I morse när jag vaknade kände jag tomhet. Bara tomhet. Jag vaknade tidigt, trots att jag inte sovit på nära två dygn igår när jag la mig. Jag vaknade redan vid 05.30 och kunde först inte somna om. Jag vankade runt i lägenheten medan barnen sov.

Efter någon timme somnade jag dock och sov till klockan 10, ungefär. När jag väl klev upp, så kändes det helt tomt i min kropp. Jag blev väldigt snabbt medveten om att något var väldigt förändrat och annorlunda.

Jag vet att det blir lättare med tiden. Jag vet att smärtan kommer att bli svagare med tiden. Men just nu är det svårt. Jag försöker trösta. Trösta barnet som mist sin far.

Jag försöker lyfta fram ljusa minnen. Det som varit bra, det som bringat glädje och ljus i våra liv. Sjukdomen, smärtan, sorgen, den yttre förändringen är också en del av det passerade, men det tillhör den mörkare delen. Det finns plats för den också, men just nu försöker vi fokusera på det ljusa. Vad han sagt de sista veckorna, sådant vi skrattat åt och sådant vi känt glädje av att höra, vem han var under ett helt liv. Hans personlighet. Hur han ansträngde sig för att folk skulle vara glada och ha kul. Det var viktigt för honom. Att folk skrattade, dansade och var glada…

Men det är tomt idag. Mycket tomt.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.

Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, död, cancer, sjukdom, tröst,