Allhelgona eller Halloween?

Idag är det Halloween och i morgon Allhelgona. Även om Halloween är en högtid med ursprung från Irland och Skottland så känner vi till den i första hand som en Amerikansk tradition. Jag vet att det dels är många som blir irriterade över att dessa traditioner blandas i hop och att dels många blir irriterade för att man inte tycker att Halloween är ”våran tradition”. Själv tycker jag att det är toppen att man får göra som man vill. Liksom jag är glad att få vara del av Gambianska traditioner, så är jag också glad att få ta del av andra traditioner.

Just i våran familj så har vi inte mycket ljusglimtar så här på höstkanten. Vi har ingen i familjen som fyller år och just mellan Midsommar och Julen så är det snålt med högtider i Sverige. Jag skrev mer om detta i fjol. Jag skrev också om detta 2005. 2006 hade jag spökbesök och sedan skrämde jag själv slag på våra gäster!

I år är det lite annorlunda för oss. Min första make gick bort i Tisdagskväll och i dag ska vi ha en minnessammankomst för honom. Jag är så ledsen för förlusten av en medmänniska och framför allt för att mitt barn har förlorat sin far.

Jag ser ändå inte detta som motsättningar. Att man firar Halloween samtidigt som vi är i sorg. Att tända ljus i höstmörkret, att barnen klär ut sig till spöken och häxor. Jag tycker det är bra att barnen får se en annan sida av just döden. Att de kan se ljus i det svarta och att man kan glädjas mitt i sorg.

Alla gör som de vill och som de känner, men för er som vill fira lite Halloween kommer lite tips:

Sedan vill jag bara avsluta med att idag är det sista dagen på rosabandet kampanjen jag kommer att ha på min sida. Så var gärna med i sista svängen. Du kan skänka så lite eller mycket du vill om du klickar på den rosa loggan under. Vi är uppe på 1200 kronor av de som skänkt via bankkonto, på de som smsát har vi tyvärr ingen koll på summan, men jag vet att några av er har skänkt genom sms också! Jag vill också passa på att tacka så mycket för er som bidragit med pengar till cancerfondens insamling!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

She made my day

(Mina naglar är längre nu än när denna bild togs)

Igår när jag gick och handlade med Isatou (15) och Mabou (6) så kände jag mig riktigt risig. Jag hade inte duschat på två dagar, inte borstat håret på lika länge. Mitt ansikte är söndergråtet och uppsvullet, jag hade samma joggingoverall fortfarande som jag slängde på mig när jag åkte ner till Stockholm efter dödsbudet. Kort sagt, jag kände mig ofräsch och osnygg.

Vi gick runt på måfå och plockade i lite matvaror från här och där:

Jag lade upp alla varor på bandet, Isa gick till rullbandets slut och skulle börja plocka i varorna medan jag betalade:

Kassörskan: Ursäkta! Jag bara måste fråga vart du går och gör dina naglar?

Hörde ni den? GÖR MINA NAGLAR!!

För mig, som var en konstant nagelbitare tills för några få år sedan, är det den finaste komplimang jag kunde få. Att mina långa, välmålade naglar såg ”gjorda” ut.

Hur som helst: den kassörskan MADE MY DAY!!

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! Idag är sista dagen som kampanjen pågår!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det känns tomt inombords

I morse när jag vaknade kände jag tomhet. Bara tomhet. Jag vaknade tidigt, trots att jag inte sovit på nära två dygn igår när jag la mig. Jag vaknade redan vid 05.30 och kunde först inte somna om. Jag vankade runt i lägenheten medan barnen sov.

Efter någon timme somnade jag dock och sov till klockan 10, ungefär. När jag väl klev upp, så kändes det helt tomt i min kropp. Jag blev väldigt snabbt medveten om att något var väldigt förändrat och annorlunda.

Jag vet att det blir lättare med tiden. Jag vet att smärtan kommer att bli svagare med tiden. Men just nu är det svårt. Jag försöker trösta. Trösta barnet som mist sin far.

Jag försöker lyfta fram ljusa minnen. Det som varit bra, det som bringat glädje och ljus i våra liv. Sjukdomen, smärtan, sorgen, den yttre förändringen är också en del av det passerade, men det tillhör den mörkare delen. Det finns plats för den också, men just nu försöker vi fokusera på det ljusa. Vad han sagt de sista veckorna, sådant vi skrattat åt och sådant vi känt glädje av att höra, vem han var under ett helt liv. Hans personlighet. Hur han ansträngde sig för att folk skulle vara glada och ha kul. Det var viktigt för honom. Att folk skrattade, dansade och var glada…

Men det är tomt idag. Mycket tomt.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Änglarna har hämtat dig nu

Vi har haft våra stormar. Stormar som ibland nästan stegrat till riktiga orkaner. Men stormarna ebbade så småningom ut…

Vi blev vuxna och gled isär så som man gör när man skiljs åt och börjar leva olika liv. Visserligen med barn gemensamt, men ändå lever man två skilda liv…

Sedan kom cancern. Cancern satte sina starka, plågsamma klor i dig. Du fick fel diagnos av läkarna och när de fann det verkliga felet så var det för sent. De opererade och försökte göra sitt yttersta, men det räckte inte. Cancern vägrade släppa sitt grepp om din kropp.

