Hur kan vi skydda våra barn?

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad “pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idé att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 svar på ”Hur kan vi skydda våra barn?

  1. Hej Fatou! (Hoppas jag stavade namnet rätt). Ända sedan jag såg Insider i onsdags har jag tänkt på din medverkan. När jag såg dig utbrast jag ”Men där är ju Bintas mamma!”… Jag gick i Bintas klass på gymnasiet och har läst din blogg ganska länge så jag vart lite paff över att se dig på tv, eftersom att jag inte hunnit läsa inlägget om att du skulle medverka. Tycker att du är oerhört stark som ställer upp i TV och berättar öppet om det du varit med om. Skickar en liten kram och en applåd till dig!

    Emmas senaste inlägg..När julen närmar sig

  2. Pingback: Tonårsmorsa » Skvaller om Aschberg…

  3. Självklart ska de få hjälp men om man är mamma eller pappa till ett utsatt barn och se hur de lider och blir berövade det mest spånnande i tonåren, nämligen kärlek. Faan det är svårt att tänka någonting annat än att den djäveln ska dö som gjort det här. Min dotter är 11 år och kan inte gå i skolan, är personlighetsförändrad och har inget självförtroende eller självkänsla. Hon har dessutom tappat allt förtroende för vuxna eftersom den som utsatte henne var någon hon älskade. Nej jag ser inget annat straff än döden om de inte ska skära av den. Tyvärr alla vuxna har ett eget ansvar för sina handlingar och att ge sig på barn, djur och andra försvarslösa då är man inte annat än en djävul. Man kan ha varit med om övergrepp själv, men varför förändrar man inte sitt beteende. Alla som blivit misshandlade som barn misshandlar inte sina egna barn, så varför ska vi acceptera att förövare kan föra det vidare, är det inte lite sjukligt- är det synd om dom eller. Jag vet att man ska älska alla oavsett- men när dina egna barn blir utsatta kommer den frågan i annan dager. man vill bara ta livet av faanskapet.

  4. madde: Tack för din kommentar. Först och främst vill jag beklaga det din dotter har blivit utsatt för och jag är verkligen ledsen för det!

    Varför jag blir berörd av din kommentar är för att de känslor du beskriver påminner mig väldigt mycket om det min egen mamma beskrev när jag blev utsatt för övergrepp. Jag känner igen den där känslan av maktlöshet, vanmakt, hämndlystnad och förtvivlan. Den första tiden efter att min mamma fick detta besked, så handlade de flesta av hennes tankar om att få ta hämnd. Hennes känsla av vanmakt för att hon inte kunnat skydda mig på det sätt en mamma önskar skydda sina barn, höll nästan på att ta kål på henne.

    Hennes väninna frågade då min mamma: ”Men om du hämnas och då hamnar bakom lås och bom, vem ska ta hand om och stötta din dotter då?” Frågan var relevant och min mamma tänkte om. Hennes väninna rådde min mamma att söka professionell hjälp, vilket hon gjorde, för både hennes och min del och vilket sedan resulterade i polisanmälan.

    Du skriver också i din kommentar ovan att: ”Hon har dessutom tappat allt förtroende för vuxna eftersom den som utsatte henne var någon hon älskade”

    Det är förstås fruktansvärt att hon tappat förtroende för vuxna, men jag tror att om du och kanske andra vuxna hon har omkring sig stöttar henne, så kommer hon med tiden att våga lite på vuxna igen och förstå att inte alla vuxna utsätter barn för sexuella övergrepp. Men just det här med hämnd mot en som begått sexuella övergrepp, tror jag skulle vara en björntjänst mot barnet, särskilt som det ofta är en vuxen som barnet älskar och har förtroende för. För även om vi som blivit utsatta för detta hatar det brott personen begått mot oss, så är det inte alltid vi hatar allt som den här personen står för och har varit för oss. Det är väldigt vanligt att man har dessa dubbla känslor och den dag den här personen sitter där bakom lås och bom så kommer tankar på om ”hade jag rätt att sätta honom bakom lås och bom trots det han gjort? Han har ju gjort bra saker mot mig också” Man fortsätter alltså att ta på sig skuld. Jag tror därför inte att dessa straff som att ”låsa in och kasta nyckeln” gagnar de barn som blivit utsatta heller. Varken förövaren eller barnet, alltså. Därför tror jag inte på de här alternativen, även om jag har full förståelse för att det är så du känner. Men ens känslor och handlingar skiljer sig ofta markant när man ställs inför det.

