I början av 2008, typ i Januari, Februari, började jag påtala för min 17-åring Jai att det var dags att börja söka sommarjobb inför sommaren och kanske hon även skulle ha en chans att ha det som extrajobb på kvällar och helger. Eftersom Jai är en jäkel på att spendera pengar, till skillnad från sina systrar, samtidigt som hon visat sig inte allt för angelägen om att jobba ihop dem, så har jag legat på ganska mycket när det gäller henne och sommarjobb.
Hon svarade mig att det var så gott som klart, hon hade redan snackat med ett företag och de var beredda att ge henne ett sommarjobb så snart hon fyllt 17 (vilket hon gjorde i Maj). Jag hörde mig för med jämna mellanrum hela våren om det verkligen var säkert att hon fått jobbet och det var inga som helst problem. Maj passerade och skolorna slutade. Jai sov halva dagarna och umgicks med kompisar tills långt in på kvällarna…
Jag frågade igen om sommarjobbet. Och igen. Och igen. Först fick jag svaret att det skulle vara en bit in på sommaren som hon skulle börja jobbet. Sedan var det snack om att hon inte hade fått det där jobbet. Det var också snack om att hon ju hade sommarlov och minsann inte skulle behöva jobba.
Vi hade ganska många och långa diskussioner om det här. Jag förklarade min ståndpunkt om att jag dels absolut tycker att man ska sommarjobba när man är 17 år och dessutom att hon skulle behöva pengarna eftersom ungdomar i den åldern inte får något studiebidrag under sommaren och att hon skulle behöva pengarna. Då gjorde hon klart att hon minsann inte behövde några pengar under sommaren! FINE!!
…eller inte, eftersom det bara gick några dagar innan tiggandet började: ”Snälla mamma, kan jag få några tjugor, jag ska åka och bada/ jag ska ner på stan/ jag ska gå och käka pizza/ jag ska hyra film” etc. Jag svarade naturligtvis med: ”… nej, men du behöver ju inga pengar i sommar…!” Jag förklarade att jag inte skulle bidra med ett öre i fickpengar förrän hon började söka jobb.
Då kom nästa period när hon ”behövde pengar till bussen för att kunna åka ner på stan och söka jobb”. Det blev några resor. Hur många som verkligen ledde till jobbsökande, förtalde aldrig historien, men till slut fick hon i alla fall komma på intervju. När jag tjatade om att hon skulle fortsätta söka jobb, så hette det: ”men jag vet att jag kommer att få det där jobbet, de skulle höra av sig…”
Efter en vecka till tog jag (för hundra-elfte-gången) upp om de hört av sig. Då, helt plötsligt säger hon: ”men asså, de ringde och sa att jag kunde börja, men jag tackade nej för att jag vill jobba på ett annat ställe i stället…” DÄR. Precis DÃ… var mitt tålamod totalt slut. Sommaren likaså. Hon hade alltså tackat nej till ett jobb, utan att ha fått något annat. Enligt Binta (19) var det för att hennes kompis var för ung och inte fick jobba på samma ställe. Enligt Jai själv hade det ingenting med saken att göra…
Well, till slut så händer något som jag inte tänker gå in på här, men så mycket kan jag säga att det är en direkt följd av att Jai haft otroligt lite pengar att spendera under nästan hela sommaren. Jag går fullständigt i taket, samtidigt som jag tycker det är en bra läropeng att hon får se konsekvenserna av att ”hon har rätt till sommarlov och slippa jobba”. Nu KRÄVER JAG att hon skaffar ett extrajobb. Hon skaffar ett snabbare än snabbast och nu får jag äta upp min egen frustration, eftersom hon hade gjort upp med arbetsgivaren om att jobba minst 16 timmar per vecka (tror jag det var) och hon hade en plan på att jobba tre pass i veckan. Men. Nu råkar det vara så att det är ett provisionsbaserat jobb och hon är skitduktig på jobbet. Vilket i sin tur innebär att hon verkar ha blivit något av en arbetsnarkoman. Hon springer till jobbet varje dag direkt efter skolan och kommer hem sent, hejjar lite kort och springer sedan iväg och pluggar för att sedan sova.
