…jag trodde någonstans att det värsta var över. Begravningen är genomförd och livet börjar så smått återgå till sin vanliga lunk. Trodde jag. Men jag lurade mig själv.
En tanke. Ett minne. Så står du här, mitt framför mig. Du ler och pratar Norska med en svag brytning. Ibland förstår jag inte vad du säger. Då får vi ta om det på Engelska, eller så byter du ut några ord till Svenska för att jag ska förstå. Minnen. När vi möttes. du försökte få mig utslängd från en nattklubb i Oslo. Du trodde jag var för ung för att vara där. Du gick och pratade med din vän, vakten. Vad du inte visste var att han även var min vän.
Långt senare när du berättade att du försökt få mig och min vän utslängda. Hur vi träffades igen. Hur du bjöd hem mig på middag på vår första dejt. Hur jag skämtsamt sa att jag måste gifta mig med en kock, eftersom jag avskydde matlagning så. En stund senare frågade jag dig vad du gjorde. ”Jag går i skolan, pluggar till kock”, svarade du på klingande Norska. Hur vi skrattade åt det i alla år…
Jag ser på vår gemensamma dotter. Hur lik dig hon är. Hon har dina perfekta läppar, samma leende. Dina svullna ögonlock. Jag ser hur hon lider. Hur ont hon har. Jag sträcker ut min hand, ändå når jag inte riktigt fram. Jag ser hur hon kniper ihop båda sina läppar hårt, precis som du brukade göra när du spelade trummor eller dansade. Jag ska ge henne tid…
Jag ser hur ont hon har och det gör ont i mitt hjärta. Cancern har tagit dig ifrån henne. Faderslös.
Hon har också minnen av dig. Men det är andra minnen. Senare minnen. Jag önskar jag kunde ge henne mina minnen från de där första åren vi hade tillsammans. Jag önskar jag kunde stoppa in mina minnen i hennes huvud. Alla skratt. Jag önskar hon fick en bild av hela ditt jag, inte bara de år hon minns, utan ännu längre tillbaka.
Vi talade om dessa minnen strax innan du gick bort. Vi pratade om de goda och de mindre goda minnena. Du tyckte också det var goda minnen att ha med sig. Jag är glad att jag har de där minnena med mig.
Det får mig att minnas ett ordspråk:
”Om kärlek vore värdelös för att den inte varar för evigt, då vore livet värdelöst av samma skäl”
Det blir bättre med tiden. Men just nu gör det väldigt ont.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, minnen, ordspråk, youtube, culture, cancer, ont, faderslös, begravning, oslo,
Minnen, både de underbart lyckliga och de mindre lyckliga, är till för att vårda ömt.
De är ju de upplevelser som minnena handlar om som gjort oss till de människor vi är idag.
Det blir bättre…..
Tankar till dig och de dina.
Evas senaste inlägg..Hur många vuxenpoäng kan man få? …..
det ar hart att behova forsta att man inte kan fa traffa en person mera just nu vad vi vet… det svider o gor fruktansvart ont jag lider sa mkt med er… jag hoppas att det kommer att kannas battre snart for er det gar inte over men att det kan fa kannas battre det hoppas jag pa. stor kram jen
Det blir bättre, men inte pà en vecka…tyvärr. Man behöver ocksà tid att fatta att det faktiskt har hänt.
Jag tänker verkligen pà din dotter, för i slutändan har hon förlorat en av de tvà människor som älskar henne vilkorslöst. All annan kärlek kan man förlora, men ens föräldrar räknar man (förhoppningvis) med att de ska älska en vad man än hittar pà för dumt.
Kram
*Kramar om*
Du beskriver så bra…
Jag känner smärtan ända hit.
Tänker mycket på er.
Det är verkligen tur att man har de där minnenerna med sig…
Vilket bra ordspråk
Nog är det så att det som en gång fanns och strålade av kärlek aldrig försvinner. Det fanns och det lyste upp.
Fint att du kan minnas det och förmedla till din dotter. Häftigt musik för övrigt!
Skulle gärna bära den sortens minnen med mig om du förstår vad jag menar.
Mitt deltagande och en Varm Kram från Silverstare
Silverstares senaste inlägg..In i Jordhålan Carl vidhåller Silverstare!
Eva: Ja, så är det ju! Tack för omtanke! ♥
Jennie i Portugal: Ja, det är ju just det där att det är så oåterkalleligt. Det är så oerhört slutgiltigt. Det är det som är svårast! Tack! ♥
cissi: Du har helt rätt på alla punkter! Tack för omtanken och deltagandet! ♥
Mysan: Tack! Ja, det är tur man har minnena när allt annat är förlorat…! ♥
Silverstare: Ja, så är det. Det som funnits lever alltid kvar, som ett varmt minne. Tack! ♥
Pingback: Tonårsmorsa » Det kom ett sms…