    Därför tror jag inte heller på att vi som blir utsatta eller våra anhöriga ska vara de som sätter straffen ”typ den Amerikanska modellen”. Risken är att vi handlar i affekt för alla de känslor vi överöses av. Tänk om vi kräver dödsstraff eller livstid och sedan ångrar oss efter 10 år?

    Efter det jag blev utsatt för hade nog både jag och min mamma yrkat på i alla fall livstid om vi haft möjlighet att påverka straffskalan. Idag tror jag ingen av oss skulle ha önskat det. Det betyder inte att jag ”förlåtit” eller så. Det betyder att jag har gått vidare och lämnar honom också med att gå vidare. Med det ansvar han har för att inte utsätta andra personer för brott. Det är HANS ansvar hur han handlar, inte MITT. Jag tar ansvar för att göra mitt liv så drägligt jag bara kan.

    Det kanske låter hårt i dina öron, som om jag inte förstår. Men tro mig, det gör jag. Jag har burit på alla de där känslorna som jag tror att din dotter bär idag. Känslor av misstro, förnedring, ilska, sorg, maktlöshet, förtvivlan, brist på förtroende, känslan av svek, rädsla och hopplöshet. Men det går att komma vidare och för mig är det inte så viktigt att jag gått vidare för HANS skull, utan helt enkelt för min egen. Hoppas du förstår hur jag tänker?

    Jag hoppas att ni också får hjälp att en dag kunna gå vidare. Det har förändrat era liv för evigt, det är jag uppriktigt ledsen för. Ni kommer antagligen se tillbaka på era liv som ”före” och ”efter” när ni ser tillbaka, men med professionell hjälp så KAN man gå vidare och man KAN få ett väldigt bra och drägligt liv, med glädje och sorg och med en enormt mycket större inre styrka, glöm inte det! Allt gott önskar jag dig och din dotter.

    Om du känner för det så får du gärna maila mig: tonarsmorsa@gmail.com
    Mina tankar är med er.

    ♥

  5. Hej Fatou. Trevligt att vara tillbaka på din blogg. Länge sen.
    När det gäller detta ämne så tycker jag det är relevant att påminna om att det på 70-talet lades motioner i regeringen om normaliserande, i form av sänkt laglig ålder till 13 år (tror jag det var) och en antal andra uppseendeväckande förslag i samma anda. (källa; boken som ligger till grund för filmen Call Girls, minns ej vad den heter)

    I samma tid fanns även en svensk professor (källa sr.dokumentär)som lobbade för legalisering av pedofili (barnpornografi var inte illegalt då)

    RFSL hade en grupp med pedofil inriktning som jobbade för sina ”rättigheter”.

    Och ganska nyligen hörde jag en fruktansvärd dokumentär på sr.se om uppnystandet av en barnporrhärva i Sverige på -70-talet med en intervju som var på gränsen för att jag skulle orka fortsätta lyssna, mådde illa flera dagar efteråt. Det var en man som berättade hur han från att han var liten pojke upp till tonåren upplåtits till manliga och kvinnliga pedofiler av sina föräldrar som ingick i nåt slags ”sexualliberalt” nätverk.

    Att vara vaksam mot tendenser till normalisering, men utan att som du säger, prata om lemlästning, tror jag är nödvändigt ändå.

    Starkt av dig att medverka i diskussionen. Du gör en stor insats Fatou.

    • Roligt att vara tillbaka lite till och från och roligt att du hittar hit igen! 🙂 Ja, det här inlägget skrevs ju 2008, det var ett tag sedan, så jag hade nog ganska mycket glömt bort att jag hade skrivit det. Dokumentären du nämner om barnporrhärvan på 70-talet, lyssnade jag nyligen på själv och ja, den var inte lätt att lyssna sig igenom… Det här är ett ämne som alltid väcker mycket starka känslor, då karaktären på brottet är så förödande, inte desto mindre måste vi våga tala om det. För de utsattas skull.

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] har jag skrivit flera inlägg om så tunga saker som pedofili, så nu känner jag att jag måste lyfta upp bloggen till en annan nivå. Skvaller-Fatou ska […]