Springande barn i Gambia 2008.
Det finns en sak jag verkligen gillar med Gambia. Nej, nu ljög jag nog. Det finns ju en massa saker som jag älskar med Gambia. Men det är en speciell sak jag har i åtanke just nu och det är förmågan att bekräfta varandra. Både bland barn och vuxna. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon vuxen är utanför, även om det förekommer att barn i skolan retar varandra.
Att barn har ett enormt behov av bekräftelse känner nog de flesta av oss till. I Sverige tycker jag att vi ibland är ganska dåliga på att bekräfta barn, särskilt om de inte är våra egna. I Gambia, där man oftast lever ganska stora familjer tillsammans, så bekräftar man oftast ett barn varje gång det passerar. Även om man inte har något att säga till barnet för stunden, så bekräftar man barnet genom att säga dess namn.
Som att jag varje gång jag går in i köket eller in i ett annat rum här hemma och passerar Mabou på vägen, säger ”Mabou”. Det kanske låter lite konstigt för er som inte hört detta, men jag tycker det är ett väldigt fint och enkelt sätt att bekräfta ett barn. Jag tror att om man bekräftar ett barns existens. Gång på gång. Av massor av vuxna, flera gånger per dag, tusentals gånger under en uppväxt, så stärker man ett barns självkänsla. Jag tror också att barnet blir bekvämt med att få en självklar plats i familjen, en självklar plats i samhället.
”Jag ÄR någon”
”Jag FINNS”
”Jag EXISTERAR”
”Jag BETYDER något”
”Jag RÄKNAS”
”Jag är en DEL AV…”
”Någon SER mig”
Jag tror att det är väldigt viktigt för ett barn. Jag tror också att detta är något som följer med en i vuxenlivet och jag tycker mig ha sett och lagt märke till att mobbning eller att bli utstött i alla fall inte sker bland vuxna i Gambia. Jag kan naturligtvis ha fel, men av det jag sett under alla de år jag levt både i Sverige bland Gambianer och i Gambia bland Gambianer, så ser jag tydliga tecken på detta. Jag tycker också det framgår tydligt att vuxna människor umgås, även om den ena är extremt ful/tjock/smal/rörelsehindrad etc. eller har andra s.k. ”defekter” eller är uppenbarligen annorlunda, vilket i Sverige ofta kan leda till isolering eller utanförskap.
Jag tycker mig också se detta bland människor med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Man passerar inte bara personen, om man känner till dess namn, utan man bekräftar att man sett personen genom att nämna dess namn, man är inte heller rädd att tilltala personen, även om den har svårt för att själv uttrycka sig eller har svårt att bli förstådd. Så gör man också med sina grannar och alla man känner igen. Även om man redan hälsat på varandra tidigare på dagen och bara passerar varann, så säger man personens namn. Jag ser det som att personen som säger någons namn vill säga: ”Jag ser dig, jag bekräftar dig, du finns, jag visar respekt för dig och bekräftar din existens”.
Jag tycker det här är en väldigt fin vana som jag önskade att vi i Sverige också hade. Men det kanske inte skulle fungera i ett land som Sverige? Ett land där vi är så pass anonyma för varandra. I alla fall i storstäderna. Ibland önskar jag att vi kunde blanda ihop alla kulturer och vanor och religioner i hela världen, men sedan kunde vi plocka ut alla bra och vettiga saker och plocka bort allt det negativa. Som att plocka ut russinen ut kakan…
Fler av mina inlägg om Gambia, kan du finna HÄR! (uppdaterad sida)
Läs även andra bloggares åsikter om plocka russinen ur kakan, gambia, kultur, bekräfta, bekräftelse, medmänniskor, sverige, vanor, traditioner, afrika, mobbning, existens, bekräfta barn, utanförskap, isolering,
Just I africa där familjer ofta är stora och hushållsarbetet tungrott o man inte har samma tid med varje barn som vi har i våra relativt små familjer här i Sverige så är det väl jättebra att de ändå bekräftar o ger barnen uppmärksamhet på det här sättet?
Tycker barn därnere är väldigt duktiga tidigt på att vara artiga o hälsa som en vuxen.
