Jag ringer upp dig. Du svarar inte. Efter några minuter ringer du tillbaka. Jag hör dig tala, men jag förstår inte dina ord. Jag vet ändå att det är du, fast jag inte känner igen din röst. Du är illa däran nu. Jag försöker säga det jag vill ha sagt. Du svarar. Jag förstår inte vad du säger. Efter att ha sagt ”va” fyra gånger ger jag upp. Jag ”hummar” och låtsas förstå. Låtsas att jag hör vad du säger.
Men även om dina ord inte når fram till mig, även om meningen av dina ord förlorar sin mening på vägen, så lyssnar jag och jag lägger in den röst du hade. Innan. Jag lägger den i mitt hjärta och blundar. Jag minns… Jag drar in luft i näsborrarna och håller ögonen stängda. Jag känner doften av dig. Av det som var du. Din doft.
Jag lägger våra vackraste minnen längst in i mitt hjärta och där tänker jag bevara dem…
Läs även andra bloggares åsikter om minnen, samtal, sorg, låtsas förstå, blundar, hjärta, doft,
Vad fint du skriver… Så fint att fokusera på det fina som har varit och att lägga in det långt in i ditt hjärta. Minnena kan ingen ta ifrån dig.
Ludmillas senaste inlägg..Släktträff
Skickar en styrkekram!!
Fransyskans senaste inlägg..You’re a fashinating person!!
Hoppas att du har någon där som kan ge DIG tröst och stöd.
Jag tänker på dig. Kram! Mari
Jag kà nner verkligen med dig. Jag känner mig transformerad tillbaka i tiden till för ett à r sen, dà jag ocksà hade dessa sluddriga telefonsamtal, utan egentligt utbyte, men ändà vill man inte lägga pà för men vet inte om det blir en nästa gà ng. Denna ständiga rädsla varje gà ng telefonen eller mobilen ringer, har det hänt nu?
Styrke-kram
Cissi
Pingback: Tonårsmorsa » Det kom ett sms…