Noll umgänge med familjen. Noll tid till att hjälpa till med hushållsjobb eller passning av lillebror (medan jag jobbar), noll tid till kramstunder eller något annat över huvud taget. Hon kommer alltid hem glad med hela ansiktet, berättar stolt och glatt hur hennes arbetskamrater berömmer hennes insats och hur duktig hon är, glad när hon sitter och räknar ut den kommande lönen.
Själv vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela? Låta nyhetens behag få sjunka in i henne och låta henne få visa sina framfötter på nya jobbet och låta henne få hållas ett tag? Eller sätta en gräns för att hon inte ska ”over-do” sin insats på nya jobbet?
Så fort jag tar upp ämnet så säger hon (naturligtvis) ”men du har ju gnällt om det här hur länge som helst och nu jobbar jag, dessutom ska jag köpa en vinterjacka för 4000 så jag måste jobba som bara den nu!”
Döööh! EN jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N-?! Jag har aldrig ens TITTAT åt en jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N!! Samtidigt ska jag ju erkänna att jag gärna vill uppmuntra henne till att jobba och tjäna sina egna pengar. Inte bara för pengarnas skull, utan för att jag också tror att det är väldigt viktigt för självkänslan att ha en egen inkomst, att känna sig behövd och viktig på en arbetsplats, att få känna att man gör en insats, att man är en del i samhället, att få känna att man är på väg in i vuxenvärlden. Om hon nu anser att det är en jacka för fyratusen (!!) hon vill ha och som hon önskar sig mest av allt, så visst borde jag låta henne tjäna ihop till den.
Jag känner mig väldigt kluven, men i det stora hela är jag faktiskt väldigt GLAD och STOLT över att Jai kämpar på med sitt jobb!!
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, tonåringar, tonårsmorsa, diskussion, konflikt, sommarjobb, konsekvenser, extrajobb, jai, fyra tusen, vinterjacka, jobba, självkänsla, vuxenvärlden, fickpengar, söka jobb, studiebidrag, tigga, spendera, lön, pengar, familjeliv,
Låt henne hållas ett tag till tycker jag.. Det är en bra lärdom att tjäna sina egna pengar. Och jag slår vad om att när hon jobbat ihop sina 4000:- till jackan så kommer hon ändå inte köpa den. För först då inser hon hur mycket jobb som ligger bakom för att få råd till den, och det är det inte värt. 😉
Kram
Hittade hit via en vän och jag måste säga att det är spännande att få höra om ”tonårs”-situationerna i hemmet.
Mycket känner jag nog igen fär s ¨länge sen var det nog inte jag var 17 (ja snart 10 år sen men endå).Jag tror att det är bra att tidigt förstå värdet att jobba ihop sina pengar själv. Att ha ett mål och se hur man själv lyckas få ihop dom medel som krävs för att nå det. Det är jätteviktigt att få uppleva det och ju tidigare man få erfara det ju tidigare lär man sig det.
Hoppas fmiljetiden blir mer av så småningom, klart att det är lockande att ha något eget sådär i början men i slutändan så brukar ju ett jobb alltid bara va ett jobb
Cel ´Dara: Jag hoppas verkligen INTE att hon köper en jacka för 4000!! Men vist vill jag uppmuntra till att tjäna egna pengar och kunna ha råd att unna sig något man gärna vill ha! Vem sa att det är lätt att vara förälder? Inte jag i alla fall! 😉
Madelene: Ja, jag håller med! Jag är väldigt glad för att hon börjat jobba! Roligt att du hittat hit, hoppas du kommer tillbaka! 🙂
Jättebra att hon gillar att jobba nu. Samtidigt så är det viktigt att ha tid med skolarbetet. En dag eller högst 2 i veckan borde räcka tycker jag så att hon har tid att plugga också. Ang Jackan låter det ju jättehemskt samtidigt så har hon ju studiebidraget nu också till annat så hon måste kanske få köpa vad hon vill för extrapengarna. Movitivera henne att spara en viss slant varje gång hon får lön också.