Själv kan jag vara lite dålig på det här att hälsa på allt o alla när jag är där nere. Just när det gäller vuxna kan jag bli lite less.I bland är det trevligt o i bland vill jag bara gå i min egen värld när jag är nyvaken o går ner till affären så känns det bara jobbigt att stanna o prata med människor som inte känner mig utan bara känner till mig för att man råkar bo på samma gata. Speciellt som de kan fråga väldigt personliga saker i bland o man vet att de oxå berättar o håller reda på personliga saker om alla i området. Då kan jag längta efter att vara anonym som man kan vara i Sverige. Men när jag väl är i Sverige kan jag tycka det är lite tråkigt o stelt här också…
Sofie: Ja, det är klart att det finns för- och nackdelar med allt. Men just för barnen tror jag det är väldigt bra. Här kan man se barn bete sig väldigt illa, massor av grannar och andra vuxna som går förbi och ingen som gör något… Det är trist, tycker jag!
Mycket av det du skriver om Gambia påminner om Mexico där vi har bott med barnen. Det var inte helt lätt för dem att komma tillbaka hit och inte längre bli bekräftade på samma sätt.
I Mexico lyssnar barnen också på vuxna på ett helt annat sätt än här. Dels pga av respekt men också för att de hela tiden blir sedda.
Men sen kan man ju påverka mycket själv. Vi hejar och småpratar hela tiden med grannar och folk vi stöter ihop med. En del kanske ryggar tillbaka men de flesta blir ju bara glada!
Ewas senaste inlägg..Zorro i Uppsala
Ja håller med om att det är synd att folk bara går förbi och inte lägger sig i andras barn här. Så var det ju tydligen inte förr när våra föräldrar var små.
Ã…h nu saknar jag farmor..
– L Njie
– Naam
Och så inget mer.. Eller kanske ett foi dem… Men alltid ens namn.. Har faktiskt aldrig tänkt på det förr..
Ls senaste inlägg..Everybody needs a good monday
Otroligt viktigt med bekräftelse. Jag tror att du verkligen har satt fingret på något här.
Vi behöver bekräfta våra barn för att de är de – inte för att de gjort något speciellt.
Ludmillas senaste inlägg..Är du rädd för döden?
Det är helt rätt att göra sitt för att bekräfta barnen. Igår var vi på kalas och en kille började blöda näsblod. Sen när han skulle in i matchen igen så ropade jag till honom att han var tuff med hans namn. Killen vände på klacken direkt och frågade: -Vad sa Du? 8D så fick han en replay..så skönt. Jag är så dålig på namn bara jag måste typ skriva namnet eller säga det massa gånger eller prata ordentligt och djupt med personen eller ha att göra med den länge för att det skall fastna. Nåt fel jag har. Vad gäller vuxna så tror jag att i ett land som Gambia så existerar folk under ganska liknande premisser. Här i Sverige kan det bli en väldans massa snack om ditt och datt och en del misstolkar vänlighet som ett sätt att försöka sätta sig på en. Jag har haft problem när jag som familjefar stannat till och pratat med gamla bekanta som visar sig vara knarkare , alkoholister och som behöver så otroligt mkt hjälp att ger man dom lillfingret så vill dom ta hela armen, ja hela din kropp och slutligen när man drar sig tillbaka vill dom nästan ta ens liv….
Klokt skrivit! 😀
Sofias senaste inlägg..Löven vilar stilla
Att stanna upp och se sina barn och att lyssna aktivt är det bästa man kan göra för att barnens självkänsla ska växa & må bra,
ingrids senaste inlägg..Blattar & Svennar… ett förslag kom nyss…
Pingback: Att bekräfta ett barn. « Bland rosor och törnen…
Scenariot är följande:
Två småflickor sitter och pratar om viktigheter.
Den ena flickan frågar sin kamrat:
Hur vet man att man finns?
Efter ett par sekunders betänketid svarar kamraten:
Du får lita på mig, jag ser dig!
Pingback: Tonåringars självkänsla
Hej.
Detta förklarar saken varför vissa människor vi umgicks mera med under vår resa till gambia sade mitt namn varje gång de såg mig eller gick förbi mig…utan att säga något annat. =)
Även jag LÄNGTAR tillbaka till Gambia, mannen är från Gambia. En härlig plats med härliga människor.
Kram