I morse när jag vaknade kände jag tomhet. Bara tomhet. Jag vaknade tidigt, trots att jag inte sovit på nära två dygn igår när jag la mig. Jag vaknade redan vid 05.30 och kunde först inte somna om. Jag vankade runt i lägenheten medan barnen sov.
Efter någon timme somnade jag dock och sov till klockan 10, ungefär. När jag väl klev upp, så kändes det helt tomt i min kropp. Jag blev väldigt snabbt medveten om att något var väldigt förändrat och annorlunda.
Jag vet att det blir lättare med tiden. Jag vet att smärtan kommer att bli svagare med tiden. Men just nu är det svårt. Jag försöker trösta. Trösta barnet som mist sin far.
Jag försöker lyfta fram ljusa minnen. Det som varit bra, det som bringat glädje och ljus i våra liv. Sjukdomen, smärtan, sorgen, den yttre förändringen är också en del av det passerade, men det tillhör den mörkare delen. Det finns plats för den också, men just nu försöker vi fokusera på det ljusa. Vad han sagt de sista veckorna, sådant vi skrattat åt och sådant vi känt glädje av att höra, vem han var under ett helt liv. Hans personlighet. Hur han ansträngde sig för att folk skulle vara glada och ha kul. Det var viktigt för honom. Att folk skrattade, dansade och var glada…
Men det är tomt idag. Mycket tomt.
Till sist vill jag upprepa:
Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:
Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.
Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, död, cancer, sjukdom, tröst,
Jag kramar er. Tänker mycket på er!
Ludmillas senaste inlägg..Linnéa tog sitt liv för 5 månader sedan
Jo, döden är ju sà definitiv. Tiden blir indelad i ett ”Före” och ett ”efter”.
Före, är lika med stress och kanske hopp. Nà r ska det ske, när ska telefonen ringa, fà r vi lite mer tid?
Efter gör ont, men innebär samtidigt en lättnad, man slipper gà och vänta pà nà t dà ligt.
Det blir bättre, men det tar tid att inse att man aldrig mer ska fà träffa den personen. Var glad för den Gambiska traditionen att à terses efter ett à r. Jag har nyss genomgà tt ettà rsdagen av en närstà endes död, och jag hade inte förstà tt att det skulle vara sà tungt och sà ensamt. Andra som inte stod nära och som stöttade mig precis efter har ju nu hunnit ”glömma” att det hände. Traditioner kommer ju ofta till av en anleding, och vi borde annama bra traditioner och göra dem till và ra egna.
Stor kram
Ludmilla: Varmt tack!
cissi: Ja, det var som jag misstänkte att just dessa återsamlingar betyder mycket för alla sörjande, särskilt de närmast sörjande. Faktiskt tror jag det är ännu mer värdefullt i vårt stressade samhälle. Tack för ditt deltagande och jag beklagar din egen sorg!
Allah Rahma. Amin
<333
Pingback: Vi minns Lamin | Tonårsmorsa – Fatou