Till begravningen…

I morgon ska begravningen ske. Vi kommer att åka från Uppsala nu i kväll och sova hos min goda väninna som bor nära platsen för jordfästningen, så vi slipper stressa iväg ända från Uppsala så tidigt på morgonen. Jag kommer att låta alla mina fyra barn få vara med, även min son. De har fått välja själva och vi har pratat en del om det, men jag tror att det är viktigt att man får vara med och göra ett avslut även som barn.

Jag tror att barns föreställningar och fantasier ofta är mycket värre än verkligheten, därför tror jag det är viktigt att de får vara med och delta och se själv. Jag tycker det är viktigt att barnen får vara en del av både lycka och sorg, för jag tror att sorg skrämmer dem mindre om de får vara med och känna sig delaktiga i sorgearbetet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

20 svar på ”Till begravningen…

  1. Jag tycker det är bra att du även låter Mabou följa med på begravningen. Jag gick på min gammelmorfars begravning när jag var 10 år. Min ena kusin som då var 6 fick inte följa med.
    Och det blev helt fel. Hon kände (och känner) att hon aldrig riktigt fick ta farväl. Att han liksom bara plötsligt var borta. Det är nog en värre känsla att handskas med än att faktiskt få gå på begravningen kan jag tänka mig.

    Cel’Daras senaste inlägg..Som gjorda för mig

  2. Vad fint att du låter barnen vara med om de vill. Jag lät mina barn vara med vid deras systers kistvisning, begravingen och även kremationen. Inte självklart men helt rätt med facit i hand.

    Ludmillas senaste inlägg..Aktiv-passiv

  3. Det är bra att barn får vara med på begravningar, det blir lättare att förstå vad som har hänt.

    Min Dotter var med på sin halvsyters mors begravning, vi tyckte att det kunde vara bra, då Dottern inte hade någon nära relation till henne.

    Det väckte mycket frågor hos Dottern, men det var bra, för vi kunde prata mycket död utifrån de frågorna.

    Hoppas att er dag blir bra och minnesvärd.

    Isters senaste inlägg..Ister – dubbdäck på!

  4. Skickar några stora varma styrkekramar! Du gör rätt i att ta med alla barnen, det är viktigt med avslut och barn förstår (och accepterar!) mer än man tror. Tänker på er!

    Fransyskans senaste inlägg..The Day!!

  5. naturen o livet har sin gang o det kommer aldrig ga att dolja det for nagon inte anns ett barn… livet ser ut sa har o jag tycker du gor ratt som tar med Mabou det kommer vara ett starka intryck o folk sol grater men sa ar det ju i livet men sen ar det ganska fridfullt ocksa med begravningar o blommor o musik jag tanker pa er ni ar sa goa verkar det som stor kram

  6. Klart barn ska vara med, inte göra det konstigare än vad det är.Barn har oftast en mycket ”sundare” inställning till döden än vi vuxna.
    Hoppas att det blev en vacker och minnesvärd ceremoni.
    Kramar om er alla.

    Vbs senaste inlägg..Yo Bloggers

  7. (följt din blogg sen start men gör ett avtryck här först nu..)
    Tycker du gör rätt med att låta alla barnen följa med, och det om att barns föreställningar ofta är mer skrämmande än verkligheten. När jag var 12 år dog min farfar, jag var då ett stort barn men hade ändå massa läskiga inre bilder .. innan själva begravningen pratade prästen enskilt med mig och min lillasyster (då 10 år) om hur allt skulle gå till, det tyckte jag var skönt så och mycket mindre skrämmande. När jag först kom in i kyrkan och såg kistan, trodde jag sanden man strör över var min farfars aska! och jag bröt ihop när prästen bad mig känna på sanden..ett exempel på hur fantasin kan tvista till det ibland.

    kram,
    jos

  8. Jag anser ju att det ar viktigt att alla far vara narvarande. Fast de minsta kanske inte forstar inneborden sa ar det aldrig for tidigt att lara ut att doden ar en naturlig del av livet.

    Onskar dig all ro i varlden.. Till dig o din familj.

  9. Pingback: Tonårsmorsa » Veckans krönika (12)

  10. Johanna: Tack!

    Görel: Ja, man måste försöka räcka till alla. Det hade antagligen varit svårare att räcka till om det varit ett pågående äktenskap.

