Vi har haft våra stormar. Stormar som ibland nästan stegrat till riktiga orkaner. Men stormarna ebbade så småningom ut…
Vi blev vuxna och gled isär så som man gör när man skiljs åt och börjar leva olika liv. Visserligen med barn gemensamt, men ändå lever man två skilda liv…
Sedan kom cancern. Cancern satte sina starka, plågsamma klor i dig. Du fick fel diagnos av läkarna och när de fann det verkliga felet så var det för sent. De opererade och försökte göra sitt yttersta, men det räckte inte. Cancern vägrade släppa sitt grepp om din kropp.
Läkarna gav dig en kort stund kvar på jorden. De var till slut tvungna att delge dig den obegripliga och oåterkalleliga sanningen. Du kunde inte ta emot det beskedet. Hur skulle du kunna det? Du, med all din levnadsglädje och all din lust på själva livet. Hur skulle du kunna föreställa dig att helt plötsligt inte längre få vara en del av det? Du hörde vad läkarna sa till dig, men du ville ändå inte ta det till dig. Du talade om hur det skulle bli när du återvände till ditt hem, du talade också om en ny resa till det land du föddes i och växte upp i. Du insåg att du omöjligt skulle kunna göra den resan nu, men du trodde verkligen på att den skulle gå att genomföra om du bara piggnade till och ”fick äta upp dig lite”.
Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med.
Den senaste tiden har du blivit påtagligt sämre. I början kommunicerade du väl, men det har med tiden avtagit allt mer. Ditt tillstånd har konstant försämrats.
Jag fick en chock när jag såg dig för några veckor sedan. Inget fanns kvar av dig, bara skinn och ben. Jag gick runt i vakuum efter det besöket, i flera dagar. Därefter har jag vetat vad jag skulle möta vid varje besök, men det har gjort mig lika ont varje gång. I början kändes det som att läsa en bok, där man vet att slutet inte blir något bra, samtidigt som man önskar, önskar, önskar att man har fel. Att boken ändrats i slutet eller att man helt enkelt blivit felinformerad.
I helgen när jag satt och vakade vid din bädd så var du fortfarande väldigt envis med att du ville stanna kvar i livet. Jag såg hur all styrka och kraft tycktes ha lämnat dig redan, även om du försökte dölja det in i det sista.
Sent i går kväll var det dags. Du lämnade oss här på jorden och lät dig lotsas till ett bättre ställe av änglarna för att få slippa smärta och lidande.
När vi kom fram mitt i natten så såg du ut som när jag lämnade dig i Lördags kväll. Med en liten skillnad. Du hade nu ett svagt, litet leende i ena mungipan. Du låg där avslappnad och fin. Jag såg att bröstet inte längre hävde sig i djupa, lugna andetag. Annars såg du ut precis som du gjort den sista tiden.
Jag drog fram en stol vid din sida, böjde mig över ditt huvud och kysste dig lätt vid hårfästet, sedan satte jag mig ned på stolen, tog din hand i min, sedan satt vi så, resten av natten. Det var lugnt och fridfullt. Ett tänt ljus på golvet. De hade bäddat så fint i din säng. Med armarna liggande längs sidorna.
Minnena som rusar runt i mitt huvud hela natten. Det där bråket vi hade. Försoningen efteråt. Den första dejten och hur du då lagade mat till mig. Hur du precis börjat ett nytt jobb när vi skulle få barn och hur du först ville försäkra dig om att jag verkligen skulle få barnet den dagen ”så du inte skulle missa jobbet i onödan”. Hur förbannad jag blev. ”Sätt dig i taxin och var tyst, jag struntar i ditt jobb, jag ska föda barn for heavens sake…” Du var en riktig arbetsnarkoman som aldrig missade ett arbetspass och jag minns inte att du någonsin under vår tid tillsammans haft en sjukdag innan cancern gjorde entre ´i ditt liv…
Jag sitter natten igenom och känner hur påtaglig tystnaden är. Inte ens ett litet andetag undslipper dig… Jag tänker på alla brev vi skrev och alla telefonsamtal vi hade när vi nyss träffats och du fortfarande bodde i Oslo och vi försökte med kärlek på distans. Jag tänker på hur viktig musiken var i ditt liv. Jag tänker på när du fick din stora idol Burning Spear att skriva sin autograf i Binta ´s vagn. Hur mycket du älskade att gå på fest och alltid var den som stannade till sist. Hur duktig du är på att trumma. Inte är. Hur duktig du var på att trumma…
Jag tänker på dina gröna fingrar, hur jag tog död på alla dina växter så snart du reste bort. För en dryg vecka sedan, när jag besökte dig på sjukhemmet sa du: ”jag tror aldrig jag har varit på en restaurang med snygga blommor, utan att sno ett litet skott”.
