När döden kommer nära…

Jag har tidigare i veckan skrivit om hur döden kommit nära i vår familj. Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära. Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!

Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag att min död ska se ut? Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra.

Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket. Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse. Problemet är att de flesta i min omgivning som gått bort eller som står inför den svåra vetskapen att de kanske inte har så långt kvar, har drabbats av just sjukdom. Det får mig att tänka till lite!

Jag hoppas som sagt att att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till, men när det väl är dags, så har jag sagt till mina barn att de ska sjunga ”Mama” av Brenda Fassie på min begravning. För något år sedan tränade de faktiskt på den, för just den sakens skull, sedan kom de och sa: ”Men mamma, jag tror inte vi klarar det (att sjunga) om du är död…” Nåja, i annat fall kanske de kan spela låten för mig i alla fall? Att originalsångerskan själv skulle sjunga, är ju uteslutet, eftersom hon själv gick bort för några år sedan…

Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…

Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med.

Till sist en tanke till alla er som mist en närstående eller som själv drabbats av sjukdom.

Hur ser du på döden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

14 svar på ”När döden kommer nära…

  1. Hej, titta in på min nya blogg om personlig utveckling, självkänsla, träning och hälsa. Det blir tips och råd för att komma i fysisk och mental form. Det blir också lite annat smått och gott.
    Välkomna!
    Nike

    Nikes senaste inlägg..Självkänsla

  2. *hej min blogg handlar om en 14;årig tjejs liv som har gått igenom massa saker , hennes åsikter och tankar . skriver om allting mellan himmel & jord , och skriver väldigt öppet och sanning . jag skiter i vad andra tycker och tänker om det jag skriver , eftersom att det är mina åsikter och tankar . tycker iallafall att du borde kolla igenom den och läsa om bla mina åsikter om relationer , kärlek , anorexi , sorg , smärta , vänner osvosv . tro mig , det är väldigt många som uppskattar bloggen :)*

    kimlodbergs senaste inlägg..070524 , RIP MAMMA

  3. Jag måste säga att min relation till döden är högst ohälsosam, jag kan må fruktansvärt psykiskt dåligt av att tänka på den. Om jag är inne i en ”fruktansvärt rädd för döden”-period så kan ordet ”död” få mig ur total balans och allt som återstår av mig är en blöt fläck på golvet. Det här är kanske att blotta sig för mycket. Vad vet jag…? Men jag är rädd för döden. Varför vet jag inte? Ibland kan jag vara väldigt rationell kring döden och bara acceptera faktum, ja… jag kommer dö, men låt oss göra det bästa av situationen. Medans jag en annan dag knappt kan andas för den fruktansvärda ångest jag får av tankar på döden.

    /Hanna

    Hannas senaste inlägg..With every heartbeat

  4. Vet inte om man någonsin kan vara förberedd för döden. Förlorade min mamma 2007 och det gick från att vara frisk ena dagen till att vara borta nästa, chocken när sådant händer är fullständigt förlamande.
    När min pappa dog så var han sjuk ett tag innan och man borde ha varit mer förberedd men man blev ändå chockad. Nu har jag en syster med cancer och man lever med rädslan trots att vi ju hoppas allt vad vi kan att någon behandling så småningom ska hjälpa henne. Det är ett tungt och svårt ämne. Man kan bara hoppas på att få vara frisk så länge som möjligt.

    Kimmies senaste inlägg..Det blev slutligen fredag!

  5. Själva döden skrämmer mig inte så mycket (än?). Jag är inte beredd att lämna den här platsen än, främst för att jag tror att mina barn behöver mig väldigt mycket, men jag hoppas och tror att jag ska få vara hos dem länge än.
    Det som oroar mig är att jag ska bli väldigt rädd när döden väl närmar sig. Att döden ska komma långsamt, som vid många sjukdomar, och sakta men säkert innebära mer och mer smärta. Jag oroar mig lite över att jag ska bli väldigt rädd i så fall.
    Själva dödsögonblicket ser jag nog mest emot med nyfikenhet. Jag är väldigt, väldigt nyfiken på vad som ska hända när jag dör. Jag tror nog inte att det är slutet, men om det är det så får jag ju i alla fall äntligen veta svaret på frågan om vad som händer efter döden.

    Hannas senaste inlägg..Hetsigt

  6. Själva döden skrämmer inte mig längre. Det är ju då jag får träffa Rickard igen. Däremot känner jag att jag vill inte lämna mina andra barn än på ett tag. Jag tänker ofta på just vilken musik jag vill ha på min begravning.
    Tänker ofta på dikter jag villl ska läsas på min begravning. Inget av detta skrämmer mig numera. Döden finns ju varje dag i min vardag. Fast jag kan inte prata om den med alla i min omgivning. Många skräms av döden.
    Kram Gunilla

    Gunillas senaste inlägg..Meningen med livet…

  7. @Gunilla:

    På något underligt sätt tror jag det är lättare att handskas med döden när man, som du, har mist en nära anhörig. Jag tror att på något sätt blir döden mer närvarande, som en del i vardagen. Jag har inte heller några problem med döden. Ibland kan den visserligen skrämma mig, men som med det mesta känns det bättre om man kan prata öppet om den, men jag har också förstått att alla inte funkar så och det tycker jag är lite synd…! Kram!

  8. Jag känner precis som Hanna i #3. Sen står man där helt plötsligt och kan inget göra åt situationen.
    Så mycket tankar som vill ut men det blir blockerat.

    Men nu när jag besöker din blogg så kom jag plötsligt på att du måste hitta någon som hjälper dig bakom kulisserna eller lära dig själv 🙂

    AlterEgos senaste inlägg..Kärlek utan framtid – Bloggstaffetten

  9. Döden kommer fortaren än man tror och ibland på ett annat sätt än man tror. Genom att mista min dotter som VILLE dö har jag funderat mycket kring folks förhållande till döden. Vi är så dåligt förberedda i detta land. Vi lever som om vi vore odödliga ända till dess att vi ska dö eller redan är döda.

    Ludmillas senaste inlägg..Släktträff

  10. Pingback: Tonårsmorsa » När telefonen ringer…

  11. Pingback: Tonårsmorsa » Änglarna har hämtat dig nu

  12. Det är sant. Döden är inte vacker. Den är inte stillsam. Den är en ful och stinkande rövare, som stjäl våra närmaste och mest älskade från oss. Och när man har en död i familjen så försvinner han inte, han är närvarande också som död, ännu mer påtagligt som död. Man måste reda upp. Man måste ta hand om efterlämnade saker. Man måste fortsätta umgås med den döde tills allt detta är klart. Och han, han är bara borta. Som om han åkt bort på semester, men aldrig mer kommer att komma tillbaka. Han har lämnat oss kvar att reda upp allt efter honom. Ilska blandas med tårar, skratt och minnen – goda såväl som dåliga. Sorgen är aldrig lätt att bära även om man vet att detta är livets villkor – att om man lever måste man en gång dö … Känner med dig och din familj Fatou …

  13. Pingback: One Of a Kind

  14. Pingback: Vi minns Lamin | Tonårsmorsa – Fatou

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har […]

  2. […] Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med. […]

  3. One Of a Kind skriver:

    […] människor och deras musik dör aldrig och ska heller inte glömmas. Brenda Fassie var en sådan. Hennes sång får fortfarande håret att resa sig på mina armar. Hon var en stor […]

  4. […] När döden kommer nära… […]