolut inte den bild jag har. Min bild av Rwanda, som är den del av Afrika jag kan uttala mig utan att generalisera alltför mycket, är ett land vars folk är otroligt gästvänliga. Inte under någon gång under mina 10 veckor tilläts jag betala för min mat när jag åt med mina vänner, och då är det ändå jag som betraktas som ett vandrande dollartecken. När jag vid ett flertal tillfällen insisterade i att åtminstone betala för min egen mat på restaurang (att bjuda mina vänner på mat var uteslutet, jag var deras gäst) fick jag alltid samma svar: You don ´t understand Rwandan culture, if you pay you make us angry. Var man hemma hos någon bjöds det alltid på mat, att som svensk säga det där klassiska ni vet, ”inget besvär min skull”, besvaras bara med fnysning samtidigt som matkärlen bärs ut på bakgården. Det gör mig också ledsen att Rwanda för evigt kommer förknippas med folkmordet 1994, landet har kommit otroligt långt under dessa 14 år, och hela landet andas, mot alla odds egentligen, framtidstro och hopp. Detta är dock något som aldrig kommer till uttryck. Tyvärr är medias bild av Afrika den bild som vi i västvärlden matas med dagligen, med bara misär och åter misär. En positiv bild av Afrika kanske inte säljer lika många lösnummer. Visst fanns det misär och fattigdom också i Rwanda, det sticker jag inte under stolen med, men det finns så otroligt mycket mer än så. För mig är det dock svårt att acceptera och leva med att vi idag, 2008, i skrivandets stund, tillåter att barn dör för att dom inte får en vaccination som kostar i storleksordningen 20 öre. Är det allvarligt talat inte dags att göra något åt det?

Slutligen. Är det något mer du vill berätta?

Jag skulle verkligen kunna skriva flera böcker om mina upplevelser och folkmordet 1994. Jag skulle avslutningsvis vilja komma med lite tips för den som vill fördjupa sig i Afrika och framför allt då Rwanda. Undvik filmen Hotell Rwanda som inte alls speglar verkligheten såsom den var 1994. Huvudpersonen i filmen som utmålas av Hollywood som hjälte var i själva verket en bad guy som tog hutlösa priser för rummen som de gömda flyktingarna gömt sig i. Detsamma gäller den lilla mat de erbjöds. Dom som inte hade pengar ville han kasta ut. Lösningen blev att flyktingarna skrev på kontrakt där de lovade att de skulle ge all sin egendom till hotellägaren när folkmordet var över. Någon som kommer ihåg den delen av handlingen i Hotell Rwanda? Hollywood brydde sig inte ens om att göra research om huvudpersonen som för övrigt idag lever som miljonär i Belgien där han föreläser om sina hjältedåd. Se istället Shooting Dogs, Back home, Sometimes in April eller spelfilmen (baserat på boken jag tipsade om ovan) Shake hands with the devil om ni vill ha en någotsånär realistisk bild över vad som hände.

Tack för att jag fick intervjua dig till min blogg och tack för att jag får använda dina privata bilder för att illustrera din resa! Jag avslutar med att önska dig allt gott och fler oförglömliga resor!

Fotnot: Bilderna i inlägget har felaktig datumstämpel. Samtliga bilder är tagna våren 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

15 reaktion på “Intervju med Andreas om Rwanda

  1. Pingback: Tonårsmorsa » Afrika - mer än svält och sjukdomar!

  2. Du är så himla duktig, vet du det.

    Ditt engagemang och din passion lyser så igeom, att man tycks se en flamma mellan raderna.

    Gripande text och mycket intressant tema, det här med okunskapen om Afrika.
    Jag vet, för jag kommr ursprungligen ifrån just Östafrika och t o m jag har drabbats av detta.

    Jag vet inte alls mycket om Afrika, även om jag är väldigt intresserad.

    Ser framemot att läsa fler såna inlägg.

    Du är en sån häftig tonårsmorsa!

    TACK för en intressant läsning.

    KRAM!

    Brownys senaste inlägg..Jag fattar ingenting!!!

  3. Wivvi: Jätteroligt att du tycker det! Jag tycker själv att det är väldigt intressant, som du kanske förstår, så det är roligt att kunna dela med sig av sina intressen, om du förstår vad jag menar…?! Kram!

    Browny: Vad roligt att det lyser igenom, för det är verkligen ett stort intresse för mig. Alltid sugen på mer kunskap och alltid glad att kunna dela med mig. Vilket land härstammar du från? Kram och roligt att få din feedback! 🙂

  4. Browny: 😀

    Kloktok: Nej, alla kan ju inte ha koll på allt här i världen. Just därför så tar jag på mig att sprida lite positiv kunskap om Afrika, även om jag inte är någon expert så brinner jag i alla fall för den kontinenten! 🙂

  5. Pingback: Tonårsmorsa » Neger debatten. IGEN.

  6. Pingback: Tonårsmorsa » 900 civila döda sedan förra månaden

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] tvättat flest klädhögar när hon dör-vinner! GÄSTBOK « Boktips: En halv Gul Sol Intervju med Andreas om Rwanda […]

  2. […] Alla som läser denna blogg, var förmodligen födda då och visste troligen om vad som pågick. Folkmorden i Rwanda som var väl assisterat av Europeiska länder. Rasism och förtryck mot Afrikaner och andra svarta […]

  3. […] Delvis relaterat: Intervju med Andreas om Rwanda […]