Så mycket glädje och sorg vi delat, jag är ändå glad att du verkar minnas mest av glädjen eftersom du sa härom veckan: ”Men i det stora hela tycker jag vi hade det ganska bra”.
Innan vi lämnar dig på sjukhemmet, när vi redan tagit farväl så många gånger, smeker jag sakta din arm. Den är kall nu. Jag torkar bort lite av mina tårar. Din blick är tom och ett litet, litet leende visar sig i ena mungipan. Smärtan är borta. Jag måste tro att du har fått lite ro nu. Änglarna har hämtat dig nu.
Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:
Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, cancerfonden, kampanj, burning spear, minnen, rosa bandet, jc lodge, telephone love, oslo, på gott och på ont, chock, sorg, bortgång, r.i.p., rest in peace, vila i frid, levnadsglädje, sjukhem, gröna fingrar, änglar,
Så vackert du skriver mitt i sorgen.
Med sådan kärlek.
Med sådan respekt.
Så sorgligt.
Så orättvist det är ibland.
Tankar om styrka och gemenskap sänder jag till dig och de dina.
Evas senaste inlägg..Information …..
Beklagar sorgen å det djupaste.
Fint skrivet. Kramar till er alla
Vad vackert skrivet! Det berör djupt in i hjärtat. Mina tankar finns hos er.
Så fint du skriver, mitt i all sorg och förtvivlan. Men som du skriver, han har fått ro och har det bättre nu.
Många kramar till dig och resten av familjen
Cel’Daras senaste inlägg..Sjunger på sista versen
Jag tänker på dig, du är inte ensam.
kan inte hålla tillbaka tårarna…
Beklagar sorgen Fatou.
Kram
Birsens senaste inlägg..Ragetti hänger du med!
Jag beklagar din sorg! Du skriver så fint, fick mig att gråta genom texten..
Ã…h mamman, jag skickar stora varma soliga kramar och tänker på er.
Filippas senaste inlägg..Inget vettigt
Beklagar er sorg. Tänker på er.
Kimmies senaste inlägg..Snart dags att tänka på julklappar!
Beklagar sorgen.
Varma kramar till dig och din familj.
beklagar sorgen, mkt vacker text….kram
sarahs senaste inlägg..Känns tryggt
Kära vän, vilken gripande beskrivning av ett sådant vackert möte. Vad skönt att kampen är över. Mina tankar finns med er och framför allt Jai.
Ludmillas senaste inlägg..Linnéa tog sitt liv för 5 månader sedan
Kramar.
Veronikas senaste inlägg..Dumma avhandlingar
Hej Fatou,
Har följt din blogg på sistone och vill nu bara säga att jag känner med dig och barnen!!
Massor av kramar till Dig!
Fatou…
Det är så vackert det du skriver tårarna vill inte sluta komma.
Mina tankar finns hos er!
*Kramar om*
Vad tungt för er nu, vet inte vad jag ska säga…Kram, Mari
Pingback: Tonårsmorsa » Allhelgona eller Halloween?
Eva: Tack! Vad fint du sammanfattat det, för det är precis så jag känner, just de ord du använder!
Sofie: Tack! ♥
Susan: Tack! ♥
Cel’Dara: Ja, jag måste tro det! Tack!
Nina: Tack, det är alltid skönt att känna stöd omkring sig!
Birsen: Varmt tack! ♥
RAHEL: Tack! Det är alltid skönt att sätta ord på sina känslor!