    Cel’Dara: Ja, jag var med om något liknande. Man försökte stoppa att jag skulle få följa med på min pappas mormors begravning när jag var i 10-11 års ålder. Jag hade stått henne väldigt nära (Jai bär hennes namn i andranamn) och var helt förtvivlad. Tack och lov (kanske p.g.a. min förtvivlan?) ändrade man sig och jag fick delta, men jag miss fortfarande väldigt starkt hur oerhört hemskt det kändes.

    Ludmilla: Ja, jag är också glad över att alla barnen ville delta och jag tycker det är självklart, även om jag förstått att inte alla tycker det.

    Ister: Ja, det är bra att barn får känna sig delaktiga. Att det väcker frågor, tycker jag inte behöver vara negativt, utan som du säger kan det vara bra att få bearbeta tankar det väcker. Vår dag blev både minnesvärd, vacker och väldigt sorglig, förstås.

    J2B: Ja, jag håller med. Tack!

    Fransyskan: Ja, jag tror också det är viktigt med ett riktigt avslut, så personen i fråga inte bara ”försvinner”. Tack för ditt deltagande!

    Jennie i Portugal: Ja, jag tror till och med att det är särskilt svårt att dölja saker för barn, för de har en förmåga att ”se igenom” det mesta. Jag är glad att alla mina barn deltog. Kram!

    Vb: Ja, det tror jag också. Jag är glad att Mabou och alla barn deltog. Det stärker på något sätt också familjegemenskapen. Tack, det var fint.

    Josefin: Tack så mycket för en kommentar som värmer, inte bara för att du delar med dig om dina egna upplevelser, men också för att jag alltid blir väldigt varm i hjärtat när någon börjar en kommentar så som du gjorde.

    Ja, barns fantasier övergår ofta verkligheten, men jag tror det är bra att barnen får delta. Kram!

    Melinda: Tack! 😉

    Tamara: Jag har själv samma inställning. Jag tror döden blir mindre ”läskig” då. Tack!

    Birsen: Tack, vännen! ♥

    Gunilla: Tack! En varm kram tillbaka! ♥

  11. Pingback: Tonårsmorsa » Det kom ett sms…

  12. Sitter just och läser dina inlägg om din dotters pappas död. Så sorgligt… Jag blir väldigt berörd. Min pappa dog också förra året och det skakade om hela min världsbild. Det är verkligen en stor sak när en förälder dör.
    Mina barn fick vara med på begravningen, de minsta var 4,5 och 6 år och de grät så att det skvalade, men de var där och la en skovel mull på sin morfars urna, de också precis som alla andra. Och det kändes väldigt helande mitt i all lessenhet. De pratar fortfarande om det som ett sätt att bearbeta sorgen, när den kommer upp. Det hjälper att ha minnen knutna till det som har hänt, månniskor som kom, som berättade minnen, sånger man sjunger och andra saker man gör för den som är död. Jag tror också att det är bra för barnen att vara med. Det är otroligt sorgligt, men det gör det verkligt.
    Det som gjorde att jag bestämde mig för att barnen måste få vara med var egentligen en annan helt hjärtekrossande händelse precis innan det att min pappa gick bort, och det var att en liten kompis till mina barn dog. Då orkade jag inte ta med dem till begravningen, för att jag kände som om jag skulle gå sönder. Det kändes som att de kanske skulle bli rädda när jag och alla andra var så lessna. Vi gick istället lite senare till kompisens grav. Och då säger min 4-åring: ”Mamma, varför har O och M grävt ner O? Kan vi inte gräva upp henne igen, det är synd om henne att ligga här alldeles ensam.” Då insåg jag att om de hade fått se kistan och begravningen så hade de förstått. Då hade de hunnit ta in att O aldrig mer skulle kunna leka med dem. Och de hade hunnit få gråta. Nu fick de gråta vid graven istället och det var bara vi där, det var ju egentligen sämre än om vi varit med en massa andra människor som också sörjde.
    Jag tycker alltså att du gjorde helt rätt som tog med dig alla barnen till begravningen. De behöver få vara med.
    Tröstekramar till er från mig. Även om det inte hjälper så mycket så har ni all min sympati. Ett slutord: En man sa vid min pappas begravning att nu börjar hans nya liv – i våra hjärtan! Det har tröstat lite att tänka så. Och barnen säger att morfar har blivit en stjärna på himlen.

  13. Pingback: Tonårsmorsa » Veckans krönika (13)

  14. Pingback: Vi minns Lamin | Tonårsmorsa – Fatou

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] Personligt « Till begravningen… […]

  2. […] Till Begravningen… […]

  3. […] « Till begravningen… Tack till er som bidragit […]