Läkarna gav dig en kort stund kvar på jorden. De var till slut tvungna att delge dig den obegripliga och oåterkalleliga sanningen. Du kunde inte ta emot det beskedet. Hur skulle du kunna det? Du, med all din levnadsglädje och all din lust på själva livet. Hur skulle du kunna föreställa dig att helt plötsligt inte längre få vara en del av det? Du hörde vad läkarna sa till dig, men du ville ändå inte ta det till dig. Du talade om hur det skulle bli när du återvände till ditt hem, du talade också om en ny resa till det land du föddes i och växte upp i. Du insåg att du omöjligt skulle kunna göra den resan nu, men du trodde verkligen på att den skulle gå att genomföra om du bara piggnade till och ”fick äta upp dig lite”.

Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med.

Den senaste tiden har du blivit påtagligt sämre. I början kommunicerade du väl, men det har med tiden avtagit allt mer. Ditt tillstånd har konstant försämrats.

Jag fick en chock när jag såg dig för några veckor sedan. Inget fanns kvar av dig, bara skinn och ben. Jag gick runt i vakuum efter det besöket, i flera dagar. Därefter har jag vetat vad jag skulle möta vid varje besök, men det har gjort mig lika ont varje gång. I början kändes det som att läsa en bok, där man vet att slutet inte blir något bra, samtidigt som man önskar, önskar, önskar att man har fel. Att boken ändrats i slutet eller att man helt enkelt blivit felinformerad.

I helgen när jag satt och vakade vid din bädd så var du fortfarande väldigt envis med att du ville stanna kvar i livet. Jag såg hur all styrka och kraft tycktes ha lämnat dig redan, även om du försökte dölja det in i det sista.

Sent i går kväll var det dags. Du lämnade oss här på jorden och lät dig lotsas till ett bättre ställe av änglarna för att få slippa smärta och lidande.

När vi kom fram mitt i natten så såg du ut som när jag lämnade dig i Lördags kväll. Med en liten skillnad. Du hade nu ett svagt, litet leende i ena mungipan. Du låg där avslappnad och fin. Jag såg att bröstet inte längre hävde sig i djupa, lugna andetag. Annars såg du ut precis som du gjort den sista tiden.

Jag drog fram en stol vid din sida, böjde mig över ditt huvud och kysste dig lätt vid hårfästet, sedan satte jag mig ned på stolen, tog din hand i min, sedan satt vi så, resten av natten. Det var lugnt och fridfullt. Ett tänt ljus på golvet. De hade bäddat så fint i din säng. Med armarna liggande längs sidorna.

Minnena som rusar runt i mitt huvud hela natten. Det där bråket vi hade. Försoningen efteråt. Den första dejten och hur du då lagade mat till mig. Hur du precis börjat ett nytt jobb när vi skulle få barn och hur du först ville försäkra dig om att jag verkligen skulle få barnet den dagen ”så du inte skulle missa jobbet i onödan”. Hur förbannad jag blev. ”Sätt dig i taxin och var tyst, jag struntar i ditt jobb, jag ska föda barn for heavens sake…” Du var en riktig arbetsnarkoman som aldrig missade ett arbetspass och jag minns inte att du någonsin under vår tid tillsammans haft en sjukdag innan cancern gjorde entre ´i ditt liv…

Jag sitter natten igenom och känner hur påtaglig tystnaden är. Inte ens ett litet andetag undslipper dig… Jag tänker på alla brev vi skrev och alla telefonsamtal vi hade när vi nyss träffats och du fortfarande bodde i Oslo och vi försökte med kärlek på distans. Jag tänker på hur viktig musiken var i ditt liv. Jag tänker på när du fick din stora idol Burning Spear att skriva sin autograf i Binta ´s vagn. Hur mycket du älskade att gå på fest och alltid var den som stannade till sist. Hur duktig du är på att trumma. Inte är. Hur duktig du var på att trumma…

Jag tänker på dina gröna fingrar, hur jag tog död på alla dina växter så snart du reste bort. För en dryg vecka sedan, när jag besökte dig på sjukhemmet sa du: ”jag tror aldrig jag har varit på en restaurang med snygga blommor, utan att sno ett litet skott”.

