Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

16 reaktion på “Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

  1. Ibland orkar man bara inte. Det är så mycket och det gör så ont. Kroppen räcker inte till för att hålla allt inne. Man vill plocka isär sig själv i bitar och gömma dom, för det stora hela tillsammans är nog för att ta kol på en..

    Nardins senaste inlägg..Nu är det slut.

  2. Ister: Jag kan bara instämma. Jag önskar inte heller någon att må så dåligt som jag gjorde under min tonårstid.

    Nardin: Nej, det är sant att det kan vara väldigt svårt att orka när det är som värst och man mår som sämst. Men om man själv inte orkar, kanske man i alla fall orkar sträcka ut en hand och be om hjälp? Det kan visa sig funka och då kan det vara värt det!

    Ludmilla: Ja, det går att komma över och det är viktigt att alla med självmordstankar inser det.

    Birsen: Men vänta nu, vaddå känslig i det sista? Är du…? Kan det vara så att…? Måste springa till dig och kika, snubblar dock eftersom jag måste hålla tummarna samtidigt och knappt ser var jag sätter fötterna då…!

  3. Pingback: Tonårsmorsa » Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

  4. Pingback: Tonårsmorsa » Erfarenheter av psykiatrin efterlyses

  5. Pingback: Tonårsmorsa » Mitt 3000 Blogginlägg och en Jubileumtävling

  6. Pingback: Tonårsmorsa » När man mist det käraste man har…

  7. Vad rörd jag blir av det du skriver. Bloggar själv om min Pappas suicid och för suicidprevetntion. Så fort jag stöter på någon annan som bloggar i ämnet blir jag så hoppfull.

    Största faran för suicid är okunskapen och tabun. Varje person som talar om suicid gör skillnad. Därför gör din blogg mig glad.

    Anna

  8. Pingback: Ludmillas Blogg » Linnéavecka

  9. Pingback: Ludmillas Blogg » Linnéavecka

  10. Pingback: Att dela med sig av livet

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö… […]

  2. […] Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö… […]

  3. […] Aldrig hade jag kunnat ana att mitt bloggande skulle leda till att jag gav ut en bok som bygger på just bloggen. Jag hade heller aldrig kunnat ana att en person som jag aldrig ens har träffat, skulle komma att betyda så mycket för mig och att jag faktiskt, utan att knappt förstå det själv, vid ett tillfälle räddade en flickas liv. Jag kunde heller aldrig ana att en träff med en bloggare skulle ge mig en känsla av att cirkeln på något sätt var sluten. […]

  4. […] Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö… […]

  5. […] Fatou försökte själv ta sitt liv när hon var tonåring men överlevde. Hon var så frustrerad över att hon inte lyckades ta sitt liv. Självmordsförsöket resulterade i att hon blev rullstolsbunden i 3 månader och blev helt beroende av hjälpen från sin mamma. Nu, åtskilliga år senare, är hon otroligt glad över att hon inte lyckades. Hon har aldrig återvänd till den mörka tunneln av självmordstankar utan vet att det alltid finns en lösning när det känns jobbigt. […]

  6. […] Fatou försökte själv ta sitt liv när hon var tonåring men överlevde. Hon var så frustrerad över att hon inte lyckades ta sitt liv. Självmordsförsöket resulterade i att hon blev rullstolsbunden i 3 månader och blev helt beroende av hjälpen från sin mamma. Nu, åtskilliga år senare, är hon otroligt glad över att hon inte lyckades. Hon har aldrig återvänd till den mörka tunneln av självmordstankar utan vet att det alltid finns en lösning när det känns jobbigt. […]

  7. […] gånger tidigare i min blogg. Själv föreläste jag om mitt eget självmordsförsök som ung och hur man faktiskt kan komma vidare efter att ha känt sig så bedrövad att man varit beredd att ta s…. Om hur man kan komma så pass vidare att man faktiskt inte vill dö, utan tvärt om ha en stark […]