Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…
Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.
Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.
Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.
Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.
Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.
När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.
Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.
Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.
Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…
Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!
Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, acceptera, död, bortgång, dödssjuk, cancer, bloggsyster, livets slutskede, alter ego, helene, tonårsmorsa, ensam, ledsen, irriterad, beredd, livet, döden, ängel,
Kramar om….
Gunillas senaste inlägg..Så där ja,
*kramen på dusan*
Du har sagt allt..
ord saknas..
Kram Pys
Pysans senaste inlägg..Lars och miljön
Hej
Tack för länkningen och det tog mig hårt det då jag själv har en mamma med lungcancer och hon har haft det i tio år så därför känns det så märkligt att det går så fort för en del. och jag känner så med hennes barn och anhöriga..
om ni samlar in pengar eller så till begravningen så vill jag vara med och lägga en slant.. eller om ni gör ngt annat den dagen det är så vill jag vara med.
Hoppas du orkar med din dag och ha en så fin helg du och dina läsare kan.. Skickar massor av omtankar till Alter Egos/Helenes bloggvänner och familj..
Tindra-Annette Broströms senaste inlägg..EN HÄLSNING TILL CLAES ZEIME FRÃ…N BEJA LÖÖV OCH ERNESTA RODRIGUEZ
Jag letade upp en av mina dikter till dig. Tycker denna stämmer in lite, eller hur?
Korthus
Alla har vi byggt korthus
och sett hur snabbt det rasar
Likadant kan det var med livet
Någon ger ett besked
Något ofattbart har hänt
Då rasar livet
som ett korthus
Fast nu skriker vi i förtvivlan
det gör man inte över ett korthus
som rasar
För vad är väl korthuset
i jämförelse med livet?
Dikt © Gunilla Karlsson
Gunilla Karlssons senaste inlägg..Fyrklöver av Tusen bitar
Det gör mig verkligen ont att läsa dina ord. Därför att du har ont. Men vi kan bara hantera saker som dessa på ett enda sätt – vårt eget.
Det är svårt när människor går hastigt bort. Och det är svårt att vara med när det går långsamt, svårt att se människor tyna bort. Och det verkar inte bli enklare för att någon är nästan 90 år. Vi är bara människor och vi vill behålla våra kära och nära. Dina känslor är dina och ingen annans. Acceptera att du inte kan acceptera.
Vet inte om mina ord hjälper, men känner att jag vill säga något.
Monika Ringborgs senaste inlägg..Alter ego/Helene
Gunilla: Tack! *kramar tillbaka*
Pysan: Tack!
Tindra-Annette Broström: Tack för din fina kommentar! Ja, jag planerar att göra en insamling till begravningen. Meddelar mer om det när jag vet. Hennes barn ska till Fonus i dag, så jag ska kolla upp med dem hur och när det kan bli, så snart vi vet.Jag kommer att lägga upp info om det på bloggen! Tack!
Gunilla Karlsson: Ja, den stämde verkligen fint och jag har nu gråtit nästan konstant hela förmiddagen!
Monika Ringborg: Tack för dina fina, tröstande ord. Jag visste inte att det skulle göra så ont…
Jag är här alldeles för sällan. Det händer så mycket mellan gångerna. Måna många kramar.
Veronikas senaste inlägg..Addes regidebut
Pingback: Tonårsmorsa » Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…
Fatou, Helene vet! Du behöver inte be om ursäkt, jag är övertygad om att hon vet! Och du är inte ensam, hon finns alltid kvar hos dig, i ditt hjärta och i ditt minne!
KRAMAR om så hårt jag kan
Soulsisters senaste inlägg..Världens finaste pepparkaka
Soulsister: Tack! Jag känner så också. Men det är ändå så väldigt ensamt just nu. Det är liksom bara hon som är som… HON!
Hej
jag har messat margareth på facebook att hon ska ta kontakt med dig..Hon finns på http://www.margarethosju.ning.com
Margareth har förresten utställning i Karlsborg i morgon så nu håller vi tummarna att hon får sälja riktigt mycket..
Ha nu så bra du kan och orkar..
Kram kärlek och ljus från tindra66
Tindra-Annettes senaste inlägg..EN HÄLSNING TILL CLAES ZEIME FRÃ…N BEJA LÖÖV OCH ERNESTA RODRIGUEZ
Tindra-Annette: Tack! Jag provade gå in på hennes blogg via din länk också, men även den vägen verkar stängd…! Kram tillbaka!
Det låter lite märkligt dessa ord jag kommer att skriva. Men hon finns där, nära dig. Du ser henne inte, det är det enda skillnad. Hon är bara i en annan dimension. Men hon ser dig och hon hör dig..*kram*
Min bästa vännina accepterade också, jag hade så svårt att ta till mig för hon var så levnadsglad. Men hon visste och när hon klev över till andra sidan lämnade hon all det fysiska och psykiska smärtan bakom sig.
Jag känner dig inte och du känner nte mig, men jag sänder mina varmaste tankar till dig och jag känner med dig i och med du bär dubbelt sorg.
Margareth
Läste precis Tindra;s ord här.
Gå till min website: http://www.margarethosju.ning.com
bläddra ner, där hittar ni inlägget.
Det finns en anl som av privata skäl för varför jag har websiten endast öppet för medlemmar. *ler* Bla är det önskemål från några internationella medlemmar likaså och det är något jag måste respektera.
Margareth Osjus senaste inlägg..Det här med demokrati var det….ang datalagringslagen!!!
Margareth Osju: Tack! Nej, det känns inte alls märkligt, det känns bra som en tröst! Tack! ♥
MArgareth Osju: Jag hittade texten till Helené. I alla fall en del av den (resten kunde man inte se oinloggad) och illustrationen till henne var väldigt vacker! Tack! ♥
Pingback: Tonårsmorsa » Vår bloggvän begravs på måndag
Pingback: Jag fick en ny utmaning… En rolig