Skulle bara säga en sak till och det är att det är nog jättebra för självförtroendet att hon får beröm av kollegor. Det kan ju rent av leda till att hon tror mer på sig själv att hon kan vara jätteduktig när hon vill och göra en karriär och kanske blir mer sugen på att plugga vidare till något hon är intresserad av. Att få mersmak av pengar och att kunna shoppa dyra saker kan ju också vara en sporre till att utbilda sig till något yrke med hög lön
Sofie: En eller två dagar i veckan är för lite, de måste jobba minst tre pass i veckan. Ja, det är toppen för självförtroendet när man jobbar, tror jag. Det finns fler anledningar just när det gäller Jai som jag också tror att det är bra för henne som person att jobba för! Kram!
Hej,
Det var inte heller sa himla langesen jag var hennes alder.. Men sedan dess har jag hunnit flytta utomlands aldeles sjalv nar jag var 19, och skaffade mitt forsta barn nar jag var 21. Nu har jag tre stycken och ar gift. Att ha varit har har ensam har lart mig jattemycket.
jag tycker att det ar jatteviktigt att ha ett jobb, och kunna kanna att man forsorjer sig sjalv. MEN. Jag tycker att det ar lika viktigt att kanna ansvar gentemot familjen, for man ar ju det forst. En familj.. Om hon nu antligen har lart sig att jobba for sitt leverne, sa kanske det ar dags for nasta steg? Kanske ett sparkonto dar hon lagger 10%, samt borja betala [ganska lag] hyra hemma. Det ar ju inte sa att du ar lyxen att ta hela din lon for att kopa en svindyr jacka, hur skulle hon ata da? Det skulle anda lata henne ha extra pengar, och samtidigt lara henne ansvar.
Kanske later lite hart, men jag tycker det ar rattvist.
Så länge hon sköter skolan så låt henne jobba o köpa det hon vill. Hon kommer snart inse hur mkt hon måste jobba för saker och ting och kanske omprioriterar på vägen.
kram
Soulsisters senaste inlägg..Gör det ändå!
Tamara: Nej, jag tycker inte alls att det låter hårt. Vi satt just och diskuterade (hon kom precis hem) att om hon kommer att tjäna ganska bra, så tänker jag behålla studiebidraget, som hennes del till hushållskassan (så kanske jag får råd att köpa en BILLIG jacka i alla fall, för första vintern på några år hehe). Spara har hon redan bestämt sig för att göra. Men det beror också på hur mycket hon kommer att tjäna, jag tänker inte behålla studiebidraget om hon tjänar 1000-2000 i månaden, för jag vill att hon ska känna sig peppad och uppmuntrad av att jobba. Tack för tipsen! 🙂
Soulsister: Låter som ett utmärkt råd! Ja, jag vill att hon ska få jobba så mycket hon vill så länge hon sköter skolan, för jag tror det är bra för henne och att det också kan bidra med att hon får lite mer pengar att spendera på fritidssysslor. 😉
Weeee!!! Säger bara: Tonåringar!!!
De lever i en helt annan värd än oss…
(Jacka för fyratusen spänn!!!
Ja… jag säger då det!!!)
Nu kryper jag strax ner med. Gonatt! 🙂
Tizzels senaste inlägg..Jag borde verkligen inte…..
Tizzel: Ja, jag kan bara instämma! Sov gott!
Nej, precis. Ett procentantal kanske.. mer en symbolisk summa nu i borjan.
T
ps. Sag precis pa FB att dina barn ar slaktingar till min man…
Liten, liten varld.
Wow, visste inte ens att Jai fixat jobb! Jag tycker du ska vara stolt över henne! Men samtidigt så är det nog bra som alla andra och du själv skriver att hon bidrar till familjen! Fast jag tycker det känns lite dubbelt… Hon går ju fortfarande i skolan och den ska väl komma först? Men hon är skitduktig och fixar kanske bägge galant! Speciellt om man vet hur långt inne det låg i att fixa ett jobb..hahaha… I är oxå på G med jobb (kors i taket;))
Kram så länge
Tamara: Haha… Där ser man, ja, världen är bra liten! 🙂 Hälsa din man.
karin: Jo, till slut, men det satt jäääkligt långt inne och nu får de nästan kasta ut henne från jobbet…! Hoppas I också kommer att gilla jobbet, om inte annat så brukar de gilla lönen! 😉 Kram!
Jag ler när jag läser det hela. Känner igen en hel del! ; ) Men sedan lyckas hon minsann. Ja, stolt!! ska du vara!
Kram!
Ludmillas senaste inlägg..
Pingback: Tonårsmorsa » Beware…