Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)
Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.
Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.
Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.
Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.
Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”
Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.
Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.
Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggare, stor bloggare, bloggportalen, alter ego, alma mater, helené, tonårsmorsa, död, saknad, tomhet, ensam, smärtsamt, cancer, förmanande, bloggvärlden, stöd, tröst, stolt, sorg,
Jo, hon finns kvar hos dig! Hon vet vad som pågår i ditt liv, hon håller koll på sina kära uppifrån himlen. Det är jag övertygad om!
KRAM
Soulsisters senaste inlägg..Världens finaste pepparkaka
Soulsister: Jag hoppas det är så. Hoppas…
Det är så bra att du skriver om det, skriver av dig, låter det komma ut.
Kramar
Madonnans senaste inlägg..Jag har så otroligt många tankar
Vännen.. Alma vet.. hon sitter där på din axel och viskar orden i dit öra..
Hon VET!!!
Berätta för henne.. på det sättet fortsätter hon att vara levande för oss… om man slutar så försvinner hon helt…
*håller om dig*
Kram i massor
Pys
Pysans senaste inlägg..Blod.. trobocyter… och zebralagen..
Madonnan: Ja, det känns trots allt lite bättre att kunna dela med sig. Kram!
Pysan: Det är en tröst att tänka så. så mycket tankar som ligger inombords och trycker. Tankar som jag vill dela med Helené. Inser att det går på ett sätt, fast inte ett annat… Kram!
Shena Fatou och tack för ditt engagemang. Jag mår mycket bättre nu, var riktigt sjuk ett tag, skönt att vara i stillot ett tag och bli människa igen. Mamma berätta att Du hade infat syrran om hur det funka. Jag blev rörd att Du o syrran hade snackat om mig. Man e ganska liten i det läget. Må Allah belöna dig. J2B
J2B: Jag har tänkt på dig! Ta hand om dig! Kram!
Hej. Jag såg ditt inlägg på Cissis blogg om insamlingen. Det är väldigt fint av er att göra något sådant. Men mamma vill inte ha några blommor, så om ni samlar något, skänk det till Cancerfonden i mammas minne istället.
Så här stod det i Vita arkivet (hennes sista önskan)
”Eventuella gåvar ska gå till någon fond. Köp inga blommor för jag har sett hur de förstörs. Se till att ingen köper några kransar för jag har ingen glädje av det”
Tack för all omtanke och fina ord.
@Christina (äldsta systern): Ja, det har du alldelens rätt i. Hon nämnde faktiskt det för bara någon vecka sedan också. Hon tyckte det var ett slöseri. Men cancerfonden är en god idé! Jag ska fundera lite mer…! Värme och kram till dig och dina syskon! ♥
Du kan fortsätta att prata med henne och veta att hon är med dig och gläds åt det som händer i bloggvärlden tillsammans med dig….
Kram Gunilla
Gunillas senaste inlägg..Om änglar
Jag beklagar sorgen, kände hennne inte mer än via nätet och minns att hon försökte lära mig länka på AB för länge sedan.
Du skriver fint om henne och jag tror Helen ler i sin himmel.
*Kramar om*
menuettes senaste inlägg..Häxbål a la^ IPred
Pingback: Tonårsmorsa » Så stannar världen till en sekund och jag faller åter i en otröstlig gråt…
Gunilla: Ja, så tror jag också att det är! Tack för tröstande ord!
menuette: Tack för dina tröstande ord, jag hoppas bara hon har det bra nu och slipper sina smärtor. Men jag trodde aldrig det skulle bli så här smärtsamt att mista henne… Kram!
Pingback: Tonårsmorsa » Saknad…
Pingback: Tonårsmorsa » Ett sent tack till er läsare
Pingback: Tonårsmorsa » Grattis Helene på din födelsedag
Pingback: Tonårsmorsa » Mitt 3000 Blogginlägg och en Jubileumtävling
Pingback: Jag fick en ny utmaning… En rolig | Tonårsmorsa – Fatou