Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

18 svar på ”Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

  1. Madonnan: Ja, det känns trots allt lite bättre att kunna dela med sig. Kram!

    Pysan: Det är en tröst att tänka så. så mycket tankar som ligger inombords och trycker. Tankar som jag vill dela med Helené. Inser att det går på ett sätt, fast inte ett annat… Kram!

  2. Shena Fatou och tack för ditt engagemang. Jag mår mycket bättre nu, var riktigt sjuk ett tag, skönt att vara i stillot ett tag och bli människa igen. Mamma berätta att Du hade infat syrran om hur det funka. Jag blev rörd att Du o syrran hade snackat om mig. Man e ganska liten i det läget. Må Allah belöna dig. J2B

  3. Hej. Jag såg ditt inlägg på Cissis blogg om insamlingen. Det är väldigt fint av er att göra något sådant. Men mamma vill inte ha några blommor, så om ni samlar något, skänk det till Cancerfonden i mammas minne istället.
    Så här stod det i Vita arkivet (hennes sista önskan)

    ”Eventuella gåvar ska gå till någon fond. Köp inga blommor för jag har sett hur de förstörs. Se till att ingen köper några kransar för jag har ingen glädje av det”

    Tack för all omtanke och fina ord.

  4. @Christina (äldsta systern): Ja, det har du alldelens rätt i. Hon nämnde faktiskt det för bara någon vecka sedan också. Hon tyckte det var ett slöseri. Men cancerfonden är en god idé! Jag ska fundera lite mer…! Värme och kram till dig och dina syskon! ♥

  5. Pingback: Tonårsmorsa » Så stannar världen till en sekund och jag faller åter i en otröstlig gråt…

  6. Gunilla: Ja, så tror jag också att det är! Tack för tröstande ord!

    menuette: Tack för dina tröstande ord, jag hoppas bara hon har det bra nu och slipper sina smärtor. Men jag trodde aldrig det skulle bli så här smärtsamt att mista henne… Kram!

  7. Pingback: Tonårsmorsa » Saknad…

  8. Pingback: Tonårsmorsa » Ett sent tack till er läsare

  9. Pingback: Tonårsmorsa » Grattis Helene på din födelsedag

  10. Pingback: Tonårsmorsa » Mitt 3000 Blogginlägg och en Jubileumtävling

  11. Pingback: Jag fick en ny utmaning… En rolig | Tonårsmorsa – Fatou

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] kunde ju bara stötta och glädjas med mig på Helenés vis. Ingen annan kan göra det på hennes vis. Det är det jag saknar djupt. Helené. Med allt det som […]

  2. […] Så jag gjorde det. Jag gick in och började med detta inlägg: Änglarna har hämtat dig nu. Sedan klickade jag på varje klickbar länk i inlägget och jag läste och grät, läste och grät. Jag läste mina egna ord och först nu insåg jag vilken smärta jag kände när jag skrev de där inläggen. Det kom upp igen och jag kände hur jag hade känt då. Jag kände också vad viktigt det var att jag fick skriva av mig på just det där viset, när jag skrev dessa inlägg. Jag läste om hur jag mötte förlåtelsen mitt i sorgen, hur jag försökte vara rationell för att hantera döden. Jag läser om hur jag försökte rationalisera bort Helenes sjukdom för att jag inte klarade mer än en så stor sorg samtidigt. […]

  3. […] Jag visste inte att det skulle bli så smärtsamt och tomt… […]

  4. […] Men jag lärde alltså ändå känna en av mina bästa vänner genom bloggen. Det kunde jag aldrig ha anat. Men jag förlorade också samma vän under mitt bloggande. Aldrig kunde jag ha anat att den förlusten skulle vara så svår att bära. […]

  5. […] vänskap med Helené! Tyvärr blev det också en av mitt livs allra största förluster när hon gick bort. Närmare ett systerskap har jag nog aldrig upplevt! R.I.P. Alltid älskad. Alltid saknad. Alltid i […]