Kom och ät upp mig, samvete!

Jag är redo att ge upp nu. Inte ge upp som i ”jag lägger mig ner på gatan och dör”, utan ge upp som i ”jag pallar inte kämpa emot längre!”

Alltid detta dåliga samvete. Min mamma brukar säga att ”om man vill ha dåligt samvete så ska man skaffa barn.” Det ligger något i det.

Om jag jobbar för att tjäna ihop pengar för att kunna försörja mina barn, så får jag dåligt samvete för att jag spenderar för lite tid med barnen, när jag spenderar tid med barnen så får jag dåligt samvete för att jag inte spenderar kvalitetstid med dem. Om jag spenderar kvalitetstid med dem, så får jag dåligt samvete för att jag inte gör det oftare… Eller så får jag dåligt samvete för att jag inte städar i stället, så de får växa upp i ett välstädat hem och om jag städar så har jag dåligt samvete för att jag inte använder min knappa tid till att hitta på något trevligt med barnen, i stället för att städa… Så där håller det på och ibland tror jag att detta förbaskade samvete ska käka upp mig!!

Idag tog jag ut en timmes komptid för att hinna hämta Mabou (6) på fritids, vilket jag väldigt sällan hinner eftersom jag slutar jobba efter att fritids stängt. Naturligtvis hade jag dåligt samvete över att jag gick tidigare från jobbet (trots att jag ”betalar” med tid som min arbetsgivare är ”skyldig mig”) sedan kändes det så toppen att få hämta honom på fritids att det liksom pirrade och spritte i kroppen på mig. När Mabou förklarade vad kul det var att jag hämtade honom från fritids, så var det som om det dåliga samvetet vred runt en kniv i bröstet på mig. Vi kom hem och städade kylskåpet tillsammans, sedan spelade vi Yatzy (till Mabou ´s stora förtret vann jag).

På fredag är jag ledig från jobbet och jag har lovat Mabou en överraskning. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad det blir, men det lutar åt ett besök på Fyrishov eller bio. Jag ser i alla fall fram emot det väldigt mycket.

Det där med samvete är inte roligt för en förälder, för det bygger liksom bo i en från samma dag som man får barn, sedan bosätter det sig i bröstet på en och jag har ännu inte upptäckt den dag det slutar gnaga…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 svar på ”Kom och ät upp mig, samvete!

  1. Okej.. I son not needed to read that.. *S*

    Nejdå, skämt och sido.. klart det är så. Jag tycker det är lite så för en gentemot sina föräldrar också. Man har liksom dåligt samvete för man inte har tid med dem, som de skulle önska ibland. Och det lär ju inte bli bättre när man sitt barn heller.. *suck*

    Dåligt samvete hör nog livet till tyvärr..

    Är säker på att din barn är lika nöjda oavsett, för det viktigaste är ändå att de vet att de har en mamma som älskar dem villkorslöst”

    Kram, och tack för dina fina kommentarer hos mig. Blev jätteglad!

    Baby Ms senaste inlägg..Överst på önskelistan.. – Baby M

  2. Hej!
    Jag har en länk här till ett inlägg jag tycker du borde läsa, det handlar om rasismen mot muslimer i Södertälje, orsaken till att jag länkar till just detta inlägg och inte till den ursprungliga kommentaren är att jag anmält kommentaren som publicerats på http://www.lt.se för rasistiskt innehåll, så den försvinner nog snart.

    Orsaken till att jag skriver till just dig är för att du har en stor blogg och kan skapa debatt i ämnet, jag vet inte vem som försvarar muslimerna längre. Det gör ont i hjärtat att se hur muslimer behandlas i staden jag bor i.

    Här är inlägget: http://drottningsylt.scriptorium.se/?p=840#comment-19451

    Danni.s senaste inlägg..Om inte det här är rasism så vet jag inte vad rasism är

  3. Dåligt samvete kan gräva hål i den bästa av alla mammasjälvkänslor.
    *nickar*
    Det är något som bara finns och som vi måste lära oss att förhålla oss till på ett sätt som gör att samvetet inte äter upp oss.

    Vi vet nog att det handlar om att sänka kraven på oss själva och vad vi tycker att vi ”måste” prestera men det är inte det lättaste alla gånger.

    Kram

    Evas senaste inlägg..Egen tid …..

  4. Pingback: Ludmillas Blogg » 6 mån sedan min dotter tog sitt liv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] skuldkänslor har man ju ganska duktigt även om man har barn i livet. Det ständiga dåliga samvetet när man känner att man inte räcker till, i tid, kraft och […]