Så mycket glädje och sorg vi delat, jag är ändå glad att du verkar minnas mest av glädjen eftersom du sa härom veckan: ”Men i det stora hela tycker jag vi hade det ganska bra”.

Innan vi lämnar dig på sjukhemmet, när vi redan tagit farväl så många gånger, smeker jag sakta din arm. Den är kall nu. Jag torkar bort lite av mina tårar. Din blick är tom och ett litet, litet leende visar sig i ena mungipan. Smärtan är borta. Jag måste tro att du har fått lite ro nu. Änglarna har hämtat dig nu.

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

R.I.P. Lamin

Jag beklagar verkligen din bortgång igår kväll. Jag är tacksam att jag fick ta farväl. Må du vila i frid, Lamin. Tack för att jag fick känna dig, tack för att du funnits!

Din favoritartist Burning Spear bjuder jag dig på din långa färd:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Facket, Kött och Choklad

Ni kanske minns att jag blev ganska ”mobbad” av mina barn (klickbar länk) när jag blev vald till arbetsplatsombud för facket. Ikväll har vi i alla fall haft medlemsmöte och därefter gick vi och käkade på en restaurang med ruggigt bra mat. Restaurangen heter Kött, Kök och Bar.

Eller vad sägs om den meny jag valde? Nämligen Oxfilé tournedos och potatisbuffe ´ med en massa olika potatissorter och flera olika såser. Till efterrätt blev det något som heter choklad, choklad, choklad. Och om jag säger så här: den innehöll en del …choklad! Jag har få gånger i mitt liv tackat nej till choklad, men den här gången orkade jag faktiskt inte äta upp hela desserten.

Jag tycker facket är en fantastisk ”uppfinning”! 😉

Men glöm inte rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra på. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Dagens Mabou

Jag läser Isters blogg. Mabou kommer och ställer sig bakom mig och tittar på hennes visningsbild:

Mamma! Är hon en tjuv.

Jag: Nej, hon är ingen tjuv, hon är en Ninja.

Mabou: Jaha! Som Ninja Turtels?

Jag: Mmmm… Typ.

Men glöm inte rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra på. Vi har redan lyckats samla ihop 900 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jag får smarta ideér när jag anstränger mig lite…

Hur många av er kom hem idag från jobbet till en ljuvlig doft av nybakade kanelbullar?

Jag gjorde det i alla fall och jag funderar allvarligt på att utforma ett kontrakt som Isa (15) ska få skriva på. Huvudpoängen med kontraktet är att hon ALDRIG får flytta hemifrån…!

Erkänn att det är en ganska smart idé i alla fall…! Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Alla flerbarnsmorsor skulle ha en Isa!

Men glöm inte rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra på. Vi har redan lyckats samla ihop 900 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Isa ska resa till Gambia

Isatou (15)

Bland alla sorger och bedrövelser som det känns som vi bär på i familjen just nu, så finns det faktiskt en välbehövlig ljuspunkt. Isa ska nämligen resa till Gambia nästa månad. Planen var egentligen att jag och Isa skulle resa tillsammans i Januari, men eftersom jag dels har en utbildning som börjar då, som jag inte kommer att kunna vara borta ifrån och dessutom inte haft det jättelätt att få ihop pengar till två biljetter plus fickpengar, så har jag varit tvungen att ställa in den planen.

Så kom plötsligt min bror på att han ska resa till Gambia på en kortare semester i November och vi kom på att det skulle bli ett perfekt tillfälle för Isatou att resa med honom. Jag köpte hennes biljett härom veckan och nu håller vi som bäst på att förbereda hennes resa.

Det ska vaccineras och packas och planeras för fullt. Hennes pappa kommer att följa med henne för att ta vaccinationer under den kommande veckan. För första gången sedan tidiga 90-talet ska några i familjen bo på hotell. Det finns praktiska skäl till det och Isa ser fram emot att få bada hotell-pool och vara turist med sol, bad och shopping. Det blir säkert en del besök hos släktingar också, även om det inte blir allt för mycket av den varan, eftersom de ska stanna kort tid.

Nåja, jag känner mig inte lika uppskruvad av att Isa ska resa, som när Binta och Mabou reste till Gambia i början av året. Jag tror jag hade mer resfeber än vad de hade. Även om Mabou (6) tvekade in i det sista, så hade de en helt fantastisk semester och besökande av släkt och vänner!

Klart jag önskar att jag kunde följa med och klart jag känner mig lite orolig och avundsjuk, men allra mest är jag jätteglad över att Isa ska få åka i väg och vila upp sig lite från den här galna familjen hon bor i…! 😉

Till sist: GLÖM INTE vår gemensamma kampanj här på min blogg och den insamling vi gemensamt påbörjat. Var gärna med och lämna ett litet eller stort bidrag, du bestämmer vilken summa DU har möjlighet att bidra med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,