Filippa: Varmt tack!
Kimmie: Tack! ♥
lotta: Tack! ♥
sarah: Tack! ♥
Ludmilla: Ja, det var vackert och sorgligt på samma gång, men också en befrielse att hans kamp och smärtor är över. Jai är hel, men kantstött…!
Veronika: Kramar tillbaka!
Barbara: Om du är den Barbara jag tror så känns det roligt att du hittat hit! Tack för ditt deltagande. Det gör ont just nu, men jag hoppas och tror att smärtan ska blekna med tiden! Ta hand om dig! ♥
Mysan: Det var en blogg som känns väldigt skönt att ha skrivit. Det gjorde ont att skriva, det gör ont att läsa, men det känns också oerhört befriande. Tack!
Mariebrima: Ibland räcker det bra att skriva just det du skrev! Tack!
hej jag mindes dig efter att inte ha last din blogg pa kanske 2 ar … vet inte varfor jag slutade kanske for att ja fick barn…; det forsta som hande nar jag slog upp din blogg… var att jag borjade grina hysteriskt o min son bara o QUE foi mai vilket betyder pa svenska va e de mamma… oj ja bara det har hant ngt sorgligt forstar du… ja nu maste ja fortsatta lasa din blogg. Vill saga att du skriver sa fint o sa jaklarns bra…o jag e verkligen ledsen over det som hant. jag forlorade min mormor som inte var gammal nog att ga bort i cancer o det ar sa hemskt. Min syster var med pa rosabandet galan med sin designade t shirt fran lindex GO pink. (sandra Forsman)dar var hennes bidrag o ja tror det blev mkt kosing. Fatou jag skriver lite till bara sen ska jag sluta maste till jobbet. Jag vet varfor jag mindes dig … jag jobbar pa hotell o sa dok det upp en sa harlig familj med fyra underbara barn en mork pappa o en ljus jattefin mamma o de var en sa rooolig familj du vet en sann som sater spar i hjartat …japp en sadan som din KRAM e ledsen over det som hant verkligen Jennie
Jennie i Portugal: Vad lustigt, jag känner nämligen igen dig också, inte till namnet, men jag känner igen din mailadress (som inte syns utåt). Roligt att du hittade tillbaka och hoppas du återkommer! Tack för ditt deltagande. Kram! ♥
Jag är så ledsen över att det behövde hända. Men jag hoppas ni alla mår bättre snart, även Lamin på sitt sätt.
Jag fäller några tårar för er, det var väldigt gripande skrivet.
Hannas senaste inlägg..Mer lekplatser
Förlåt, det är så väldigt svårt att skriva rätt saker i en sådna här stund, men jag hoppas du förstår att allt jag skriver menar jag med djup respekt, och inget ont.
Hannas senaste inlägg..Mer lekplatser
Pingback: Tonårsmorsa » Barn funderar på döden
Hanna: Tack för trösten, jag tycker du fann de ”rätta” orden, inget som jag tar illa upp för alls…! Tack!
ashado an la Ilaha il Allah, ashado anna Mohammed rasoul Allah
ashado an la Ilaha il Allah, ashado ana Mohammed rasoul Allah
Pingback: Tonårsmorsa » Till begravningen…
Pingback: Ludmillas Blogg » Blommor och pappor
Pingback: Tonårsmorsa » Det kom ett sms…
Tack för dina fina ord i min blogg!
Saras senaste inlägg..Beach 2009-here i come!
Pingback: Tonårsmorsa » Jag har svårt att acceptera hennes bortgång
Pingback: Tonårsmorsa » Ett sent tack till er läsare
Pingback: Tonårsmorsa » Grattis Helene på din födelsedag
Pingback: Tonårsmorsa » Grattis Isa, efter alla sorger och bedrövelser!!
Pingback: Tonårsmorsa » Boktips: Maskrosungen
Pingback: En liten hyllning till min mellandotter!
Pingback: Vaccinationer, presenter och prutningar
Pingback: Att dela en dag av minnen
Pingback: Två år har gått. Vila i Frid, Lamin!